2007
Året då jag tog beslutet att stå på egna ben. Ett beslut som var livsavgörande. Ett annat beslut var att kliva ur mitt destruktiva betende och liv för ett bättre och mera livsbejakande.
Det var första halvan av 2007
2/8 2007 fick jag bröstcancerbeskedet. Precis när allt började vända. Precis när jag hade vaknat upp.
4 cellgiftsbehandlingar har jag hunnit med under året. 4 har jag kvar.
2007 var året jag fick omvärdera mycket i mitt liv. En del av det gjorde jag med glädje. Cancern fick jag vare sej jag ville eller inte. Ena dagen var jag frisk. Nästa dag hade jag en dödlig sjukdom.
Cancer skakar om en duktigt. Man ställs inför ett vägval. Man förstår till 100% att man inte vet något om morgondagen.
Jag försöker nu att leva i nuet. Jag försöker vara lycklig för allt jag har. Jag försöker att våga sådant jag inte vågat förut.
När jag fick cancer började jag en resa. En resa jag inte kan se slutet på. Jag vill inte se slutet. Jag vill göra det bästa av vad jag har idag.
Det är ruskigt tufft mellan varven. Det är skrämmande, det är lidande. I sjukdomen kan jag känna mej otroligt ensam.
Men det är också så mycket glädje. Det är en nyfikenhet på allt jag ser runt omkring mej. Det låter lustigt men jag har aldrig känt så mycket glädje som jag gör nu.
Jag har ALDRIG känt så mycket som jag gör nu!
Jag hittade som av en slump en bok för någon vecka sedan. Den heter Tid att vara ensam och är skriven av Patricia Tudor-Sandhahl.
För mej kom den som handen i handsken. Nu efter jul och under nyåret har jag valt att stanna upp. Reflektera över mitt liv. Hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska bli.
Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad har jag gjort som var bra? Vad var mindre bra? Hur är jag som människa? Trivs jag med mej själv och min omgivning? Är det något jag skulle vilja göra annorlunda? Vad har jag uppnått?
Hur kan jag gå vidare?
Det jag behöver göra allra mest just nu är att förlika mej med att jag har cancer. Det är så. En tid framför mej måste jag vika åt cancern.
Jag måste stanna upp där jag är.
Acceptera att jag måste ägna min tid åt min behandling. Det har varit det tuffaste för mej. Härom dagen tittade jag på rubriken av min blogg.
Dom säjer att jag har cancer. DOM säjer. Va! Har jag cancer? På något sätt har det varit väldigt svårt för mej att fatta. Kanske förstår jag det inte riktigt än.
Men det är så. Jag har cancer och cancern ska behandlas. Jag måste stanna upp i mitt liv för att ge mej livet tillbaka, för att gå vidare. Behandlingarna är prioritet nummer ett.
Jag har nog inte riktigt gillat läget till 100%, men jag jobbar på det.
På onsdag kommer äldste grabben och norrbaggan, min allra bästa vän. Tills dess är det Tid att vara ensam. Tid för eftertanke. Tid att möta mej själv.
Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
måndag 31 december 2007
lördag 29 december 2007
Alla har inte haft det så bra som jag i jul
Om du vaknade i morse och kände dej mer frisk än sjuk är du mer lyckligt lottad än de miljoner människor som kommer att dö denna vecka.
Om du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då har du det bättre än 500 miljoner människor i världen i dag.
Om du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad är du mer lyckligt lottad än 2 miljoner av dina medmänniskor.
Om du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på är du rikare än 75 procent av världens befolkning.
Om du kan läsa detta är du dubbelt lyckligt lottad, då har du haft råd att köpa en dator och kan dessutom läsa - 2 miljarder människor på jorden kan inte läsa alls.
Om du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då har du det bättre än 500 miljoner människor i världen i dag.
Om du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad är du mer lyckligt lottad än 2 miljoner av dina medmänniskor.
Om du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på är du rikare än 75 procent av världens befolkning.
Om du kan läsa detta är du dubbelt lyckligt lottad, då har du haft råd att köpa en dator och kan dessutom läsa - 2 miljarder människor på jorden kan inte läsa alls.
fredag 28 december 2007
Hemkommen
Vilka härliga dagar jag haft. Julmat i massor. Vilken känsla att sätta sej vid ett dukat julbord. Jag har inte ens kokt ett ägg i år.
Har inte träffat min exgubbe på flera år. Både han och jag hade bestämt att låta allt gammalt groll vara glömt. Det funkade jättebra och det var kul att träffa honom igen. För grabbarna betydde det väldigt mycket att vi kunde fira jul ihop alla fyra.
Staden i mitt hjärta var också härlig att återse. Det var också några år sedan. Barnen har ju kommit till mej dom senaste åren istället. Hela 10 grader varmt var det fast inte speciellt behagligt i blåsten. Jag blev ännu mer övertygad om att det är där jag ska bo i framtiden. Ska bara göra den här förbaskade behandlingen klar först. Den tiden måste jag ge mej.
Ett besök hos min mor hann vi med också. Vi träffas ju inte så ofta eftersom det är så långt i mellan oss. När jag flyttar kommer vi bara vara ca 10 mil ifrån varandra. Vi kommer då att kunna ses betydligt oftare.
Första gången hon såg mej utan hår. I sann moderskärlek konstaterade hon att jag har söta öron och fin huvudform;=)
Kom hem för några timmar sedan och är ganska trött. Så nu blir det tv och plats i soffan resten av kvällen.
Har inte träffat min exgubbe på flera år. Både han och jag hade bestämt att låta allt gammalt groll vara glömt. Det funkade jättebra och det var kul att träffa honom igen. För grabbarna betydde det väldigt mycket att vi kunde fira jul ihop alla fyra.
Staden i mitt hjärta var också härlig att återse. Det var också några år sedan. Barnen har ju kommit till mej dom senaste åren istället. Hela 10 grader varmt var det fast inte speciellt behagligt i blåsten. Jag blev ännu mer övertygad om att det är där jag ska bo i framtiden. Ska bara göra den här förbaskade behandlingen klar först. Den tiden måste jag ge mej.
Ett besök hos min mor hann vi med också. Vi träffas ju inte så ofta eftersom det är så långt i mellan oss. När jag flyttar kommer vi bara vara ca 10 mil ifrån varandra. Vi kommer då att kunna ses betydligt oftare.
Första gången hon såg mej utan hår. I sann moderskärlek konstaterade hon att jag har söta öron och fin huvudform;=)
Kom hem för några timmar sedan och är ganska trött. Så nu blir det tv och plats i soffan resten av kvällen.
söndag 23 december 2007
GOD JUL!
En riktigt God Jul!
Önskar jag alla mina vänner, bloggare, bloggläsare och framför allt ni tjejer som kämpar med era cancerbehandlingar.
Hoppas att ni alla får en riktigt fin jul.
Nu stänger jag bloggen några dagar, för att koppla av och fira jul hos mina barn.
På återseende!
Kram Bea
lördag 22 december 2007
torsdag 20 december 2007
Ingen fart på Bea idag
Fortfarande tungt. Det tar emot att blogga just nu, men gör ett försök i allafall.
Var i stan och shoppade igår. Var på bägge av Röda Korsets kupor. Dom har kanonfina kläder till stöldpriser känns det som.
Köpte två par jeans bla.
Var även på apoteket. Tänkte vara lite förutseende och lösa ut lite medicin. Jag har inte frikort än, även om det närmar sej i rask takt. Får pytsa ut det lite pö om pö, så att inte plånboken blir alltför tom. Löste ut en flaska flytande medicin som jag ska ha inför nästa cellgifts behandling. Det är mot svampinfektion i munnen. Kan väl inte vara så dyr tänkte jag.
Ha... 311 kr kostade den lilla flaskan.
När jag var på Maxi sedan så drog jag upp apotekspåsen ur väskan, flaskan trillade ur och ramlade rakt ner i stengolvet. Det var den, hann jag tänka innan den slog i golvet. Men den höll faktiskt. Phu!.
Vid nästa apoteksbesök är det dags för 400 kortisontabletter. Men nu har jag kommit upp i 50% rabatt, som tur är.
Inga större biverkningar efter sista behandlingen. Inget illamående, så länge jag ser till att äta något litet, varannan timme.
Röd och grann i ansiktet är jag av kortisonet. Lite svullen också.
Jag har sovit ganska hyfsat, även om jag inte ligger och drar mej på mornarna. Men det är ju bara skönt att vara pigg och komma upp i vettigt tid.
Jag inser att jag har enorm tur som inte har drabbats av mer och svårare biverkningar. Läser om andra Bc systrar som har det otroligt jobbigt.
Skickar en stöttande kram till er. Kämpa på! Snart är skiten över.
Funderingarna går redan till nästa behandling då jag ska börja med rävgiftet. Det fruktade medlet Taxotere. Biverkningarna på den cytostatikan är många och jobbiga.
Vad säjs om:
Nagelavlossning på både tå och fingernaglar.
Ledvärk
Svår trötthet
Svampinfektion i mun och underliv.
Risk för proppbildning.
Smakförändringar.
Förhöjd puls.
Myrkrypningar.
Det finns säkert ännu fler är jag rädd.
Dagen innan ska jag ta 16 kortisontabletter kl 08. 16 st till, kl 20 och 16 st till, kl 08 på morgonen samma dag som behandlingen.
Snacka om racerrally i kroppen.
Har fått en Temesta som jag ska ta på kvällen och en som jag ska ta på morgonen.
Så kanske det bli lite lugnare.
Man kan få allergichock av Taxotere. Jag har fått en anafylatisk chock en gång innan av kontrastvätska och det var mycket obehagligt och ångestladdat. Så pass ångestladdat att jag nästan tänkte att strunta i Taxoteren.
Pratade med läkaren om det och kom fram till den här lösningen istället.
Försöker att inte tänka på det. Men se, det är som förgjort. Det ligger och maler hela tiden i bakhuvudet.
Har svårt att vara positiv just idag. Känner mej ledsen och dämpad.
Sådana dagar finns naturligtvis hos mej också, mellan varven.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.
Var i stan och shoppade igår. Var på bägge av Röda Korsets kupor. Dom har kanonfina kläder till stöldpriser känns det som.
Köpte två par jeans bla.
Var även på apoteket. Tänkte vara lite förutseende och lösa ut lite medicin. Jag har inte frikort än, även om det närmar sej i rask takt. Får pytsa ut det lite pö om pö, så att inte plånboken blir alltför tom. Löste ut en flaska flytande medicin som jag ska ha inför nästa cellgifts behandling. Det är mot svampinfektion i munnen. Kan väl inte vara så dyr tänkte jag.
Ha... 311 kr kostade den lilla flaskan.
När jag var på Maxi sedan så drog jag upp apotekspåsen ur väskan, flaskan trillade ur och ramlade rakt ner i stengolvet. Det var den, hann jag tänka innan den slog i golvet. Men den höll faktiskt. Phu!.
Vid nästa apoteksbesök är det dags för 400 kortisontabletter. Men nu har jag kommit upp i 50% rabatt, som tur är.
Inga större biverkningar efter sista behandlingen. Inget illamående, så länge jag ser till att äta något litet, varannan timme.
Röd och grann i ansiktet är jag av kortisonet. Lite svullen också.
Jag har sovit ganska hyfsat, även om jag inte ligger och drar mej på mornarna. Men det är ju bara skönt att vara pigg och komma upp i vettigt tid.
Jag inser att jag har enorm tur som inte har drabbats av mer och svårare biverkningar. Läser om andra Bc systrar som har det otroligt jobbigt.
Skickar en stöttande kram till er. Kämpa på! Snart är skiten över.
Funderingarna går redan till nästa behandling då jag ska börja med rävgiftet. Det fruktade medlet Taxotere. Biverkningarna på den cytostatikan är många och jobbiga.
Vad säjs om:
Nagelavlossning på både tå och fingernaglar.
Ledvärk
Svår trötthet
Svampinfektion i mun och underliv.
Risk för proppbildning.
Smakförändringar.
Förhöjd puls.
Myrkrypningar.
Det finns säkert ännu fler är jag rädd.
Dagen innan ska jag ta 16 kortisontabletter kl 08. 16 st till, kl 20 och 16 st till, kl 08 på morgonen samma dag som behandlingen.
Snacka om racerrally i kroppen.
Har fått en Temesta som jag ska ta på kvällen och en som jag ska ta på morgonen.
Så kanske det bli lite lugnare.
Man kan få allergichock av Taxotere. Jag har fått en anafylatisk chock en gång innan av kontrastvätska och det var mycket obehagligt och ångestladdat. Så pass ångestladdat att jag nästan tänkte att strunta i Taxoteren.
Pratade med läkaren om det och kom fram till den här lösningen istället.
Försöker att inte tänka på det. Men se, det är som förgjort. Det ligger och maler hela tiden i bakhuvudet.
Har svårt att vara positiv just idag. Känner mej ledsen och dämpad.
Sådana dagar finns naturligtvis hos mej också, mellan varven.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.
onsdag 19 december 2007
Med sorg i hjärtat.
En Bc syster har somnat in.
Jag kände dej bara genom din blogg men du berörde mej mycket.
En ung kvinna mitt i livet.
Aldrig är väl cancern så hatad som när den tar livet.
Sorgen känns svår och tung i mitt härta.
Sov i ro. Vila dej från dina plågor. Det är över nu.
Mina djupaste sympatier och tankar till familjen.
tisdag 18 december 2007
Cytostatika behandling nr 4
Sista gången jag tittade på klockan i natt var hon strax efter 3. Fastän jag ställt den på halv åtta vaknade jag redan när den var sju. Var inte nervös inför behandlingen men det var stört omöjligt att sova. Ligger nog undermedvetet ändå, för jag skulle ju helst vilja slippa.
Sjukresetaxin kom kl 9,25. In till lasarettet i staden där jag bor för att byte till en gemensam sjukresebuss.
Kom till Linköping 10,30. Hoppade av vid huvudentrén.
Eftersom jag var lite tidig ville jag gå in i kapellet några minuter. Jag gör alltid det. Min syster dog på samma lasarett i cancer och jag känner mej väldigt nära henne där.
Iväg till onkhuset 10,50. Skulle ju lämna akutprover. Satt i väntrummet en kort stund och kände att något inte stämde.
Skulle jag lämna prover DÄR? Tyckte visserligen att Bitte hade sagt det, men njä, det verkade konstigt.
Stegade därför in på mottagningen och fick reda på att proverna skulle lämnas på labb, Jaha. Iväg till huvudbyggnaden igen.
Inget ligger vägg i vägg på ett sjukhus, så många steg blir det. Var klar på labb 11,30.
En kvinna från bröstcancerföreningen var med på sjukresan, hon skulle göra en skelettscint.
Hon hade lång väntetid mellan isotopinjektionen och själva scinten så vi hade bestämt att träffas och ta en fika, men först till apoteket.
Vi träffades i cafeterian och tog en fika. Trevligt med sällskap. 12,50 rände jag iväg tilbaka till onken igen.
Motionen får man gratis på sjukhusbesöken, behövs inte ens tjäna ihop till frikort,(Tack för det).
Klockan blev 13,20. Ingen Bitte så lång ögat nådde. Blev en aning irriterad. Hade gärna velat komma hem med sjukresan som gick 14,45.
Sög tag i den gulliga kuratorn och beklagade mej. Och se där dök Bitte äntligen upp.
Men cyto sväljer man ju inte bara som ett piller (finns det också, men inte i mitt fall, tyvärr). Det ska sättas droppnål först och främst. Det misslyckades så hon fick sticka om i sidan på handleden. En för mej ny variant som gjorde aningen ondare än vanligt, men man för vara glad för variationen. (Vem vill bli uttråkad).
Sedan ska det spolas med koksalt. Efter det ska Zofranen och kortisonen in. (illamåendespreparat) Sedan! är det dags för cyton.
Då krånglar nästan alltid den apparaten som är kopplat till droppet. Det piper när det inte funkar och det piper när det är klart. Det piper så mycket att man kan tro att jag stjäl cellgiftet och smiter iväg med det.(skulle allt bra vilja)
Det ska knappas in en massa data och det är lätt att det blir fel.
Efter det ska personnummer rabblas. Idag roade jag mej med att säja fel, precis som jag gjorde när jag skulle rabbla det för sjukresetaxichaufören.
Jag sa 011265 2298, (typ) vilket skapade lite förvirring men det var min hämd för allt jag måste stå ut med. (jag måste ju också få ha lite roligt i den här soppan)
14,50 var jag äntligen klar. Gissa vad jag hade missat då?
Det var bara att vänta till kl blev 15,45 då jag äntligen kunde få åka hem. När jag klev innanför min dörr var klockan strax efter 17.
Jag borde egentligen vara dödstrött, men med kortisonet fräsande som topping på gifterna i kroppen så var jag pigg och alert.
Det finns många negativa biverkningar på kortison, men att man blir speedad och får massor med energi alldeles gratis kan vara mycket användbart.
Iallafall när det behövs för att hålla en stående och i upprätt ställning.
Nu ska jag försöka att sova. Det brukar bli både hackigt och ryckigt. Men det är bara några nätter, så länge jag tar kortisonet.
Det kan jag stå ut med.
HÄLFTEN AV BEHANDLINGEN ÄR GJORD!
Sjukresetaxin kom kl 9,25. In till lasarettet i staden där jag bor för att byte till en gemensam sjukresebuss.
Kom till Linköping 10,30. Hoppade av vid huvudentrén.
Eftersom jag var lite tidig ville jag gå in i kapellet några minuter. Jag gör alltid det. Min syster dog på samma lasarett i cancer och jag känner mej väldigt nära henne där.
Iväg till onkhuset 10,50. Skulle ju lämna akutprover. Satt i väntrummet en kort stund och kände att något inte stämde.
Skulle jag lämna prover DÄR? Tyckte visserligen att Bitte hade sagt det, men njä, det verkade konstigt.
Stegade därför in på mottagningen och fick reda på att proverna skulle lämnas på labb, Jaha. Iväg till huvudbyggnaden igen.
Inget ligger vägg i vägg på ett sjukhus, så många steg blir det. Var klar på labb 11,30.
En kvinna från bröstcancerföreningen var med på sjukresan, hon skulle göra en skelettscint.
Hon hade lång väntetid mellan isotopinjektionen och själva scinten så vi hade bestämt att träffas och ta en fika, men först till apoteket.
Vi träffades i cafeterian och tog en fika. Trevligt med sällskap. 12,50 rände jag iväg tilbaka till onken igen.
Motionen får man gratis på sjukhusbesöken, behövs inte ens tjäna ihop till frikort,(Tack för det).
Klockan blev 13,20. Ingen Bitte så lång ögat nådde. Blev en aning irriterad. Hade gärna velat komma hem med sjukresan som gick 14,45.
Sög tag i den gulliga kuratorn och beklagade mej. Och se där dök Bitte äntligen upp.
Men cyto sväljer man ju inte bara som ett piller (finns det också, men inte i mitt fall, tyvärr). Det ska sättas droppnål först och främst. Det misslyckades så hon fick sticka om i sidan på handleden. En för mej ny variant som gjorde aningen ondare än vanligt, men man för vara glad för variationen. (Vem vill bli uttråkad).
Sedan ska det spolas med koksalt. Efter det ska Zofranen och kortisonen in. (illamåendespreparat) Sedan! är det dags för cyton.
Då krånglar nästan alltid den apparaten som är kopplat till droppet. Det piper när det inte funkar och det piper när det är klart. Det piper så mycket att man kan tro att jag stjäl cellgiftet och smiter iväg med det.(skulle allt bra vilja)
Det ska knappas in en massa data och det är lätt att det blir fel.
Efter det ska personnummer rabblas. Idag roade jag mej med att säja fel, precis som jag gjorde när jag skulle rabbla det för sjukresetaxichaufören.
Jag sa 011265 2298, (typ) vilket skapade lite förvirring men det var min hämd för allt jag måste stå ut med. (jag måste ju också få ha lite roligt i den här soppan)
14,50 var jag äntligen klar. Gissa vad jag hade missat då?
Det var bara att vänta till kl blev 15,45 då jag äntligen kunde få åka hem. När jag klev innanför min dörr var klockan strax efter 17.
Jag borde egentligen vara dödstrött, men med kortisonet fräsande som topping på gifterna i kroppen så var jag pigg och alert.
Det finns många negativa biverkningar på kortison, men att man blir speedad och får massor med energi alldeles gratis kan vara mycket användbart.
Iallafall när det behövs för att hålla en stående och i upprätt ställning.
Nu ska jag försöka att sova. Det brukar bli både hackigt och ryckigt. Men det är bara några nätter, så länge jag tar kortisonet.
Det kan jag stå ut med.
HÄLFTEN AV BEHANDLINGEN ÄR GJORD!
måndag 17 december 2007
Stick och brinn cancerhelvete!
Har gått och varit irriterad i dag. Utan egentlig anledning. Kanske det var den sista resten dålig ork av förkylningen, som skulle ut och ge plats för ett bättre mående. Möjligen var det en föraning.
När jag sitter och har precis ätit färdigt, kl är 5. Då ringer telefonen. Det är cytosyrran Bitte. Flera snabba tankar hinner passera genom mitt huvud. Varför ringer hon nu. Det är ett prov som inte har varit bra och som dom har missat. Det är metastaser. Jag har METASTASER!
Som cancersjuk så går det inte att komma ifrån. Det finns inget värre i vår värld en metastaser och det behövs inte mycket för att metastasgubben ska komma fram och visa sitt fula ansikte.
Bitte hade gått och tänkt, säjer hon. Eftersom din behandling är adjuvant, så är det inte bra att vänta en hel vecka på nästa cytokur, om man inte är absolut tvungen. En skrämseltaktik så må vara sann och som raskt fick metastasgubben att ta ett kliv närmare.
Jag, lilla jag. I en värd som jag inte styr längre. Har inte så mycket att säja till om. Jag hade planerat annat imorgon. Men vad kunde vara viktigare än cyto säjer Bitte.
Nää, vad, egentligen? Utom möjligen min integritet, mitt bestämmande över mitt eget liv, mitt jag.
Nå det räcker ju inte som jag har förstått i cancersammanhang. Inte i första taget i allafall.
Jag har ingen egen bil. Jag bor på landet. Jag måste planera min vardag om den ska funka.
Jag är beroende av andra människor ibland. När jag tex ska handla saker som jag inte orkar att släpa på bussen. Jag hade planerat.
Men det är klart. Inget är ju viktigare än min behandling just nu. Det vinner ju helt klart över lite shopping. I långa loppet är det viktigare än något annat också. Det förstår jag ju.
Men frustrationen och ilskan tog överhanden. Tårarna sprutade. Jag svor långa eder med sammanbitna tänder. Jävla cancer. Du tar över mitt liv.
Tills skammen obevekligt kom krypande likt ett skabbigt plåster.
Du ska vara tacksam. Du får vård. Det kunde ha varit värre. Du kunde ha en metastasjävel på hjärnan, så bråkar du om petitesser.
Det är sant.
Jag är tacksam. Mina biverkningar har varit minimala. Jag kunde ha haft cancer någon annanstans. Jag lever. Jag mår för det mesta bra.
Det som stör mej är att jag blir styrd som en gammal dålig busstabell. Jag kan aldrig veta om bussen ska gå eller vilken tid den kommer.
Det är inte lika avslappnade att svara i telefonen som det en gång har varit. Jag borde skafa en särskild cancerknapp på telefonen som lyser varje gång det är cancersamtal i andra änden, så jag vet om herrn är inblandad när det ringer.
Nu ska jag lägga mej i badet. Jag löser otroligt många problem där numera.
I takt med att vattnet rinner ut så ska jag försöka släppa ilskan och maktlösheten ännu en gång.
Som en våt hund ruskar sin päls tänker jag låta ilskan och frustrationen flyga sin kos.
Det brukar funka.
(precis som bloggandet)
(ber om ursäkt för svordomarna, men dom kändes nödvändiga)
När jag sitter och har precis ätit färdigt, kl är 5. Då ringer telefonen. Det är cytosyrran Bitte. Flera snabba tankar hinner passera genom mitt huvud. Varför ringer hon nu. Det är ett prov som inte har varit bra och som dom har missat. Det är metastaser. Jag har METASTASER!
Som cancersjuk så går det inte att komma ifrån. Det finns inget värre i vår värld en metastaser och det behövs inte mycket för att metastasgubben ska komma fram och visa sitt fula ansikte.
Bitte hade gått och tänkt, säjer hon. Eftersom din behandling är adjuvant, så är det inte bra att vänta en hel vecka på nästa cytokur, om man inte är absolut tvungen. En skrämseltaktik så må vara sann och som raskt fick metastasgubben att ta ett kliv närmare.
Jag, lilla jag. I en värd som jag inte styr längre. Har inte så mycket att säja till om. Jag hade planerat annat imorgon. Men vad kunde vara viktigare än cyto säjer Bitte.
Nää, vad, egentligen? Utom möjligen min integritet, mitt bestämmande över mitt eget liv, mitt jag.
Nå det räcker ju inte som jag har förstått i cancersammanhang. Inte i första taget i allafall.
Jag har ingen egen bil. Jag bor på landet. Jag måste planera min vardag om den ska funka.
Jag är beroende av andra människor ibland. När jag tex ska handla saker som jag inte orkar att släpa på bussen. Jag hade planerat.
Men det är klart. Inget är ju viktigare än min behandling just nu. Det vinner ju helt klart över lite shopping. I långa loppet är det viktigare än något annat också. Det förstår jag ju.
Men frustrationen och ilskan tog överhanden. Tårarna sprutade. Jag svor långa eder med sammanbitna tänder. Jävla cancer. Du tar över mitt liv.
Tills skammen obevekligt kom krypande likt ett skabbigt plåster.
Du ska vara tacksam. Du får vård. Det kunde ha varit värre. Du kunde ha en metastasjävel på hjärnan, så bråkar du om petitesser.
Det är sant.
Jag är tacksam. Mina biverkningar har varit minimala. Jag kunde ha haft cancer någon annanstans. Jag lever. Jag mår för det mesta bra.
Det som stör mej är att jag blir styrd som en gammal dålig busstabell. Jag kan aldrig veta om bussen ska gå eller vilken tid den kommer.
Det är inte lika avslappnade att svara i telefonen som det en gång har varit. Jag borde skafa en särskild cancerknapp på telefonen som lyser varje gång det är cancersamtal i andra änden, så jag vet om herrn är inblandad när det ringer.
Nu ska jag lägga mej i badet. Jag löser otroligt många problem där numera.
I takt med att vattnet rinner ut så ska jag försöka släppa ilskan och maktlösheten ännu en gång.
Som en våt hund ruskar sin päls tänker jag låta ilskan och frustrationen flyga sin kos.
Det brukar funka.
(precis som bloggandet)
(ber om ursäkt för svordomarna, men dom kändes nödvändiga)
söndag 16 december 2007
Än slank hon hit, än slank hon dit.....
Eftersom cellgifterna gör kroppen en aning bedräglig och att man inte längre kan vara säker på att en vanlig förkylning kommer att bete sej som en vanlig förkylning. Hade jag bestämt att ta det väldigt lugnt i helgen.
Jag vill inte bli tvungen att skjuta upp en behandling till och jag vill verkligen kunna åka ner till mina barn om en vecka.
Så igår var jag inne hela dagen men idag gick det inte längre. Jag måste ut.
Jag är hundpromenerare lite då och då åt min grannes hund.
Brukar gå med honom när min granne av en eller annan anledning inte kan. Ibland ringer jag på, även när hon är hemma och tar med honom när jag ändå ska gå.
Gunnar, han heter egentligen inte Gunnar men jag har döpt honom till det, det verkar på något sätt passande, är en ganska liten hund av obestämd sort. Han är väldigt pigg och alert och far hit och dit som en vante. Nu idag hade Gunnar sällskap med en annan hund, men visst, jag kunde gå med dom bägge. Glömde att fråga vad den andra hunden hette, men att det var en tjej förstog jag eftersom hon betedde sej på ett helt annat sätt än Gunnar när hon kissade. (förkommer ju även bland oss människor)
Klart sa jag. Hur svårt kan det vara?
Nja, svårt var det inte, snarare komiskt (åtminsone så här i efterhand) och en aning tålamodsprövande.
Jag radade upp bägge hundarna paralellt med varandra. Det höll inte en minut ens. Vips så var kopplena korsade, liksom mina armar.
Gunnar har en vana att stanna varannan meter. Jag tycker verkligen att hundar ska få nosa på vad dom nu nosar på, men att låta Gunnar få som han vill är mycket tidskrävande.
Han stannar nämligen för att nosa varannan meter sisådär..
Han nosar länge och intensivt. På 50 meter hinner han stanna, om han får som han vill, en 25 gånger ungefär. Det gäller alltså att inte ha en buss att passa när man går med Gunnar.
I allfall, när Gunnar plötsligt tvärnitade så fortsatte, den andra hunden oförtrutet framåt. Helt plötsligt fann jag mej själv stående som någon slags Jesusfigur med armarna rakt utsträckta. Det var för övrigt den enda liknelsen med Jesus.
Precis när jag skulle göra något åt det så växlade bägge hundarna spår och nu stog jag med armarna i kors och omfamnade mej själv. Inte lidelsfullt kan jag säja, utan svärande.
Vi kom igång igen och det gick ganska bra en stund, tills Gunnar la i en överväxel, då bestämde sej tjejen helt plötsligt sej för att trycka på bromspedalen. Som genom ett under lyckades jag hålla balansen och inte stå på näsan när jag vek mej som en fällkniv över hundskrället.
Återkommande under hela promenaden var att tjejen gick för det mesta med slakt koppel medan Gunnar gick med sträckt, vilket gjorde att tjejens koppel hela tiden trasslade in sej i hennes tassar. Varje gång jag trasslade upp henne tittade hon på mej med förebrående blickar, som om det vore mitt fel. Vad hade jag gjort? Det var ju hon som inte kunde hålla ordning på sej själv. Jag blängde tillbaka, vilket inte verkar funka på en hund, för hon fortsatte envist att leka twist genom hela promenaden.
Fördelen med Gunnar är att han är så liten. När han bestämmer sej för att stanna så kan man knycka till lite med handen och vips så är han tillbaka på rätt spår. Tjejen var stor och stadig. När hon hade bestämt sej för att stanna så var det lika lätt att flytta på henne som att flytta på ett kylskåp.
Vi kom trots allt hem utan missöde. Jag var betydligt svettigare den här gången än efter en vanlig Gunnarpromenad.
Jag gillar hundar. Jag gillar nästan alla djur. Men får jag välja så är det nog helt klart,
Tacka vet jag katter.
Jag vill inte bli tvungen att skjuta upp en behandling till och jag vill verkligen kunna åka ner till mina barn om en vecka.
Så igår var jag inne hela dagen men idag gick det inte längre. Jag måste ut.
Jag är hundpromenerare lite då och då åt min grannes hund.
Brukar gå med honom när min granne av en eller annan anledning inte kan. Ibland ringer jag på, även när hon är hemma och tar med honom när jag ändå ska gå.
Gunnar, han heter egentligen inte Gunnar men jag har döpt honom till det, det verkar på något sätt passande, är en ganska liten hund av obestämd sort. Han är väldigt pigg och alert och far hit och dit som en vante. Nu idag hade Gunnar sällskap med en annan hund, men visst, jag kunde gå med dom bägge. Glömde att fråga vad den andra hunden hette, men att det var en tjej förstog jag eftersom hon betedde sej på ett helt annat sätt än Gunnar när hon kissade. (förkommer ju även bland oss människor)
Klart sa jag. Hur svårt kan det vara?
Nja, svårt var det inte, snarare komiskt (åtminsone så här i efterhand) och en aning tålamodsprövande.
Jag radade upp bägge hundarna paralellt med varandra. Det höll inte en minut ens. Vips så var kopplena korsade, liksom mina armar.
Gunnar har en vana att stanna varannan meter. Jag tycker verkligen att hundar ska få nosa på vad dom nu nosar på, men att låta Gunnar få som han vill är mycket tidskrävande.
Han stannar nämligen för att nosa varannan meter sisådär..
Han nosar länge och intensivt. På 50 meter hinner han stanna, om han får som han vill, en 25 gånger ungefär. Det gäller alltså att inte ha en buss att passa när man går med Gunnar.
I allfall, när Gunnar plötsligt tvärnitade så fortsatte, den andra hunden oförtrutet framåt. Helt plötsligt fann jag mej själv stående som någon slags Jesusfigur med armarna rakt utsträckta. Det var för övrigt den enda liknelsen med Jesus.
Precis när jag skulle göra något åt det så växlade bägge hundarna spår och nu stog jag med armarna i kors och omfamnade mej själv. Inte lidelsfullt kan jag säja, utan svärande.
Vi kom igång igen och det gick ganska bra en stund, tills Gunnar la i en överväxel, då bestämde sej tjejen helt plötsligt sej för att trycka på bromspedalen. Som genom ett under lyckades jag hålla balansen och inte stå på näsan när jag vek mej som en fällkniv över hundskrället.
Återkommande under hela promenaden var att tjejen gick för det mesta med slakt koppel medan Gunnar gick med sträckt, vilket gjorde att tjejens koppel hela tiden trasslade in sej i hennes tassar. Varje gång jag trasslade upp henne tittade hon på mej med förebrående blickar, som om det vore mitt fel. Vad hade jag gjort? Det var ju hon som inte kunde hålla ordning på sej själv. Jag blängde tillbaka, vilket inte verkar funka på en hund, för hon fortsatte envist att leka twist genom hela promenaden.
Fördelen med Gunnar är att han är så liten. När han bestämmer sej för att stanna så kan man knycka till lite med handen och vips så är han tillbaka på rätt spår. Tjejen var stor och stadig. När hon hade bestämt sej för att stanna så var det lika lätt att flytta på henne som att flytta på ett kylskåp.
Vi kom trots allt hem utan missöde. Jag var betydligt svettigare den här gången än efter en vanlig Gunnarpromenad.
Jag gillar hundar. Jag gillar nästan alla djur. Men får jag välja så är det nog helt klart,
Tacka vet jag katter.
lördag 15 december 2007
Lyckliga jag, som inte har cancer på hjärnan.
Inget upprör mej så mycket just nu som dom människor som har cancer fast dom inte har det. Människor som lider av en sjukdom som bara finns i deras huvud.
Visst, det är förskräckligt att få cancer. Inget jag skulle önska min värsta fiende. Men vilken katastrof som än händer i ens liv, så verkar den vara jobbigare INNAN den händer.
Cancer är ett laddat ord. Cancer var förr lika med döden i många fall.
Så är det inte i dag. Många överlever. Fler än de som dör av det.
Men skräcken sitter kvar. Cancer, lika med döden.
Ok, om det nu skulle vara så. Om det nu skulle bli så. Kan man inte leva under tiden?
Måste man springa iväg och köpa en spade och skotta upp sin grav och bestämma, nu är det kört?
Jag ska erkänna att jag skottar upp min grav mellan varven men jag gräver igen den lika snabbt. Det är korta korta ögonblick av döden som glimtar till. Men dom gånger jag tar in döden på besök så gör det mej inte rädd. Det gör mej ödmjuk.
Jag njuter av livet. Jag skrattar, jag gråter. Jag suger i mej händelser, människor, allt i min omgivning. Jag svär åt att katterna drar in grus. Jag muttrar över att hyran har gått upp. Jag gör fåfänga försök att gå ner i vikt. Jag gör allt det där som vilken människa som helst gör, varje dag.
Med en skillnad. Jag HAR cancer som realitet. Men graven är inte grävd. Spaden är inte köpt. Inte än, inte på långa vägar.
Om jag som HAR cancer inte dör. Varför ska ni göra det då?
Om jag som HAR cancer har bestämt mej för att leva. Varför har NI skaffat er en prenumeration på döden?
Många som får cancer blir friska. Många lever i 10- tals år, eller mer, med sjukdomen. Att dom lever i så många år beror på att dom har bestämt sej för att leva, inte för att dö. Då menar jag inte överleva, Jag menar LEVA. Njuta av livet dag för dag. Se varje dag som en gåva. För så är det ju.
Jag känner en kvinna som kommer till mej ibland. När jag fick cancer så fick hon också cancer. På hjärnan. Hon sitter mitt emot mej med stora rädda ögon och är så sjuk. Hennes skräck för att få cancer är så stor att hon bestämt sej för att sluta leva. Hon har döden som sin huvudkudde natt efter natt.
Det är för jävligt!
Jag skulle bli hysterisk om jag få cancer säjer en del.
NEJ, det skulle du INTE säjer jag.
Visst, man blir chockad ett tag. Man gråter mycket. Man vill skala av sej cancern som om det vore en klibbig klisterlapp.
Men det går inte. När man inser att det inte går så börjar man leva.
Alla som känner mej kan vittna om att jag verkar mer välmående nu än någonsin. Jag har accepterat cancern som sjukdom och bestämt, att om min tid skulle vara utmätt så ska jag LEVA tills den dagen jag dör. Jag tänker inte dö innan jag har dött.
Jag har flera " cancervänner" både i verkligen och på nätet. Många har det besvärligt. En del är dåliga av behandlingen, en del är dåliga av cancern, men ALLA har en levnadsglädje över att dom existerar här och nu.
Ta inte ut cancern i förskott. Få inte cancer på hjärnan.
Lev istället och njut av det.
Visst, det är förskräckligt att få cancer. Inget jag skulle önska min värsta fiende. Men vilken katastrof som än händer i ens liv, så verkar den vara jobbigare INNAN den händer.
Cancer är ett laddat ord. Cancer var förr lika med döden i många fall.
Så är det inte i dag. Många överlever. Fler än de som dör av det.
Men skräcken sitter kvar. Cancer, lika med döden.
Ok, om det nu skulle vara så. Om det nu skulle bli så. Kan man inte leva under tiden?
Måste man springa iväg och köpa en spade och skotta upp sin grav och bestämma, nu är det kört?
Jag ska erkänna att jag skottar upp min grav mellan varven men jag gräver igen den lika snabbt. Det är korta korta ögonblick av döden som glimtar till. Men dom gånger jag tar in döden på besök så gör det mej inte rädd. Det gör mej ödmjuk.
Jag njuter av livet. Jag skrattar, jag gråter. Jag suger i mej händelser, människor, allt i min omgivning. Jag svär åt att katterna drar in grus. Jag muttrar över att hyran har gått upp. Jag gör fåfänga försök att gå ner i vikt. Jag gör allt det där som vilken människa som helst gör, varje dag.
Med en skillnad. Jag HAR cancer som realitet. Men graven är inte grävd. Spaden är inte köpt. Inte än, inte på långa vägar.
Om jag som HAR cancer inte dör. Varför ska ni göra det då?
Om jag som HAR cancer har bestämt mej för att leva. Varför har NI skaffat er en prenumeration på döden?
Många som får cancer blir friska. Många lever i 10- tals år, eller mer, med sjukdomen. Att dom lever i så många år beror på att dom har bestämt sej för att leva, inte för att dö. Då menar jag inte överleva, Jag menar LEVA. Njuta av livet dag för dag. Se varje dag som en gåva. För så är det ju.
Jag känner en kvinna som kommer till mej ibland. När jag fick cancer så fick hon också cancer. På hjärnan. Hon sitter mitt emot mej med stora rädda ögon och är så sjuk. Hennes skräck för att få cancer är så stor att hon bestämt sej för att sluta leva. Hon har döden som sin huvudkudde natt efter natt.
Det är för jävligt!
Jag skulle bli hysterisk om jag få cancer säjer en del.
NEJ, det skulle du INTE säjer jag.
Visst, man blir chockad ett tag. Man gråter mycket. Man vill skala av sej cancern som om det vore en klibbig klisterlapp.
Men det går inte. När man inser att det inte går så börjar man leva.
Alla som känner mej kan vittna om att jag verkar mer välmående nu än någonsin. Jag har accepterat cancern som sjukdom och bestämt, att om min tid skulle vara utmätt så ska jag LEVA tills den dagen jag dör. Jag tänker inte dö innan jag har dött.
Jag har flera " cancervänner" både i verkligen och på nätet. Många har det besvärligt. En del är dåliga av behandlingen, en del är dåliga av cancern, men ALLA har en levnadsglädje över att dom existerar här och nu.
Ta inte ut cancern i förskott. Få inte cancer på hjärnan.
Lev istället och njut av det.
torsdag 13 december 2007
Portad
Ingen Bitte ringde på morgonen så jag gav mej iväg till onken.
Näsan rann, ögonen var röda och jag var ganska hängig.
Bitte tittade på mej en kort sekund efter vi hälsat.
Som du låter sa hon och som du ser ut.
Det blir ingen behandling för dej idag. Men proverna då, sa jag. Proverna var bra sa Bitte, men ger vi dej cyto nu är det stor risk att du blir inlagd.
Det är inte säkert din kropp klarar av att ta hand om förkylningen. Du kan få hög feber och lunginflammation. Det kan vi inte riskera.
Tanken på att jag inte skulle kunna åka till mina barn i jul gjorde att jag inte försökte övertala henne. Inte för att jag är säker på att det skulle ha lyckats. Hon rådfrågade en annan syrra och hon var enig med henne.
Jaha det var det.
Ny tid nästa vecka men skulle jag vara lika förkyld då, som jag är nu så skulle jag inte ens tänka tanken på att åka in.
Men en förkylning ska väl lägga sej på en vecka. Det brukar ju inte ta så många dagar innan det värsta är över.
Så det är väl bara att ta det lugnt och se till att bli frisk till nästa torsdag.
Fick reda på idag att jag får "privatchaufför" när jag ska strålas. Vårt landsting kör strålningspatienter i taxi från hemmets dörr till sjukhusets, väntar där och kör en direkt hem, utan kostnad.
Verkar som om någon har tänkt till alltså.
Inte illa.
Näsan rann, ögonen var röda och jag var ganska hängig.
Bitte tittade på mej en kort sekund efter vi hälsat.
Som du låter sa hon och som du ser ut.
Det blir ingen behandling för dej idag. Men proverna då, sa jag. Proverna var bra sa Bitte, men ger vi dej cyto nu är det stor risk att du blir inlagd.
Det är inte säkert din kropp klarar av att ta hand om förkylningen. Du kan få hög feber och lunginflammation. Det kan vi inte riskera.
Tanken på att jag inte skulle kunna åka till mina barn i jul gjorde att jag inte försökte övertala henne. Inte för att jag är säker på att det skulle ha lyckats. Hon rådfrågade en annan syrra och hon var enig med henne.
Jaha det var det.
Ny tid nästa vecka men skulle jag vara lika förkyld då, som jag är nu så skulle jag inte ens tänka tanken på att åka in.
Men en förkylning ska väl lägga sej på en vecka. Det brukar ju inte ta så många dagar innan det värsta är över.
Så det är väl bara att ta det lugnt och se till att bli frisk till nästa torsdag.
Fick reda på idag att jag får "privatchaufför" när jag ska strålas. Vårt landsting kör strålningspatienter i taxi från hemmets dörr till sjukhusets, väntar där och kör en direkt hem, utan kostnad.
Verkar som om någon har tänkt till alltså.
Inte illa.
tisdag 11 december 2007
Å hon nös..... Å hon frös......
Nu var det ju meningen att den här lille gubben skulle nysa, Jag lyckades inte med det, men klickar man på honom så ställer han genast upp och levererar sina nysningar.
Genomförkyld, ringde jag syster Bitte. jag ska ju ha min fjärde cytostatika behandling på torsdag.
Vanligtvis måste jag lämna prover på morgonen dagen innan. Där jag bor går det jättedåligt med bussar på förmiddagen. Om jag åker in kl 9,30 så kommer jag inte hem förrän 14,30.
Jag kände att jag inte orkade vara i stan så länge. Syster Bitte sa att det var ok att lämna provet kl 13, så skulle dom skicka det akut.
Nu är det ju inte säkert att det blir någon behandling. Proverna ska tas ändå, ifall det är bakteriellt, då måste jag ha antibiotika.
Jag har ingen feber just nu, hoppas att jag klarar mej ifrån det.
Jag hoppas också att det blir behandling.
Jag har verkligen inte någon lust att skjuta upp det som ändå ska göras. Men går det inte så går det inte.
Då blir jag tvungen att vänta tills värdena säjer att det är ok igen.
Drar mej tillbaks till mitt soffhörn.
Kryper ner under en stor filt, med en bra bok.
Känns som det är det rätta stället för mej idag.
AHHTJOOO... på er alla!
måndag 10 december 2007
Den stora knöljakten
Läkarbesök idag. Jösses, jag blev alldeles genomknådad. Doktor Annika var mycket effektiv när hon kände igenom bröst, armhålor, hals, och ljumskar i jakten på knölar. Allt kändes som det skulle. Mina levervärden var bra. Hon kände även vid revbenet, där det känns som det är något, men inget kändes onormalt. Det går alltså inte att säja varför jag känner som jag känner. Vi avfärdade det med att det nog är övergående. Så det får vi hoppas att det är också.
Fick lite information om cellgiftet Taxotere som jag ska ha efter jul. Biverkningarna är betydligt fler på Taxotere än på EC. Jag kommer att få kyla ner mina händer och fötter under behandlingen, för att cellgiftet inte ska komma ut i finger och tåspetsarna. På det sättet förhindrar man att naglarna lossnar.
trötthet, värk och svamp i munnen är också biverkningar.
Kortisondosen kommer att tredubblas.
Så det kommer att bli tuffare förstår jag. Det som är positivt är att jag kan börja räkna ner när behandlingen med Taxotere börjar. Jag får ha det som motivation när det blir jobbigt.
Har gått och blivit förkyld. Näsan rinner och huvudvärken ligger på lur. Hoppas nu bara att jag kan få min behandling på torsdag. Det blir den sista för i år.
Så 2007 slutar med cytostatika och 2008 börjar med samma sak.
Men.... Det är bara en kort liten sekund i ett långt liv.
En fis i universum som man säjer.
Det får man väl stå ut med....
Fick lite information om cellgiftet Taxotere som jag ska ha efter jul. Biverkningarna är betydligt fler på Taxotere än på EC. Jag kommer att få kyla ner mina händer och fötter under behandlingen, för att cellgiftet inte ska komma ut i finger och tåspetsarna. På det sättet förhindrar man att naglarna lossnar.
trötthet, värk och svamp i munnen är också biverkningar.
Kortisondosen kommer att tredubblas.
Så det kommer att bli tuffare förstår jag. Det som är positivt är att jag kan börja räkna ner när behandlingen med Taxotere börjar. Jag får ha det som motivation när det blir jobbigt.
Har gått och blivit förkyld. Näsan rinner och huvudvärken ligger på lur. Hoppas nu bara att jag kan få min behandling på torsdag. Det blir den sista för i år.
Så 2007 slutar med cytostatika och 2008 börjar med samma sak.
Men.... Det är bara en kort liten sekund i ett långt liv.
En fis i universum som man säjer.
Det får man väl stå ut med....
lördag 8 december 2007
Så var det, det där med döden
Sedan jag fick cancer beskedet så har tankarna på döden infallit ofta. Vanligtvis tror man ju och hoppas på att ålderdomen ska bli den naturliga dödsorsaken.
Nu vet jag ju rent realistiskt att min död kan komma att infalla tidigare än så. Det är klart att jag hoppas, tror och vill att jag ska besegra sjukdomen. Men jag måste ju se sanningen i vitögat.
Man dör inte av bröstcancer. Det man kan dö av är metastaser i olika organ. Metastaser som kan fastna i stort sett varsom helst i kroppen. Risken att jag ska få metastaser finns där som en krass verklighet. För mej är det viktigt att inse det. Att bearbeta det.
Jag vet inte om jag någonsin har varit rädd för att dö. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket innan. När jag fick cancer så gick jag in i någon slags sorgeprocess. Jag var inte rädd men jag var otroligt ledsen. Jag tror att jag sörjde min egen död. Tanken på att jag faktiskt inte kommer att klara det här är oerhört sorglig.
Den skrämmer mej inte. Det är bara så sorgligt.
Rent praktiskt så har jag bestämt vilken sång som ska spelas på min begravning. Jag vet hur jag vill ha det och jag vet hur jag vill att det ska se ut.
Tankemässigt och känslomässigt så gäller det att på något sätt bli vän med döden.
Ingen människa tror jag, vill på fullaste allvar dö.
Hur jobbigt livet än är. Men har det gått så långt att det faktiskt kommer att bli så, så måste man nog acceptera faktum för att kunna leva den tid som är kvar på ett bra sätt.
Utnyttja livet till 100%.
Jag vet att jag inte är den första som vid ett sådant här besked omvärderar livet. Och på ett sätt är jag så tacksam att jag har fått den chansen.
Att leva fullt ut. Det finns inget som är mej så påtagligt kärt just nu som att leva.
Det gör att jag försöker utnyttja det till fullo.
Jag kan inte längre sitta och bara låta livet rulla förbi. Det är en omöjlighet.
Det gäller att ta tillvara på den tid man har här på jorden.
Det gäller att, andas, leva och älska.
Älskar man livet självt så spelar det ingen roll hur kort det än blir. För under den tiden har man levt, man har andats, och man har älskat.
Så, vad jag nu gör, är att ta tillvara på livet. Inget är omöjligt och inget är hopplöst.
Ur eländet kommer glädjen, ur glädjen kommer kraften och styrkan att hantera livets svårigheter.
Hur det än går. Hur långt eller kort mitt liv blir. Så lever jag just nu. Imorgon vet jag inte, men just nu så lever jag, och jag lever bra.
Fånga dagen och tillfällena. Spara allt det vackra i ditt hjärta. Älska dej själv och älska livet. Slösa inte bort det genom att vara småaktig.
Var tacksam. Livet är alldeles för kort för att gå och gräma sej.
Sätt ned foten om det behövs. Ta kommandot.
Det är ditt liv. Bara ditt.
Bara du och endast du, väljer om du vill leva fullt ut.
Så gör det!
Lev!
Nu vet jag ju rent realistiskt att min död kan komma att infalla tidigare än så. Det är klart att jag hoppas, tror och vill att jag ska besegra sjukdomen. Men jag måste ju se sanningen i vitögat.
Man dör inte av bröstcancer. Det man kan dö av är metastaser i olika organ. Metastaser som kan fastna i stort sett varsom helst i kroppen. Risken att jag ska få metastaser finns där som en krass verklighet. För mej är det viktigt att inse det. Att bearbeta det.
Jag vet inte om jag någonsin har varit rädd för att dö. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket innan. När jag fick cancer så gick jag in i någon slags sorgeprocess. Jag var inte rädd men jag var otroligt ledsen. Jag tror att jag sörjde min egen död. Tanken på att jag faktiskt inte kommer att klara det här är oerhört sorglig.
Den skrämmer mej inte. Det är bara så sorgligt.
Rent praktiskt så har jag bestämt vilken sång som ska spelas på min begravning. Jag vet hur jag vill ha det och jag vet hur jag vill att det ska se ut.
Tankemässigt och känslomässigt så gäller det att på något sätt bli vän med döden.
Ingen människa tror jag, vill på fullaste allvar dö.
Hur jobbigt livet än är. Men har det gått så långt att det faktiskt kommer att bli så, så måste man nog acceptera faktum för att kunna leva den tid som är kvar på ett bra sätt.
Utnyttja livet till 100%.
Jag vet att jag inte är den första som vid ett sådant här besked omvärderar livet. Och på ett sätt är jag så tacksam att jag har fått den chansen.
Att leva fullt ut. Det finns inget som är mej så påtagligt kärt just nu som att leva.
Det gör att jag försöker utnyttja det till fullo.
Jag kan inte längre sitta och bara låta livet rulla förbi. Det är en omöjlighet.
Det gäller att ta tillvara på den tid man har här på jorden.
Det gäller att, andas, leva och älska.
Älskar man livet självt så spelar det ingen roll hur kort det än blir. För under den tiden har man levt, man har andats, och man har älskat.
Så, vad jag nu gör, är att ta tillvara på livet. Inget är omöjligt och inget är hopplöst.
Ur eländet kommer glädjen, ur glädjen kommer kraften och styrkan att hantera livets svårigheter.
Hur det än går. Hur långt eller kort mitt liv blir. Så lever jag just nu. Imorgon vet jag inte, men just nu så lever jag, och jag lever bra.
Fånga dagen och tillfällena. Spara allt det vackra i ditt hjärta. Älska dej själv och älska livet. Slösa inte bort det genom att vara småaktig.
Var tacksam. Livet är alldeles för kort för att gå och gräma sej.
Sätt ned foten om det behövs. Ta kommandot.
Det är ditt liv. Bara ditt.
Bara du och endast du, väljer om du vill leva fullt ut.
Så gör det!
Lev!
fredag 7 december 2007
Matnyttigt
Eftersom det är så fruktansvärt tråkigt väder så plockar jag fram lite sol på bloggen. Det är inte någon julstämning ute precis.
Igår var jag och åt julbord med jobbet. Tänk er ljudnivån när 350 st personer samlas, där 90% är kvinnor.
Maten var jättegod och det bjöds på underhållning av lokalartister. Nu var det inte alla från mitt jobb som kom, eftersom det var uppdelat på tre dagar. Kommunen har ju massor med avdelningar och många känner jag inte alls. Men några jobbarkompisar träffade jag. Träffade även en del som har slutat på mitt jobb och som jag inte har sett på länge.
En del blickar blev det nog. Hade en svart glittrig scarves på huvudet. Det är klart att man sticker ut då, lite grann. Men det får man vara generös och bjuda på.
Hur som helst, så hade jag jätteroligt.
Idag var jag och lämnade prover inför nästa veckas läkarebesök. Levern ska kollas upp, med anledning bla av trycket jag känner mot mitt högra revben. Det har inte blivit bättre. Hoppas att det går att säja vad det är för något. Man blir ju metastas fixerad när man har cancer. Men det är bättre att veta än att gå och oroa sej.
Labb var stängt när jag kom. Dom stänger tidigare på fredagar. Ibland kan man utnyttja sjukdomen i olika lägen. Så när jag sa att jag har bröstcancer och att jag skulle till läkaren på måndag, så släpptes jag genast in.
Nu ska jag ha en lugn och skön helg innan nästa vecka drar i gång.
Läkarbesök på måndag.Provtagning inför cyton på onsdag och fjärde cytobehandlingen på torsdag.
SEN HAR JAG GJORT HÄLFTEN AV BEHANDLINGARNA!
Det finns ljus i tunneln, alltså.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And i the future i´m going to be Bea.
onsdag 5 december 2007
Reflektioner
För mej innebär cancern att jag nu mer än någonsin tittar tillbaka och reflekterar över mitt liv.
När jag tittar på dom sista fem åren och ser hur jag har suddat ut gränserna av mej själv på så många sätt.
Jag började trampa snett i livet men märkte inte hur snett det blev. Jag satte mej själv i olika situationer som jag inte kunde reda ut. Hela tiden gled, vad som var rätt och fel iväg.
Jag valde relationer som jag inte skulle drömma om att välja idag. Jag valde dom i ren panik för att inte behöva vara ensam med mej själv.
Jag intalade mej själv att allt var okej. jag visade omvärlden en attityd att jag var stor och stark, att jag hade rätt och dom hade fel.
Det tog några år att vakna. När jag började vakna så gjorde mitt liv så ont att jag länge kämpade för att somna igen.
Till slut insåg jag att, om jag ville ha en förändring, så var jag tvungen att stå på egna ben,och äntligen var jag beredd att ta det steget.
Efter det blev vardagen ganska skrämmande. Jag stod själv, alldeles själv.
Yr av min befrielse staplade jag runt ett par månader. Inrättade mej i en ny vardag. Men jag tittade mej inte spegeln. Jag vågade inte möta mej själv.
Till slut fick jag nog av min egen rädsla. Sökte hjälp och började sakta sakta möta mej själv, ansikte mot ansikte.
Ångesten var stor. Länge. Men jag började yrvaket ruska mej själv till liv och upptäckte hur mycket jag har missat och hur mycket jag har försakat.
Jag såg livet igen. Jag såg ett liv jag tyckte om.
Så fick jag cancerbeskedet. Det kunde ha däckat vem som helst. Jag grät. Jag var rasande. Inte nu! Jag förbannade den Gud som satte krokben för mej, tills jag insåg att det inte var Gud som gjorde att jag snubblade. Det var ju jag själv. Insåg att cancerbeskedet kom precis i den tidpunkt där jag faktiskt kunde hantera det.
Jag hade precis vaknat upp och valt att leva igen.
Det är lustigt hur mycket bättre jag mår överlag nu, med cancer och allt, än vad jag har gjort dom sista åren. Du strålar säjer människor till mej. Du ser ut att må fantastiskt bra.
Och det gör jag. Mitt i allt elände och alla svåra stunder så mår jag fantastiskt bra överlag. Hur konstigt det än låter.
Jag är kär.
Nyförälskad i livet!
Är det inte härligt!
När jag tittar på dom sista fem åren och ser hur jag har suddat ut gränserna av mej själv på så många sätt.
Jag började trampa snett i livet men märkte inte hur snett det blev. Jag satte mej själv i olika situationer som jag inte kunde reda ut. Hela tiden gled, vad som var rätt och fel iväg.
Jag valde relationer som jag inte skulle drömma om att välja idag. Jag valde dom i ren panik för att inte behöva vara ensam med mej själv.
Jag intalade mej själv att allt var okej. jag visade omvärlden en attityd att jag var stor och stark, att jag hade rätt och dom hade fel.
Det tog några år att vakna. När jag började vakna så gjorde mitt liv så ont att jag länge kämpade för att somna igen.
Till slut insåg jag att, om jag ville ha en förändring, så var jag tvungen att stå på egna ben,och äntligen var jag beredd att ta det steget.
Efter det blev vardagen ganska skrämmande. Jag stod själv, alldeles själv.
Yr av min befrielse staplade jag runt ett par månader. Inrättade mej i en ny vardag. Men jag tittade mej inte spegeln. Jag vågade inte möta mej själv.
Till slut fick jag nog av min egen rädsla. Sökte hjälp och började sakta sakta möta mej själv, ansikte mot ansikte.
Ångesten var stor. Länge. Men jag började yrvaket ruska mej själv till liv och upptäckte hur mycket jag har missat och hur mycket jag har försakat.
Jag såg livet igen. Jag såg ett liv jag tyckte om.
Så fick jag cancerbeskedet. Det kunde ha däckat vem som helst. Jag grät. Jag var rasande. Inte nu! Jag förbannade den Gud som satte krokben för mej, tills jag insåg att det inte var Gud som gjorde att jag snubblade. Det var ju jag själv. Insåg att cancerbeskedet kom precis i den tidpunkt där jag faktiskt kunde hantera det.
Jag hade precis vaknat upp och valt att leva igen.
Det är lustigt hur mycket bättre jag mår överlag nu, med cancer och allt, än vad jag har gjort dom sista åren. Du strålar säjer människor till mej. Du ser ut att må fantastiskt bra.
Och det gör jag. Mitt i allt elände och alla svåra stunder så mår jag fantastiskt bra överlag. Hur konstigt det än låter.
Jag är kär.
Nyförälskad i livet!
Är det inte härligt!
måndag 3 december 2007
Det nya botemedlet mot cancer
Jag får många goda råd och tips av människor som vill vara hjälpsamma.
Det handlar om hur jag ska ta död på elaka cancerceller. Dom är mer eller mindre användbara.
Idag sa en man till mej att jag skulle använda björkaska.
Jaha... björkaska? Hur får man tag på det?
Jo, sa han, Man sågar ner en björk, eldar upp den och blandar sedan askan med vatten. Sedan ska du dricka det. Det hjälper garanterat.
Eftersom min fantasi är stor, så såg jag mej själv, i full färd med att såga ner och elda upp en stor björk, för att sedan blanda askan med vatten i en stor gryta.
Mina mungipor började streta uppåt med full styrka.
Mannen var gravallvarlig.
Ähumm... Tack, det ska jag prova,sa jag, medans jag hade stora problem att hålla mungiporna på plats.
Jag är ju för alternativ medicin kombinerad med skolmedicinen, men där går nog gränsen.
Men kanske... Ändå... Enligt honom så var det botemedlet mot cancer.
Man får sålla... och sålla...
Eller... Skriva en avhandling kanske.
Det handlar om hur jag ska ta död på elaka cancerceller. Dom är mer eller mindre användbara.
Idag sa en man till mej att jag skulle använda björkaska.
Jaha... björkaska? Hur får man tag på det?
Jo, sa han, Man sågar ner en björk, eldar upp den och blandar sedan askan med vatten. Sedan ska du dricka det. Det hjälper garanterat.
Eftersom min fantasi är stor, så såg jag mej själv, i full färd med att såga ner och elda upp en stor björk, för att sedan blanda askan med vatten i en stor gryta.
Mina mungipor började streta uppåt med full styrka.
Mannen var gravallvarlig.
Ähumm... Tack, det ska jag prova,sa jag, medans jag hade stora problem att hålla mungiporna på plats.
Jag är ju för alternativ medicin kombinerad med skolmedicinen, men där går nog gränsen.
Men kanske... Ändå... Enligt honom så var det botemedlet mot cancer.
Man får sålla... och sålla...
Eller... Skriva en avhandling kanske.
söndag 2 december 2007
Goa söta Isa! ( världen är så stor, så stor)
Min väninna och jag åkte till stan för att shoppa, i fredags. Med oss hade vi 4-åriga Isa. Isa ringde på min dörr och frågade mej genast om jag visste vad det var för dag imorgon. Att det var lördag visste jag, men inte mer. Det är ju dags att öppna adventskalendern, sa Isa med tindrande ögon.
Isa bor ganska långt ut på landet, så stadsbesök hör inte till vardagen. Vi skulle ta med henne till Mc Donalds. Där hade hon aldrig varit.
Tänk om Mc Donalds är stängt då, sa jag. Hon tittade på mej med panik i blicken, ögonen tårades och hakan började darra betänkligt. Oj, sa jag. Det är klart det inte är stängt, jag bara skojade. Då glittrade Isas ögon genast igen.
Då bestämde jag mej för att gå ner på hennes nivå. Att bli 4 år igen. Det var härligt. Vi pladdrade på som bästa kompisar. Rabblade ett hackigt alfabet, och löste världsproblem, och jag skrattade. Som jag skrattade!
På Mc Donalds gjorde Isa som sej bör när man är mätt. Hon klämde i med ett riktigt stort rap. Så gör man inte när man är på restaurang sa min väninna. När vi kom ut var det dags för nästa stora rap. Då sa Isa med klar röst. Så gör man inte när man är på Ikea. Ikea???
Innan vi åkte iväg till affärerna så passade vi på att gå in på Godishuset. Isa hade aldrig sett så mycket godis i hela sitt 4-åriga liv. Jag lät henne ta en påse och välja ut lite godis. Hon skulle prompt ha en stor svart groda med pulver i. När vi kom i bilen så sög hon en stund på grodan, spottade ut den och erbjöd den sedan flott till min väninna.
Hon konstaterade även att människor med stora magar är lata. Min pappa har stor mage, sa hon sedan. Jo, jo.
När vi kom hem till mej efter besök i åtskilliga affärer så ville jag ta av mej allt jag hade på huvudet. Det blir obehagligt när man har haft mössa och buffen på sej så länge.
Isa hade aldrig sett mej utan buffen. Hon tittade med stora ögon på mitt huvud. Jag sa, jag äter en medicin. Det är därför jag inte har något hår. Oj, tänkte jag. Nu kommer hon aldrig att äta medicin mer. Jag tillade snabbt med korsade fingrar, det är en medicin som bara vuxna äter.
Inte vet jag om det blev bättre av det eller vad hon tänkte, men hon frågade inte mer. Istället strök hon mej med liten barnahand över mitt huvud flera gånger.
Det var den bästa dagen på länge. Jag sparkade cancern åt peppar´n och njöt av att vara 4 år igen.
Pratade med min väninna i telefon precis. Isas mamma var där. Hon hälsade så hjärtligt till mej. Isa hade nämligen inte gjort annat än att pratat om mej. Det var Bea sa det, hit och Bea sa det dit, kvällen lång.
Kanske gjorde jag samma intryck på henne som hon gjorde på mej.
Den enda skillnaden var, att hon kunde få fortsätta att vara sitt 4-åriga obekymrade jag.
Jag själv återgick till vardagen.
Hoppas att vi ses snart igen Isa!
Isa bor ganska långt ut på landet, så stadsbesök hör inte till vardagen. Vi skulle ta med henne till Mc Donalds. Där hade hon aldrig varit.
Tänk om Mc Donalds är stängt då, sa jag. Hon tittade på mej med panik i blicken, ögonen tårades och hakan började darra betänkligt. Oj, sa jag. Det är klart det inte är stängt, jag bara skojade. Då glittrade Isas ögon genast igen.
Då bestämde jag mej för att gå ner på hennes nivå. Att bli 4 år igen. Det var härligt. Vi pladdrade på som bästa kompisar. Rabblade ett hackigt alfabet, och löste världsproblem, och jag skrattade. Som jag skrattade!
På Mc Donalds gjorde Isa som sej bör när man är mätt. Hon klämde i med ett riktigt stort rap. Så gör man inte när man är på restaurang sa min väninna. När vi kom ut var det dags för nästa stora rap. Då sa Isa med klar röst. Så gör man inte när man är på Ikea. Ikea???
Innan vi åkte iväg till affärerna så passade vi på att gå in på Godishuset. Isa hade aldrig sett så mycket godis i hela sitt 4-åriga liv. Jag lät henne ta en påse och välja ut lite godis. Hon skulle prompt ha en stor svart groda med pulver i. När vi kom i bilen så sög hon en stund på grodan, spottade ut den och erbjöd den sedan flott till min väninna.
Hon konstaterade även att människor med stora magar är lata. Min pappa har stor mage, sa hon sedan. Jo, jo.
När vi kom hem till mej efter besök i åtskilliga affärer så ville jag ta av mej allt jag hade på huvudet. Det blir obehagligt när man har haft mössa och buffen på sej så länge.
Isa hade aldrig sett mej utan buffen. Hon tittade med stora ögon på mitt huvud. Jag sa, jag äter en medicin. Det är därför jag inte har något hår. Oj, tänkte jag. Nu kommer hon aldrig att äta medicin mer. Jag tillade snabbt med korsade fingrar, det är en medicin som bara vuxna äter.
Inte vet jag om det blev bättre av det eller vad hon tänkte, men hon frågade inte mer. Istället strök hon mej med liten barnahand över mitt huvud flera gånger.
Det var den bästa dagen på länge. Jag sparkade cancern åt peppar´n och njöt av att vara 4 år igen.
Pratade med min väninna i telefon precis. Isas mamma var där. Hon hälsade så hjärtligt till mej. Isa hade nämligen inte gjort annat än att pratat om mej. Det var Bea sa det, hit och Bea sa det dit, kvällen lång.
Kanske gjorde jag samma intryck på henne som hon gjorde på mej.
Den enda skillnaden var, att hon kunde få fortsätta att vara sitt 4-åriga obekymrade jag.
Jag själv återgick till vardagen.
Hoppas att vi ses snart igen Isa!
torsdag 29 november 2007
Goddag. Jag heter Cancer. Får jag sitta hos dej en stund?
Goddag. Jag heter Cancer. Får jag sitta hos dej en stund? Hålla om dej. Krypa dej riktigt nära.
Till dej kommer jag bara på besök. För att prata med dej en stund. Det borde du vara tacksam över. Till andra kommer jag nämligen för att stanna. En del stannar jag bara hos ett tag. Andra följer jag in i döden. Jag blir deras livskamrat om jag säjer så.
Jag vet att du inte vill att jag ska komma till dej, men du! Det bestämmer bara jag. Sådan är jag nämligen. Jag tar makten. På gott och ont. Om jag bestämmer mej för att stanna hos dej så kommer jag bli din bästa vän. Och fiende.
Det goda jag kan ge dej, är en annan syn på livet. Jag kan få dej att upptäcka färgerna i en solnedgång. Jag kan få dej att känna lukten av ett öppet hav. Jag kan få dej att känna dej säkrare på dej själv. Hantera livets alla bekymmer, faktiskt med lite nonchalans. För när jag är hos dej, så bryr du dej inte om bagateller. Jag kan få dej att bli en riktig livsnjutare.
Det bjuder jag på.
Tyvärr måste jag meddela dej att jag har en annan sida också. Jag är krävande och dominant. Jag styr och ställer som jag vill. Nu när jag är vid din sida så kommer inget att bli som förrut.
Eftersom ingen vill ha mej hos sej så kommer du att göra allt för att bli av med mej. Du kommer att underkasta dej övergrepp på din kropp. Du kommer att låta andra människor karva i dej både fysiskt och psykiskt. Du kommer att behandla kroppen på ett sätt som egentligen är vansinnigt med tanke på dess giftighet och vad det gör med dej.
Men allt det där kommer du att göra för att bli av med mej. För ingen vill ha mej. Ingen!
Nå, Vill du att jag ska gå? Vill du att jag ska lämna dej?
Okej. Du har tur. Du kan skatta dej lycklig. Den här gången har jag bestämt mej för att gå min väg. Men du! Glöm inte. Det är jag som betämmer om jag återkommer. Om det kan du inte säja någonting.
Kanske kommer jag igen. Kanske stannar jag för alltid nästa gång.
Denna gången var det bara ett par minuter jag tog av din tid.
Lev lyckligt!
Hälsningar Cancer
Till dej kommer jag bara på besök. För att prata med dej en stund. Det borde du vara tacksam över. Till andra kommer jag nämligen för att stanna. En del stannar jag bara hos ett tag. Andra följer jag in i döden. Jag blir deras livskamrat om jag säjer så.
Jag vet att du inte vill att jag ska komma till dej, men du! Det bestämmer bara jag. Sådan är jag nämligen. Jag tar makten. På gott och ont. Om jag bestämmer mej för att stanna hos dej så kommer jag bli din bästa vän. Och fiende.
Det goda jag kan ge dej, är en annan syn på livet. Jag kan få dej att upptäcka färgerna i en solnedgång. Jag kan få dej att känna lukten av ett öppet hav. Jag kan få dej att känna dej säkrare på dej själv. Hantera livets alla bekymmer, faktiskt med lite nonchalans. För när jag är hos dej, så bryr du dej inte om bagateller. Jag kan få dej att bli en riktig livsnjutare.
Det bjuder jag på.
Tyvärr måste jag meddela dej att jag har en annan sida också. Jag är krävande och dominant. Jag styr och ställer som jag vill. Nu när jag är vid din sida så kommer inget att bli som förrut.
Eftersom ingen vill ha mej hos sej så kommer du att göra allt för att bli av med mej. Du kommer att underkasta dej övergrepp på din kropp. Du kommer att låta andra människor karva i dej både fysiskt och psykiskt. Du kommer att behandla kroppen på ett sätt som egentligen är vansinnigt med tanke på dess giftighet och vad det gör med dej.
Men allt det där kommer du att göra för att bli av med mej. För ingen vill ha mej. Ingen!
Nå, Vill du att jag ska gå? Vill du att jag ska lämna dej?
Okej. Du har tur. Du kan skatta dej lycklig. Den här gången har jag bestämt mej för att gå min väg. Men du! Glöm inte. Det är jag som betämmer om jag återkommer. Om det kan du inte säja någonting.
Kanske kommer jag igen. Kanske stannar jag för alltid nästa gång.
Denna gången var det bara ett par minuter jag tog av din tid.
Lev lyckligt!
Hälsningar Cancer
tisdag 27 november 2007
Va´ du gnäller!
Är trött på att ha cancer.
Är trött på alla sjukhusbesök.
Är trött på min skallighet.
Är trött på att tappa flera ögonfransar om dagen.
Är trött på att bara ha ett bröst.
Är trött på att bara kunna sova på höger sida.
Är trött på att bli uppbunden av cancerbehandlingar.
Är trött på att vara pedagogisk och kalla cellgift för cytostatika.
Ät trött på att jämt skydda min vänstra arm för sår, hetta och kyla.
Är trött på att flytta på mej så fort någon nyser jämte mej.
Är trött på att alla kroppliga åkommor relateras till cancer.
Är trött på att vara trött.
Är trött på krya på dej kramar och krya på dej blommor OCH krya på dej kort.
Är trött på alla medlidsamma leenden.
Är trött på min identitetsförändring.
Är trött på att livet aldrig mer kommer att bli som förut.
JÄVLA CANCER!
Är trött på alla sjukhusbesök.
Är trött på min skallighet.
Är trött på att tappa flera ögonfransar om dagen.
Är trött på att bara ha ett bröst.
Är trött på att bara kunna sova på höger sida.
Är trött på att bli uppbunden av cancerbehandlingar.
Är trött på att vara pedagogisk och kalla cellgift för cytostatika.
Ät trött på att jämt skydda min vänstra arm för sår, hetta och kyla.
Är trött på att flytta på mej så fort någon nyser jämte mej.
Är trött på att alla kroppliga åkommor relateras till cancer.
Är trött på att vara trött.
Är trött på krya på dej kramar och krya på dej blommor OCH krya på dej kort.
Är trött på alla medlidsamma leenden.
Är trött på min identitetsförändring.
Är trött på att livet aldrig mer kommer att bli som förut.
JÄVLA CANCER!
måndag 26 november 2007
Bloggtorka
Lite bloggtorka för tillfället.
Dagarna går sin gilla gång.
Har inte mått direkt illa, men är lite uppkörd i magen.
Trött är jag förstås, men eftersom jag inte jobbar så går det ju bra.
Antar att jag kan skatta mej lycklig som inte har fler biverkningar på cytostatikan.
Här är det riktig julestämning. Det har kommit tre-fyra cm snö. En riktig kramsnö. Det knarrar härligt när man är ute och går.
Julen är planerad. Åker till barnen. Tar även en avstickare över en dag till min mor. Det ska bli skönt att komma hemifrån ett tag, så det ser jag fram emot.
Nu är klockan mycket och det drar i ögonen, så det återstår bara att säja,
Godnatt!
Dagarna går sin gilla gång.
Har inte mått direkt illa, men är lite uppkörd i magen.
Trött är jag förstås, men eftersom jag inte jobbar så går det ju bra.
Antar att jag kan skatta mej lycklig som inte har fler biverkningar på cytostatikan.
Här är det riktig julestämning. Det har kommit tre-fyra cm snö. En riktig kramsnö. Det knarrar härligt när man är ute och går.
Julen är planerad. Åker till barnen. Tar även en avstickare över en dag till min mor. Det ska bli skönt att komma hemifrån ett tag, så det ser jag fram emot.
Nu är klockan mycket och det drar i ögonen, så det återstår bara att säja,
Godnatt!
lördag 24 november 2007
Kemisk energi
Med kortison rally i kroppen så passade det att dra i gång med en storstädning av hemmet.
Efter det middag och sedan en lång promenad på det.
Nu säjer kroppen ifrån och jag lägger mej på soffan med en bok, nöjd att jag ändå mår så bra.
På cd:n har Lars Winnerbäck nya cd snurrat.
Lyssna på den vackraste kärleksvisan jag hört på länge.
Efter det middag och sedan en lång promenad på det.
Nu säjer kroppen ifrån och jag lägger mej på soffan med en bok, nöjd att jag ändå mår så bra.
På cd:n har Lars Winnerbäck nya cd snurrat.
Lyssna på den vackraste kärleksvisan jag hört på länge.
torsdag 22 november 2007
Dagens Cytostatikabehandling 3/8
Jag tror att det var mitt positiva tänkande som gjorde att jag sov rätt hyggligt i natt. Visserligen bara 5 timmar men när det har varit riktigt illa så har jag sovit så lite som två timmar.
Ångsten i min mage och i mitt bröst kunde jag ändå inte hålla borta på morgonen och när jag satt i väntrummet. Men när droppet var satt så kändes det helt ok. Jag valde att åka själv den här gången. Ville det. Ville känna att jag klarade det. Det är både på gott och ont att ha någon med sej. Man får ju stöttning med någon vid sin sida, men samtidigt kan det vara skönt att få den lugn och ro som jag tyckte att jag fick när jag bara fick koppla av i ensamhet.
Nytt läkarbesök den 10/12.
Jag tog upp något med Syster Bitte som jag har gnagt på länge. Har bara pratat med ett par personer om det.
Det är något som trycker på mitt högra revben. Längst ner mot magen. Det gör inte ont, men det är en obehaglig känsla. Det trycker liksom inifrån och ut.
Men sa Bitte. Har dom inte gjort en magröntgen på dej? Det skulle dom ju?
Men, nej det är inte gjort.
Jag har själv gjort likadant som jag gjorde med min tumör. Jag förnekade det så långt det gick och det fick jag ju se var det slutade. Trycket har jag känt länge nog nu. Sedan innan jag började med cytostatikan. Det är dags att göra något åt det.
Jag visste också att nämner jag det så kommer det innebära en massa nya undersökningar.
Men nu kunde jag inte hålla det för mej själv längre.
Jag tror inte att du behöver oroa dej sa syster Bitte. Men klargjorde direkt att det skulle tas nya leverprover och det skulle diskuteras med min läkare.
Så är det!
Ikväll är jag trött men inget illamående.
Jag känner mej nöjd att jag har gjort min tredje behandling.
Min granne. En 80- gammal, rar dam ringde på dörren och överlämnade en krya på dej blomma. Så glad jag blev.
Trots en liten oro för trycket på mitt revben,
Så känner jag ändå att jag kan göra saft av den citron ödet har gett mej.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Ångsten i min mage och i mitt bröst kunde jag ändå inte hålla borta på morgonen och när jag satt i väntrummet. Men när droppet var satt så kändes det helt ok. Jag valde att åka själv den här gången. Ville det. Ville känna att jag klarade det. Det är både på gott och ont att ha någon med sej. Man får ju stöttning med någon vid sin sida, men samtidigt kan det vara skönt att få den lugn och ro som jag tyckte att jag fick när jag bara fick koppla av i ensamhet.
Nytt läkarbesök den 10/12.
Jag tog upp något med Syster Bitte som jag har gnagt på länge. Har bara pratat med ett par personer om det.
Det är något som trycker på mitt högra revben. Längst ner mot magen. Det gör inte ont, men det är en obehaglig känsla. Det trycker liksom inifrån och ut.
Men sa Bitte. Har dom inte gjort en magröntgen på dej? Det skulle dom ju?
Men, nej det är inte gjort.
Jag har själv gjort likadant som jag gjorde med min tumör. Jag förnekade det så långt det gick och det fick jag ju se var det slutade. Trycket har jag känt länge nog nu. Sedan innan jag började med cytostatikan. Det är dags att göra något åt det.
Jag visste också att nämner jag det så kommer det innebära en massa nya undersökningar.
Men nu kunde jag inte hålla det för mej själv längre.
Jag tror inte att du behöver oroa dej sa syster Bitte. Men klargjorde direkt att det skulle tas nya leverprover och det skulle diskuteras med min läkare.
Så är det!
Ikväll är jag trött men inget illamående.
Jag känner mej nöjd att jag har gjort min tredje behandling.
Min granne. En 80- gammal, rar dam ringde på dörren och överlämnade en krya på dej blomma. Så glad jag blev.
Trots en liten oro för trycket på mitt revben,
Så känner jag ändå att jag kan göra saft av den citron ödet har gett mej.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
onsdag 21 november 2007
Konsten att förhandla med sej själv
I morgon är det dags igen för nästa cellgiftsbehandling.
Fjättrad vid sängen kommer jag att bli stucken av en vass kanyl.
Giftet kommer att strömma in i mina ådror och in i min kropp.
Jag vet vad giftet gör med mej. Jag blir sjuk och svag.
Medicinerna mot illamåendet gör att jag inte kan sova på nätterna.
I flera dagar kommer jag inte att kunna sitta still.
Rastlöst kommer jag att irra omkring. Suget efter mat går inte att hejda och jag kommer att äta konstant.
Tänk om jag blir illamående. Tänk om jag kräks.
Jag har så många behandlingar kvar. Endast 3 kommer att vara gjorda imorgon och jag har så många som 5 kvar.
Det här kommer aldrig att ta slut.
Detta blir min död.
STOPP!!!
I morgon är det dags för nästa cytostatikabehandling.
Lugnt och behagligt kan jag luta mej tillbaka i sängen medans sjuksköterskan med van hand sätter droppet.
Cytostatikan strömmar in i min kropp och jag känner dess kraft. Kraften som tar död på sjuka cancerceller.
Jag har mått väldigt bra efter mina tidigare behandlingar. Lite svårt att sova, men det är ju bara 4 dagar jag tar kortisonet, sedan vet jag att jag sover bättre.
Jag blir dessutom väldigt energisk och får så mycket gjort dom dagarna.
Bra att jag blir sugen på mat, för det har varit dåligt med aptiten den sista veckan och inget har smakat.
Illamåendet har ju inte varit svårt de förra gångerna, så skulle det bli jobbigt den här gången så kan jag stå ut.
Tänk, att i morgon är redan 3 behandlingar gjorda och jag har bara 5 behandlingar kvar.
Det här kommer att vara över fortare än jag kan ana.
Dom här behandlingarna ger mej livet åter, det gör mej så tacksam.
OM ÖDET GER DEJ EN CITRON,
SÅ GÖR SAFT AV DEN!
Fjättrad vid sängen kommer jag att bli stucken av en vass kanyl.
Giftet kommer att strömma in i mina ådror och in i min kropp.
Jag vet vad giftet gör med mej. Jag blir sjuk och svag.
Medicinerna mot illamåendet gör att jag inte kan sova på nätterna.
I flera dagar kommer jag inte att kunna sitta still.
Rastlöst kommer jag att irra omkring. Suget efter mat går inte att hejda och jag kommer att äta konstant.
Tänk om jag blir illamående. Tänk om jag kräks.
Jag har så många behandlingar kvar. Endast 3 kommer att vara gjorda imorgon och jag har så många som 5 kvar.
Det här kommer aldrig att ta slut.
Detta blir min död.
STOPP!!!
I morgon är det dags för nästa cytostatikabehandling.
Lugnt och behagligt kan jag luta mej tillbaka i sängen medans sjuksköterskan med van hand sätter droppet.
Cytostatikan strömmar in i min kropp och jag känner dess kraft. Kraften som tar död på sjuka cancerceller.
Jag har mått väldigt bra efter mina tidigare behandlingar. Lite svårt att sova, men det är ju bara 4 dagar jag tar kortisonet, sedan vet jag att jag sover bättre.
Jag blir dessutom väldigt energisk och får så mycket gjort dom dagarna.
Bra att jag blir sugen på mat, för det har varit dåligt med aptiten den sista veckan och inget har smakat.
Illamåendet har ju inte varit svårt de förra gångerna, så skulle det bli jobbigt den här gången så kan jag stå ut.
Tänk, att i morgon är redan 3 behandlingar gjorda och jag har bara 5 behandlingar kvar.
Det här kommer att vara över fortare än jag kan ana.
Dom här behandlingarna ger mej livet åter, det gör mej så tacksam.
OM ÖDET GER DEJ EN CITRON,
SÅ GÖR SAFT AV DEN!
måndag 19 november 2007
Bida tid
Igår var jag och sjöng. I kör! Det du Sara! Kommer du ihåg när vi pratade om det i somras? Som situationen såg ut då, så trodde jag inte att det skulle bli av.
Det var kommunen som anordnade lite prova på aktiviteter för kommunsanställda. Jag och en jobbarkompis bestämde och för att våga oss dit. Vi fick börja med att mjuka upp oss, ge varandra lite ryggmassage. Sedan var det dags för röstgymnastik. Vi hi:ade och ho:ade och ha ha ha:de. Vi sjöng i skalor upp och ner.Det kändes lite osäkert i början men efterhand så slappnade jag av. Vi var väl ungefär en 30-40 stycken. I slutet delade vi upp oss i 4 grupper och sjöng kanon. Det lät jättebra, tyckte jag, i alla fall.
Det var så himla roligt och jag mådde så bra efteråt.
Det behövdes för jag har varit lite deppig några dagar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Känner mej ledsen och gråter väldigt lätt. Visserligen har jag lika lätt att skratta, men faller tillbaka i min ledsna stämning. Jobbigt är det för tårarna kan komma när som helst och var som helst.
Jag känner mej låst. Låst av behandlingarna. Det var meningen att jag skulle göra ett arbetsplatsbyte. Men det gick i stöpet. Jag hade bestämt att prova på något annat jobb än mitt gamla för där trivs jag inte så bra.
Så blev jag sjuk.
Vilken arbetsgivare anställer mej nu? Med min diagnos. Jag vet ju inte hur mycket jag orkar jobba.
Jag har också tänkt att flytta till en annan del av Sverige. Till en plats jag bott innan, där jag trivdes jättebra. Vill tillbaks dit igen.
Men jag känner att jag måste vara kvar här tills mina behandlingar är klara. Det är inte alla sjukhus som behandlar cancer och jag har relativt nära till ett sådant sjukhus, där jag bor nu.
Så jag sitter fast.
Åtminstone nära nog ett år till.
Jobbigt när man vill och inte kan.
Hm.
Tror att jag har hittat anledningen till mitt mående.
Tror också att det är övergående. Jag brukar kunna kämpa mej upp ur svackorna ganska snabbt.
Det är bara att finna sej i sitt mående och inte motarbeta det så mycket. Det kommer solsken igen.
Det vet jag.
Det var kommunen som anordnade lite prova på aktiviteter för kommunsanställda. Jag och en jobbarkompis bestämde och för att våga oss dit. Vi fick börja med att mjuka upp oss, ge varandra lite ryggmassage. Sedan var det dags för röstgymnastik. Vi hi:ade och ho:ade och ha ha ha:de. Vi sjöng i skalor upp och ner.Det kändes lite osäkert i början men efterhand så slappnade jag av. Vi var väl ungefär en 30-40 stycken. I slutet delade vi upp oss i 4 grupper och sjöng kanon. Det lät jättebra, tyckte jag, i alla fall.
Det var så himla roligt och jag mådde så bra efteråt.
Det behövdes för jag har varit lite deppig några dagar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Känner mej ledsen och gråter väldigt lätt. Visserligen har jag lika lätt att skratta, men faller tillbaka i min ledsna stämning. Jobbigt är det för tårarna kan komma när som helst och var som helst.
Jag känner mej låst. Låst av behandlingarna. Det var meningen att jag skulle göra ett arbetsplatsbyte. Men det gick i stöpet. Jag hade bestämt att prova på något annat jobb än mitt gamla för där trivs jag inte så bra.
Så blev jag sjuk.
Vilken arbetsgivare anställer mej nu? Med min diagnos. Jag vet ju inte hur mycket jag orkar jobba.
Jag har också tänkt att flytta till en annan del av Sverige. Till en plats jag bott innan, där jag trivdes jättebra. Vill tillbaks dit igen.
Men jag känner att jag måste vara kvar här tills mina behandlingar är klara. Det är inte alla sjukhus som behandlar cancer och jag har relativt nära till ett sådant sjukhus, där jag bor nu.
Så jag sitter fast.
Åtminstone nära nog ett år till.
Jobbigt när man vill och inte kan.
Hm.
Tror att jag har hittat anledningen till mitt mående.
Tror också att det är övergående. Jag brukar kunna kämpa mej upp ur svackorna ganska snabbt.
Det är bara att finna sej i sitt mående och inte motarbeta det så mycket. Det kommer solsken igen.
Det vet jag.
söndag 18 november 2007
Storebror ser dej!
Det har varit mycket uppståndelse om den populära sajten Facebook. Facebook är som en tatuering du aldrig får bort, skriver Aftonbladet. Det är ju så och det kanske man inte alltid tänker på, att allt vad som hamnar på nätet kan ses över hela världen. Det kan även användas i andra syften än vad man hade tänkt själv.
Jag har något som kallas Statcounter på min blogg. Jag fick se det hos några andra bloggare Det är dom små siffrorna på höger sida på bloggen. Jag trodde först att den bara räknade besökarna på bloggen,men när jag registerat mej för att använda den fick jag se att den gör mer än så.
Dels räknar den alla besök på min blogg. Jag kan även gå in och kolla vilka som har besökt bloggen. Jag kan se vilken stad personen ifråga kommer ifrån. Vilket bredbandsbolag som används. Man kan tom se vilket operativsystem personen i fråga har. Typ Windows 98, Windows Vista, Mac osv. Vilka tider man har besökt bloggen osv.
Alla bloggare tycker väldigt illa om anonyma kommentarer. Särskilt dom illvilliga. Då kan det vara intressant att gå in och se efter var den personen kommer ifrån.
Är det från samma stad så kan man ju alltid undra om det är någon man kanske känner som har ett horn i sidan till en.
Statcounter kan vem som helst skaffa. Om man klickar på mina siffror så kommer man in på deras sida.
Roligt är att se är vilka länder besökarna kommer ifrån. Jag har haft besök från Buenos Aires. England, Norge och Finland.
Ja, vad kan man tycka om det här då? Att man kanske ska vara försiktig med vad man lägger ut på nätet. Internet har ju öppnat en värld där det är svårt att gömma sej.
Har man en blogg eller hemsida, eller har registrerat sej på någon sida tex Facebook, så kanske man ska tänka sej för lite.
För allt man skriver om sej själv, visar bilder på sej själv, finns tillgängligt. För vem som helst, över hela världen.
Lite ruggigt är det allt.
Jag har något som kallas Statcounter på min blogg. Jag fick se det hos några andra bloggare Det är dom små siffrorna på höger sida på bloggen. Jag trodde först att den bara räknade besökarna på bloggen,men när jag registerat mej för att använda den fick jag se att den gör mer än så.
Dels räknar den alla besök på min blogg. Jag kan även gå in och kolla vilka som har besökt bloggen. Jag kan se vilken stad personen ifråga kommer ifrån. Vilket bredbandsbolag som används. Man kan tom se vilket operativsystem personen i fråga har. Typ Windows 98, Windows Vista, Mac osv. Vilka tider man har besökt bloggen osv.
Alla bloggare tycker väldigt illa om anonyma kommentarer. Särskilt dom illvilliga. Då kan det vara intressant att gå in och se efter var den personen kommer ifrån.
Är det från samma stad så kan man ju alltid undra om det är någon man kanske känner som har ett horn i sidan till en.
Statcounter kan vem som helst skaffa. Om man klickar på mina siffror så kommer man in på deras sida.
Roligt är att se är vilka länder besökarna kommer ifrån. Jag har haft besök från Buenos Aires. England, Norge och Finland.
Ja, vad kan man tycka om det här då? Att man kanske ska vara försiktig med vad man lägger ut på nätet. Internet har ju öppnat en värld där det är svårt att gömma sej.
Har man en blogg eller hemsida, eller har registrerat sej på någon sida tex Facebook, så kanske man ska tänka sej för lite.
För allt man skriver om sej själv, visar bilder på sej själv, finns tillgängligt. För vem som helst, över hela världen.
Lite ruggigt är det allt.
Har jag smittat dej?
Leenden smittar
De är som flunsan
när någon log mot mig idag
Började jag också le
jag rundade hörnet
Och någon såg mitt flin
När han också log insåg jag
att jag smittat även honom
Jag tänkte på det där leendet
Och sen insåg jag dess värde
Ett enda leende som mitt
Kan resa jorden runt
så om du har ett smil på lut
lämna det inte ensamt utan prut
Starta en epidemi
och infektera världen
I samma stund du fått smilstartaren, bör du skicka honom vidare
Hoppas att jag har smittat dej!
glitter-graphics.com
De är som flunsan
när någon log mot mig idag
Började jag också le
jag rundade hörnet
Och någon såg mitt flin
När han också log insåg jag
att jag smittat även honom
Jag tänkte på det där leendet
Och sen insåg jag dess värde
Ett enda leende som mitt
Kan resa jorden runt
så om du har ett smil på lut
lämna det inte ensamt utan prut
Starta en epidemi
och infektera världen
I samma stund du fått smilstartaren, bör du skicka honom vidare
Hoppas att jag har smittat dej!
glitter-graphics.com
torsdag 15 november 2007
Iscador eller cytostatika. Måste jag välja?
Programmet Kalla Fakta ikväll väcker en del funderingar och känslor. Det handlar om alternativ cancerbehandling, där den antroposofiska behandlingen med mistelpreparatet Iscador beskrivs som en slags lurendrejerimetod man lurar cancerpatienter med. Iscador har funnits i 100-tals år. Man smugglade in preparatet från bla Tyskland innan det blev godkänt av regeringen. Vill man använda preparatet får man betala det själv.
Om man skulle tolka reportagets inställning och vinkling så är Iscador inte bara overksamt utan även farligt. Då undrar jag. Sverige, detta land med så mycket kontroll. Skulle verkligen Svenska regeringen godkänna ett preparat som var farligt?
Iscador och annan antroposofisk medecin ger inga garantier. Gör cytostatika och strålning det? Man vet att det är effektivt på cancertumörer, men garanterar det min överlevnad? Svaret är nej. Varför skulle då den alternativa medicinen göra det?
Jag vet att cytostatika dödar cancerceller men jag vet inte om den kommer att döda just mina. Man vet inte om jag kommer att få metastaser i andra organ. Statistiken visar att det är verksamt. Men inte verksamt till 100%. Statistiken talar om för mej hur många som faktiskt dör. Skulle jag skippa cytostatika och strålningen för det?
Skillnaden på skolmedicinen och den alternativa är att om skolmedicin forskas det för stora pengar. Inom den alternativa bedrivs det nästan ingen forskning alls. Det handlar förstås om pengar. Ingen är beredd att satsa pengar på alternativmedicinen. Ändå, utan större forskning med några som helst resultat så dömer man bort den helt.
Skolmedicinen har sina resultat på papper. Den har statistik på effektivitet, överlevnad, dödlighet, biverkningar mm.
Den alternativa medicinen har sina resultat genom folkmunnen. Människor som har provat och faktiskt blivit hjälpta. Jag har både pratat med, och läst om cancerpatienter som har funnit mycket lindring av den antroposfiska medicinen.
Det finns en bok som heter Mina förklädda gudar. Den är skriven av Arne Reberg som mirakulöst har överlevt sin cancersjukdom, med flera tumörer i hjärnan. Han har naturligtvis underkastat sej skolmedicinen, men även lagt mycket stor vikt på den alternativa medicinen med allt vad det innebär. En av han största övertygelser är att han bla har hållt sin sjukdom stången genom att sjunga. Det kan kanske låta fånigt, men vad händer i kroppen när du sjunger? Jo hela kroppen slappnar av. Massor med endorfin frigörs som gör att kroppen mår bra och har större förutsättningar att kriga med dom sjuka cancercellerna. Han använde även mistelpreparatet Iscador. Han talar mycket varmt om Vidarkliniken.
Om Vidarkliniken kan man läsa om i en bok som kallas Miraklet i Järna. För det är ett mirakel att kliniken existerar överhuvudtaget. Mer motarbetat än vad den blev, kan knappast något bli.
Vidarkliniken är ett antroposofiskt sjukhus. Man behandlas med bla örtmediciner( Iscador bla), eurytmi (dans) Och bildterapi. Många landsting har avtal med Vidarkliniken och det är inga problem att få en remiss dit. Cancerpatienter över hela landet åker dit för att rehabilitera sej under eller efter en cancerbehandling med cytostatika och strålning. Och många blir hjälpta till ett bättre liv.
Om det skulle vara så negativt, hur kommer sej det då att läkarna mer än gärna remiterar dit.
Min remiss har gått iväg och jag är spänd i förväntan på att få åka dit.
Alternativ medicins varande kan debatteras i det oändliga. Många är för och många är emot. Men jag har fått uppfattningen att många tycker som jag. Varför måste det ena utesluta det andra?
Vi köper gladeligen förkylnings medel, medel mot klimakteriebesvär, medel mot värk, sömnsvårigheter mm, på hälsokostaffären utan att det ifrågasätts. Men vi är inte säkra på att det fungerar. Kanske ÄR det tron på det, som gör att det fungerar. Låt det vara det då. Låt oss tro på att vi mår bättre.
Åtminstone tills vi är överbevisade.
Ingen metod garanterar min överlevnad till 100%
Men med lite hjälp här och lite hjälp där så måste väl chanserna bara bli större.
Det är vad jag väljer att tro.
Mitt sätt att överleva min sjukdom är av största betydelse.
Mitt engagemang ger mej vilja, och viljan är en stor medicin bara den.
Om man skulle tolka reportagets inställning och vinkling så är Iscador inte bara overksamt utan även farligt. Då undrar jag. Sverige, detta land med så mycket kontroll. Skulle verkligen Svenska regeringen godkänna ett preparat som var farligt?
Iscador och annan antroposofisk medecin ger inga garantier. Gör cytostatika och strålning det? Man vet att det är effektivt på cancertumörer, men garanterar det min överlevnad? Svaret är nej. Varför skulle då den alternativa medicinen göra det?
Jag vet att cytostatika dödar cancerceller men jag vet inte om den kommer att döda just mina. Man vet inte om jag kommer att få metastaser i andra organ. Statistiken visar att det är verksamt. Men inte verksamt till 100%. Statistiken talar om för mej hur många som faktiskt dör. Skulle jag skippa cytostatika och strålningen för det?
Skillnaden på skolmedicinen och den alternativa är att om skolmedicin forskas det för stora pengar. Inom den alternativa bedrivs det nästan ingen forskning alls. Det handlar förstås om pengar. Ingen är beredd att satsa pengar på alternativmedicinen. Ändå, utan större forskning med några som helst resultat så dömer man bort den helt.
Skolmedicinen har sina resultat på papper. Den har statistik på effektivitet, överlevnad, dödlighet, biverkningar mm.
Den alternativa medicinen har sina resultat genom folkmunnen. Människor som har provat och faktiskt blivit hjälpta. Jag har både pratat med, och läst om cancerpatienter som har funnit mycket lindring av den antroposfiska medicinen.
Det finns en bok som heter Mina förklädda gudar. Den är skriven av Arne Reberg som mirakulöst har överlevt sin cancersjukdom, med flera tumörer i hjärnan. Han har naturligtvis underkastat sej skolmedicinen, men även lagt mycket stor vikt på den alternativa medicinen med allt vad det innebär. En av han största övertygelser är att han bla har hållt sin sjukdom stången genom att sjunga. Det kan kanske låta fånigt, men vad händer i kroppen när du sjunger? Jo hela kroppen slappnar av. Massor med endorfin frigörs som gör att kroppen mår bra och har större förutsättningar att kriga med dom sjuka cancercellerna. Han använde även mistelpreparatet Iscador. Han talar mycket varmt om Vidarkliniken.
Om Vidarkliniken kan man läsa om i en bok som kallas Miraklet i Järna. För det är ett mirakel att kliniken existerar överhuvudtaget. Mer motarbetat än vad den blev, kan knappast något bli.
Vidarkliniken är ett antroposofiskt sjukhus. Man behandlas med bla örtmediciner( Iscador bla), eurytmi (dans) Och bildterapi. Många landsting har avtal med Vidarkliniken och det är inga problem att få en remiss dit. Cancerpatienter över hela landet åker dit för att rehabilitera sej under eller efter en cancerbehandling med cytostatika och strålning. Och många blir hjälpta till ett bättre liv.
Om det skulle vara så negativt, hur kommer sej det då att läkarna mer än gärna remiterar dit.
Min remiss har gått iväg och jag är spänd i förväntan på att få åka dit.
Alternativ medicins varande kan debatteras i det oändliga. Många är för och många är emot. Men jag har fått uppfattningen att många tycker som jag. Varför måste det ena utesluta det andra?
Vi köper gladeligen förkylnings medel, medel mot klimakteriebesvär, medel mot värk, sömnsvårigheter mm, på hälsokostaffären utan att det ifrågasätts. Men vi är inte säkra på att det fungerar. Kanske ÄR det tron på det, som gör att det fungerar. Låt det vara det då. Låt oss tro på att vi mår bättre.
Åtminstone tills vi är överbevisade.
Ingen metod garanterar min överlevnad till 100%
Men med lite hjälp här och lite hjälp där så måste väl chanserna bara bli större.
Det är vad jag väljer att tro.
Mitt sätt att överleva min sjukdom är av största betydelse.
Mitt engagemang ger mej vilja, och viljan är en stor medicin bara den.
tisdag 13 november 2007
söndag 11 november 2007
Du är aldrig så ensam som du (eller andra) tror
Från en del personer i min omgivningen får jag ibland frågan, hur klarar du att leva själv med din bröstcancer? Är det inte jobbigt? Är du inte rädd? Den frågan kommer från personer som inte känner mej så väl.
I tidigare förhållande har jag haft en tendens att luta mej mot den personen som jag har haft i min närhet. Jag har blivit osjälvständig och rädd för det mesta. I mitt sista förhållande gick det så långt att jag blev kraftigt deprimerad.
När jag lever själv, både nu och tidigare så får jag ett helt annat självförtroende. Jag klarar att göra saker. Jag söker mej utåt, blir intresserad av livet utanför, helt enkelt.
Efter mitt sista förhållande så började jag ta tag i saker i mitt liv igen. Först var det väldigt jobbigt, men jag gjorde det ändå. Jag hade ju inget val. Självförtroendet steg när jag märkte att jag faktiskt klarade av det mesta. Gamla vänner återvände. Nya vänner tillkom.
Så fick jag då cancerbeskedet och blev livrädd. Min skräck var enorm. Hur skulle jag klara av det alldeles själv? Operation, cellgifter, strålning och allt runt omkring det. I ett par veckor var jag fastfrusen av skräck.
Sedan dag efter dag så märkte jag att det gick. Och det gick bra. Jag har fixat och donat, styrt och ställt och jag har gjort det själv men med mina vänner runt om mej.
För varje dag som gick blev jag starkare. För varje undersökning, smärtsam fysiskt eller psykiskt så steg mitt självförtroende. För mej var inget självklart. Inget som ordnade sej av sej själv.
Jag och endast jag, var tvungen att ta itu med en vardag som jag inte hade haft förrut. Det blev en del sömnlösa nätter innan jag förstog att jag faktiskt kunde lita till mej själv och dom personer jag omger mej med.
Som jag ser det hade det varit en katastrof att få cancerbeskedet i det förhållandet jag levde i. Utplåningen av mej själv hade varit total. Beroendet hade varit förödande.
Så genom att ta dag för dag. Lita till mej själv. Stödja mej mot mina vänner, så går det fantastiskt bra. Även i dom djupaste svackor så vet jag att jag har styrkan att ta mej upp igen.
För det finns dagar med både sorg och bedrövelse. Men känslan när solen titttar fram bakom molnen och jag vet att jag tagit mej igenom en dag som inte varit bra. Den är enorm.
Kärleken finns för mej också. När den dagen kommer.
Tills dess så väljer jag att leva.
I tidigare förhållande har jag haft en tendens att luta mej mot den personen som jag har haft i min närhet. Jag har blivit osjälvständig och rädd för det mesta. I mitt sista förhållande gick det så långt att jag blev kraftigt deprimerad.
När jag lever själv, både nu och tidigare så får jag ett helt annat självförtroende. Jag klarar att göra saker. Jag söker mej utåt, blir intresserad av livet utanför, helt enkelt.
Efter mitt sista förhållande så började jag ta tag i saker i mitt liv igen. Först var det väldigt jobbigt, men jag gjorde det ändå. Jag hade ju inget val. Självförtroendet steg när jag märkte att jag faktiskt klarade av det mesta. Gamla vänner återvände. Nya vänner tillkom.
Så fick jag då cancerbeskedet och blev livrädd. Min skräck var enorm. Hur skulle jag klara av det alldeles själv? Operation, cellgifter, strålning och allt runt omkring det. I ett par veckor var jag fastfrusen av skräck.
Sedan dag efter dag så märkte jag att det gick. Och det gick bra. Jag har fixat och donat, styrt och ställt och jag har gjort det själv men med mina vänner runt om mej.
För varje dag som gick blev jag starkare. För varje undersökning, smärtsam fysiskt eller psykiskt så steg mitt självförtroende. För mej var inget självklart. Inget som ordnade sej av sej själv.
Jag och endast jag, var tvungen att ta itu med en vardag som jag inte hade haft förrut. Det blev en del sömnlösa nätter innan jag förstog att jag faktiskt kunde lita till mej själv och dom personer jag omger mej med.
Som jag ser det hade det varit en katastrof att få cancerbeskedet i det förhållandet jag levde i. Utplåningen av mej själv hade varit total. Beroendet hade varit förödande.
Så genom att ta dag för dag. Lita till mej själv. Stödja mej mot mina vänner, så går det fantastiskt bra. Även i dom djupaste svackor så vet jag att jag har styrkan att ta mej upp igen.
För det finns dagar med både sorg och bedrövelse. Men känslan när solen titttar fram bakom molnen och jag vet att jag tagit mej igenom en dag som inte varit bra. Den är enorm.
Kärleken finns för mej också. När den dagen kommer.
Tills dess så väljer jag att leva.
lördag 10 november 2007
Med mej själv igen
Idag har min goa härliga grabb åkte hem. Det blev väldigt tyst. Han stannade i hela 16 dagar. Igår bjöd han mej och min närmaste väninna på restaurang. Jättegod mat. Vi var sprickfärdiga när vi gick därifrån.
Vi har pratat mycket. Både om cancer och annat. Vi har gråtit och skrattat om vart annat. Jag rakade hans hår till 2 cm och han rakade mitt till 7 mm. Visserligen trillade det av efter två dagar. Men det visste jag ju att det skulle göra.
Han ringde precis och hade tagit en öl ihop med sina kompisar. Talade om hur skönt det hade varit att stanna hos mej så länge. Sådant värmer.
Pratade med andre sonen i telefonen innan idag. Det verkar som jag inte blir ensam så länge. Han och hans tjej kommer troligtvis redan i slutet på nästa vecka.
Toppen!
Börjar att vänja mej att vara utan hår. Har buff och en keps över den, när jag är ute. Tar av mej kepan i affärerna och struntar fullkomligt att folk tittar. För det gör dom. Buffen har jag hela tiden, utom ibland hemma där jag går utan någonting. Fast det blir kallt efter en stund så då åker den på igen. Jag känner att jag kan stå för den jag är och hur jag ser ut.
Ett utav mina nöjen just nu är att köpa olika mössor, kepsar. Tror att jag hittade den absoluta Bea mössan igår. Den är, jag. Min Norska väninna kommer att skratta och säja, typiskt din stil, det vet jag.
Har hittat en dikt i en bok som är så bra. Tydligen är det inte bara jag som tycker att dom hurtfriska bagatelliserande reaktionerna på cancersjukdomen som är dom jobbigaste att få höra. Den kommer här, både på engelska och svenska.
YOU WILL BE JUST FINE
Please do not trivialize
My suffering
You who are healthy
You whose mortality is as yet
Only dimly percieved -
Please do not say
" You will be just fine"
I may well be - someday -
But I dont know...
You do not know....
Snälla bagatellisera inte
mitt lidande
Ni som är friska
Ni som ännu bara har ett vagt begrepp
om er dödlighet
Snälla, säj inte
" Du kommer att bli frisk"
Jag kanske blir det - någon gång -
Men jag vet det inte...
Du vet det inte....
Vi har pratat mycket. Både om cancer och annat. Vi har gråtit och skrattat om vart annat. Jag rakade hans hår till 2 cm och han rakade mitt till 7 mm. Visserligen trillade det av efter två dagar. Men det visste jag ju att det skulle göra.
Han ringde precis och hade tagit en öl ihop med sina kompisar. Talade om hur skönt det hade varit att stanna hos mej så länge. Sådant värmer.
Pratade med andre sonen i telefonen innan idag. Det verkar som jag inte blir ensam så länge. Han och hans tjej kommer troligtvis redan i slutet på nästa vecka.
Toppen!
Börjar att vänja mej att vara utan hår. Har buff och en keps över den, när jag är ute. Tar av mej kepan i affärerna och struntar fullkomligt att folk tittar. För det gör dom. Buffen har jag hela tiden, utom ibland hemma där jag går utan någonting. Fast det blir kallt efter en stund så då åker den på igen. Jag känner att jag kan stå för den jag är och hur jag ser ut.
Ett utav mina nöjen just nu är att köpa olika mössor, kepsar. Tror att jag hittade den absoluta Bea mössan igår. Den är, jag. Min Norska väninna kommer att skratta och säja, typiskt din stil, det vet jag.
Har hittat en dikt i en bok som är så bra. Tydligen är det inte bara jag som tycker att dom hurtfriska bagatelliserande reaktionerna på cancersjukdomen som är dom jobbigaste att få höra. Den kommer här, både på engelska och svenska.
YOU WILL BE JUST FINE
Please do not trivialize
My suffering
You who are healthy
You whose mortality is as yet
Only dimly percieved -
Please do not say
" You will be just fine"
I may well be - someday -
But I dont know...
You do not know....
Snälla bagatellisera inte
mitt lidande
Ni som är friska
Ni som ännu bara har ett vagt begrepp
om er dödlighet
Snälla, säj inte
" Du kommer att bli frisk"
Jag kanske blir det - någon gång -
Men jag vet det inte...
Du vet det inte....
onsdag 7 november 2007
Det är bara att gilla läget
Oj, vad dagarna går fort när jag har sällskap. Vi var och bowlade i måndags, grabben och jag. Han vann två serier och jag en. Märker att krafterna inte är vad dom brukar vara för jag hade nog inte orkat en serie till.
Inhandlade ännu en buff. Jag måste ha en när jag sover annars blir det för kallt. Det var samma expedit som när jag handlade den förra. Du gillar dom där va? sa han, och jo det gör jag verkligen.
Igår var det träff på bröstcancerförenigen. Jag tycker om att komma dit men blir alltid väldigt känslosam. Denna gången kom jag dit utan hår. Jag såg på dom andra kvinnorna som gått igenom allt det där att dom vet precis vad det handlar om.
Vi fick förfrågan av tre tjejer som hade valt, att göra sitt examensarbete om kvinnor med bröstcancer. Dom undrade om några av oss ville ställa upp på några foton till en utställning. Fotona skulle tas från brösten och nedåt, så man skulle vara helt anonym. även någon intervju skulle förekomma. Till utställningen skulle dom samla in pengar som dom sedan skulle skänka till cancerfonden.
Jag blev så himla glad att tre gymnasietjejer väljer att göra ett arbete om bröstcancer. Vi var flera som var intresserade på att ställa upp. Vi kom överens om att vi skulle bjuda in dom efteråt och tacka dom.
På kvällen hämtade jag och grabben min nya dator. Vi nattsuddade till halvtvå på natten med att installera den.
Imorgon sjunker åter mina vita blodkroppar för att stiga igen om ca en vecka. Jag märker att mitt liv blir lite inrutat, dels vill jag inte planera in något speciellt dagarna efter behandlingarna, eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. Dels så måste jag även tänka på vad jag gör den veckan när jag är som mest infektionskänslig.
Men är det inte värre än vad det är just nu, så är det som jag säjer till grabben.
Bara att gilla läget.
Inhandlade ännu en buff. Jag måste ha en när jag sover annars blir det för kallt. Det var samma expedit som när jag handlade den förra. Du gillar dom där va? sa han, och jo det gör jag verkligen.
Igår var det träff på bröstcancerförenigen. Jag tycker om att komma dit men blir alltid väldigt känslosam. Denna gången kom jag dit utan hår. Jag såg på dom andra kvinnorna som gått igenom allt det där att dom vet precis vad det handlar om.
Vi fick förfrågan av tre tjejer som hade valt, att göra sitt examensarbete om kvinnor med bröstcancer. Dom undrade om några av oss ville ställa upp på några foton till en utställning. Fotona skulle tas från brösten och nedåt, så man skulle vara helt anonym. även någon intervju skulle förekomma. Till utställningen skulle dom samla in pengar som dom sedan skulle skänka till cancerfonden.
Jag blev så himla glad att tre gymnasietjejer väljer att göra ett arbete om bröstcancer. Vi var flera som var intresserade på att ställa upp. Vi kom överens om att vi skulle bjuda in dom efteråt och tacka dom.
På kvällen hämtade jag och grabben min nya dator. Vi nattsuddade till halvtvå på natten med att installera den.
Imorgon sjunker åter mina vita blodkroppar för att stiga igen om ca en vecka. Jag märker att mitt liv blir lite inrutat, dels vill jag inte planera in något speciellt dagarna efter behandlingarna, eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. Dels så måste jag även tänka på vad jag gör den veckan när jag är som mest infektionskänslig.
Men är det inte värre än vad det är just nu, så är det som jag säjer till grabben.
Bara att gilla läget.
söndag 4 november 2007
Rosa blir blått
Nu gör jag som en del andra BC-systrar. Ändrar min färg på bloggen. Den har varit rosa hela oktober månad för Rosa Bandet kampanjen.
En skön blå färg känns nu fräsch.
Rosa Bandet symbolen får vara kvar. Skänka pengar till kampanjen kan man ju göra året om.
Har mått oförskämt bra sedan behandlingen. Visst, jag är väldigt trött men annars känns det förvånansvärt bra.
Kanske var det vatten och hallonsaft istället för cytostatika i droppet.
Tror väl inte riktigt det, det är bara att tacka och ta emot att jag mår som jag gör.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea.
En skön blå färg känns nu fräsch.
Rosa Bandet symbolen får vara kvar. Skänka pengar till kampanjen kan man ju göra året om.
Har mått oförskämt bra sedan behandlingen. Visst, jag är väldigt trött men annars känns det förvånansvärt bra.
Kanske var det vatten och hallonsaft istället för cytostatika i droppet.
Tror väl inte riktigt det, det är bara att tacka och ta emot att jag mår som jag gör.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea.
fredag 2 november 2007
1/4: del av behandlingen gjord!
Så var det dags igen igår. Det var faktiskt värre än förra gången. Kanske var det för att grabben var med. Han stannade bara i rummet en kort stund sedan ville han gå ut och sätta sej i väntrummet. Tårarna låg farligt nära att rinna över på honom. Jag förstår honom mer än väl. En skallig mor med stora rädda ögon och droppställningen med cellgifter är nog mer än vad en 21-årig son klarar av.
Vi kramade varandra hårt när det var över.
När vi kom och hem så gick vi och vilade en stund bägge två. Sedan kändes det bättre.
Illamåendet är bättre denna gången, än så länge i all fall.
Vi har varit ute och gått en skön promenad. Efter det så städade vi lite och grabben visslade när han dammsög. Det kändes gott i modershjärtat.
Ännu bättre kändes det när han talade om att han vill stanna en vecka till. Han skulle ju åkt hem imorgon annars.
Fick några tusenlappar av cancerfonden idag.
Tack för det och tack till alla som bidrar, för det är ju det som gör att vi drabbade kan få en slant. Ekonomin blir skral när alla utgifter för sjukdomen kommer.
Så jag har faktiskt köpt en ny dator idag.
Kan man ha det bättre.
Grabben stannar en vecka till. Sedan kommer lillgrabben med sin flickvän.
Inget illamående, just nu.
En ny dator.
Tro ja det, att jag mår ganska bra idag.
Vi kramade varandra hårt när det var över.
När vi kom och hem så gick vi och vilade en stund bägge två. Sedan kändes det bättre.
Illamåendet är bättre denna gången, än så länge i all fall.
Vi har varit ute och gått en skön promenad. Efter det så städade vi lite och grabben visslade när han dammsög. Det kändes gott i modershjärtat.
Ännu bättre kändes det när han talade om att han vill stanna en vecka till. Han skulle ju åkt hem imorgon annars.
Fick några tusenlappar av cancerfonden idag.
Tack för det och tack till alla som bidrar, för det är ju det som gör att vi drabbade kan få en slant. Ekonomin blir skral när alla utgifter för sjukdomen kommer.
Så jag har faktiskt köpt en ny dator idag.
Kan man ha det bättre.
Grabben stannar en vecka till. Sedan kommer lillgrabben med sin flickvän.
Inget illamående, just nu.
En ny dator.
Tro ja det, att jag mår ganska bra idag.
onsdag 31 oktober 2007
Fenomenet Buff
En buff är ett elastiskt tubformat sömlöst tygstycke. Min är 48 cm lång och 22 cm bred. Säljs i sportaffärer eller på nätet.
Cyklister bla, använder den under cykelhjälmen.
Buffen kan knytas på alla möjliga vis. En del har den som pannband. Kan träs på huvudet som en mössa eller knytas i piratknytning mm mm.
Den finns både i barnstorlekar och vuxenstorlekar, i alla möjliga färger och mönster.
Den är mycket populär bland cancerpatienter. Mycket lättare och skönare att bära än en scarves. Materialet är behagligt och andas så man inte blir varm och svettig.
Lagom att ha inomhus.
Utomhus är den perfekt att ha under en mössa eller kepa. Kommer man in i en affär så är det bara att ta av sej mössan eller kepan om man bli varm. Då kan man gå i affären med bara buffen på huvudet.
Jag har köpt en, men inser att jag kommer att få köpa fler, då jag har min jämt. Jag tom sover med den. Så jag kommer nog att slita ut några stycken under mina hårlösa månader.
Toppen, helt enkelt.
Cyklister bla, använder den under cykelhjälmen.
Buffen kan knytas på alla möjliga vis. En del har den som pannband. Kan träs på huvudet som en mössa eller knytas i piratknytning mm mm.
Den finns både i barnstorlekar och vuxenstorlekar, i alla möjliga färger och mönster.
Den är mycket populär bland cancerpatienter. Mycket lättare och skönare att bära än en scarves. Materialet är behagligt och andas så man inte blir varm och svettig.
Lagom att ha inomhus.
Utomhus är den perfekt att ha under en mössa eller kepa. Kommer man in i en affär så är det bara att ta av sej mössan eller kepan om man bli varm. Då kan man gå i affären med bara buffen på huvudet.
Jag har köpt en, men inser att jag kommer att få köpa fler, då jag har min jämt. Jag tom sover med den. Så jag kommer nog att slita ut några stycken under mina hårlösa månader.
Toppen, helt enkelt.
tisdag 30 oktober 2007
Och tårarna rann.
Rosa bandet galan ikväll. Känslosamt. Tårarna rann på både mej och grabben. Vi kramade varandra och var glada bägge två att vi fick se det tillsammans. Även om det gör ont i mej att se honom så bedrövad, så var det bättre att han såg det tillsammans med mej och inte ensam. Jag drog ett djupt tyst andetag när dom sa hur många kvinnor som dör varje dag i bröstcancer. Ville inte att han skulle höra det. Hade jag kunnat så hade jag tagit bort det ur bägge mina söners värld.
Vi pratade efteråt och rädslan kommer ju alltid att finnas hos honom och hans bror varje gång jag ringer. Men han vet också att han har en mycket envis mor som inte har tänkt annat än att bli frisk.
Men över 50 miljoner blev det till cancerforskningen. Helt otroligt hur det berör svenska folket.
Fick brev från min gynekolog idag.
INGA CELLFÖRÄNDRINGAR!
Lycka!
I duschen försvann det sista håret med vattnet. Har ytterst lite kvar. Kan inte säja att jag har vant mej än vid åsynen av mej själv i spegeln. Men jag blir ju så vackert tvungen.
Har varit och köpt en buff idag. Vilket fantastiskt påfund. Sitter bra. Lagom varm. Går bra att ha inomhus. Utomhus blir den prefekt med en keps, som jag har nu. En svart virkad keps med paljetter. Till och med grabben tycker att jag är snygg. Det är bra betyg det.
På torsdag är det dags för ny cytobehandling.
Trycker bort tankar och känslor.
Det är ju inte idag.
Det är ju på torsdag.
Vill inte tänka på det än, för mycket.
Vill inte förstöra dagen idag för det som ska hända i framtiden.
Ett helt nytt sätt att tänka, växer fram....
Vi pratade efteråt och rädslan kommer ju alltid att finnas hos honom och hans bror varje gång jag ringer. Men han vet också att han har en mycket envis mor som inte har tänkt annat än att bli frisk.
Men över 50 miljoner blev det till cancerforskningen. Helt otroligt hur det berör svenska folket.
Fick brev från min gynekolog idag.
INGA CELLFÖRÄNDRINGAR!
Lycka!
I duschen försvann det sista håret med vattnet. Har ytterst lite kvar. Kan inte säja att jag har vant mej än vid åsynen av mej själv i spegeln. Men jag blir ju så vackert tvungen.
Har varit och köpt en buff idag. Vilket fantastiskt påfund. Sitter bra. Lagom varm. Går bra att ha inomhus. Utomhus blir den prefekt med en keps, som jag har nu. En svart virkad keps med paljetter. Till och med grabben tycker att jag är snygg. Det är bra betyg det.
På torsdag är det dags för ny cytobehandling.
Trycker bort tankar och känslor.
Det är ju inte idag.
Det är ju på torsdag.
Vill inte tänka på det än, för mycket.
Vill inte förstöra dagen idag för det som ska hända i framtiden.
Ett helt nytt sätt att tänka, växer fram....
lördag 27 oktober 2007
Men det är ju bara jag!
Nu är håret borta. I alla fall nerrakat till 7 mm. Velade fram och tillbaka länge idag. Men när jag fick ca tjugo strån i handen varje gång jag tog om håret, så var det dags. Det är hemskt ovant, men det var inte så jobbigt att titta mej i spegeln som jag trodde att det skulle bli.
Eftersom jag har bestämt att det inte blir någon peruk så har jag laddat upp med virkade kepor, vanliga kepor, mössor av olika slag och ett antal sjalar. Den mest spektakulära är en svart sjal med döskallar på. Ont ska med ont fördrivas, heter det ju.
Nu återstår bara modet att gå ut i omvärlden, men det skjuter jag på, till morgondagen.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Eftersom jag har bestämt att det inte blir någon peruk så har jag laddat upp med virkade kepor, vanliga kepor, mössor av olika slag och ett antal sjalar. Den mest spektakulära är en svart sjal med döskallar på. Ont ska med ont fördrivas, heter det ju.
Nu återstår bara modet att gå ut i omvärlden, men det skjuter jag på, till morgondagen.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
fredag 26 oktober 2007
Lyckan hänger inte på håret!
Nu börjar håret att lossna. Inte i tussar än, men varje gång jag drar fingrarna genom håret så följer det med massor av strån. Låt bli! Säjer folk, men hur lätt är det. Jag måste ju kolla hela tiden. Väntar på en stor tuss men ännu är det inte så mycket. Det ömmar i hårbotten. Det känns som om någon har dragit kraftigt i det.
Könshåret började försvinna redan för ett par dagar sedan. Det kliar otroligt.
Min äldste son kom igår. Han ska hjälpa mej att raka huvudet när det blir dags. Det är så äckligt när håret finns överallt. Lika bra att ta bort det.
Men än väntar jag.
På den första tussen.
Då är det dags.
Viken njutning att ha min grabb här. Vi pratar mycket om cancer, men mycket om annat också. Det skingrar cancertankarna. Det är skönt.
Han har mognat så mycket det sista året. 21 år gammal, men ändå så klok.
Nu ska vi bara mysa i 10 hela dagar.
Det är lycka i stora mått!
Könshåret började försvinna redan för ett par dagar sedan. Det kliar otroligt.
Min äldste son kom igår. Han ska hjälpa mej att raka huvudet när det blir dags. Det är så äckligt när håret finns överallt. Lika bra att ta bort det.
Men än väntar jag.
På den första tussen.
Då är det dags.
Viken njutning att ha min grabb här. Vi pratar mycket om cancer, men mycket om annat också. Det skingrar cancertankarna. Det är skönt.
Han har mognat så mycket det sista året. 21 år gammal, men ändå så klok.
Nu ska vi bara mysa i 10 hela dagar.
Det är lycka i stora mått!
tisdag 23 oktober 2007
Ni får höstens sista ros!
Som tack för alla goa och värmande kommentarer vill jag ge er höstens sista ros. Den står hos mej och riktigt lyser mot allt det gula och oranga som finns ute nu. Det var frost i natt så den klarar sej nog inte så många nätter till.
Varsågod och tack!
Hoppas den värmer er lika mycket som alla kommentarer värmer mej.
Varsågod och tack!
Hoppas den värmer er lika mycket som alla kommentarer värmer mej.
söndag 21 oktober 2007
Till dom det berör
Förlåt mej för att jag är disträ.
Jag vill engagera mej, jag tycker om att lyssna på er, era problem, era glädjeämnen. Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.
Förlåt att jag pratar väldigt mycket om cancer.
Min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mej så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.
Förlåt mej att jag inte är den goda vän längre,
som jag faktiskt vill vara. Jag vill hjälpa er, trösta er, skratta med er. Försöker så gott jag kan, men orkar inte fullt ut.
Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail.
Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail kan ta sin tid. Jag vet inte varför för jag vill verkligen, men hela tiden kommer cancern i mellan.
Förlåt mej om jag ger er dåligt samvete för att ni inte hör av er.
Snälla! Ha inte det. Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.
Jag har fått något. Något som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste överleva det. Jag måste hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för.
Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja.
Jag måste tänka på min existens, hur mitt hår kommer att falla av. Hur det är att vara skallig.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula är.
Jag måste svälja varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen.
Jag måste hantera ångesten och rädslan.
Fundera över min kommande existens. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har mina barn någon mor?
Jag måste trösta mina barn och övertyga dom om något som jag faktiskt inte kan stå för till 100%.
Så förlåt mej att jag inte är samma sorglösa person jag en gång varit.
Jag försöker...
Så gott jag kan!
Jag vill engagera mej, jag tycker om att lyssna på er, era problem, era glädjeämnen. Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.
Förlåt att jag pratar väldigt mycket om cancer.
Min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mej så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.
Förlåt mej att jag inte är den goda vän längre,
som jag faktiskt vill vara. Jag vill hjälpa er, trösta er, skratta med er. Försöker så gott jag kan, men orkar inte fullt ut.
Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail.
Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail kan ta sin tid. Jag vet inte varför för jag vill verkligen, men hela tiden kommer cancern i mellan.
Förlåt mej om jag ger er dåligt samvete för att ni inte hör av er.
Snälla! Ha inte det. Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.
Jag har fått något. Något som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste överleva det. Jag måste hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för.
Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja.
Jag måste tänka på min existens, hur mitt hår kommer att falla av. Hur det är att vara skallig.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula är.
Jag måste svälja varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen.
Jag måste hantera ångesten och rädslan.
Fundera över min kommande existens. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har mina barn någon mor?
Jag måste trösta mina barn och övertyga dom om något som jag faktiskt inte kan stå för till 100%.
Så förlåt mej att jag inte är samma sorglösa person jag en gång varit.
Jag försöker...
Så gott jag kan!
fredag 19 oktober 2007
Lilla döden
Att få cellgifter har av någon kallats för lilla döden. För vad cellgifter gör är att döda celler. Cytostatikan eller cellgiftet som jag tänker kalla det i det här inlägget, gör att cancercellerna dör men även vanliga friska celler stryker med eller rättare sagt får svårt att nybilda sej.
Det är dom cellerna som nybildas ofta som blir mest känsliga. Hår, hud och naglar ligger illa till, liksom slemhinnorna i mag och tarmkanalen. Det som händer när håret faller av är att, hårstrået som bildas i hårroten under cellgiftskuren, blir tunnare än normalt och därför lätt brister när hårstrået blir utsatt för påfrestningar. Det tar ungefär två veckor efter en cellgiftskur innan håret har växt ut så långt att det svaga partiet nått upp till ytan, håravfallet kan då ske plötsligt.
Slemhinnorna i munnen blir känslig och man kan lätt få sår eller svamp. Även underlivet kan drabbas.
Tånaglar och fingernaglar kan både svartna och falla av.
Cellgifterna påverkar även nybildningen av blodkroppar.Dom vita blodkropparna sjunker i antal redan efter ca 1 vecka efter behandlingen för åter stiga efter ca 14 dagar. Immunförsvaret sätt ur spel och man blir extremt infektionskänslig.
Illamåendet som kommer kan bero på dels en reaktion av medlet och dels ens egen ämnesomsättning.
Trötthet är också en biverkning. Dels av dåligt med vita blodkroppar, men även den psykiska påfrestningen gör att tröttheten ofta kan vara svår.
Cellgifterna kan även göra att man kommer i ett för tidigt klimakterium. Äggstockarnas produktion av könshormonet östrogen upphör under behandlingen och återkommer sedan inte.
Behandlingen ges i omgångar och i varierande antal. Vanligt är 4, 6 eller 8 gånger. Jag kommer att behandlas 8 gånger med 3 veckors intervall. Cellgiftet ges intravenöst i droppform och tar i mitt fall ca 1 timme. Jag kommer alltså att vara färdig behandlad någon gång i maj nästa år, om allt går som det ska. Efter det 25 st strålningstillfällen. Men det är den dagen, den orken. Finns inga planer på att titta så långt fram.
Min behandling är adjuvant. Dvs förebyggande. Jag har alltså ingen cancer längre utan behandlingen är till för att ingen nybildning av cancerceller ska ske.
Den känslomäsiga döden av att få cellgifter är svårare att beskriva och högst personlig. Som det känns för mej nu, så mår jag bra, men känslan av vad som pågår i min kropp är både hoppfull, men även motbjudande.
Hoppfull för att jag vet att cellgifterna gör att cancercellerna inte får fäste i min kropp.
Motbjudande för att jag vet vad gifterna gör med resten av kroppen och de biverkningar jag måste utstå. Jag känner en extrem motvilja redan, inför nästa behandling.
Men måste man så måste man.
Och jag måste.
Detta är en kort och lekmannamässig beskrivning av cellgifter och behandling. Skulle jag göra den längre skulle antagligen inge orka läsa den. Det är dock fakta i förkortad version, förutom den känslomässiga biten. Den är min egen.
Biverkningar för dagen.
Trötthet
Små sår i munnen och ena näsborren
finnar i ansikte och hårbotten.
Inget jag inte står ut med. Jag mår ganska bra faktiskt.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And tomorrow i´m going to be Bea
Det är dom cellerna som nybildas ofta som blir mest känsliga. Hår, hud och naglar ligger illa till, liksom slemhinnorna i mag och tarmkanalen. Det som händer när håret faller av är att, hårstrået som bildas i hårroten under cellgiftskuren, blir tunnare än normalt och därför lätt brister när hårstrået blir utsatt för påfrestningar. Det tar ungefär två veckor efter en cellgiftskur innan håret har växt ut så långt att det svaga partiet nått upp till ytan, håravfallet kan då ske plötsligt.
Slemhinnorna i munnen blir känslig och man kan lätt få sår eller svamp. Även underlivet kan drabbas.
Tånaglar och fingernaglar kan både svartna och falla av.
Cellgifterna påverkar även nybildningen av blodkroppar.Dom vita blodkropparna sjunker i antal redan efter ca 1 vecka efter behandlingen för åter stiga efter ca 14 dagar. Immunförsvaret sätt ur spel och man blir extremt infektionskänslig.
Illamåendet som kommer kan bero på dels en reaktion av medlet och dels ens egen ämnesomsättning.
Trötthet är också en biverkning. Dels av dåligt med vita blodkroppar, men även den psykiska påfrestningen gör att tröttheten ofta kan vara svår.
Cellgifterna kan även göra att man kommer i ett för tidigt klimakterium. Äggstockarnas produktion av könshormonet östrogen upphör under behandlingen och återkommer sedan inte.
Behandlingen ges i omgångar och i varierande antal. Vanligt är 4, 6 eller 8 gånger. Jag kommer att behandlas 8 gånger med 3 veckors intervall. Cellgiftet ges intravenöst i droppform och tar i mitt fall ca 1 timme. Jag kommer alltså att vara färdig behandlad någon gång i maj nästa år, om allt går som det ska. Efter det 25 st strålningstillfällen. Men det är den dagen, den orken. Finns inga planer på att titta så långt fram.
Min behandling är adjuvant. Dvs förebyggande. Jag har alltså ingen cancer längre utan behandlingen är till för att ingen nybildning av cancerceller ska ske.
Den känslomäsiga döden av att få cellgifter är svårare att beskriva och högst personlig. Som det känns för mej nu, så mår jag bra, men känslan av vad som pågår i min kropp är både hoppfull, men även motbjudande.
Hoppfull för att jag vet att cellgifterna gör att cancercellerna inte får fäste i min kropp.
Motbjudande för att jag vet vad gifterna gör med resten av kroppen och de biverkningar jag måste utstå. Jag känner en extrem motvilja redan, inför nästa behandling.
Men måste man så måste man.
Och jag måste.
Detta är en kort och lekmannamässig beskrivning av cellgifter och behandling. Skulle jag göra den längre skulle antagligen inge orka läsa den. Det är dock fakta i förkortad version, förutom den känslomässiga biten. Den är min egen.
Biverkningar för dagen.
Trötthet
Små sår i munnen och ena näsborren
finnar i ansikte och hårbotten.
Inget jag inte står ut med. Jag mår ganska bra faktiskt.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And tomorrow i´m going to be Bea
onsdag 17 oktober 2007
Bling, bling blogg
Cellprov igår. Läkaren klämde på magen. Det gjorde ont på vänster sida. Du har en cysta sa hon. Hon tog ett ultraljud, och där var den. Ett svart ägg på 4x5 cm. Att den var svart var bra, för då är den vattenfylld. Kanterna var jämna, det var också bra.
Alltså till 99,9 % är det inget att oroa sej för. Det innebär praktiskt ett blodprov och ett nytt besök om 6 veckor. Sådana cystor gör dom inget åt. Dom försvinner ofta av sej själv.
Ja, ska man skratta eller gråta? Jag valde att skratta. Jag frågade, det är inte cancer? Nej, det är inte cancer, svarade läkaren. Det räcker för mej just nu.
Allt som inte är cancer är bra.
Illamåendet kom tillbaka när jag slutade med medicineringen. Jag har fått ta en tablett. Det blir bättre om jag äter lite ofta, ofta.
Annars mår jag bra. Jag flyter med. Provdrar i mitt hår för att se om det håller på att lossna, men inget än.
Lite bling bling i bloggen är väl aldrig fel, inte om det gäller Rosa Bandet.
måndag 15 oktober 2007
Med ro
Det verkar som om illamåendet är över för denna gång. Efter att ha levt på hemlagad grönsakssoppa, nyponsoppa, yoghurt och glass så satte jag i mej en middag som kunde vara lagom åt en häst i storlek. Jag har även sovit bättre i natt. Kortisonpreparatet mot illamåendet gör att jag får svårt att sova. Men nu är även medicineringen över för denna gång.
Trots illamående så har jag haft det ganska lugnt och skönt sedan i torsdags. Inga sjukhusbesök på flera dagar. Jag har bara kopplat av och varit hemma med mej själv. Imorgon är det dags igen. Cellprov. Jag skulle ju ha tagit det förra veckan men fick en blödning lagom till besöket så det var bara att ställa in det. Nå väl, det är snabbt gjort. Tar inte många minuter. Sedan ska jag strosa lite på stan hade jag tänkt, gå på biblan och senare på kvällen, träffa några vänner.
Reportaget var i tidningen idag. Det blev bra tycker jag. Hoppas att det kan få några fler att köpa några Rosa Band produkter.
Nu ska jag sätta på en cd och plocka fram ett broderi som jag tänkt börja på länge, men ingen tid har funnits.
Lugn och ro.
Så underbart skönt.
Trots illamående så har jag haft det ganska lugnt och skönt sedan i torsdags. Inga sjukhusbesök på flera dagar. Jag har bara kopplat av och varit hemma med mej själv. Imorgon är det dags igen. Cellprov. Jag skulle ju ha tagit det förra veckan men fick en blödning lagom till besöket så det var bara att ställa in det. Nå väl, det är snabbt gjort. Tar inte många minuter. Sedan ska jag strosa lite på stan hade jag tänkt, gå på biblan och senare på kvällen, träffa några vänner.
Reportaget var i tidningen idag. Det blev bra tycker jag. Hoppas att det kan få några fler att köpa några Rosa Band produkter.
Nu ska jag sätta på en cd och plocka fram ett broderi som jag tänkt börja på länge, men ingen tid har funnits.
Lugn och ro.
Så underbart skönt.
lördag 13 oktober 2007
Bleka biverkningar
Har mått lite illa hela dagen och är ganska trött. Men som jag brukar säja, det kunde ha varit värre.
Musik att finna njutning i, vare sej jag är trött och ledsen eller när jag hittat lugnet och mår bra.
Like a Bridge Over Troubled Water
*i will lay me down*
Vila i den,gråt med den,njut av den!
torsdag 11 oktober 2007
Dropp dropp!
Så kom jag då till onkologmottagningen. Jag bestämde mej för att ta en säng för då kunde jag välja om jag ville sitta eller ligga. Syster Bitte förklarade vad hon skulle göra. Först satte hon nålen och spolade med koksalt. Sedan fick jag två preparat mot illamående, Betapred som är ett cortisonpreparat och Zofran. Det gavs som injektion direkt i droppnålen. Jag ska få två preparat av cytostatika. Dom förkortas EC. Det ena var rött som hallonsaft. Färgen är det enda man kan likna vid hallonsaft kan jag säja. Det var också det starkaste preparatet så Bitte stängde av droppet och kollade så att det fanns ett backflöde flera gånger. Dvs att blodet rann ut en bit i slangen vilket visade att nålen satt som den skulle. Det tog en halvtimme. Sedan sattes det andra preparatet in, det tog också en halvtimme
Jag har betämt att jag kommer att ta dom andra 4 behandlingarna också. Det preparatet jag kommer att få då heter Taxtotere. Medan jag fick cytostatikan berättade Bitte om biverkningar, behandlingstider. Hur jag skulle ta mina illamående mediciner mm mm.
Sedan var det klart.
När nålen var satt och droppet gick igång så såg jag hur det röda preparatet kilade framåt i slangen. Ungefär som man ser hur en stubintråd brinner.
Då, en kort sekund så ville jag slita bort nålen.
När cytostatikan gick in så fick jag lov att hoppa, vare sej jag ville eller inte.
Jag hoppade.
Jag ängslades
En kort stund
Sedan var det inte mer
Än ganska spända muskler
Och lite litenhet
Efter frös jag
Sedan var det inget mer
DET VAR INGET MER!
När jag kom hem och hade ätit lite mat så kröp det på lite ångest och en aning illamående. Inte så farligt. Det kommer och går. Det är hanterbart.
Just idag är det så, just nu.
Det jobbiga med cyto är nog just det. Man vet inte hur man kommer att må, än just för minuten, just i denna stunden. Kanske är det bra.
Då är det ju helt ok.
Just nu.
Jag har betämt att jag kommer att ta dom andra 4 behandlingarna också. Det preparatet jag kommer att få då heter Taxtotere. Medan jag fick cytostatikan berättade Bitte om biverkningar, behandlingstider. Hur jag skulle ta mina illamående mediciner mm mm.
Sedan var det klart.
När nålen var satt och droppet gick igång så såg jag hur det röda preparatet kilade framåt i slangen. Ungefär som man ser hur en stubintråd brinner.
Då, en kort sekund så ville jag slita bort nålen.
När cytostatikan gick in så fick jag lov att hoppa, vare sej jag ville eller inte.
Jag hoppade.
Jag ängslades
En kort stund
Sedan var det inte mer
Än ganska spända muskler
Och lite litenhet
Efter frös jag
Sedan var det inget mer
DET VAR INGET MER!
När jag kom hem och hade ätit lite mat så kröp det på lite ångest och en aning illamående. Inte så farligt. Det kommer och går. Det är hanterbart.
Just idag är det så, just nu.
Det jobbiga med cyto är nog just det. Man vet inte hur man kommer att må, än just för minuten, just i denna stunden. Kanske är det bra.
Då är det ju helt ok.
Just nu.
Tusen fjärilar i min mage.
En halvtimme innan avfärd.
Måste säja att jag känner mej en aning blek.....
Måste säja att jag känner mej en aning blek.....
onsdag 10 oktober 2007
När det negativa blir positivt.
Så ringde telefonen. Förändringarna på skellettet var "BARA" förslitningar, sa syster Bitte.
Tänk att "BARA" förslitningar kan göra en så glad. Axlarna skönk ner till normalläge igen. Allt blev helt plötsligt så mycket lättare. Förstår samtidigt varför jag har så ont i ryggen. Men det är faktiskt en bisak just nu.
Kommer att tänka på Fingal Olsson, eller vem det var. Spik i foten. Kom inte att snacka om spik i foten. Förslitningar på skelettet. Kom inte och snacka om förslitningar på skelettet.....
Ja där fick jag dra på smilbanden i alla fall.
Då blir det cyto imorgon kl 13,30.
Jag har tagit på mej ordentligt på fötterna i form av kunskap och information.
Jag har packat min ryggsäck med familjen och vännernas kärlek.
Säcken är bara lätt ihopdragen för jag ska kunna titta i den när det känns svårt.
Jag är redo för att börja klättra uppför berget framför mej.
Jag står fortfarande vid randen av stupet.
Jag kan inte släppa taget och flyga.
Men jag kommer att låta mej knuffas.
Jag kommer att falla.
Och jag kommer att flyga.
Problemet med framtiden är att den ofta anländer innan vi är redo för den.
Men skulle vi veta vad framtiden bjuder,
så skulle tjusningen av att leva idag, försvinna.
Tänk att "BARA" förslitningar kan göra en så glad. Axlarna skönk ner till normalläge igen. Allt blev helt plötsligt så mycket lättare. Förstår samtidigt varför jag har så ont i ryggen. Men det är faktiskt en bisak just nu.
Kommer att tänka på Fingal Olsson, eller vem det var. Spik i foten. Kom inte att snacka om spik i foten. Förslitningar på skelettet. Kom inte och snacka om förslitningar på skelettet.....
Ja där fick jag dra på smilbanden i alla fall.
Då blir det cyto imorgon kl 13,30.
Jag har tagit på mej ordentligt på fötterna i form av kunskap och information.
Jag har packat min ryggsäck med familjen och vännernas kärlek.
Säcken är bara lätt ihopdragen för jag ska kunna titta i den när det känns svårt.
Jag är redo för att börja klättra uppför berget framför mej.
Jag står fortfarande vid randen av stupet.
Jag kan inte släppa taget och flyga.
Men jag kommer att låta mej knuffas.
Jag kommer att falla.
Och jag kommer att flyga.
Problemet med framtiden är att den ofta anländer innan vi är redo för den.
Men skulle vi veta vad framtiden bjuder,
så skulle tjusningen av att leva idag, försvinna.
tisdag 9 oktober 2007
Sortering av kaoset
Efter två dagar av känslomässigt kaos, ska jag försöka sortera upp tankarna. Natten till måndagen sov jag ca 2 timmar. Trött och frusen kom jag till nuklearmottagningen för att göra en skelletscint. Jag fick en injektion med Isotop, det är en radioaktiv vätska som sas färgar skelletet. Då var kl 8,30. Scanningen gör man inte förrän 4,5 timmar efter det. Emellan det var det dags att trava iväg till röntgen för att röntga lungorna. Det gick på några minuter. Eftersom det var en lång väntan, innan kl blev 13,00 så hade jag bestämt att leta upp sjukhusets kapell. Jag ville tända ett ljus för min syster och för min far. Min syster dog på samma lasarett och jag vet att hon har suttit flera gånger i det kapell som jag nu satt i. Hon dog i cancer när hon var 29 år. Min storasyster. Jag kom ihåg hur rädd jag blev när hon berättade att hon hade cancer. Lustigt. Hon trivdes aldrig på jorden. Jag vet att hon har frid där hon nu är. Jag tände ett ljus för henne och pappa och sa tyst för mej själv. Jag kommer inte till er. Inte än.
Så blev kl 13. Smal brits. Hopknutna fötter. Amarna i en säck så dom inte föll åt sidan. In med halva kroppen i en tunnel. En stor vit platta ner till 1 cm ovanför nästippen. Panik! Känslan lik, att vara bunden vid händer och fötter överväldigade mej. 5 långa minuter tills britsen började röra sej utåt centimeter för centimeter. Allt som allt tog det ca 30 minuter. Frisk luft har aldrig smakat så gott, när jag nästan sprang ut från sjukhuset.
Kl 9,30 i morse, när jag satt och gäspade, kände mej ganska nöjd med vetskapen om att hur än svaren skulle bli på scinten så skulle jag ha en lugn dag hemma. Då ringer telefonen. Scinten visar någon form av förändring. Det går inte att säja vad det är men du måste in och göra en slätröntgen av skelettet och du måste göra det nu. Åh nej! Sköterskan lovade mej att ringa på eftermiddagen och berätta vad röntgen visade. På med kläderna, i en taxi. Då, där på röntgenbritsen, kom tårarna. Dom rann i en tyst protest. Nu räcker det. Nu är det nog. Ville inte prata, tog bara tacksamt emot näsduken som sköterskan tyst räckte mej. Bilder togs på varje del av mitt skelett från ryggen upp till halskotorna. In på toa efter för att få gråta färdigt ifred. För att kunna gå ut med ett tidsdagsansikte. Precis som alla andra människor, en alldeles vanlig dag, där det största bekymmer är obetalda räkningar.
Hem och vänta på telefonen.....
Kl 17 kom tidningen och gjorde sitt reportage. Det var två gulliga tjejer som gjorde sitt jobb med både kunnande och medkänsla.
Och vänta på en telefon.........
Som aldrig ringer.....
Djupa andetag.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Tårar kan även komma av glädje. Rörd ända in i mitt innersta tackar jag "Galenpannorna" för den fina skålen jag fick av er på posten idag. Det finns människor på denna jord som gör att den fortfarande går runt.
Tack! Söta rara.....
Så blev kl 13. Smal brits. Hopknutna fötter. Amarna i en säck så dom inte föll åt sidan. In med halva kroppen i en tunnel. En stor vit platta ner till 1 cm ovanför nästippen. Panik! Känslan lik, att vara bunden vid händer och fötter överväldigade mej. 5 långa minuter tills britsen började röra sej utåt centimeter för centimeter. Allt som allt tog det ca 30 minuter. Frisk luft har aldrig smakat så gott, när jag nästan sprang ut från sjukhuset.
Kl 9,30 i morse, när jag satt och gäspade, kände mej ganska nöjd med vetskapen om att hur än svaren skulle bli på scinten så skulle jag ha en lugn dag hemma. Då ringer telefonen. Scinten visar någon form av förändring. Det går inte att säja vad det är men du måste in och göra en slätröntgen av skelettet och du måste göra det nu. Åh nej! Sköterskan lovade mej att ringa på eftermiddagen och berätta vad röntgen visade. På med kläderna, i en taxi. Då, där på röntgenbritsen, kom tårarna. Dom rann i en tyst protest. Nu räcker det. Nu är det nog. Ville inte prata, tog bara tacksamt emot näsduken som sköterskan tyst räckte mej. Bilder togs på varje del av mitt skelett från ryggen upp till halskotorna. In på toa efter för att få gråta färdigt ifred. För att kunna gå ut med ett tidsdagsansikte. Precis som alla andra människor, en alldeles vanlig dag, där det största bekymmer är obetalda räkningar.
Hem och vänta på telefonen.....
Kl 17 kom tidningen och gjorde sitt reportage. Det var två gulliga tjejer som gjorde sitt jobb med både kunnande och medkänsla.
Och vänta på en telefon.........
Som aldrig ringer.....
Djupa andetag.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Tårar kan även komma av glädje. Rörd ända in i mitt innersta tackar jag "Galenpannorna" för den fina skålen jag fick av er på posten idag. Det finns människor på denna jord som gör att den fortfarande går runt.
Tack! Söta rara.....
söndag 7 oktober 2007
Gör det enkelt!
Hädanefter så skippar jag ordet, cellgift.
Bara ordet gör ju att man ryser. Visst det säjer sanningen. Precis vad det är. Ett gift som tar död på cancerceller.
Men det har en alldeles för negativ klang.
Nu kommer jag att använda ordet, Cytostatika. Ok, det är väl inget vackert ord men jag kan försöka sätta ett likhetstecken efter det.
Cytostatika= Ett livsbejakande elixir för min kropp som gör mej frisk.
Cytostatika= En oslagbar krigare rustad för strid.
Cytostatika= En högre makt.
Det behöver inte alltid vara så svårt att se att det finns en kraft starkare än jag själv. Här kommer en liten historia som illustrerar vad jag menar.
En cancerpatient bad till Gud.
Hjälp mej, bota min cancer!
Javisst svarade Gud, visst ska jag hjälpa dej med det.
Patienten blev kallad till läkaren. Han blev erbjuden operation, men han tackade nej. Han blev erbjuden kemoterapi men tackade nej, han blev erbjuden strålning, men tackade nej. Gud skulle ju hjälpa honom.
Varpå han dog.
När han kom till himmelen fick han träffa Gud, han anklagade honom genast.
Du skulle ju hjälpa mej! Du lovade ju!
Idiot, sa Gud.
Jag gav dej kirurgen, jag gav dej onkologen och jag gav dej kemoterapeuten.......
Man behöver inte alltid envisas med att krångla till allting.
Gör det enkelt!
Bara ordet gör ju att man ryser. Visst det säjer sanningen. Precis vad det är. Ett gift som tar död på cancerceller.
Men det har en alldeles för negativ klang.
Nu kommer jag att använda ordet, Cytostatika. Ok, det är väl inget vackert ord men jag kan försöka sätta ett likhetstecken efter det.
Cytostatika= Ett livsbejakande elixir för min kropp som gör mej frisk.
Cytostatika= En oslagbar krigare rustad för strid.
Cytostatika= En högre makt.
Det behöver inte alltid vara så svårt att se att det finns en kraft starkare än jag själv. Här kommer en liten historia som illustrerar vad jag menar.
En cancerpatient bad till Gud.
Hjälp mej, bota min cancer!
Javisst svarade Gud, visst ska jag hjälpa dej med det.
Patienten blev kallad till läkaren. Han blev erbjuden operation, men han tackade nej. Han blev erbjuden kemoterapi men tackade nej, han blev erbjuden strålning, men tackade nej. Gud skulle ju hjälpa honom.
Varpå han dog.
När han kom till himmelen fick han träffa Gud, han anklagade honom genast.
Du skulle ju hjälpa mej! Du lovade ju!
Idiot, sa Gud.
Jag gav dej kirurgen, jag gav dej onkologen och jag gav dej kemoterapeuten.......
Man behöver inte alltid envisas med att krångla till allting.
Gör det enkelt!
lördag 6 oktober 2007
Bloggillustration Rosa Bandet. Av Margareth Osju/ Arverud.
Margareth Osju/Arverud är en bloggerska som gör fantastiska illustrationer. Hon gör även bloggillustrationer av olika bloggare.
Jag frågade henne om hon hade lust att göra en illustration angående Rosa Bandet och bröstcancer.
Det tog inte många dagar förrän den var färdig.
Illustrationen ser ni här till höger. Är den inte fantastiskt fin?
Klickar ni på länken under så kommer ni till inlägget.
Glöm inte att klicka vidare på Margarteths blogg. Hennes bilder är så vackra att dom tar andan ur en.
Tack Margareth!
Jag frågade henne om hon hade lust att göra en illustration angående Rosa Bandet och bröstcancer.
Det tog inte många dagar förrän den var färdig.
Illustrationen ser ni här till höger. Är den inte fantastiskt fin?
Klickar ni på länken under så kommer ni till inlägget.
Glöm inte att klicka vidare på Margarteths blogg. Hennes bilder är så vackra att dom tar andan ur en.
Tack Margareth!
fredag 5 oktober 2007
James Blunt
Denna låt tillägnar jag dej Karin. Så roligt att träffa dej idag. Vi har inte setts på länge, men trots att du bor i Norge så känns du närmre än någonsin.
Kram till dej älskade vän!
torsdag 4 oktober 2007
??????????????????????????????????????????
Idag är det tungt.
Hos onkologen fick jag reda på att jag kommer att få 4 cytostatika behandlingar + 4 till. OM jag vill. Vad är detta? Ska jag bestämma det? Läkaren förklarade att med underlag om just min tumör var 4 behandlingar standard. Men dom erbjuder 4 till för att minska återfallsrisken. Jag blev helt ställd. Ska JAG bestämma det? Det vill jag inte! Jag vill att någon med medicinskt kunnande ska säja vad som är bäst för mej. Men det enda hon ville säja var, att eftersom tumören var så stor ( 5 cm) så erbjuder dom det. Hade den varit mindre och med tanke på spridningen (bara) i 1 lymfkörtel så hade dom INTE erbjudit det.
JAG VILL INTE BESTÄMMA DET!
Funderingar:
Jag tar bara 4 behandlingar eftersom det är så jobbigt med cytostatika behandling. Jag kommer INTE att få ett återfall.
Jag tar inte mer än 4 behandlingar. Cancern är tillbaka om ett antal år.
Jag tar 8 behandlingar. Cancern är ÄNDÅ tillbaka om några år.
Jag tar 8 behandlingar. Lika bra att göra vad jag kan i ett svep och sedan får det bli som det blir.
Faktum är, att man i en del fall ger mer behandlingar än vad man behöver. Just för att man inte är riktigt säker på antalet. Man tar det säkra före det osäkra.
Hur som haver. Jag är ofta väldigt snabb i mina beslut men det här beslutet ska jag verkligen fundera över innan jag tar det.
25 strålningar. 5 dagar i veckan i 5 veckor +
hormonbehandling i 5 år.
Jag kommer att få min första cytostatikabehandling den 11/10
OM
Jag berättade för läkaren att jag har väldigt ont på en speciell punkt på ryggraden. Jaha sa läkaren. Då måste vi göra en skelletröngen innan. För skulle det vara metastaser så blir det ingen cellgiftsbehandling på torsdag.
????????
Där gick luften ur mej!
Då är det ingen mening att behandla enbart bröstcancern. Då får man titta en annan behandling.
Där tar det stopp för mej.
Jag blir inte hysterisk. Jag blir tom.
Alldeles tom.
Och aningen sorgsen.
Det kommer säkert en annan reaktion, men just nu är det,
Stopp!
Jag tar inte ut något i förskott. Jag är positiv, men samtidigt så har jag haft en sån jävla (förlåt) otur det sista halvåret.
Det enda jag kan göra nu är.
Försöka att ta det lugnt och
Vänta........
Får svar på röntgten senast 10/10 på förmiddagen.
Hos onkologen fick jag reda på att jag kommer att få 4 cytostatika behandlingar + 4 till. OM jag vill. Vad är detta? Ska jag bestämma det? Läkaren förklarade att med underlag om just min tumör var 4 behandlingar standard. Men dom erbjuder 4 till för att minska återfallsrisken. Jag blev helt ställd. Ska JAG bestämma det? Det vill jag inte! Jag vill att någon med medicinskt kunnande ska säja vad som är bäst för mej. Men det enda hon ville säja var, att eftersom tumören var så stor ( 5 cm) så erbjuder dom det. Hade den varit mindre och med tanke på spridningen (bara) i 1 lymfkörtel så hade dom INTE erbjudit det.
JAG VILL INTE BESTÄMMA DET!
Funderingar:
Jag tar bara 4 behandlingar eftersom det är så jobbigt med cytostatika behandling. Jag kommer INTE att få ett återfall.
Jag tar inte mer än 4 behandlingar. Cancern är tillbaka om ett antal år.
Jag tar 8 behandlingar. Cancern är ÄNDÅ tillbaka om några år.
Jag tar 8 behandlingar. Lika bra att göra vad jag kan i ett svep och sedan får det bli som det blir.
Faktum är, att man i en del fall ger mer behandlingar än vad man behöver. Just för att man inte är riktigt säker på antalet. Man tar det säkra före det osäkra.
Hur som haver. Jag är ofta väldigt snabb i mina beslut men det här beslutet ska jag verkligen fundera över innan jag tar det.
25 strålningar. 5 dagar i veckan i 5 veckor +
hormonbehandling i 5 år.
Jag kommer att få min första cytostatikabehandling den 11/10
OM
Jag berättade för läkaren att jag har väldigt ont på en speciell punkt på ryggraden. Jaha sa läkaren. Då måste vi göra en skelletröngen innan. För skulle det vara metastaser så blir det ingen cellgiftsbehandling på torsdag.
????????
Där gick luften ur mej!
Då är det ingen mening att behandla enbart bröstcancern. Då får man titta en annan behandling.
Där tar det stopp för mej.
Jag blir inte hysterisk. Jag blir tom.
Alldeles tom.
Och aningen sorgsen.
Det kommer säkert en annan reaktion, men just nu är det,
Stopp!
Jag tar inte ut något i förskott. Jag är positiv, men samtidigt så har jag haft en sån jävla (förlåt) otur det sista halvåret.
Det enda jag kan göra nu är.
Försöka att ta det lugnt och
Vänta........
Får svar på röntgten senast 10/10 på förmiddagen.
onsdag 3 oktober 2007
Lite sjuk humor i dubbel bemärkelse
Jag kan ju inte gråta jämt. För att överleva mentalt så är humorn en viktig ingrediens i receptet.
Så håll i er nu. Här kommer det lite humor som kan vara svårsmält för en del.
Det gör inget att jag kommer att tappa håret, jag behöver ändå klippa mej.
Jag kommer inte att behöva köpa en mössa i vinter. Jag har ju peruken.
Jag kommer att tjäna in massor med pengar på att inte köpa schampo på ungefär 6 månader.
Toapapperkonsumtionen kommer att minska, eftersom jag kommer att bli hård i magen av illamående medicinen. Mer pengar att tjäna.
Eftersom jag kommer att komma i klimakteriet av hormonbehandlingen så har jag ännu mer pengar att tjäna. Ingen mens. Inga mensskydd.
Jag kommer spara tid på att måla och styla mej. Inget hår och inga ögonfransar (om jag tappar dom)
Jag får se östergötland gratis med sjukresor.
Jag få förhoppningsvis komma till Vidarkliniken. Ett antroposofiskt sjukhus. Det enda i sitt slag i Sverige. Många cancerpatienter åker dit för att få vila lite under eller efter behandlingarna. Det hade jag aldrig fått annars. Härligt med semester.
När det här är över kommer jag ha stor medicinsk kunskap i cancervård. Vem vet vad jag kan göra med den.
Ja, jag vet. Det där var svårsmält. Bakom alltihop så ligger det naturligtvis en massa frustration, rädsla och ledsenhet, men man måste försöka titta bortom allt det där ibland. Skratta åt eländet.
Förövrigt så är jag nervös för mitt besök på onkologen imorgon. För att få allt på papper. Hela behandlingen.
Skratta är bra!
Skrattet påskyndar läkningsprocessen.
Så idag skrattar jag!
Så håll i er nu. Här kommer det lite humor som kan vara svårsmält för en del.
Det gör inget att jag kommer att tappa håret, jag behöver ändå klippa mej.
Jag kommer inte att behöva köpa en mössa i vinter. Jag har ju peruken.
Jag kommer att tjäna in massor med pengar på att inte köpa schampo på ungefär 6 månader.
Toapapperkonsumtionen kommer att minska, eftersom jag kommer att bli hård i magen av illamående medicinen. Mer pengar att tjäna.
Eftersom jag kommer att komma i klimakteriet av hormonbehandlingen så har jag ännu mer pengar att tjäna. Ingen mens. Inga mensskydd.
Jag kommer spara tid på att måla och styla mej. Inget hår och inga ögonfransar (om jag tappar dom)
Jag får se östergötland gratis med sjukresor.
Jag få förhoppningsvis komma till Vidarkliniken. Ett antroposofiskt sjukhus. Det enda i sitt slag i Sverige. Många cancerpatienter åker dit för att få vila lite under eller efter behandlingarna. Det hade jag aldrig fått annars. Härligt med semester.
När det här är över kommer jag ha stor medicinsk kunskap i cancervård. Vem vet vad jag kan göra med den.
Ja, jag vet. Det där var svårsmält. Bakom alltihop så ligger det naturligtvis en massa frustration, rädsla och ledsenhet, men man måste försöka titta bortom allt det där ibland. Skratta åt eländet.
Förövrigt så är jag nervös för mitt besök på onkologen imorgon. För att få allt på papper. Hela behandlingen.
Skratta är bra!
Skrattet påskyndar läkningsprocessen.
Så idag skrattar jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)