Än slank hon hit, än slank hon dit.....

Eftersom cellgifterna gör kroppen en aning bedräglig och att man inte längre kan vara säker på att en vanlig förkylning kommer att bete sej som en vanlig förkylning. Hade jag bestämt att ta det väldigt lugnt i helgen.
Jag vill inte bli tvungen att skjuta upp en behandling till och jag vill verkligen kunna åka ner till mina barn om en vecka.
Så igår var jag inne hela dagen men idag gick det inte längre. Jag måste ut.
Jag är hundpromenerare lite då och då åt min grannes hund.
Brukar gå med honom när min granne av en eller annan anledning inte kan. Ibland ringer jag på, även när hon är hemma och tar med honom när jag ändå ska gå.

Gunnar, han heter egentligen inte Gunnar men jag har döpt honom till det, det verkar på något sätt passande, är en ganska liten hund av obestämd sort. Han är väldigt pigg och alert och far hit och dit som en vante. Nu idag hade Gunnar sällskap med en annan hund, men visst, jag kunde gå med dom bägge. Glömde att fråga vad den andra hunden hette, men att det var en tjej förstog jag eftersom hon betedde sej på ett helt annat sätt än Gunnar när hon kissade. (förkommer ju även bland oss människor)

Klart sa jag. Hur svårt kan det vara?
Nja, svårt var det inte, snarare komiskt (åtminsone så här i efterhand) och en aning tålamodsprövande.
Jag radade upp bägge hundarna paralellt med varandra. Det höll inte en minut ens. Vips så var kopplena korsade, liksom mina armar.
Gunnar har en vana att stanna varannan meter. Jag tycker verkligen att hundar ska få nosa på vad dom nu nosar på, men att låta Gunnar få som han vill är mycket tidskrävande.
Han stannar nämligen för att nosa varannan meter sisådär..
Han nosar länge och intensivt. På 50 meter hinner han stanna, om han får som han vill, en 25 gånger ungefär. Det gäller alltså att inte ha en buss att passa när man går med Gunnar.

I allfall, när Gunnar plötsligt tvärnitade så fortsatte, den andra hunden oförtrutet framåt. Helt plötsligt fann jag mej själv stående som någon slags Jesusfigur med armarna rakt utsträckta. Det var för övrigt den enda liknelsen med Jesus.
Precis när jag skulle göra något åt det så växlade bägge hundarna spår och nu stog jag med armarna i kors och omfamnade mej själv. Inte lidelsfullt kan jag säja, utan svärande.
Vi kom igång igen och det gick ganska bra en stund, tills Gunnar la i en överväxel, då bestämde sej tjejen helt plötsligt sej för att trycka på bromspedalen. Som genom ett under lyckades jag hålla balansen och inte stå på näsan när jag vek mej som en fällkniv över hundskrället.

Återkommande under hela promenaden var att tjejen gick för det mesta med slakt koppel medan Gunnar gick med sträckt, vilket gjorde att tjejens koppel hela tiden trasslade in sej i hennes tassar. Varje gång jag trasslade upp henne tittade hon på mej med förebrående blickar, som om det vore mitt fel. Vad hade jag gjort? Det var ju hon som inte kunde hålla ordning på sej själv. Jag blängde tillbaka, vilket inte verkar funka på en hund, för hon fortsatte envist att leka twist genom hela promenaden.

Fördelen med Gunnar är att han är så liten. När han bestämmer sej för att stanna så kan man knycka till lite med handen och vips så är han tillbaka på rätt spår. Tjejen var stor och stadig. När hon hade bestämt sej för att stanna så var det lika lätt att flytta på henne som att flytta på ett kylskåp.

Vi kom trots allt hem utan missöde. Jag var betydligt svettigare den här gången än efter en vanlig Gunnarpromenad.
Jag gillar hundar. Jag gillar nästan alla djur. Men får jag välja så är det nog helt klart,
Tacka vet jag katter.