Så var det, det där med döden

Sedan jag fick cancer beskedet så har tankarna på döden infallit ofta. Vanligtvis tror man ju och hoppas på att ålderdomen ska bli den naturliga dödsorsaken.
Nu vet jag ju rent realistiskt att min död kan komma att infalla tidigare än så. Det är klart att jag hoppas, tror och vill att jag ska besegra sjukdomen. Men jag måste ju se sanningen i vitögat.
Man dör inte av bröstcancer. Det man kan dö av är metastaser i olika organ. Metastaser som kan fastna i stort sett varsom helst i kroppen. Risken att jag ska få metastaser finns där som en krass verklighet. För mej är det viktigt att inse det. Att bearbeta det.
Jag vet inte om jag någonsin har varit rädd för att dö. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket innan. När jag fick cancer så gick jag in i någon slags sorgeprocess. Jag var inte rädd men jag var otroligt ledsen. Jag tror att jag sörjde min egen död. Tanken på att jag faktiskt inte kommer att klara det här är oerhört sorglig.
Den skrämmer mej inte. Det är bara så sorgligt.

Rent praktiskt så har jag bestämt vilken sång som ska spelas på min begravning. Jag vet hur jag vill ha det och jag vet hur jag vill att det ska se ut.
Tankemässigt och känslomässigt så gäller det att på något sätt bli vän med döden.
Ingen människa tror jag, vill på fullaste allvar dö.
Hur jobbigt livet än är. Men har det gått så långt att det faktiskt kommer att bli så, så måste man nog acceptera faktum för att kunna leva den tid som är kvar på ett bra sätt.
Utnyttja livet till 100%.

Jag vet att jag inte är den första som vid ett sådant här besked omvärderar livet. Och på ett sätt är jag så tacksam att jag har fått den chansen.
Att leva fullt ut. Det finns inget som är mej så påtagligt kärt just nu som att leva.
Det gör att jag försöker utnyttja det till fullo.
Jag kan inte längre sitta och bara låta livet rulla förbi. Det är en omöjlighet.
Det gäller att ta tillvara på den tid man har här på jorden.
Det gäller att, andas, leva och älska.
Älskar man livet självt så spelar det ingen roll hur kort det än blir. För under den tiden har man levt, man har andats, och man har älskat.

Så, vad jag nu gör, är att ta tillvara på livet. Inget är omöjligt och inget är hopplöst.
Ur eländet kommer glädjen, ur glädjen kommer kraften och styrkan att hantera livets svårigheter.

Hur det än går. Hur långt eller kort mitt liv blir. Så lever jag just nu. Imorgon vet jag inte, men just nu så lever jag, och jag lever bra.

Fånga dagen och tillfällena. Spara allt det vackra i ditt hjärta. Älska dej själv och älska livet. Slösa inte bort det genom att vara småaktig.
Var tacksam. Livet är alldeles för kort för att gå och gräma sej.
Sätt ned foten om det behövs. Ta kommandot.
Det är ditt liv. Bara ditt.
Bara du och endast du, väljer om du vill leva fullt ut.
Så gör det!
Lev!