lördag 15 december 2007

Lyckliga jag, som inte har cancer på hjärnan.

Inget upprör mej så mycket just nu som dom människor som har cancer fast dom inte har det. Människor som lider av en sjukdom som bara finns i deras huvud.

Visst, det är förskräckligt att få cancer. Inget jag skulle önska min värsta fiende. Men vilken katastrof som än händer i ens liv, så verkar den vara jobbigare INNAN den händer.

Cancer är ett laddat ord. Cancer var förr lika med döden i många fall.
Så är det inte i dag. Många överlever. Fler än de som dör av det.
Men skräcken sitter kvar. Cancer, lika med döden.

Ok, om det nu skulle vara så. Om det nu skulle bli så. Kan man inte leva under tiden?
Måste man springa iväg och köpa en spade och skotta upp sin grav och bestämma, nu är det kört?
Jag ska erkänna att jag skottar upp min grav mellan varven men jag gräver igen den lika snabbt. Det är korta korta ögonblick av döden som glimtar till. Men dom gånger jag tar in döden på besök så gör det mej inte rädd. Det gör mej ödmjuk.

Jag njuter av livet. Jag skrattar, jag gråter. Jag suger i mej händelser, människor, allt i min omgivning. Jag svär åt att katterna drar in grus. Jag muttrar över att hyran har gått upp. Jag gör fåfänga försök att gå ner i vikt. Jag gör allt det där som vilken människa som helst gör, varje dag.
Med en skillnad. Jag HAR cancer som realitet. Men graven är inte grävd. Spaden är inte köpt. Inte än, inte på långa vägar.
Om jag som HAR cancer inte dör. Varför ska ni göra det då?
Om jag som HAR cancer har bestämt mej för att leva. Varför har NI skaffat er en prenumeration på döden?

Många som får cancer blir friska. Många lever i 10- tals år, eller mer, med sjukdomen. Att dom lever i så många år beror på att dom har bestämt sej för att leva, inte för att dö. Då menar jag inte överleva, Jag menar LEVA. Njuta av livet dag för dag. Se varje dag som en gåva. För så är det ju.

Jag känner en kvinna som kommer till mej ibland. När jag fick cancer så fick hon också cancer. På hjärnan. Hon sitter mitt emot mej med stora rädda ögon och är så sjuk. Hennes skräck för att få cancer är så stor att hon bestämt sej för att sluta leva. Hon har döden som sin huvudkudde natt efter natt.

Det är för jävligt!

Jag skulle bli hysterisk om jag få cancer säjer en del.
NEJ, det skulle du INTE säjer jag.
Visst, man blir chockad ett tag. Man gråter mycket. Man vill skala av sej cancern som om det vore en klibbig klisterlapp.
Men det går inte. När man inser att det inte går så börjar man leva.

Alla som känner mej kan vittna om att jag verkar mer välmående nu än någonsin. Jag har accepterat cancern som sjukdom och bestämt, att om min tid skulle vara utmätt så ska jag LEVA tills den dagen jag dör. Jag tänker inte dö innan jag har dött.
Jag har flera " cancervänner" både i verkligen och på nätet. Många har det besvärligt. En del är dåliga av behandlingen, en del är dåliga av cancern, men ALLA har en levnadsglädje över att dom existerar här och nu.

Ta inte ut cancern i förskott. Få inte cancer på hjärnan.
Lev istället och njut av det.

6 kommentarer:

Tintomara sa...

"Man vill skala av sej cancern som om det vore en klibbig klisterlapp.
Men det går inte. När man inser att det inte går så börjar man leva."

Ja, PRECIS så är det!

"Jag har accepterat cancern som sjukdom och bestämt, att om min tid skulle vara utmätt så ska jag LEVA tills den dagen jag dör. Jag tänker inte dö innan jag har dött."

Håller med dig om det också! När det gäller "de yttersta tingen" så är det ju faktiskt inte så himmelens mycket som förändras av att man får en dödlig sjukdom. Man dör lite tidigare än man skulle ha gjort annars, det är allt. Som i det klassiska, halvt skämtsamma uttalandet: "Rökare är också människor. Men inte lika länge". Om folk med kronisk/obotlig cancer skulle man kunna säga motsvarande: "Människor med obotlig cancer lever precis lika mycket som friska människor. Bara inte lika länge." Men så länge man lever (oavsett om det är en kort eller lång tid) så lever man ju! Under förutsättningen att man inte gräver ner sig själv i förväg vill säga.

Lisa sa...

Hejsan! Vilket fint inlägg. Det är faktiskt sant det du skriver också, vi som är helt friska tänker på at vi ska dö. Utan någon bra anlednig. tack inlägget berörde mig!

alexandra sa...

tintomara. Livet blir anorlundare efter ett cancerbesked. Men mest på ett positivt sätt, för mej i all fall. Jag tycker att det är väldigt tråkigt när människor blir så paniskt rädda för cancer att dom på något sätt slutar leva. Dom hinner inte med det, för dom har fullt upp med att vara rädda.
och det är väl om något, att dö en smula....
Kram Bea

alexandra sa...

Hej Lisa. Roligt att du tyckte om det. Kom gärna tillbaka och läs mer, om du har lust.

Mette sa...

Ojoj så sant. Dessa senaste dagarna har jag varit så orolig över min far. Han är kedjerökare som jag och kan plötsligt knappt svälja. Han skulle röntgas igår och jag vet inget om vad de hittade. Det första jag tänkte på var ju strupcancer. Och jag har varit låg nu. Väldigt låg. Och så läser jag detta nu. Och det är så jävla sant.

alexandra sa...

Mette. Förstår att du är orolig för din far och kanske dej själv också kanske. Att oroa sej är normalt men man får inte låta oron äta upp en. Det gör en sjuk alldeles i onödan. Tack för den fina julklappen. Jag blev så himla glad.
Skickar ett mail imorgon. Nu måste jag ta mej ifrån datorn känner jag.
Kram Bea