måndag 31 mars 2008

Etapp nr två i cancerresan

Simulering av strålningen idag. Det gick bra även om det var lite påfrestande. Hostan som jag var mest rädd för var inga problem men jag var frusen redan när jag kom dit och jag skulle ligga med bar överkropp. I och med att jag frös så spände jag mej. Jag fick ligga en hel timme med armarna rakt utsträckta över huvudet.
Jag har tidigare lidigt av panikångest. Känner inte av det så mycket numera men efter ha legat en halvtimme och frusit och spänt mej så gjorde den sej påmind. Sköterskan var ganska så okänslig. Jag skulle velat ha lite småprat men hon svarade bara på tilltal och fick även ur sej att om jag inte låg riktigt still så skulle det ta ännu längre tid och det var minsann över tjugo grader i rummet.... Så hon hade ingen större förståelse.
Efter så nämnde jag att jag hade känt lite panik och att jag hade ätit medicin för det förr i tiden. Då tyckte hon att jag skulle börja med den igen.(tänker jag verkligen inte göra) Tycker att hon borde förstå att det är helt normalt att vara lite rädd i en sådan situation. För henne var jag bara ett stycke kött att rita på. (har nu ännu mer streck och kryss på överkroppen).

Efter fick jag prata med två av dom som ska sköta den riktiga strålningen. Förklarade hur jag kände det och där var tongångarna helt annorlunda. Förstående och lugnande. Dessutom så kommer den riktiga strålningen gå mycket mycket fortare och det var bara att säja till om jag tycker att det blir jobbigt. Så det ska nog gå det här också.
Jag kommer ihåg så väl hur nervös jag var när jag skulle börja med cellgifterna. Sedan blev det en vana och var inte alls jobbigt vad det gäller den biten. Dom tatuerade även in tre prickar så jag inte behöver att ritas mer så nu är jag för evigt märkt.

Kommer att få åka taxi och blir hämtad vi dörren. Sedan väntar chauffören vid lasarettet och kör mej hem igen. Det känns jättebra. Förra året så kördes alla strålningspatienter i mitt landsting från dörr till dörr men detta året har politikerna bestämt att det ska sparas och man får antingen köra själv eller åka buss.
Endast medicinska skäl och om man inte kunde transportera sej själv skulle berättiga en att åka taxi. Eftersom jag inte har någon bil var det bussen som gällde för mej. Då skulle det ta fem timmar allt som allt varje dag. Först när jag pratade med läkaren så sa hon att jag kunde få taxi in till staden där jag bor för att sedan ta bussen.
Sedan sträckte hon sej så långt att jag kunde få åka sjukresor. Då blir jag hämtad med taxi. Åker in till staden, byter där till en sjukresebuss och samma procedur tilbaka. Dessa bussar går bara en gång i timmen så man får var beredd på att vänta efter behandlingen.
Sedan efter simuleringen kom hon tillbaka, hade läst min journal och jag vet inte om det var för att jag har varit sjuk den sista veckan och för att det bara är två och en halv vecka sedan cellgifterna, men jag kommer att få åka taxi och det kommer inte att kosta mej en krona. Hon ville att jag skulle gå upp till labb och lämna prover först och var det grönt med dom så skulle jag påbörja strålningen. Fick klartecken i eftermiddag så i morgon kör jag igång.

Så nu börjar den andra etappen i denna resa. En resa som innehåller så många moment som jag inte hade en aning om när allting började. Kunde väl aldrig tro att det skulle vara så himla mycket omkring behandlingen. Så många undersökningar. provtagningar, läkarbesök för att inte tala om alla biverkningar av behandlingen.(det är ganska mycket mer än illamående) Allt som ska inhandlas. Mediciner, salvor, peruker (om man har någon, provade ju ett par stycken men bestämde mej för att vara utan), protes, bh mm. Listan kan göras lång. Det är verkligen ett heltidjobb att cancerbehandlas.
Jag skojade med strålningspersonalen och sa att när det här är över så ska jag lägga mej ner och vara sjuk. För så känns det. För även om jag behandlas för en sjukdom och är riktigt dålig mellan varven så kan man liksom inte lägga sej ner och vara sjuk i lugn och ro.
Det är alltid en tid att passa. Alltid ett datum i almanackan då jag ska var på lasarettet för någonting. Det går nästan aldrig en vecka utan ett lasarettsbesök och ibland två.
Det som trots allt är positivt och har gjort att ljuset i tunneln har börjat skina klart och starkt är att jag inte behöver pricka in en cellgiftsbehandling var tredje vecka.
Jag suger fortfarande på den karamellen.
Den är behagligt söt och mycket mycket god.....

lördag 29 mars 2008

Kluddmaja. Det är jag det!

Ingen feber på två dagar nu men jag har en hosta som är jättejobbig. Särskilt när jag ligger ner. Det "bubblar och fräser" i luftrören varje gång jag andas ut.
Är lite orolig hur det ska gå med strålningen nästa vecka. Det är ju superviktigt att man ligger absolut still. Hur ska jag kunna det med en sådan hosta. Nåväl det är ju ett par dagar kvar så det kanske hinner gå över. På måndag ska jag simulera en strålning. Den riktiga strålningen börjar inte förrän på tisdag. Hoppas verkligen att det har gått över då. Jag vill inte skjuta på det. Ju fortare jag kommer igång ju fortare blir det klart.

Blev ju kryssmarkerad i tisdags. Ett kryss mellan brösten. Hm, ja, det finns ju bara ett bröst... + ett kryss ca 20 cm under varje armhåla. Det gjordes med en sådan där penna som används när man markerar något inför en operation.
Jag blev tillsagd att fylla in dom med bläck om dom skulle blekna. Men det gjorde dom inte i första taget sa sjuksköterskan. På natten hade jag feber och svettades som en gnu till följd av att kryssen nästan var borta.
Tog en penna och skulle fylla i dom igen. Det fram gick bra men dom på sidorna var värre. Dels sitter dom ganska högt upp så en stukning på armen var inte långt borta. Sedan blir det ju helt fel när man ska titta i en spegel och göra det. Vänster blir höger och höger.. . Mina ögon gick helt i kors.
Med en bläckpenna fick jag dessutom ta i riktigt och då var det ännu svårare att få det rätt.
Fick då den briljanta idén att ta en sådan där penna man kan skriva på plast och dylikt. Oj oj, då blev det superkladdigt. Inte var det raka streck längre. Det liknade mer en karta över Sveriges åar.
Att det skulle vara så svårt. Fattar inte varför man ska göra det en vecka innan strålningen. Vore väl bättre att göra det dagen innan.
Ringde strålningsenheten med lite lätt panik. Men dom lugnade mej och sa att i värsta fall fick dom göra en ny mätning (dosplaneringstomogrofi)
I vilket fall som helst så har jag bestämt att i nästa liv ska jag bli kroppsmålare.
Med UTBILDNING!

torsdag 27 mars 2008

Bilder från sista behandlingen

Några bilder från sista behandlingen. Jag har många fler på mej J och min cytosyrra. Bitte ville dock inte bli publicerad på bloggen. Det får räcka med lite attiraljer runt själva behandlingen men en liiiten skymt av J och mej är det i allafall. Vågar ju inte visa för mycket. Man kan ju bli stalkad *L*




Giftiga Taxotere + natriumklorid *ryyys!!* Har suddat över mitt namn. Kommer inte ihåg exakta priset men en påse kostar flera tusen kr.





Maskinen som tjuter så öronen trillar av om något blir fel med droppet. Det tjöt till allas förtvivlan både nu och då. Bitte fick komma springandes många gånger.





Isvante med Taxotereloggan




Här går Taxoteren in. Har inte haft porth a cat som många har. Har blivit stucken varje gång och det har gått bra,men fick sluta att sticka i armen eftersom venen har hårdnat av cellgifterna.






J med mina isvantar. Dessa vantar är alltså fulla med is och man har dom på sej under hela behandlingen. Isen gör att cellgiftet inte tränger ut i fingerspetsarna och ska motverka att man tappar naglarna. Behandlingen tog en timme. Man kan tro att det ska bli ruggigt kallt men det var värst dom första 20 minutrarna. Sedan var det helt ok.





Ja, det där ska visst vara jag. Vill ha mitt hår tillbaka nuuuu!!!
Det börjar växa en aning nu och det ser ut som om jag kommer att bli mörk (grått kanske) Var ljusblond innan.

onsdag 26 mars 2008

Feber

Fick feber sent på påskaftons kväll. På morgonen fick jag åka in till akuten. Blev hemskickad med antibiotika. Febern hade inte gått ner på påskdagen och fick ta en ny vända till akuten. Dom konstaterade att febern antagligen beror på ett virus som antibiotikan inte biter på. Var feberfri under gårdagen men i natt vaknade jag av att jag frös. Då visade termometern på 38,1. Äter febernedsättande som det vore cornflakes ungefär. Nja inte riktigt men får inte ta dom vid behov utan måste peta i mej var sjätte timme. Har ständig kontakt med onkavdelningen och min cytosyrra. Nu ska jag höra av mej på fredag om inte febern har gått ner. Jag är feberfri just nu och hoppas att det håller i sej. Var och gjorde en dosplaneringstomografi inför strålningen igår (hur fanken orkade jag det?) och har nu flera kryss ritade på min överkropp.
Jag är otroligt trött. Fem dagars feber tar på krafterna. Krafter som jag inte har efter alla cellgiftsbehandlingar.
Det här inlägget blev väldigt kliniskt men orkar inte lägga in några känslor i det hela just nu.
Håll tummarna med mej att febern nu håller sej borta.

lördag 22 mars 2008

Men mamma då......

Jag har skrivit det innan och skriver det igen. Det finns inget som är så värdefullt sedan jag fick cancer som just livet.
Livet är en förmån som ska levas till fullo och som man ska vara mycket rädd om. Livet är förgängligt, livet är mycket kort.

Som cancerdrabbad vet jag att jag kanske inte får uppleva en ålderdom där långt bort i fjärran. Faktum är, och det här har hitills bara funnits i mitt huvud, men nu är det dags att sätta det på pränt. Jag har en mycket mycket stark känsla av att cancern kommer att ta mitt liv.
Jag är en av dom få cancerdrabbade som faktiskt inte är rädd för att få metastaser. Jag vet att jag KOMMER få metastaser. Så här får man ju inte tänka och känna. Protesterna blev mycket stora när jag en gång gav luft åt mina tankar.
Men så är det, och jag är inte rädd. Blir det så så blir det så, men innan dess så tänker jag baske mej leva och jag tänker leva gott. Jag slösar inte med mitt liv längre.

Igår fick jag göra något som gjorde så ont i mej, både i kropp och själ, att jag höll på att sprängas i bitar. Jag var tvungen att ta ett beslut som ingen mamma vill ta. Jag var tvungen att visa min ståndpunkt här och nu.
Nu räcker det. Jag tänker inte se på när ni sakta men säkert tar död på er själva. Jag har tagit bort skygglapparna och vänt ansiktet mot verkligheten. Det gör ont. Mycket ont.
Jag hoppas dock att mitt avståndstagande från det ruttna svarta hemska, som suger livet ur mina barn, ska göra att dom tänker till ordentligt. Jag hoppas att dom ska ta kommandot över deras egna liv och äntligen göra något bra. Jag hoppas att dom ska förstå det jag äntligen har förstått: Man leker inte med livet.
En dag kan man vara ute ur leken och och det kan komma att kosta alldeles för mycket.

Igår eftermiddag fick mina barn åka härifrån. Nu är det slutljuget, inför mej själv, inför dom och inför verkligheten. Nu är det dags att ta konsekvenserna av handlandet.
Det känns och ett par dagars slickande av mina sår är nog nödvändigt. Min kraft stjäls ifrån mej och det gör mej ursinnig. Men jag kommer igen, var så säker.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And i the future i am going to be Bea

torsdag 20 mars 2008

Trångt vid datorn

Igår kom yngstingen så nu är bägge mina grabbar hos mej. Så kul att ha dom här över påsken.
Det är svårt att komma åt datorn när bara J är hos mej och det är ännu svårare när bägge är här. Det är mycket chattande som bara måååste, och det mååste nuu.
Inget jag klagar över. Jag sitter för mycket vid datorn när jag är själv så det kan vara skönt att komma ifrån den lite. Men bloggandet blir ju helt klart lidande. Passar på nu när dom har gått ut en sväng.

Yngstingen är jätteförkyld. Får hoppas att jag klarar mej ifrån det. Mina "vita" ligger farligt lågt just nu, men peppar peppar.
En vecka sedan sista behandlingen. Fortfarande väldigt trött. Men det jag lider allra mest av är nog svettvallningarna. Blev väldigt hes igår och är ordentligt svidig i munnen. Men första veckan har gått så det kan bara bli bättre nu.
Får fortfarande påminna mej om att det inte står någon ny tid i almanackan för ännu en behandling. Men jag påminner mej så gärna för det är en känsla som är ljuvlig.

Opps! chattdags för M igen.
Soffläge för mej;=)

tisdag 18 mars 2008

Tårarna regnar ner.....



Sov nu så gott lilla vän...
Ord saknas....

Till dej Tintomara

måndag 17 mars 2008

Det finns ett liv efter gifterna

Oj vad dåligt det har blivit dåligt med bloggandet dom sista dagarna, men det har varit full fart här hemma. Kortison speedet har verkligen utnyttjats till max. Har hjälp av J nu så det har tvättat och piskats tunga mattor. Jag har vårstädat och återigen rensat ut mina garderober. Förstår inte var kläderna kommer ifrån, tycker aldrig jag köper några. Vi har bakat bröd. Varit ute och gått långa morgonpromenader.

Men i dag landade jag. Kortisonet är nu färdigtaget och cellgiftsbiverkningarna kommer som ett brev på posten. Det är det gamla vanliga. Dålig sömn, svettningar, otrolig trötthet, maten smakar inte och tungan är vit. Huden är supertorr. Skinnet får små sprickor på händer och fötter. Ryggvärken är en plåga. Har fått låna hem en Tens apparat från sjukgymnasten som J hjälper mej med. Det lindrar värken litegrann i allafall.

Häromdagen rakade jag av mej mitt 3 mm ludd jag hade på huvudet. Det såg nästan bränt ut. Vill inte ha kvar det. Nu är det dags att låta friskt hår få komma fram. Lämnade 1 mm kvar. Köpte med glatt hjärta ett nytt schampo. Det var ju ett tag sedan jag behövde göra det. När jag låg i badet idag så schamponerade jag min lilla stubb och hade tom lite inpackning i. Lite fånigt kanske men det kändes så bra att göra det. Lite symboliskt. Nu är det dags för håret att växa. Nu är det nya tider.

Fick även känslan när alla biverkningar slog till med all kraft. Hur i herrans namn har jag orkat gå igenom det så här många gånger? Hur har jag stått ut? Men nu ska jag stå ut en sista gång. Ett par veckors illamående känns som en "piece of cake" när jag vet att jag inte behöver göra det igen. Äntligen ska dessa gifter försvinna ur min kropp. Hoppas att få lite styrka tillbaka och kunna komma igång med lite aktiviteter. Jag vet ju att jag har strålningen att gå igenom men jag kommer inte att bli sjuk på det sättet jag har varit nu och det känns som en otrolig lättnad.

Lite bilder från sista behandlingen ska läggas in på bloggen men det får vänta till en annan dag.

torsdag 13 mars 2008

DET ÄR ÄNTLIGEN ÖVER! SISTA CELLGIFTSBEHANDLINGEN ÄR GJORD!

Wiiiiiee!!!!
Sista cellgiftsbehandlingen gjord! (och bloggen är ej längre svart)
Helt jävla underbart.
J var med och vi mådde lika bra bägge två.
Han for runt mej, Bitte och allt som fanns i salen och tog massor med kort.
Kommer att lägga in dom imorgon.
Är uppe i varv av cortisonen något fruktansvärt och har mycket svårt att koncentrera mej att skriva just nu.

Meen äntligen står jag högst upp på toppen av berget och vrålar av hela mitt hjärta.

Det är över!
Det är äntligen över!
Och jag har gjort det så bra jag kan!

I am Bea today.
I was bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.

tisdag 11 mars 2008

Inför sista cellgiftsbehandlingen

Nu har jag hämtat andan ett par dagar och humöret är väl lite bättre. Jag var hos läkaren igår. Inför sista cellgiftsbesöket är ett läkarbesök obligatoriskt. Det var inte den läkaren jag har haft tidigare men det kändes bra ändå. Han konstaterade att Taxoterebehandlingen är mycket jobbigt och som han sa: du kommer att få en smäll till men om en månad ska du må bättre.

Min ryggvärk har blivit värre de sista månaderna. Läkaren trodde att det är en biverkning på Taxoteren men om det inte är bättre om 6 veckor ska en ny skelettscint göras. Det känns bra för det är ju så att om bröstcancer metastaserar sej så är skelettet ett av dom ställena som är vanligt att cancern sprider sej till.
Strålningen kommer att börja 1 april. Efter det ska ett blodprov tas för att avgöra om jag har kommit i klimakteriet. Med dom vallningarna jag har är det ganska troligt att det är så. Dessutom har jag inte haft mens sedan första behandlingen.Sedan kommer svaret på det provet avgöra vilken sorts tabletter jag kommer att få som antihormonbehandlingen. Den behandlingen kommer att pågå i 5 år.
På sista tiden har jag haft muskelsammandragningar i hela magen och även i ryggen. Det håller på till och från hela dagen. Läkaren förklarade att det är ett utmattningssymtom. Kroppen är helt enkelt så slut av alla cellgiftsbehandlingar, då reagerar den därför på det viset.

Nu börjar jag ändå känna att det snart är över. Jag är faktiskt riktigt otålig att få min sista behandling. Det blir ett par jobbiga veckor igen. Men nu ska äntligen kroppen och humöret för den delen hinna repa sej. Nu har det ju varit så att precis när det har börjat kännas bättre så har det varit dags för ännu en behandling.

Min äldste son kom helt oväntat hit igår. Det är klart att det påverkar mitt humör positivt. Anledningen att han kom så hastigt och lustigt var väl kanske inte så rolig. Men det är inget som inte går att lösa. Det är dock hans privatliv det handlar om så jag låter det vara just hans privatliv och skriver inte mer om det. Skönt är det ändå att han är här och han sa igår: Nu ska jag ta hand om dej mamma. Nåväl, vi får väl ta hand om varandra litegrann bägge två och det är ju precis som det ska vara.

Imorgon är det dags att cortisonchocka kroppen med 32 tabletter. Prover ska lämnas för att se att mina värden inte är dåliga och på torsdag är det dags för SISTA cellgiftbehandlingen.
Halelujah!!!

fredag 7 mars 2008

Tillfällig bloggpaus pga

Försök till omvärdering av tankar och känslor......

onsdag 5 mars 2008

Nu jävlar ska här gnällas.

Åh, jag vet att alla bara menar väl med peppande "bara". Det är bara att jag är så in i bängen trött just nu så jag kan inte ta det på rätt sätt. Jag är överkänslig mot det mesta för tillfället känns det som. Jag är antagligen en förskräcklig person att ha att göra med när jag mår så här.
I måndags mådde jag faktiskt bättre och jag trodde det höll på att vända. Sedan vaknade jag i går morse och det kändes lika jävligt igen.

Min kropp är så fruktansvärt trött. Hela jag är trött. Mitt humör är uselt och jag gråter mycket. Nu när inga fransar längre finns så strömmar tårarna som ett varmt regn över kinderna. När jag ligger i badet har jag lampan släckt. Jag ligger där och låter mörkret omsluta mej. Svart och lent. På kvällarna sitter jag på toastolen och blundar när jag borstar tänderna. Mina ögon är aldrig helt öppna längre. Ryggen värker konstant hela tiden. Jag hatar att se mitt kala huvud i spegeln. Jag hatar att se mina svullna ögon, utan fransar och bryn. Jag hatar dessa jobbiga och pinsamma värmevallningar.

Det är så mycket jag har velat göra men efterhand när orken inte har funnits så har jag fått hålla mej hemma. Det gör mej förtvivlad och förbannad. Cellgifterna styr mitt liv. Cellgifterna tar mitt liv.
DETTA ÄR INGET LIV!
Jag drar mej undan andra människor. Jag åker knappt någonstans längre. Jag ringer knappt till någon längre. Jag behöver andra människor så mycket just nu men kan inte förmå mej att själv ta kontakten. Datorn är min livlina just nu.
Eftersom jag lever ensam så är har jag alltid varit mån om att ta mej ut. Att träffa andra människor. Nu orkar jag inte längre. Jag vill inte längre. Eftersom jag inte orkar hålla humöret uppe väljer jag att vara för mej själv och det skrämmer mej. Jag har haft en depression tidigare i mitt liv och känner igen symtomen.

Mina första fyra Ec behandlingar mådde jag nästan onaturligt bra. En del skakade på huvudet med tankar, att det här stämmer inte. Men jag mådde faktiskt bra. Inte skulle det här knäcka mej inte. Så kom Taxoteren. Den förbannade jävla Taxoteren. Dom fysiska biverkningarna var så kraftiga och långvariga att dom tog bort allt mitt jävlar anamma. Dag efter dag utan bättring har fått min glöd att försvinna. Djupt inne i den berömda åsneröven hamnade jag med ett brak. Ett uttryck som är ganska roligt, men att befinna sej där är mindre lustigt.
Jag vill inte mer. Jag vill verkligen INTE mer.

Suck!!!

Trots detta. Trots allt.
Jag kan faktiskt se att det börjar gå mot slutet. Eländet är snart över. Min kropp ska snart sakta men säkert bli giftfri. Nästa torsdag är sista behandlingen. Ett par veckor med jobbiga biverkningar på det, sedan rensas min kropp ur. Jag vet också att det efter tre veckor är det dags för fem veckors strålning. Fem dagar i veckan i fem veckor. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lite lättare. Min kropp kommer åtminstone inte vara full av cellgifter.

Så jag kommer att fixa det här också. Jag är inte den första som har gjort det och långt ifrån den sista.
DET KOMMER INTE ALLTID ATT VARA SÅ HÄR! DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE!
Tack gode Gud för den meningen som har etsat fast sej i mitt minne.

Men så här känns det just nu. Efter sju cellgiftsbehandlingar. En riktig berg och dalbane resa är det. Imorgon kanske det känns bättre. För det är vad jag hoppas på hela tiden.
"I morgon är det nog bättre".
Men just idag är jag trött ledsen och ganska uppgiven.
Fruktansvärt mycket gnäll, jag vet, jag vet, men det var väldigt skönt att få ösa ur mej det.
Tack ni som orkade läsa ända hit.

tisdag 4 mars 2008

Det där med "bara"

Efter ännu ett glatt tillrop om att jag "BARA" har en cellgiftsbehandling kvar.

Till dej som är förkyld och har legat vaken och hostat dej igenom nätterna i en vecka.
Meen! Nu behöver du "bara" bli förkyld en gång till.

Till dej som har haft vinterkräksjukan och spytt tarmarna ur dej.
Meen! Nu behöver du "bara" gå igenom samma sak en gång till.

Till dej som har haft influensa och 40 graders feber.
Meen! Nu behöver du "bara" ligga sjuk en gång till

Till dej som har brutit en arm eller ett ben.
Meen! Nu behöver du "bara" bryta samma kroppsdel en gång till.

Hm....
Tror bestämt att jag har vaknat på fel sida idag.......

måndag 3 mars 2008

Med näsan över täcket

Elva dagar tog det den här gången. Elva dagar som jag helst skulle vilja stryka ett streck över. Idag har det äntligen känts lite bättre. Har sovit riktigt gott i natt och kände mej faktiskt lite glad när jag vaknade.
Jag var ju hos sjukgymnasten dagen efter sista cellgiftsbehandlingen. Har mycket ont i ryggen och det är dags att försöka göra något åt det. Fick bla några övningar jag ska göra hemma. Att göra dom där övningarna har inte varit att tänka på men idag kände jag att jag skulle orka.
Oj oj, när jag låg där på golvet så var jag ungefär lika smidig som en strandad val på torra land. Den kondition jag hade för några månader sedan är totalt borta.
Med mycket stånkande och stönade lyckade jag i all fall genomföra dom.
Sjukgymnasten ville också att jag skulle gå med stavar. Kunde först inte förstå hur det skulle hjälpa min rygg att bli bättre, men hon förklarade att i och med att jag rör mina armar så arbetar också ryggens muskler varmed blodcirkulationen kommer igång.
Det lät ju vettigt. Promenerandet har det inte blivit mycket av sedan sista behandlingen, men idag dammade jag av mina stavar och gick på en liten promenad. Det var hur skönt som helst i det soliga vädret. Efter lite hushållssysslor så var mina krafter borta och jag fick vila lite på soffan.

Även om det känns lättare idag så märker jag att jag är helt slut. Jag är bara en blek skugga av mitt gamla jag. För varje cellgiftbehandling så blir jag ett snäpp tröttare. Jag kommer liksom aldrig upp i den nivån jag varit i innan, utan halkar ännu ett snäpp ner. Jag har svurit på andra (och mej själv också för den delen) som säjer, men nu har du ju bara ändå en behandling kvar. Det är tyvärr ingen som helst tröst när man mår skit och vet att man faktiskt HAR en behandling kvar.

Men idag.... Faktiskt, så kan jag känna att jag BARA har en behandling kvar. Jag önskar bara att jag hade ett berg i närheten. För det känns som jag har gått uppför ett helt berg och jag skulle vilja stå där på toppen och bara vråla rakt ut.

NU ÄR DET ÖVER!
JAG HAR KLARAT DET! '

Strålningen tar jag i nedförsbacken känns det som.
Denna långa resa som cellgiftsbehandlingen har varit är mycket snart över.
Aldrig, aldrig vill jag göra den resan igen.

söndag 2 mars 2008

Vad vore mänskligheten utan Taxotere?

Är lat så här på söndagskvällen. Skrev det här på forumet för cancertjejer igår kväll. Gör det enkelt för mej och kopierar det jag skrev rakt av.

Om det finns något jag vekligen hatar just nu så är det biverkningarna på cellgifter. Främsta hatobjektet är Taxoteren. När jag låg i sängen och egentligen borde sova så försökte jag att komma på något positivt med Taxotere. Eftersom jag har MYCKET sjuk humor så blev resultatet som följer.

Vetenskapen har uptäckt ett nytt medel mot överaktivitet. Medlet har visat sej mycket effektivt. Taxotere som medlet heter ges främst till rastlösa och hyperaktiva personer. Det är långtidsverkande och har mycket god effekt på såväl gammal som ung.

Nu behöver du inte gå ut i skogen och leta svamp längre. En substans som går under namnet Taxotere finns nu på marknaden att köpa till ett mycket förmånligt pris för den som vill odla sin egen svamp i hemmet. Fördelen med Taxoteren är att svampen finns på plats i munnen och behöver alltså inte tillföras i matlagningen. Redan tre dagar efter intag av Taxotere är man garanterad en säker skörd.

Socialstyrelsen går nu ut och varnar för en ny drog. Drogen klassas av missbrukarna som sk neråttjack och har redan blivit mycket populärt. Taxotere eller taxar som det även kallas på gatan är mer passiviserande än drogen cannabis. Det som talar mot den nya innedrogen är att priset på gatan är mycket högt. En typisk Taxoteremissbrukare känns lätt igen på den framåtlutande gångstilen med små hasande steg och dess sammanbitna ansiktsutryck.

Upplever du att din make/maka kryddar din mat alldeles för starkt. Har du sagt ifrån tusen gånger men inget hjälper. Prova det nya medlet Taxotere. Medlet tar effektivt bort alla antydningar till för salt och kryddad mat och husfriden kan åter lägra sej i hemmet.

Lider du av nageltrång. Behandla i hemmet med Taxotere. Medlet är dock en aningen bedrägligt då det är svårt att förutse om just den nageln du vill bli av med verkligen lossnar. Fördelen är att läkarvården inte behöver anlitas utan medlet används i hemmiljö. Finns nu receptfritt på apoteket.

Oönskad hårväxt behöver inte längre vara något problem. Det nya medlet Taxotere är mycket effektivt mot all oönskad hårväxt. Pengar tillbaka garanti utlovas om det mot förmodan inte skulle fungera. En nackdel är dock att behandlingen måste upprepas var tredje vecka.

Skönhetsindustrin släpper i dagarna ett nytt effektivt medel mot fet hy. Taxotere har visat sej mer effektivt mot fet och blank hy än något annat medel på marknaden. Huden stramas upp och rynkorna slätas ut på ett häpnadväckande sätt. Än så länge kan man dock endast få medlet hos legimiterade hudterapeuter då det skall injeceras intravenöst i blodet var tredje vecka. Dock tros medlet finnas på burk redan inom ett år.

Försäkringskassan tar nu hårda tag mot ökade sjukskrivningar. Tusentals kvinnor som har blivit diagnostiserade sk kärringvärk ringer in och anmäler sej för en ny och okänd åkomma. Kvinnorna påstår sej ha något de kallar Taxvärk. Försäkringskassan ställer sej helt oförstående till denna åkomma. I ett uttalande säjer Fk att det är typiskt kvinnor att blanda in något som en hundras i värkande ben. Även svenska kennelklubben är kritiskt till benämningen.

Ja där fick jag flippa ur lite sent på lördagskvällen. Nu är det dags att ta min Taxoterestinna kropp till sängen.

Natti! Bea

lördag 1 mars 2008

Man e´ modern minsann

Ensam igen sedan några timmar tillbaka. Ensam men på mycket bättre humör än på länge.
Denna gången kunde pojkarna bara stanna över natten, men jag är glad för varje sekund vi får tillsammans. Nästa gång stannar dom längre.

Igår åt vi kungligt. Potatisgratäng med massor med grädde och vitlök. Till det helstekt fläskfilé. Bägge två har gått kockutbildning och är jätteduktiga på att laga mat. Efterätten stod jag för. Exotisk fruktsallad med sås gjord på bla vit choklad och ännu mera grädde. Det var så gott alltihop.

Efter middagen skulle jag födelsedagsfiras i efterskott. Blev utkommenderad på trappen en stund. När jag fick lov att komma in stod dom i vardagsrummet. Jag tittade på dom. Jag tittade på bordet och såg ingenting.
Efter ett par förvirrade minuter tittade jag i hörnet där min dator står. Där på skrivbordet stod en plattskärm. Min gamla skärm gick ju sönder och jag köpte en gammal begagnad bildrörsskärm i all hast. Oj så glad jag blev. Tyckte väl att dom hade lite mycket packning för att bara stanna över en natt.
Jag fick även en mössa. En sådan där trendig sak som ungdomar har nuförtiden. En som man drar långt ner i pannan och över öronen och som man kan ha både inne och ute. Passar väldigt bra till en skallig cancerpatient.
Blev så full i skratt när vi satt och spelade monopol nu på förmidagen. Alla tre med mössor långt neddragna över pannan. Morsan är modern minsann*L*

Det var så skönt igår kväll. Stim och stoj. Hög musik på stereon. Timbuktu tror jag dom hette. Riktig dunka dunka. Här har varit alldeles för tyst en lång tid nu.
Vid elva på kvällen gick vi ut på promenad. Sedan såg vi Mikael Persbrandst nya film på dvd. Kommer inte ihåg vad den heter men den var bra. Sent blev det och trött var jag. Men vad gjorde det. Sova finns det ju all tid i världen för.

Detta besöket var rena energikicken för mej. Hoppas att jag kan leva på det ett tag framöver.
Om inte så kommer dom ju snart igen.