Det finns ett liv efter gifterna

Oj vad dåligt det har blivit dåligt med bloggandet dom sista dagarna, men det har varit full fart här hemma. Kortison speedet har verkligen utnyttjats till max. Har hjälp av J nu så det har tvättat och piskats tunga mattor. Jag har vårstädat och återigen rensat ut mina garderober. Förstår inte var kläderna kommer ifrån, tycker aldrig jag köper några. Vi har bakat bröd. Varit ute och gått långa morgonpromenader.

Men i dag landade jag. Kortisonet är nu färdigtaget och cellgiftsbiverkningarna kommer som ett brev på posten. Det är det gamla vanliga. Dålig sömn, svettningar, otrolig trötthet, maten smakar inte och tungan är vit. Huden är supertorr. Skinnet får små sprickor på händer och fötter. Ryggvärken är en plåga. Har fått låna hem en Tens apparat från sjukgymnasten som J hjälper mej med. Det lindrar värken litegrann i allafall.

Häromdagen rakade jag av mej mitt 3 mm ludd jag hade på huvudet. Det såg nästan bränt ut. Vill inte ha kvar det. Nu är det dags att låta friskt hår få komma fram. Lämnade 1 mm kvar. Köpte med glatt hjärta ett nytt schampo. Det var ju ett tag sedan jag behövde göra det. När jag låg i badet idag så schamponerade jag min lilla stubb och hade tom lite inpackning i. Lite fånigt kanske men det kändes så bra att göra det. Lite symboliskt. Nu är det dags för håret att växa. Nu är det nya tider.

Fick även känslan när alla biverkningar slog till med all kraft. Hur i herrans namn har jag orkat gå igenom det så här många gånger? Hur har jag stått ut? Men nu ska jag stå ut en sista gång. Ett par veckors illamående känns som en "piece of cake" när jag vet att jag inte behöver göra det igen. Äntligen ska dessa gifter försvinna ur min kropp. Hoppas att få lite styrka tillbaka och kunna komma igång med lite aktiviteter. Jag vet ju att jag har strålningen att gå igenom men jag kommer inte att bli sjuk på det sättet jag har varit nu och det känns som en otrolig lättnad.

Lite bilder från sista behandlingen ska läggas in på bloggen men det får vänta till en annan dag.