måndag 31 mars 2008

Etapp nr två i cancerresan

Simulering av strålningen idag. Det gick bra även om det var lite påfrestande. Hostan som jag var mest rädd för var inga problem men jag var frusen redan när jag kom dit och jag skulle ligga med bar överkropp. I och med att jag frös så spände jag mej. Jag fick ligga en hel timme med armarna rakt utsträckta över huvudet.
Jag har tidigare lidigt av panikångest. Känner inte av det så mycket numera men efter ha legat en halvtimme och frusit och spänt mej så gjorde den sej påmind. Sköterskan var ganska så okänslig. Jag skulle velat ha lite småprat men hon svarade bara på tilltal och fick även ur sej att om jag inte låg riktigt still så skulle det ta ännu längre tid och det var minsann över tjugo grader i rummet.... Så hon hade ingen större förståelse.
Efter så nämnde jag att jag hade känt lite panik och att jag hade ätit medicin för det förr i tiden. Då tyckte hon att jag skulle börja med den igen.(tänker jag verkligen inte göra) Tycker att hon borde förstå att det är helt normalt att vara lite rädd i en sådan situation. För henne var jag bara ett stycke kött att rita på. (har nu ännu mer streck och kryss på överkroppen).

Efter fick jag prata med två av dom som ska sköta den riktiga strålningen. Förklarade hur jag kände det och där var tongångarna helt annorlunda. Förstående och lugnande. Dessutom så kommer den riktiga strålningen gå mycket mycket fortare och det var bara att säja till om jag tycker att det blir jobbigt. Så det ska nog gå det här också.
Jag kommer ihåg så väl hur nervös jag var när jag skulle börja med cellgifterna. Sedan blev det en vana och var inte alls jobbigt vad det gäller den biten. Dom tatuerade även in tre prickar så jag inte behöver att ritas mer så nu är jag för evigt märkt.

Kommer att få åka taxi och blir hämtad vi dörren. Sedan väntar chauffören vid lasarettet och kör mej hem igen. Det känns jättebra. Förra året så kördes alla strålningspatienter i mitt landsting från dörr till dörr men detta året har politikerna bestämt att det ska sparas och man får antingen köra själv eller åka buss.
Endast medicinska skäl och om man inte kunde transportera sej själv skulle berättiga en att åka taxi. Eftersom jag inte har någon bil var det bussen som gällde för mej. Då skulle det ta fem timmar allt som allt varje dag. Först när jag pratade med läkaren så sa hon att jag kunde få taxi in till staden där jag bor för att sedan ta bussen.
Sedan sträckte hon sej så långt att jag kunde få åka sjukresor. Då blir jag hämtad med taxi. Åker in till staden, byter där till en sjukresebuss och samma procedur tilbaka. Dessa bussar går bara en gång i timmen så man får var beredd på att vänta efter behandlingen.
Sedan efter simuleringen kom hon tillbaka, hade läst min journal och jag vet inte om det var för att jag har varit sjuk den sista veckan och för att det bara är två och en halv vecka sedan cellgifterna, men jag kommer att få åka taxi och det kommer inte att kosta mej en krona. Hon ville att jag skulle gå upp till labb och lämna prover först och var det grönt med dom så skulle jag påbörja strålningen. Fick klartecken i eftermiddag så i morgon kör jag igång.

Så nu börjar den andra etappen i denna resa. En resa som innehåller så många moment som jag inte hade en aning om när allting började. Kunde väl aldrig tro att det skulle vara så himla mycket omkring behandlingen. Så många undersökningar. provtagningar, läkarbesök för att inte tala om alla biverkningar av behandlingen.(det är ganska mycket mer än illamående) Allt som ska inhandlas. Mediciner, salvor, peruker (om man har någon, provade ju ett par stycken men bestämde mej för att vara utan), protes, bh mm. Listan kan göras lång. Det är verkligen ett heltidjobb att cancerbehandlas.
Jag skojade med strålningspersonalen och sa att när det här är över så ska jag lägga mej ner och vara sjuk. För så känns det. För även om jag behandlas för en sjukdom och är riktigt dålig mellan varven så kan man liksom inte lägga sej ner och vara sjuk i lugn och ro.
Det är alltid en tid att passa. Alltid ett datum i almanackan då jag ska var på lasarettet för någonting. Det går nästan aldrig en vecka utan ett lasarettsbesök och ibland två.
Det som trots allt är positivt och har gjort att ljuset i tunneln har börjat skina klart och starkt är att jag inte behöver pricka in en cellgiftsbehandling var tredje vecka.
Jag suger fortfarande på den karamellen.
Den är behagligt söt och mycket mycket god.....

12 kommentarer:

Kristallen/Obs ny bloggadress: www.kristallens.blogg.se sa...

Nu har din sista etapp börjat, njut av att det snart e slut på eländet. Tyckte det var för jäkligt med den där sköterskan, såna borde inte få jobba med människor. Kämpa på och lycka till inför morgondagen (ooops idag e det ju)

Kram Christel

pysan sa...

Hej...

Jag var borta hela dagen.. blir så när man strålas på annan ort..

Jag hade 20 mil enkel resa.. För jag fick ju strålas i Göteborg... fast det finns en strålningsapparat i Örebro.. och dit har jag närmare.. men det är annat landsting.. så det var bara att åka 06.30 och komma hem 17.00, varje dag..

Fast du ska se att du fixar strålningen galant...

Kram i massor Pysis

Bågan sa...

Tänker på dej idag! Pöss!
Tatuerad, rakad och med modern mössa... Du är klart en häftig morsa.
Du verkar vara en helcool tjej, med många härliga fördelar.
Vem vet, kanske vi kommer att träffas en dag...
Många go'a kramar från mej!

Lena sa...

Visst är det skönt att se ljuset i tunneln (och det är INTE tåget som kommer)!!
Kram
L

Sara sa...

Jag hoppas verkligen att du slipper träffa den okänsliga sköterskan igen, ursch och fy! TUR att du inte lyssnar på prat om den "enklaste" vägen till lindring av ångest... Du har nåt så långt, och snart snart är även "den tatuerade tjejen" fri från de eviga resorna till grann-stan. Tänker på dig i morgon när det drar igång;
Kramis

Anonym sa...

bea, Min Vän;
har följt Dig på bloggen.
Inga kommentare; endast tankar.
Tänker på Dig varje dag.

Måste nog byta några ord med Dig med det snaraste.

Kram:
Tisa

alexandra sa...

Christel. Ja hon var inte rolig men såna finns ju alltid tyvärr.
Kram Bea

alexandra sa...

Pysan. Ja fy vad långt du fick åka. Jag är jätteglad att jag bor så nära.
Kram Bea

alexandra sa...

Bågan. Det skulle vara jätteroligt att träffa dej. Du verkar vara en himla go tjej.
Kram Bea

alexandra sa...

Lena. Ja du är ännu närmre. Så skönt när allt är klart.
Kram Bea

alexandra sa...

Sara. Som tur är kommer jag inte ha med henne mer att göra. Hon var bara med i inledningsskedet. Den "riktiga" strålningspersonalen är supergoa.
Kram Bea

alexandra sa...

Ring Tisavännen ring.
Kram Bea