Med näsan över täcket

Elva dagar tog det den här gången. Elva dagar som jag helst skulle vilja stryka ett streck över. Idag har det äntligen känts lite bättre. Har sovit riktigt gott i natt och kände mej faktiskt lite glad när jag vaknade.
Jag var ju hos sjukgymnasten dagen efter sista cellgiftsbehandlingen. Har mycket ont i ryggen och det är dags att försöka göra något åt det. Fick bla några övningar jag ska göra hemma. Att göra dom där övningarna har inte varit att tänka på men idag kände jag att jag skulle orka.
Oj oj, när jag låg där på golvet så var jag ungefär lika smidig som en strandad val på torra land. Den kondition jag hade för några månader sedan är totalt borta.
Med mycket stånkande och stönade lyckade jag i all fall genomföra dom.
Sjukgymnasten ville också att jag skulle gå med stavar. Kunde först inte förstå hur det skulle hjälpa min rygg att bli bättre, men hon förklarade att i och med att jag rör mina armar så arbetar också ryggens muskler varmed blodcirkulationen kommer igång.
Det lät ju vettigt. Promenerandet har det inte blivit mycket av sedan sista behandlingen, men idag dammade jag av mina stavar och gick på en liten promenad. Det var hur skönt som helst i det soliga vädret. Efter lite hushållssysslor så var mina krafter borta och jag fick vila lite på soffan.

Även om det känns lättare idag så märker jag att jag är helt slut. Jag är bara en blek skugga av mitt gamla jag. För varje cellgiftbehandling så blir jag ett snäpp tröttare. Jag kommer liksom aldrig upp i den nivån jag varit i innan, utan halkar ännu ett snäpp ner. Jag har svurit på andra (och mej själv också för den delen) som säjer, men nu har du ju bara ändå en behandling kvar. Det är tyvärr ingen som helst tröst när man mår skit och vet att man faktiskt HAR en behandling kvar.

Men idag.... Faktiskt, så kan jag känna att jag BARA har en behandling kvar. Jag önskar bara att jag hade ett berg i närheten. För det känns som jag har gått uppför ett helt berg och jag skulle vilja stå där på toppen och bara vråla rakt ut.

NU ÄR DET ÖVER!
JAG HAR KLARAT DET! '

Strålningen tar jag i nedförsbacken känns det som.
Denna långa resa som cellgiftsbehandlingen har varit är mycket snart över.
Aldrig, aldrig vill jag göra den resan igen.