Jag har skrivit det innan och skriver det igen. Det finns inget som är så värdefullt sedan jag fick cancer som just livet.
Livet är en förmån som ska levas till fullo och som man ska vara mycket rädd om. Livet är förgängligt, livet är mycket kort.
Som cancerdrabbad vet jag att jag kanske inte får uppleva en ålderdom där långt bort i fjärran. Faktum är, och det här har hitills bara funnits i mitt huvud, men nu är det dags att sätta det på pränt. Jag har en mycket mycket stark känsla av att cancern kommer att ta mitt liv.
Jag är en av dom få cancerdrabbade som faktiskt inte är rädd för att få metastaser. Jag vet att jag KOMMER få metastaser. Så här får man ju inte tänka och känna. Protesterna blev mycket stora när jag en gång gav luft åt mina tankar.
Men så är det, och jag är inte rädd. Blir det så så blir det så, men innan dess så tänker jag baske mej leva och jag tänker leva gott. Jag slösar inte med mitt liv längre.
Igår fick jag göra något som gjorde så ont i mej, både i kropp och själ, att jag höll på att sprängas i bitar. Jag var tvungen att ta ett beslut som ingen mamma vill ta. Jag var tvungen att visa min ståndpunkt här och nu.
Nu räcker det. Jag tänker inte se på när ni sakta men säkert tar död på er själva. Jag har tagit bort skygglapparna och vänt ansiktet mot verkligheten. Det gör ont. Mycket ont.
Jag hoppas dock att mitt avståndstagande från det ruttna svarta hemska, som suger livet ur mina barn, ska göra att dom tänker till ordentligt. Jag hoppas att dom ska ta kommandot över deras egna liv och äntligen göra något bra. Jag hoppas att dom ska förstå det jag äntligen har förstått: Man leker inte med livet.
En dag kan man vara ute ur leken och och det kan komma att kosta alldeles för mycket.
Igår eftermiddag fick mina barn åka härifrån. Nu är det slutljuget, inför mej själv, inför dom och inför verkligheten. Nu är det dags att ta konsekvenserna av handlandet.
Det känns och ett par dagars slickande av mina sår är nog nödvändigt. Min kraft stjäls ifrån mej och det gör mej ursinnig. Men jag kommer igen, var så säker.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And i the future i am going to be Bea
4 kommentarer:
Styrkekram till dig!
Skitbra! Du gjorde det enda rätta, det vet du. Det är bara så svårt ibland att orka göra det man vet man borde. Är det nån som vet så är det du!
Kramar från Sara
Du gjorde rätt och det e klart att det gör ont annars vore något fel. Jag lovar dom uppskattar det för eller senare. Inget dåligt samvete nu utan fortsätt o festa på våfflor o må så bra du kan o skit i extrakilona, dom springer du av dig till sommaren ändå. Va rädd om dig o ha en go lugn påsk. Kram Christel
Jag tror att grabbarna förstår när de är i stånd att ta in det. Hemskt att behöva ta såna beslut men det var starkt av dig att göra det. Man hjälper inte alltid...fast man tror att man gör det. I know!! Många kramar Marjo
Skicka en kommentar