onsdag 5 mars 2008

Nu jävlar ska här gnällas.

Åh, jag vet att alla bara menar väl med peppande "bara". Det är bara att jag är så in i bängen trött just nu så jag kan inte ta det på rätt sätt. Jag är överkänslig mot det mesta för tillfället känns det som. Jag är antagligen en förskräcklig person att ha att göra med när jag mår så här.
I måndags mådde jag faktiskt bättre och jag trodde det höll på att vända. Sedan vaknade jag i går morse och det kändes lika jävligt igen.

Min kropp är så fruktansvärt trött. Hela jag är trött. Mitt humör är uselt och jag gråter mycket. Nu när inga fransar längre finns så strömmar tårarna som ett varmt regn över kinderna. När jag ligger i badet har jag lampan släckt. Jag ligger där och låter mörkret omsluta mej. Svart och lent. På kvällarna sitter jag på toastolen och blundar när jag borstar tänderna. Mina ögon är aldrig helt öppna längre. Ryggen värker konstant hela tiden. Jag hatar att se mitt kala huvud i spegeln. Jag hatar att se mina svullna ögon, utan fransar och bryn. Jag hatar dessa jobbiga och pinsamma värmevallningar.

Det är så mycket jag har velat göra men efterhand när orken inte har funnits så har jag fått hålla mej hemma. Det gör mej förtvivlad och förbannad. Cellgifterna styr mitt liv. Cellgifterna tar mitt liv.
DETTA ÄR INGET LIV!
Jag drar mej undan andra människor. Jag åker knappt någonstans längre. Jag ringer knappt till någon längre. Jag behöver andra människor så mycket just nu men kan inte förmå mej att själv ta kontakten. Datorn är min livlina just nu.
Eftersom jag lever ensam så är har jag alltid varit mån om att ta mej ut. Att träffa andra människor. Nu orkar jag inte längre. Jag vill inte längre. Eftersom jag inte orkar hålla humöret uppe väljer jag att vara för mej själv och det skrämmer mej. Jag har haft en depression tidigare i mitt liv och känner igen symtomen.

Mina första fyra Ec behandlingar mådde jag nästan onaturligt bra. En del skakade på huvudet med tankar, att det här stämmer inte. Men jag mådde faktiskt bra. Inte skulle det här knäcka mej inte. Så kom Taxoteren. Den förbannade jävla Taxoteren. Dom fysiska biverkningarna var så kraftiga och långvariga att dom tog bort allt mitt jävlar anamma. Dag efter dag utan bättring har fått min glöd att försvinna. Djupt inne i den berömda åsneröven hamnade jag med ett brak. Ett uttryck som är ganska roligt, men att befinna sej där är mindre lustigt.
Jag vill inte mer. Jag vill verkligen INTE mer.

Suck!!!

Trots detta. Trots allt.
Jag kan faktiskt se att det börjar gå mot slutet. Eländet är snart över. Min kropp ska snart sakta men säkert bli giftfri. Nästa torsdag är sista behandlingen. Ett par veckor med jobbiga biverkningar på det, sedan rensas min kropp ur. Jag vet också att det efter tre veckor är det dags för fem veckors strålning. Fem dagar i veckan i fem veckor. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lite lättare. Min kropp kommer åtminstone inte vara full av cellgifter.

Så jag kommer att fixa det här också. Jag är inte den första som har gjort det och långt ifrån den sista.
DET KOMMER INTE ALLTID ATT VARA SÅ HÄR! DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE!
Tack gode Gud för den meningen som har etsat fast sej i mitt minne.

Men så här känns det just nu. Efter sju cellgiftsbehandlingar. En riktig berg och dalbane resa är det. Imorgon kanske det känns bättre. För det är vad jag hoppas på hela tiden.
"I morgon är det nog bättre".
Men just idag är jag trött ledsen och ganska uppgiven.
Fruktansvärt mycket gnäll, jag vet, jag vet, men det var väldigt skönt att få ösa ur mej det.
Tack ni som orkade läsa ända hit.

11 kommentarer:

christel sa...

Bea. Jag vet inte ännu vad jag pratar om men efter ditt inlägg säger jag bara fy fan o må som du gör nu...Det enda jag kan säga är att Du ska fixa det hur jävligt det än är så är det snart slut, förstår ditt helvete när jävlar anammat tar slut, man behöver det så väl för och ta sig upp och framåt men...Ska inte säga tänk positivt men att du ska ge dig fanken på o klara det...EN STYRKEKRAM kommer här om det nu kan hjälpa...Christel

Anonym sa...

Bea! jag vet precis vad du menar!! känner likadant och har min sista tax på tisdag! denna skiten är inte till för nån som e väldigt aktiv i vanliga fall! jag e ganska pigg i huvudet o vill massor men kroppen hänger ej med! och när jag vaknar på morgonen så känns det som om aslet ligger kvar i sängen! Men fan så ska vi ta oss igenom det här så vi kan njuta av sommaren! // sofie

Anonym sa...

Gnäll på! Jag vill ge dig en riktigt varm kram.

Maja

Ellen sa...

Men det vore väl mer onaturligt om du var som solen själv efter denna tuffa behandling, Gnäll skrik och lev "karlpetter"
Ut med skiten älta beklaga dig det är du värd.
Depression är inte kul, jag vet, man liksom sugs in i en grå dimma där det mesta inte spelar så stor roll, allt är jobbigt till och med att vakna på morgonen.
Men min vän... ljuset finns i tunneln, det kommer att bli bättre, detta är bara en fas sen så kommer allt att vända.
Här får du en bamse kram från mig!!

Helena H sa...

Här får du en massa värmande kramar från mig!! Hoppas att du känner att jag tänker på dig!
Gnäll så mycket du vill, ibland så känns det bättre när man fått gnälla av sig. Ser fram emot att snart få träffa dig!
Kram Helena

Anonym sa...

Jag blev jättesjuk efter näst sista behandlingen, trodde jag skulle dö. Så när jag skulle göra sista behandlingen hade jag jätteångest. Jag ville verkligen inte vara med mer.Men jag blev inte lika sjuk sista gången. Ska inte lura dej o säga att jag mådde bra, men klart mycket bättre än föregående behandlingar. Kanske har du samma tur.
En pappa sa till sin dotter som nyss livit blind. "Varje hemska mörka natt har en gryning"
"Men pappa jag är ju blind, jag ser ingen gryning" Då svarade pappan "Då kanske du får tända dina egna ljus"

Fast du just nu inte vill höra detta säjer jag det igen. KÄMPA PÅ. Du fixar det här.
Tusen kramar Maria R

KittyR sa...

Du får gnälla, det är helt ok!
Det kommer ljusare dagar igen!
många varma kramar

Josefin sa...

Uscha, skickar över en styrkekram!
Kram kram/Josefin

Mette sa...

Kram!

alexandra sa...

Tack alla för att ni finns med mej här på bloggen.
Ni är guld värda!
Kramar Bea

stars in heaven sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Men ge ALDRIG upp!

Massor av kramar