Cytostatika behandling nr 4

Sista gången jag tittade på klockan i natt var hon strax efter 3. Fastän jag ställt den på halv åtta vaknade jag redan när den var sju. Var inte nervös inför behandlingen men det var stört omöjligt att sova. Ligger nog undermedvetet ändå, för jag skulle ju helst vilja slippa.

Sjukresetaxin kom kl 9,25. In till lasarettet i staden där jag bor för att byte till en gemensam sjukresebuss.
Kom till Linköping 10,30. Hoppade av vid huvudentrén.
Eftersom jag var lite tidig ville jag gå in i kapellet några minuter. Jag gör alltid det. Min syster dog på samma lasarett i cancer och jag känner mej väldigt nära henne där.
Iväg till onkhuset 10,50. Skulle ju lämna akutprover. Satt i väntrummet en kort stund och kände att något inte stämde.
Skulle jag lämna prover DÄR? Tyckte visserligen att Bitte hade sagt det, men njä, det verkade konstigt.
Stegade därför in på mottagningen och fick reda på att proverna skulle lämnas på labb, Jaha. Iväg till huvudbyggnaden igen.
Inget ligger vägg i vägg på ett sjukhus, så många steg blir det. Var klar på labb 11,30.
En kvinna från bröstcancerföreningen var med på sjukresan, hon skulle göra en skelettscint.
Hon hade lång väntetid mellan isotopinjektionen och själva scinten så vi hade bestämt att träffas och ta en fika, men först till apoteket.

Vi träffades i cafeterian och tog en fika. Trevligt med sällskap. 12,50 rände jag iväg tilbaka till onken igen.
Motionen får man gratis på sjukhusbesöken, behövs inte ens tjäna ihop till frikort,(Tack för det).
Klockan blev 13,20. Ingen Bitte så lång ögat nådde. Blev en aning irriterad. Hade gärna velat komma hem med sjukresan som gick 14,45.
Sög tag i den gulliga kuratorn och beklagade mej. Och se där dök Bitte äntligen upp.

Men cyto sväljer man ju inte bara som ett piller (finns det också, men inte i mitt fall, tyvärr). Det ska sättas droppnål först och främst. Det misslyckades så hon fick sticka om i sidan på handleden. En för mej ny variant som gjorde aningen ondare än vanligt, men man för vara glad för variationen. (Vem vill bli uttråkad).
Sedan ska det spolas med koksalt. Efter det ska Zofranen och kortisonen in. (illamåendespreparat) Sedan! är det dags för cyton.

Då krånglar nästan alltid den apparaten som är kopplat till droppet. Det piper när det inte funkar och det piper när det är klart. Det piper så mycket att man kan tro att jag stjäl cellgiftet och smiter iväg med det.(skulle allt bra vilja)
Det ska knappas in en massa data och det är lätt att det blir fel.
Efter det ska personnummer rabblas. Idag roade jag mej med att säja fel, precis som jag gjorde när jag skulle rabbla det för sjukresetaxichaufören.
Jag sa 011265 2298, (typ) vilket skapade lite förvirring men det var min hämd för allt jag måste stå ut med. (jag måste ju också få ha lite roligt i den här soppan)
14,50 var jag äntligen klar. Gissa vad jag hade missat då?
Det var bara att vänta till kl blev 15,45 då jag äntligen kunde få åka hem. När jag klev innanför min dörr var klockan strax efter 17.

Jag borde egentligen vara dödstrött, men med kortisonet fräsande som topping på gifterna i kroppen så var jag pigg och alert.
Det finns många negativa biverkningar på kortison, men att man blir speedad och får massor med energi alldeles gratis kan vara mycket användbart.
Iallafall när det behövs för att hålla en stående och i upprätt ställning.

Nu ska jag försöka att sova. Det brukar bli både hackigt och ryckigt. Men det är bara några nätter, så länge jag tar kortisonet.
Det kan jag stå ut med.

HÄLFTEN AV BEHANDLINGEN ÄR GJORD!