måndag 31 december 2007

Återblick 2007

2007

Året då jag tog beslutet att stå på egna ben. Ett beslut som var livsavgörande. Ett annat beslut var att kliva ur mitt destruktiva betende och liv för ett bättre och mera livsbejakande.

Det var första halvan av 2007

2/8 2007 fick jag bröstcancerbeskedet. Precis när allt började vända. Precis när jag hade vaknat upp.
4 cellgiftsbehandlingar har jag hunnit med under året. 4 har jag kvar.

2007 var året jag fick omvärdera mycket i mitt liv. En del av det gjorde jag med glädje. Cancern fick jag vare sej jag ville eller inte. Ena dagen var jag frisk. Nästa dag hade jag en dödlig sjukdom.

Cancer skakar om en duktigt. Man ställs inför ett vägval. Man förstår till 100% att man inte vet något om morgondagen.

Jag försöker nu att leva i nuet. Jag försöker vara lycklig för allt jag har. Jag försöker att våga sådant jag inte vågat förut.

När jag fick cancer började jag en resa. En resa jag inte kan se slutet på. Jag vill inte se slutet. Jag vill göra det bästa av vad jag har idag.

Det är ruskigt tufft mellan varven. Det är skrämmande, det är lidande. I sjukdomen kan jag känna mej otroligt ensam.

Men det är också så mycket glädje. Det är en nyfikenhet på allt jag ser runt omkring mej. Det låter lustigt men jag har aldrig känt så mycket glädje som jag gör nu.

Jag har ALDRIG känt så mycket som jag gör nu!

Jag hittade som av en slump en bok för någon vecka sedan. Den heter Tid att vara ensam och är skriven av Patricia Tudor-Sandhahl.
För mej kom den som handen i handsken. Nu efter jul och under nyåret har jag valt att stanna upp. Reflektera över mitt liv. Hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska bli.

Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad har jag gjort som var bra? Vad var mindre bra? Hur är jag som människa? Trivs jag med mej själv och min omgivning? Är det något jag skulle vilja göra annorlunda? Vad har jag uppnått?
Hur kan jag gå vidare?

Det jag behöver göra allra mest just nu är att förlika mej med att jag har cancer. Det är så. En tid framför mej måste jag vika åt cancern.
Jag måste stanna upp där jag är.
Acceptera att jag måste ägna min tid åt min behandling. Det har varit det tuffaste för mej. Härom dagen tittade jag på rubriken av min blogg.
Dom säjer att jag har cancer. DOM säjer. Va! Har jag cancer? På något sätt har det varit väldigt svårt för mej att fatta. Kanske förstår jag det inte riktigt än.

Men det är så. Jag har cancer och cancern ska behandlas. Jag måste stanna upp i mitt liv för att ge mej livet tillbaka, för att gå vidare. Behandlingarna är prioritet nummer ett.

Jag har nog inte riktigt gillat läget till 100%, men jag jobbar på det.

På onsdag kommer äldste grabben och norrbaggan, min allra bästa vän. Tills dess är det Tid att vara ensam. Tid för eftertanke. Tid att möta mej själv.

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

14 kommentarer:

Josefin sa...

Gott nytt år!
Nästa år blir vi friska, jajemen :-)
Kram/Josefin

pysan sa...

Önskar dig ett gott nytt år nästa år...

Det blir bättre.. jag vet...

KRam Pys

alexandra sa...

Klart vi blir Josefin.
Gott Nytt och en bamsekram!
Bea

alexandra sa...

Tack Pys.
Gott nytt år!
Kram Bea

Mette sa...

Gott nytt år!

Tudor Sandahl har skrivit många bra böcker. Titta i de andra också!

Kram M

Isabelle sa...

Jag önskar dig ett riktigt gott nytt år. 2008 kommer att bli DITT år. På många sätt. Kram.

Helena sa...

Vill önska dig ett Gott Nytt År!
2008 är året då vi blir friska!
Kramar Helena H

alexandra sa...

Gott Nytt, Mette.
Jag har redan börjat på en av hennes andra böcker.
Kram Bea

alexandra sa...

Gott nytt år till dej Isabelle.
Det blir spännande att se vad 2008 har att erbjuda.
Kram Bea

alexandra sa...

Gott nytt år Helena.
Det är klart vi blir friska. Fattas bara annat.
Kram till dej!
bea

Tintomara sa...

Gott Nytt År, Alexandra! Funkar cyton du får? I så fall hoppas jag att de resterande 4 doser du har kvar är vad som krävs för att döda elakingarna för gott. Lycka till med resten av behandlingen! Förresten: Vad strongt av dig att orka vara så konstruktiv och reflektera över dig själv och ditt liv så pass som du gör! (Själv vill jag helst smita undan.)

Anonym sa...

bea, Min Vän;
När jag läste denna blogg blev jag så oerhört rörd, jag vet faktiskt inte varför........
När jag sedan läste alla kommentarer började tårarna rinna.
Det var så mycket genuin värme i det alla skrev.

Jag läste en bok av Patricia T S som studielitteratur för många år sedan och har därefter läst alla hennes böcker.
( Jag tittade i den bok Du nämner och ser att jag strukit under en massa i den.)

Jag kanske skall ta med hennes senaste till Indien!

Kram:
Tisa.

alexandra sa...

Tintomara. Jag hoppas verkligen cyton fungerar. Rävgiftet jag kommer att få ska väl ta kål på det sista, om det finns något.
Kram Bea

alexandra sa...

Tisavännen. Kommentarerna jag får är underbara och värmer in i hjärtat.
Jag ska läsa resten av hennes böcker. Jag fick ut så mycket av den jag har läst nu.
Du får ha det så himla bra i indien. Hur länge blir du borta?
Kommer att sakna dej. Kom snart tillbaka.
Kram Bea