Återblick 2007

2007

Året då jag tog beslutet att stå på egna ben. Ett beslut som var livsavgörande. Ett annat beslut var att kliva ur mitt destruktiva betende och liv för ett bättre och mera livsbejakande.

Det var första halvan av 2007

2/8 2007 fick jag bröstcancerbeskedet. Precis när allt började vända. Precis när jag hade vaknat upp.
4 cellgiftsbehandlingar har jag hunnit med under året. 4 har jag kvar.

2007 var året jag fick omvärdera mycket i mitt liv. En del av det gjorde jag med glädje. Cancern fick jag vare sej jag ville eller inte. Ena dagen var jag frisk. Nästa dag hade jag en dödlig sjukdom.

Cancer skakar om en duktigt. Man ställs inför ett vägval. Man förstår till 100% att man inte vet något om morgondagen.

Jag försöker nu att leva i nuet. Jag försöker vara lycklig för allt jag har. Jag försöker att våga sådant jag inte vågat förut.

När jag fick cancer började jag en resa. En resa jag inte kan se slutet på. Jag vill inte se slutet. Jag vill göra det bästa av vad jag har idag.

Det är ruskigt tufft mellan varven. Det är skrämmande, det är lidande. I sjukdomen kan jag känna mej otroligt ensam.

Men det är också så mycket glädje. Det är en nyfikenhet på allt jag ser runt omkring mej. Det låter lustigt men jag har aldrig känt så mycket glädje som jag gör nu.

Jag har ALDRIG känt så mycket som jag gör nu!

Jag hittade som av en slump en bok för någon vecka sedan. Den heter Tid att vara ensam och är skriven av Patricia Tudor-Sandhahl.
För mej kom den som handen i handsken. Nu efter jul och under nyåret har jag valt att stanna upp. Reflektera över mitt liv. Hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska bli.

Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad har jag gjort som var bra? Vad var mindre bra? Hur är jag som människa? Trivs jag med mej själv och min omgivning? Är det något jag skulle vilja göra annorlunda? Vad har jag uppnått?
Hur kan jag gå vidare?

Det jag behöver göra allra mest just nu är att förlika mej med att jag har cancer. Det är så. En tid framför mej måste jag vika åt cancern.
Jag måste stanna upp där jag är.
Acceptera att jag måste ägna min tid åt min behandling. Det har varit det tuffaste för mej. Härom dagen tittade jag på rubriken av min blogg.
Dom säjer att jag har cancer. DOM säjer. Va! Har jag cancer? På något sätt har det varit väldigt svårt för mej att fatta. Kanske förstår jag det inte riktigt än.

Men det är så. Jag har cancer och cancern ska behandlas. Jag måste stanna upp i mitt liv för att ge mej livet tillbaka, för att gå vidare. Behandlingarna är prioritet nummer ett.

Jag har nog inte riktigt gillat läget till 100%, men jag jobbar på det.

På onsdag kommer äldste grabben och norrbaggan, min allra bästa vän. Tills dess är det Tid att vara ensam. Tid för eftertanke. Tid att möta mej själv.

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!