Du är aldrig så ensam som du (eller andra) tror

Från en del personer i min omgivningen får jag ibland frågan, hur klarar du att leva själv med din bröstcancer? Är det inte jobbigt? Är du inte rädd? Den frågan kommer från personer som inte känner mej så väl.
I tidigare förhållande har jag haft en tendens att luta mej mot den personen som jag har haft i min närhet. Jag har blivit osjälvständig och rädd för det mesta. I mitt sista förhållande gick det så långt att jag blev kraftigt deprimerad.
När jag lever själv, både nu och tidigare så får jag ett helt annat självförtroende. Jag klarar att göra saker. Jag söker mej utåt, blir intresserad av livet utanför, helt enkelt.
Efter mitt sista förhållande så började jag ta tag i saker i mitt liv igen. Först var det väldigt jobbigt, men jag gjorde det ändå. Jag hade ju inget val. Självförtroendet steg när jag märkte att jag faktiskt klarade av det mesta. Gamla vänner återvände. Nya vänner tillkom.

Så fick jag då cancerbeskedet och blev livrädd. Min skräck var enorm. Hur skulle jag klara av det alldeles själv? Operation, cellgifter, strålning och allt runt omkring det. I ett par veckor var jag fastfrusen av skräck.
Sedan dag efter dag så märkte jag att det gick. Och det gick bra. Jag har fixat och donat, styrt och ställt och jag har gjort det själv men med mina vänner runt om mej.

För varje dag som gick blev jag starkare. För varje undersökning, smärtsam fysiskt eller psykiskt så steg mitt självförtroende. För mej var inget självklart. Inget som ordnade sej av sej själv.
Jag och endast jag, var tvungen att ta itu med en vardag som jag inte hade haft förrut. Det blev en del sömnlösa nätter innan jag förstog att jag faktiskt kunde lita till mej själv och dom personer jag omger mej med.

Som jag ser det hade det varit en katastrof att få cancerbeskedet i det förhållandet jag levde i. Utplåningen av mej själv hade varit total. Beroendet hade varit förödande.

Så genom att ta dag för dag. Lita till mej själv. Stödja mej mot mina vänner, så går det fantastiskt bra. Även i dom djupaste svackor så vet jag att jag har styrkan att ta mej upp igen.
För det finns dagar med både sorg och bedrövelse. Men känslan när solen titttar fram bakom molnen och jag vet att jag tagit mej igenom en dag som inte varit bra. Den är enorm.

Kärleken finns för mej också. När den dagen kommer.
Tills dess så väljer jag att leva.