måndag 19 november 2007

Bida tid

Igår var jag och sjöng. I kör! Det du Sara! Kommer du ihåg när vi pratade om det i somras? Som situationen såg ut då, så trodde jag inte att det skulle bli av.
Det var kommunen som anordnade lite prova på aktiviteter för kommunsanställda. Jag och en jobbarkompis bestämde och för att våga oss dit. Vi fick börja med att mjuka upp oss, ge varandra lite ryggmassage. Sedan var det dags för röstgymnastik. Vi hi:ade och ho:ade och ha ha ha:de. Vi sjöng i skalor upp och ner.Det kändes lite osäkert i början men efterhand så slappnade jag av. Vi var väl ungefär en 30-40 stycken. I slutet delade vi upp oss i 4 grupper och sjöng kanon. Det lät jättebra, tyckte jag, i alla fall.
Det var så himla roligt och jag mådde så bra efteråt.

Det behövdes för jag har varit lite deppig några dagar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Känner mej ledsen och gråter väldigt lätt. Visserligen har jag lika lätt att skratta, men faller tillbaka i min ledsna stämning. Jobbigt är det för tårarna kan komma när som helst och var som helst.

Jag känner mej låst. Låst av behandlingarna. Det var meningen att jag skulle göra ett arbetsplatsbyte. Men det gick i stöpet. Jag hade bestämt att prova på något annat jobb än mitt gamla för där trivs jag inte så bra.
Så blev jag sjuk.
Vilken arbetsgivare anställer mej nu? Med min diagnos. Jag vet ju inte hur mycket jag orkar jobba.
Jag har också tänkt att flytta till en annan del av Sverige. Till en plats jag bott innan, där jag trivdes jättebra. Vill tillbaks dit igen.
Men jag känner att jag måste vara kvar här tills mina behandlingar är klara. Det är inte alla sjukhus som behandlar cancer och jag har relativt nära till ett sådant sjukhus, där jag bor nu.

Så jag sitter fast.
Åtminstone nära nog ett år till.
Jobbigt när man vill och inte kan.

Hm.

Tror att jag har hittat anledningen till mitt mående.
Tror också att det är övergående. Jag brukar kunna kämpa mej upp ur svackorna ganska snabbt.
Det är bara att finna sej i sitt mående och inte motarbeta det så mycket. Det kommer solsken igen.
Det vet jag.

10 kommentarer:

Marika sa...

Läst din blogg och ville bara skicka styrkande kramar. Låt tiden ta sin tid...tids nog är detta över och du kan ta nya steg framåt.

alexandra sa...

Tack Marika. Om ett år när jag tittar tillbaks, så kommer jag antagligen tycka att tiden har gått fort. Men just nu är det lite tungt. Får försöka göra det bästa av den här tiden, som jag kan.

KittyR sa...

Bara en liten hälsning, kramar och positivt "tänk"!

Det är din tid, även om den är lite annorlunda just nu!

alexandra sa...

Tack Kittyr. Jo det är verkligen en anorlunda tid. Det går bra för det mesta tycker jag och det är jag tacksam för.
Kram Bea

alexandra sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
alexandra sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sara sa...

Jippie, vad häftigt med körsången! Gav det mersmak? Var du inne nångång och tittade på hemsidan för den kören jag pratade om? Vill du ha den igen får du komma förbi, jag vill ju inte lägga ut den här...

Du, det är inte så konstigt att du gråter, låt det komma! Visst har du lärt dig det. Pressa ut istället för att trycka tillbaka! På nåt lustigt vis lättar det, så småningom.

alexandra sa...

Sara. Det gav mersmak. Nej den sidan har jag alldeles glömt bort. Jag hoppas kunna titta in till dej imorgon (onsdag).
Jag håller inte tillbaka. Jag kan inte längre. Det är nog bra på sätt och vis, för det är som du säjer. Det lättar på trycket.
Kram bea

Anonym sa...

Läste också och vill peppa. Försök fokusera på det som är bra där du bor nu. Gå till nåt nytt ställe där du inte varit förut t.ex. Oftast är det inte så kul att vara nånannanstans som man tror.

//Lyxmaria
www.lyx.bloggagratis.se

PS. Känner mig också lite deppig för tillfället, men det beror nog på att jag har mens (trots cyto! :)) När folk frågar hur jag mår säger jag "Sådär" och de tittar oroligt på mig, men jag har ju inte specificerat att det är mensvärk och mensdepp. För resten av världen är man ju tjejen med cancer.

alexandra sa...

Maria. Ja det kanske jag skulle göra. En bra idé.
Jag vet vad du menar. Folk jag inte känner så väl och även grannar, möter mej med ett medlidsamt leende. Oftast mår jag ju ganska bra, men det gör många förvånade. Man måste ju faktiskt inte alltid må dåligt för att man har cancer. Mår jag dåligt så behöver det ju inte alltid vara relaterat till cancern.
Kram Bea