fredag 19 oktober 2007

Lilla döden

Att få cellgifter har av någon kallats för lilla döden. För vad cellgifter gör är att döda celler. Cytostatikan eller cellgiftet som jag tänker kalla det i det här inlägget, gör att cancercellerna dör men även vanliga friska celler stryker med eller rättare sagt får svårt att nybilda sej.
Det är dom cellerna som nybildas ofta som blir mest känsliga. Hår, hud och naglar ligger illa till, liksom slemhinnorna i mag och tarmkanalen. Det som händer när håret faller av är att, hårstrået som bildas i hårroten under cellgiftskuren, blir tunnare än normalt och därför lätt brister när hårstrået blir utsatt för påfrestningar. Det tar ungefär två veckor efter en cellgiftskur innan håret har växt ut så långt att det svaga partiet nått upp till ytan, håravfallet kan då ske plötsligt.
Slemhinnorna i munnen blir känslig och man kan lätt få sår eller svamp. Även underlivet kan drabbas.
Tånaglar och fingernaglar kan både svartna och falla av.
Cellgifterna påverkar även nybildningen av blodkroppar.Dom vita blodkropparna sjunker i antal redan efter ca 1 vecka efter behandlingen för åter stiga efter ca 14 dagar. Immunförsvaret sätt ur spel och man blir extremt infektionskänslig.
Illamåendet som kommer kan bero på dels en reaktion av medlet och dels ens egen ämnesomsättning.
Trötthet är också en biverkning. Dels av dåligt med vita blodkroppar, men även den psykiska påfrestningen gör att tröttheten ofta kan vara svår.
Cellgifterna kan även göra att man kommer i ett för tidigt klimakterium. Äggstockarnas produktion av könshormonet östrogen upphör under behandlingen och återkommer sedan inte.

Behandlingen ges i omgångar och i varierande antal. Vanligt är 4, 6 eller 8 gånger. Jag kommer att behandlas 8 gånger med 3 veckors intervall. Cellgiftet ges intravenöst i droppform och tar i mitt fall ca 1 timme. Jag kommer alltså att vara färdig behandlad någon gång i maj nästa år, om allt går som det ska. Efter det 25 st strålningstillfällen. Men det är den dagen, den orken. Finns inga planer på att titta så långt fram.

Min behandling är adjuvant. Dvs förebyggande. Jag har alltså ingen cancer längre utan behandlingen är till för att ingen nybildning av cancerceller ska ske.

Den känslomäsiga döden av att få cellgifter är svårare att beskriva och högst personlig. Som det känns för mej nu, så mår jag bra, men känslan av vad som pågår i min kropp är både hoppfull, men även motbjudande.
Hoppfull för att jag vet att cellgifterna gör att cancercellerna inte får fäste i min kropp.
Motbjudande för att jag vet vad gifterna gör med resten av kroppen och de biverkningar jag måste utstå. Jag känner en extrem motvilja redan, inför nästa behandling.

Men måste man så måste man.
Och jag måste.

Detta är en kort och lekmannamässig beskrivning av cellgifter och behandling. Skulle jag göra den längre skulle antagligen inge orka läsa den. Det är dock fakta i förkortad version, förutom den känslomässiga biten. Den är min egen.

Biverkningar för dagen.
Trötthet
Små sår i munnen och ena näsborren
finnar i ansikte och hårbotten.
Inget jag inte står ut med. Jag mår ganska bra faktiskt.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And tomorrow i´m going to be Bea

10 kommentarer:

Anonym sa...

bea, Min Vän;
Jag tycker om Din beskrivning av vad som händer vid cellgiftsbehandling.
Det finns mycket där som jag inte hade vetskap om.
Jag visste att vissa företeelser
händer , men inte varför.
Jag kan inte känna som Du, men utifall jag försöker sätta mig in i Din situation, i fall detta vore möjligt, skulle jag också vilja ha så mycket information som möjligt.

Jag vet också att många räds inför sådan information.
Det finns inget rätt eller fel.

Kram:
Tisa.

carina sa...

Du beskriver på ett så bra och förståeligt sätt. Det vill jag tacka dig för. Jag tänker på dig och vill att du ska få må bra. Själv har jag haft en resa med min vän som varit sjuk i ca: 3 år och nu inte fixade det längre. Hon hade oturen att möta en läkare som inte tog hennes knöl på allvar. Ett halvt år gick innan han skickade henne på en utredning, tyvärr.
Varm kram från mig till dig.
Carina

Bågan sa...

bea, du skriver så t.o.m. jag förstår. Åtminstone vad som händer fysiskt i din kropp. Psykiskt kommer man nog aldrig att förstå om man inte hamnar där själv.
Klämmer till lite kramar på dej //Eva

alexandra sa...

Tisa. Jag är också sådan att jag vill ha så mycket information som möjligt. För mej tränger kunskapen bort rädslorna.
Men det är så olika, som du säjer, inget är rätt och inget är fel.
Kramisar bea

alexandra sa...

Carina. Jag har varit inne på din blogg och läst. Det är förskräckligt att det kan gå till på det viset. Med sjukdomar som cancer kan man inte chansa.Det är ju liv, det handlar om. Mycket slarvig och oansvarig läkare.
Kram bea

alexandra sa...

Bågan. Det var meningen att göra det förståligt för alla. När man går till läkaren förstår man inte hälften av vad dom säjer. Jag tror även att allmänheten inte riktigt vet och det är inte konstigt. Jag visste inte heller, mer än i stora drag.
Klämmer tillbaks några kramar till dej.
bea

Maria sa...

Håller med om att det var bra skrivet! Även om jag precis börjat, vet ju inte alls hur det kommer slå på mig...

En sak vet jag iallfall. Att man känner sig jäkligt mycket piggare när man har brallor i rätt storlek. (Gått ner 13 kg). Har inte orkat eller haft lust att shoppa men en schysst kompis rensade ur sin garderob och det gjorde mig helt lycklig:)

Blir också klar i maj. Hur ska du fira?

www.lyx.bloggagratis.se

alexandra sa...

Oj, då. Det var många kilo. Ja det är roligt att prova lite "nya" kläder.
Hur jag ska fira? Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men något ska jag hitta på för det är verkligen något att fira.
Kram bea

Soulsister sa...

Fick aldrig cytostatika så jag kan inte säga att jag vet vad du går igenom. Däremot kan jag känna igen känslan av att undra vad som pågår i ens kropp, även de dagar då man faktiskt mår bra.

Översänder all ork jag kan undvara

många kramisar från mig som bytt bloggportal :)

alexandra sa...

Tack soulsister. Förstår att du känner igen dej ändå.
Måste kika på var du har tagit vägen.
Kram bea