Sortering av kaoset

Efter två dagar av känslomässigt kaos, ska jag försöka sortera upp tankarna. Natten till måndagen sov jag ca 2 timmar. Trött och frusen kom jag till nuklearmottagningen för att göra en skelletscint. Jag fick en injektion med Isotop, det är en radioaktiv vätska som sas färgar skelletet. Då var kl 8,30. Scanningen gör man inte förrän 4,5 timmar efter det. Emellan det var det dags att trava iväg till röntgen för att röntga lungorna. Det gick på några minuter. Eftersom det var en lång väntan, innan kl blev 13,00 så hade jag bestämt att leta upp sjukhusets kapell. Jag ville tända ett ljus för min syster och för min far. Min syster dog på samma lasarett och jag vet att hon har suttit flera gånger i det kapell som jag nu satt i. Hon dog i cancer när hon var 29 år. Min storasyster. Jag kom ihåg hur rädd jag blev när hon berättade att hon hade cancer. Lustigt. Hon trivdes aldrig på jorden. Jag vet att hon har frid där hon nu är. Jag tände ett ljus för henne och pappa och sa tyst för mej själv. Jag kommer inte till er. Inte än.

Så blev kl 13. Smal brits. Hopknutna fötter. Amarna i en säck så dom inte föll åt sidan. In med halva kroppen i en tunnel. En stor vit platta ner till 1 cm ovanför nästippen. Panik! Känslan lik, att vara bunden vid händer och fötter överväldigade mej. 5 långa minuter tills britsen började röra sej utåt centimeter för centimeter. Allt som allt tog det ca 30 minuter. Frisk luft har aldrig smakat så gott, när jag nästan sprang ut från sjukhuset.

Kl 9,30 i morse, när jag satt och gäspade, kände mej ganska nöjd med vetskapen om att hur än svaren skulle bli på scinten så skulle jag ha en lugn dag hemma. Då ringer telefonen. Scinten visar någon form av förändring. Det går inte att säja vad det är men du måste in och göra en slätröntgen av skelettet och du måste göra det nu. Åh nej! Sköterskan lovade mej att ringa på eftermiddagen och berätta vad röntgen visade. På med kläderna, i en taxi. Då, där på röntgenbritsen, kom tårarna. Dom rann i en tyst protest. Nu räcker det. Nu är det nog. Ville inte prata, tog bara tacksamt emot näsduken som sköterskan tyst räckte mej. Bilder togs på varje del av mitt skelett från ryggen upp till halskotorna. In på toa efter för att få gråta färdigt ifred. För att kunna gå ut med ett tidsdagsansikte. Precis som alla andra människor, en alldeles vanlig dag, där det största bekymmer är obetalda räkningar.

Hem och vänta på telefonen.....

Kl 17 kom tidningen och gjorde sitt reportage. Det var två gulliga tjejer som gjorde sitt jobb med både kunnande och medkänsla.

Och vänta på en telefon.........

Som aldrig ringer.....

Djupa andetag.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Tårar kan även komma av glädje. Rörd ända in i mitt innersta tackar jag "Galenpannorna" för den fina skålen jag fick av er på posten idag. Det finns människor på denna jord som gör att den fortfarande går runt.
Tack! Söta rara.....