måndag 1 oktober 2007

Hjälp, Min kompis har cancer!

Det här inlägget har jag gått och sugit på länge. Jag har velat skriva det, men dragit på det. Kanske är det rädslan att såra någon. Någon som läser det här och faktiskt har sagt eller gjort någon av dom grodorna jag nu kommer att skriva om.
Bli inte sårade! Bli inte rädd för vad du ska säja till din vän/bekant som har drabbats av cancer! Det är inte lätt att veta vad man bör säja eller göra. Just DÄRFÖR skriver jag nu det här.

Ja, vad säjer man och vad bör man inte säja till sin cancerdrabbade vän eller bekant.

Först och främst. Dra dej inte undan. Hör av dej. Fråga hur det är. Din vän kanske inte orkar lyfta luren av olika skäl och ringa till dej, men blir alltid glad när om du tar kontakt. Tyvärr så försvinner det en del vänner när man blir sjuk. Skälen till det varken orkar jag eller har lust att forska i nu.

Säj INTE, när ni råkar stöta på varandra. Åh jag tänker på dej jämt. Om du nu tänker jämt. Varför hör du inte av dej då?

Säj inte att det ordnar sej. Det är möjligt att det gör det. Förhoppningsvis gör det det. Men det vet man faktiskt inte. Ingen vet. Inte jag, inte någon läkare. Ingen. Hoppas att det ska ordna sej, kan man däremot. Peppa istället.

Berätta inte en massa historier om cancersjuka, vare sej dom har blivit friska eller inte. Jag tar inte in det. Det enda jag tar in är när någon kvinna berättar, som FAKTISKT har gått igenom det.

Fråga inte om överlevnadschanser. Jag fick frågan själv. Hur stor chans är det att du överlever det här? VAD ska jag svara på det? Jag vet att jag KAN dö ändå. Jag vill inte räkna vare sej procent eller statistik.

Tala inte om för din vän hur jobbigt det är för DEJ, nu när hon har cancer. Det får du ta med någon annan. Man varken orkar, kan eller vill, be om ursäkt för att man är sjuk.

Säj inte. Jag förstår hur du har det. Hur ska du kunna förstå det? Lyssna istället på din vän och BE henne berätta hur hon har det. Återigen. Peppa, peppa!

Om det är möjligt för dej, fråga om du kan göra något praktiskt för din vän. Kanske följa med på en undersökning. Handla lite mat om din vän är sjuk eller trött. Det finns oändligt mycket som den sjuka kan behöva hjälp med. Det behöver inte alltid vara så stora saker, men det man vara guld värt att få hjälp med.

Var som vanligt och gör dom sakerna ni brukar göra ihop. Fika, promenera eller vad ni brukar göra. Även om din vän är mycket upptagen med sin sjukdom så uppskattas det att få komma bort ifrån den ett tag.

Nu tänker kanske några. Herre Gud. Vad ska jag säja? Nu vågar jag inte öppna munnen. GÖR det, ÖPPNA munnen. Det absolut värsta är att INTE säja något alls.

Har du lust kan du ju sätta dej ner en stund och fundera på vad DU skulle vilja höra och INTE höra om du skulle bli sjuk.

Svårare är det faktiskt inte!

Påminner om cancerfondens Rosa Bandet kampanj som startar idag och pågår hela oktober månad. Genom att köpa Rosa Bandet stöder du cancerforskningen.
Gör det, för pengarna behövs. Varje dag i Sverige får 15-20 kvinnor veta att dom har bröstcancer. Stöd forskningen till hjälp åt dessa kvinnor.

Ingen kan göra allt.
Alla kan göra något.

Klicka på Rosa Bandets symbol uppe i högra hörnet på bloggen, där kan du läsa mer.

13 kommentarer:

Carina sa...

Det var matnyttigt att läsa detta. Jag har funderat flera gånger på hur jag ska bemöta dig till ex. Vågar jag fråga det eller det. Det är min egen rädsla som styr jag behövde läsa detta.
Tack vännen. Tänker på dig och bryr mig hur det går för dig.
Carina

Anonym sa...

alexandra;
Jag tror att jag förstår hur Du menar...
Nu kommer något du inte ville höra; Men då min vännina fick bröstcancer för flera år sedan, var det faktiskt humorn som fick oss att leva , som vanligt, igen.

Det andra du skriver får mig att tänka på då jag som tjugoåring blev moderslös pga hennes alkoholism. Det var många kompisar som led med mig, men som inte riktigt visste hur de skulle tackla min sorg. De sade så mycket till mig, men jag kunde inte ta in det. Sen kom Mia, hon sade ingenting, utan bara drog in mig i en stor omfamning; inga ord!
Jag tackar Mia för det än i dag.
Skulle så innerligt vilja ge Dig detsamma.
Kram:
Tisa.

Pysan sa...

Kan bara hålla med...

Man känner sig pestsmittad ibland..

Cancer smittar inte.. när ska folk lära sig det???

Kram Pys

Bågan sa...

Har läst alla dina inlägg nu och vet du?
Jag tror att din humor räddar dej i nöden...
Har du startat någon egen insamling?
Stort krimskramskalas med mej, va? Eva

Fredrika sa...

Hej! Vad bra att du har skrivit dethär med bemötande.
Jag har ganska nyligen gjort bekanskap med en person som har cancer. I förra veckan fick h*n besked att cancern blossat upp igen. Man blir lite stum och vet inte riktigt vad man ska säga. Jag försöker stötta, bry mig om och vara som vanligt. Jag finns där om h*n vill prata, när som helst. Försöker bete mig så som jag själv hade velat bli bemött.

Tack för att du delar med dig!
Kram!

alexandra sa...

Carina. Tack för att du har skrivit om mej på din blogg. Jag har även lagt upp bloggen på blogggportalen så fler kan läsa den.
Kram!

alexandra sa...

Tisa. Du ger så mycket! Du ger av dej själv. Tänk om vi kunde mötas i riktiga livet du och jag. Det skulle vara så roligt.
Massor med kramar!
Bea

alexandra sa...

Hej pysan. Vad roligt att du har hittat till min blog. Jag har varit inne och kollat hos dej lite grann. Du ger mej kraft och mod ska du veta. Lägger dej till mina BC systrar.
Kram!

alexandra sa...

Fredrika. Vad glad jag blir av att läsa det du skriver. Du gör alldeles rätt och är säkert en jättebra vän.
Kram!

alexandra sa...

Hej Bågan. Nej jag har inte startat någon egen insamling. Jag kommer däremot att vara med i ett reportage i min lokaltidning. Bidrar på det viset det här året. nästa år blir det en egen insamling tänkte jag.
Kramizar

Anonym sa...

det där var bra att läsa... usch vad jag skämms att jag grät så i telefon igår, jag var rejält alkoholpåverkad och pratade med min kille som har cancer... han har börjat tappa hoppet, jag har aldrig hört honom tveka... jag bara grät...
jag kom på mig själv vilket fel jag gjorde när han bad mig att inte gråta för det gör inte saken lättare för honom...
tack för ett bra inlägg.

alexandra sa...

Men du. Det är inte så lätt. Man är inte mer än människa. Om min pojkvän skulle få cancer så skulle jag också gråta. Du repar säkert mod så du kan stötta honom, men dom säjer att det är svårare att stå brevid än att själv vara drabbad. Försök att hitta någon annan som du kan få ut din värsta oro hos, för det måste du, annars orkar du inte. Hör gärna av dej igen!
Lycka till och stor kram
Bea

Anonym sa...

Min pappa har lymfkörtelcancer. Han har haft den i fyra år. Började när jag var 14 och nu är jag 19. Nu är han sämre än aldrig förr och jag går sista året på gymnasiet. Han har legat på lassarettet sedan två månader tillbaka. Jag är sjukt egoistisk, men jag orkar inte besöka honom och se hur liten han har blivit. Min lilla älskade pappa. De få gånger jag besökt honom har jag mått så dåligt att jag inte kunnat ta mig upp till skolan dagen därpå. Jag vill verkligen inte inse hur dåligt allt är. För då klarar jag inte min egna vardag. Jag går som sagt sista året i skolan och ser inte ens hur jag ska få ihop allt skolarbete, dessutom bär jag på detta och jag visar mig ALDRIG svag inför pappa. Inte ens när jag var 14. Jag ville inte att han skulle känna sig som en belastning. Detta har lett till att jag växt upp hyfsat tidigt, jag lever ständigt med ångesten att jag borde vara oftare hos honom, ringa oftare samtidigt ångest över skolan och rädslan att inte klara av allt detta. Det gör ont i mitt hjärta när jag skriver detta. Bilden av min magra pappa som försvinner under de tunna sjukhustäcket lägger sig på min näthinna. Ångesten väller över mig. Samtidigt måste jag vara där för mamma och sköta huset. Jag tror att min pappa kommer att dö i år. Det är nog ingen som orkat läsa igenom detta. Men det här är min vardag. Ingen kompis frågar hur det är med mig, hur det går med min pappa. Alla flyr. Även jag. Skyll inte på oss som flyr. Vi är människor, och det är våran överlevnadsinstinkt. Vi menar inget dumt. Jag älskar dig, pappa..