lördag 29 september 2007

Hur jag klarar av det.

Jag fick förfrågan innan ikväll, av en bloggvän. Hur klarar du av det?

Ja, hur klarar jag av det?

När livet ställs på sin spets som det har gjort för mej så har man inget val. Man måste klara av det på något sätt. Du är så lugn, säjer många. Det är ju så, att när jag träffar bekanta, människor som inte är riktigt, riktigt nära, så visar jag ju inte hur jag mår. Om jag inte mår bra just då så kan jag ju inte släppa allt och börja gråta hysteriskt. Då skulle jag skrämma slag på folk. Då säger jag att, det är ju lite kämpigt, sedan blir det inte mer. Jag har några få riktigt nära vänner. Dom kan jag gråta inför och verkligen tala om hur jag mår. Med dom ältar och ältar jag min sjukdom och mina problem. Jag gråter och är liten och rädd. Jag skrattar och skämtar och glömmer ibland bort min sjukdom, iallafall för korta stunder. Men den finns där, bakom skrattet, hur det än är.

Acceptera det du inte kan förändra.

Jag har mina härligt tappra stöttande BC vänner på nätet. Jag har även bloggvänner och chattvänner. Jag hoppas så på att få träffa några av dom i verkliga livet. Någon gång.

Jag har haft det kanska tufft många gånger i mitt liv. Jag har bara rusat på. När jag fick cancer beskedet så stannade livet upp. Både bildligt och bokstavligt. Första veckorna sörjde jag. Jag grät och grät. Jag förbannade den högre makt som gav mej detta nu. Hade jag inte tillräckligt.

Efter ett tag så kände jag att, om jag hade fått det här beskedet tidigare i mitt liv så hade jag aldrig klarat av det.
Jag är inte på något sätt religiös, men omständigheterna i mitt liv hade gjort att jag strax innan beskedet hade börjat tagit in just, en högre makt. Jag hade börjat tro på att det fanns en kraft starkare än mej själv. Den tron gav mej verktyg av alla dess möjliga slag.
Jag började se det stora i det lilla.
Jag fann kraft i naturen, Jag fann kraft i musiken. Jag fann kraft i dom människor som jag faktiskt valde att ta in i mitt liv. Nya goa männsikor som med tiden kan bli riktigt nära.

Mod att förändra det du kan.

Jag har börjat att tänka på mej själv. Vad som är bra för mej. Varje dag i olika situationer så stannar jag upp, och bara är. Jag ser saker som gör mej förundrad. Jag går ut och går, ibland sent på kvällen och känner dofterna och vinden, på ett sätt jag aldrig har gjort förrut. Jag spelar min favoritmusik och sjunger så det skrålar. Jag kan strunta i att sätta igång datorn eller tv:n på en hel dag. Och vad gör jag istället? Jo, precis vad som faller mej in.

Visst, jag är ensamstående. Mina barn och min mamma bor ganska långt ifrån mej. Ibland så kan jag känna mej otroligt ensam. Då kan jag bli så rädd. Rädd att jag inte ska klara det här. Rädd för smärtsamma undersökningar, cellgifter och att tappa mitt hår. Jag undrar över hur jag ska klara det ekonomiskt. Det kan vara tusen tankar som maler och maler. Jag känner mej fruktansvärt trött och oattraktiv med bara ett bröst. Jag gråter över allt.

Dom stunderna varar för det mesta inte så länge. Inte längre än vad som behövs. För jag har kommit att förstå att jag behöver dom stunderna också. Ledsenhet, rädsla, uppgivenhet. När jag tillåter mej att känna dom känslorna så blir dom som en slags ventil. Dom kommer ut för att lämna mej en stund, för ett bättre mående.
Upp och ner. Det är så mycket upp och ner just nu och tur är väl det. Jag tillåter mej att må dåligt, men jag tillåter mej inte att stanna i det.

Bloggen är en riktigt fungerande ventil. Här får jag ur mej det mesta. I lugn och ro. Ingen som säjer emot. För att tala om alla underbart stöttande kommentarer. Tack!

Och förstånd att inse skillnaden.

Så, Carina. Jag har mina verktyg och jag använder dom.

Det är så jag klarar det.

7 kommentarer:

Hanna sa...

Vad du är modig, och vad bra du skriver! Mina varmaste välgångsönskningar.

alexandra sa...

Tack Hanna, för dom uppmuntrande orden
Kram till dej!
Bea.

Carina sa...

Du bearbetar detta otroligt stark.
Har du någon att prata med irl om detta? någon kurator eller så? Att du har din högre makt känns stort och att du är så modig.Du hjälper nog många genom att skriva här, men hur når du läsare härifrån? Får jag skriva något om dig i min blogg? Så fler hittar hit.
Tänker på dig.
Kram Carina

Soulsister sa...

känner igen allt du skriver!
Det har gått 1 år sedan jag fick min diagnos o nu 2 operationer och 30 strålbehandlingar senare är man i en annan fas, men måendet pendlar fortfarane.
Men nog fan ska vi klara det! Tillsammans är vi starka

kram

alexandra sa...

Carina. Jag går och pratar med en terapeut. Hon hjälper mej mycket. Både med det ena och det andra, om du förstår vad jag menar.
Du får jättegärna skriva om mej på din blogg. Jag behöver allt stöd jag kan få.
Kramar Helene

alexandra sa...

Hej Soulsister. Vad roligt att du har hittat till min blogg.
Det är klart att vi fixar det här!
Kram till dej.

marie sa...

hejsan! Jag vill skicka några tankar till dig. Jag har inte samma sort sjukdom som dig men jag vet precis hur du känner dig. Själv har jag en svår immunbristsjukdom som jag är ensam i sverige om. Väntar på benmärgstransplantation och de vet inte utgången... Jag förstår precis hur du mår...och jag vet inte hur jag kan trösta. Vill bar säga att du är inte ensam!