Sinnesro

Har inte hunnit att röra på mej som jag brukar i ett par dagar. Jag älskar att gå min skogspromenad men nu hade tiden givits till annat.
Nu när jag satt framför tv:n tänkte jag först gå och lägga mej men helt plötsligt kände jag att jag måste ut. Regn eller inte regn. Jag byltade på mej regnkläderna och gick ut i den sena kvällen.

Det hade slutat att regna. Luften var tung och mättad av fukt. Jag blickade uppåt och såg stjärnorna breda ut sej.
En stjärnhimmel som förberedde sej för vintern.

Det var mörkt och tyst förutom vinden som rasslade i löven som kämpade för att hålla sej kvar i träden.

Jag valde en väg där det var glest mellan gatlyktorna. Jag svepte mörkret som en mantel kring min kropp.

Regnet som ännu inte torkat upp blänkte i asfalten och jag var bara jag, ensam i alltet.

Doften som steg upp från åkrarna som nyligen skördats, var söt men ändå frisk.

Vinden gjorde mina kinder lite röda och mina ögon som inte vant mej vid höstens kyla tårades en aning.

Jag insöp luften i mina lungor som fylldes till bredden av dess härliga arom.

När jag gick där kände jag frid i min rastlösa kropp.

Jag var ett, med allt.

Man får lov att vara lite tokig när man har cancer.