Här kommer den!

http://enjoythepoweroflife.blogspot.com/

Tänk att denna dagen skulle komma

Jag insåg inte att när jag skrev mitt förra inlägg, var det mitt avslut på denna blogg. Men allt eftersom dagarna har gått har detta beslut fått fäste.

När jag fick mitt bröstcancerbesked för snart ett år sedan sökte jag i min djupa förtvivlan och i svarta dödstankar efter andra cancerbloggar. Jag hittade då några stycken som jag läste med stort intresse. Jag ville veta hur man mår när man har cancer. Jag ville veta allt om behandlingar. Jag törstade efter kunskap om hur livet kan vara när man är cancersjuk. Jag hoppade över allt i dessa bloggar som inte handlade om cancer. För mej just då, så var det bara cancer som existerade i mitt liv. En del bloggar grät jag när jag läste. Det slutade inte alltid så bra. Andra gick igenom sina behandlingar och blev friska. Jag fann mycket tröst i dessa bloggar.

Så tog jag beslutet att skapa en egen cancerblogg. Den skulle i mesta möjliga mån handla om cancer. Jag ville inte skriva så mycket om mina andra intressen och vad som hände i mitt liv. Jag ville skriva min blogg på det sättet som jag trodde att andra som just har fått cancerbeskedet kunde finna intresse i. Alltså cancer och inte så mycket annat.

Efter hand utvecklade jag ett annat intresse för cancerbloggar. Jag levde med i dessa personers hela värld. Inte bara cancervärlden. Det blev som min egen lilla familj. Det har jag ju skrivit om innan. Hur mycket dessa personer (ni) har betytt och betyder för mej.

Sedan fann jag att bloggandet var ett alldeles utmärkt verktyg att använda för att får ur mej oro smärta och sorg. Stödet jag har fått har betytt så mycket att jag har svårt att sätta ord på det.

Lite sorgligt känns nu detta beslut. Lite otäckt också. Detta har ju varit ett av mina sätt att handskas med verkligheten runt min sjukdom.
Jag är inte rädd för återfall. Däremot så lever jag med hotet som realitet. Det KAN hända. Jag tänker leva mitt liv som om det vore en omöjlighet. Jag har gått igenom en tuff behandling. Jag har ingen cancer längre. Då tänker jag också leva som om cancern vore borta för alltid. Tankar runt cancern kommer ofta men de finns inte där 24 timmar om dygnet längre. Livet går faktiskt vidare. Om den dagen skulle komma och jag får ett eventuellt återfall då är det så, och då får jag ta nya tag i allt runt omkring sjukdomen. Nu ska jag leva!
Skulle det som inte får ske, ske. Då återuppstår denna blogg. Därför låter jag den ligga kvar.

Eftersom jag älskar att skriva så finns tankarna på att starta en ny blogg med ett annat innehåll. Vet inte just nu hur den bloggen ska komma att se ut. När behovet uppstår igen så kommer ideérna.

Jag vill tacka er alla som har följt mej på denna resa. Stort tack till er! Till "mina" andra bloggande Bc-systrar, som nästan alla är färdiga med sina behandlingar, vill jag säja. Skit nu cancern på näsan;=) Nu börjar resten av våra liv. Nu har det varit elände så det räcker. Nu sträcker vi på oss och lever i stora mått.

Jag blir glad om denna blogg kan vara till någon nytta för nydiagnostiserade bröstsystrar. Hoppas ni finner lika mycket stöd i denna bloggen som jag har funnit i andra kämpande cancersystrars bloggar.
Skulle någon av någon anledning vilja kontakta mej så går det bra att mejla mej via länken som finns, om man klickar på,"Om mej". Längst ner till vänster på sidan.

Lev!
Bara för idag.
Gårdagen är förbrukad.
Om morgondagen vet du intet.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea

(Tack till Tisavännen som skapade mitt alldeles egna motto)

Till Herr Cancer

För ungefär ett år sedan kom du och tog min kropp i besittning. Jag visste inte då att det var du, även om jag hade mina aningar. När din identitet var avslöjad var karusellen igång och inget har sedan dess blivit riktigt sej likt.
Alltså, så himla fräckt. Hur kunde du ockupera min kropp på det viset. Som en parasit har du snyltat på min egendom. Envist har du sugit dej fast. Spridit dina tentakler inte bara där mitt bröst har suttit.
Ånej,det räckte inte med det. Du har orsakat mej håravfall, svampinfektioner värk och andra oinbjudna åkommor. Men det allra värsta är nog att du infekterade mina tankar och därmed fick fritt spelrum både dag som natt.

Men du! Nu räcker det. Nu ska du ut. Jag kan med 100% säkerhet säja att jag aldrig vill se dej igen. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag är på just det. Ge dej av! Gå nu och kom aldrig, aldrig åter. Min kropp och mina tankar är mina. Du har snyltat nog nu.
Jag vet, jag vet. Tjata inte. Du tog med dej en del positiva saker. Du fick mej faktiskt att vakna upp och inse att livet inte är något man ska ta för givet. Du gav mej en "spark i baken" och för det är jag innerligt tacksam.
Jag lovar att jag ska förvalta den kunskapen väl, varje dag i resten av mitt liv. Som en blomma ska jag vårda mej själv för att växa och bli något vackert.
Insikten var smärtsam och uppvaknandet du gav mej var brutalt. Men nu har du gett mej allt vad du kan ge och jag har gett dej ett år av mitt liv. Det får faktiskt räcka. Nu väljer jag att gå vidare utan dej.

Så farväl, min oönskade kroppsockupant.
Hos mej är du aldrig mer välkommen.

Cancer, cancer cancer (skitcancer!)

Nu har jag ätit Novladex i 4 dagar. Än känner jag inga kroppsliga biverkningar. Däremot satte det igång cancertankarna igen. Just nu känns det som om jag är fjättrad vid cancern i 5 år framåt. Att varje morgon ta denna medicinen gör mej på dåligt humör. Att dessutom veta att den kanske inte gör någon nytta känns ännu sämre.
Jag känner mej som en fånge på något vis. Efter strålningen kändes det så bra att behandlingarna var över. Nu står jag inför den behandlingen som kommer att ta allra längst tid.

Dessutom är man "utslängd" från sjukvården. När jag ringer dom för att fråga om något så får jag till svar: Nej du hör inte hit längre. Nu ska du ringa dit och dit och dit.
Missförstå mej inte. Jag är överlycklig att slippa alla sjukhusbesök. Men förrut var man så otroligt övervakad. Eftersom besöken var så täta så kunde jag spara dagens fråga till morgondagen eller nästa dag. Medan jag klädde på mej efter en strålningsbehandling kunde jag slänga ur mej min fråga och få ett snabbt svar. Det fanns ju sjukhuspersonal runt mej varje dag då.
Nu är jag bokad för återbesök i augusti. Jösses, jag kanske glömmer vägen och inte hittar dit;=)

Efter strålningen blev jag "anticancer". Behandling klar. Cancer borta. Cancer aldrig komma åter. Nu har jag åter cancer som en irriterande inneboende.
Nåväl. Jag tror nog att dessa cancertankar kommer att försvinna när det blir vardag med den nya medicinen. Åtminstone om jag får vara biverkningsfri.

Mycket gnäll för väldigt lite egentligen. Skönt att få lufta mina tankar lite i allafall.
Om jag skulle ta och vara glad för att jag faktiskt lever i stället. Jo, det är jag. Väldigt glad och väldigt tacksam.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea

Vi har alla styrkan när den krävs

Vi känner ej vår rätta längd

förrän vi ombeds resa oss

Om vi är skapta som vi ska

når vi ända upp i skyn.

Emely Dickinson

Det ska va´gött att leva...

Ja inte var det lätt att ha en kamera två meter framför ansiktet i flera timmar igår. Dom började filma strax efter tio på förmiddagen och åkte kl fem på eftermiddagen. Kameran var inte på hela tiden men inte långt ifrån. Det var både roligt och jobbigt. När kl närmade sig fem sa jag ifrån att nu räckte det minsan. Någon skådespelarådra har jag inte och efter en massa omtagningar så blir det ganska påfrestande. Men det var två jättetrevliga kvinnor, duktiga på sitt jobb så jag hoppas på att det ska bli ett bra reportage. Det kommer att sändas i tv någon gång i september. Det är ett program med utbildningsradion och dom brukar väl sända på ettan om jag inte har fel för mej. Något närmare datum än så kommer jag INTE att återkomma om. Det känns väldigt nervöst för självkritisk är ju inte ett dugg svårt att vara.

Men!!!

JAG KOM IN PÅ JOURNALISTLINJEN!!!

Kan nästan inte tro att det är sant. Blev intervjuad en kort stund på skolan om vad jag har för intressen. Vad jag läser för tidningar mm. Då kom dom orden så gärna ville höra men faktiskt inte vågat tro. Jo men, du är antagen.
Lycka i stora mått. Det var faktiskt så tårarna kom.
Tänk.... Lilla jag... Ska läsa till journalist. Är det verkligen sant.

Som bekräftelse på att jag inte hade drömt altihop så kom det ett brev från skolan idag.
Grattis du har kommit in på journalistlinjen. Ingen dröm alltså, utan ren sann verklighet. Brevet ligger framme på köksbordet och jag går och tittar på det varje gång jag går förbi.
Nu ska jag bara kontakta CSN om ett studielån. Hoppas att det inte blir några problem. För pengar måste jag ju ha om jag ska kunna leva, så nu är det ekonomin det hänger på. Ska ringa dom på måndag så får vi se.
Hoppas att ni som läser gör som jag. Håller tummar och tår att det ska gå vägen och att jag får ett lån.

Det blev inget läkarebesök utan jag blev uppringd av min onk på telefon. Jag ska börja med antisöstrogenbehandling i nästa vecka. Preparatet heter Novaldex. Detta preparat ska alltså motverka återfall i cancern. Jag frågade onken med exakt hur många % risken skulle minska och han svarade, med ca 5%. Han sa det lite svävande och fick sedan ur sej att dom faktiskt inte riktigt vet hur stor nytta den gör.

Biverkningarna av medicinen är bla vallningar, flytningar ur underlivet,illamående, ökad risk för blodpropp mm. Det finns även en ökad risk för livmoderhalscancer. Sedan är jag besvärat medveten om att precis som med cellgifterna så är det en del biverkningar som inte är dokumenterade men som så många kvinnor pratar om och är drabbade av. Tex, exakt 14 dagar efter varje cellgiftsbehandling så fick jag ont i tänderna eller i tandfästena. Det ömmade i ett par tre dagar och jag hade besvär med att tugga. Jag talade om det för min cytosyrra men det hade dom aldrig hört talas om. Andra kvinnor har berättat om andra saker och jag är övertygad om att det var biverkningar av medicinen.

En del upplever faktiskt att det är så besvärande att dom helt enkelt slutar med medicinen. 5 år är lång tid och med depressioner, sömnlöshet och värk så är det kanske inte så lätt att se bortom dessa 5 år och trösta sej med att det "snart" är över. Med 5% mindre risk att få återfall och där det dessutom är klarlagt att medicinen gör mindre nytta ju längre man äter den så kan man ju ställa sej en viktig fråga.

Är det värt det?
Vad är livskvalité?
Ska jag leva och må bra så länge jag lever?,
eller ska livet vara en plåga som jag kanske inte orkar med?

Ja så mycket har jag bestämt. Börja med medicinen tänker jag. Sedan kommer det att bero på om jag får några biverkningar och i så fall vilka och hur besvärande de i såfall är.
Beslutet kan komma att omprövas.

Det ska nämligen va´ gött att leva.....

Kanske är det "min" sommar i år.

Ja inte blir det mycket tid vid datorn nu när sommaren har kommit för fullt. Det är så skönt att vara ute både på dagarna och kvällarna. Håller mej ganska mycket i skuggan för att skydda mina strålade områden, åtminstone tycker jag det, men sedan när kvällen kommer så är jag ändå röd bak i nacken och uppevid halsen. Jag har aldrig gillat t-shirtar speciellt mycket. Går helst i linne och toppar när det är varmt. Tänkte att om jag håller mej i skuggan ska det gå bra men det räcker med tio minuter i solen så bränner det där jag har strålats. Bröstet skyddas naturligt av protesen och bh-n och linnet uppe på det. Ska köpa någon kräm med solskyddsfaktor 5o så kanske det går bättre.

Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)

En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.

Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.

Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.

Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.

I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!

Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.

Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?

Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Energi

Resan till Norge var fantastisk. Att äntligen få se hur Norrbaggan bor och att få komma hemifrån var precis vad jag behövde. Vi var 3 st som åkte. Vi har jobbat alla 4ihop på samma arbetsplats och det var roligt att komma iväg tillsammans. Tågresan var ganska lång men på ett sätt var det skönt att bara sitta och slappa och prata lite medans ett otroligt vackert landskap gled förbi. Det är verkligen rätt tid att åka nu när våren har fullkomligt exploderat ute. När vi sedan satt på bussen på väg från Oslo hem till Norrbaggan fick vi verkligen se det Norge som är så vackert. Svindlande landskap med höga berg och djupa fjordar allt i ett glittrande solsken







Tack för allt Norrbaggan Jag kommer snart igen.

Här hemma går jag och väntar på en läkartid angående min antihormonbehandling.Dom skulle ha hört av sej från onkologen i förra veckan. Jag borde verkligen ha ringt och stött på dom för att komma igång. Men samtidigt som det är viktigt att komma igång så fort som möjligt så är det så himla skönt att slippa alla sjukhusbesök. Jag vill faktiskt inte ha med sjukvården att göra just nu. Men men... Jag ska (suck) ringa imorgon. Kanske har jag fallit bort i deras papper och det ligger väl på mitt ansvar att se till att hålla cancern borta.

Idag har jag tagit ett stort steg. Jag har funderat länge och väl nu när jag har gått hemma sjukskriven. Funderat på vad jag vill göra nu när jag har bestämt mej för att inte jobba som undersköterska längre. Jag trivdes verkligen inte med mitt jobb innan jag blev sjuk och skulle precis göra ett arbetsplatsbyte när jag blev sjuk. Nu sprack allt det där och jag har inte riktigt vetat åt vilket håll eller riktning jag skulle gå. Tankarna har mognat mer och mer.
Jag älskar ju att skriva och fick förmånen att göra ett reportage i min bröstcancerförenings tidning. Det där var så roligt och när jag såg att jag faktiskt kunde + min längtan att få skriva, gjorde att jag beslöt mej att söka in på journalistlinjen.
Kanske kommer jag inte in. Kanske får jag inte ihop ekonomin. Inget av det där vet jag än men bara att ta steget att söka in ville jag göra. Jag har många år kvar på arbetsmarknaden än och jag vill åtminstone försöka att styra mitt liv mot något som jag verkligen ser fram emot. Livet är alldeles för kort för att bara låta det rinna förbi.
Så vi får se.
Spännande är det i alla fall.

NORRBAGGAN! HERE I´LL COME!!!

Imorgon bär det iväg. Imorgon åker jag till Norge. Till den personen som har stått bredvid mej genom den här cancerresan till 100%
Trots avståndet har hon alltid funnits nära mej.
Hon har lyssnat på mej i glädje och sorg. Hon har hört mej gråta och hon har fått mej att skratta.

Hon har funnits där för mej.

Och det ska du veta min kära älskade "Norrbaggga! I vått och torrt så kommer jag alltid finnas här för dej. Precis som du har funnits där för mej.

There´s no need to complicate....Our time is short.

Det funkar! Tänk vilken förmåga musik har för att kropp och själ ska må bättre.
Så här kommer det mer......

Vad hade jag gjort utan er?

När allting känns eländigt frestas man lätt att tro att det inte finns något som kan muntra upp en. Hur skulle det gå till? Men så finns musiken. Musik man kan gråta till men även musik som man inte kan bli annat än glad när man hör. Jag behöver själv peppas just nu och då rycker musiken upp mej till en nivå där jag känner mej så pass glad att jag orkar göra dom sakerna jag kanske inte skulle orkat annars. Jag får energi. Det här är en sådan låt. Det går bara inte att deppa till den.

Jag tillägnar den alla mina bloggande cancersystrar. Jag kommenterar inte era bloggar så mycket längre men jag läser dom VARJE dag. Allihopa. Vi delar det här i vått och torrt. Så är det bara.

Nina.
Ge inte upp! Det är tungt nu men det finns ett slut. Skiten är snart över. Sjung så mycket du orkar. Trot eller ej men det lindrar en liten stund.

Christel.
Heja på. Du har också kommit långt. Förresten tror jag Mimmi är med i videon.

Lena.
Bloggsyster som gick igenom sin behandling paralellt med mej. Hoppas att du har det riktigt härligt.

Josefin. Som går mot strålande tider. Dina bilder är så vackra att man blir tårögd.

Helena.
Som också har gått igenom sin behandling. Så många kloka ord jag läst i din blogg.

Maria.
Din blogg är stolt stark och vacker.

Pysan
Soulsister
Humle o Dumle
Char-Lott
Ni var mina föregångare i vars bloggar jag finner och har funnit så mycket stöd i. Era bloggar visar på att livet faktiskt går vidare.

Tintomara och Tilten.
Som inte finns bland oss längre. Ni har det bra nu. Lugn och ro. En vacker värld utan cancer. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Sist men inte minst vill jag nämna Mette och KittyR som inte själva är drabbade men som står bredvid och det är nog så svårt.

Tillbaka till MITT liv och MIN verklighet

Efter denna tuffa cancerbehandling som pågått sedan operationsdagen de 13/8 07, tappade jag helt plötsligt fotfästet.
Jag borde ju vara glad och tacksam för att behandlingarna är över men jag är bara så trött. Trött på allt. Inget känns roligt. Det är bara så tungt.

Det har snurrat på så länge, som en hysterisk karusell och det enda jag har kunnat tänka och fokusera på var att ta mej igenom behandlingarna. Jag satte mitt vanliga vardag åt sidan och gjorde det jag måste. Det som jag hade fått order om att göra. Det handlar inte om att vara duktig i sådana här lägen. Det handlar om att göra det. Vare sej man vill eller inte. Jag hade ju inget val. Det handlar om liv eller död. Varsågod och välj!

Nu är det som sagt tungt och jobbigt och det livet och de bekymmer som jag någonstans la på hyllan den 2/8 07 då jag fick min diagnos, måste jag ta itu med.
Jag gör det med denna fantastiska sång. Den borde vara lika viktig som morgonkaffet varje dag.
För alla!

Så lyssna och njut och framför allt KÄNN!

Tack Anita och Sara för att ni finns och påminner mej om vem jag är.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort det.

Cancer is a "Fools Overture"

Fler systrar på cancerforumet har lämnat oss.

Vila...
Vila...
Vila i frid.

A bad day....

Vissa dagar...
Nu förtiden...
Vet jag inte riktigt...
Vem jag är....

LA GRAND FINALE!

Och det blev det verkligen. Under hela min strålningsperiod har jag haft samma personal. 4 st så underbara människor som har gjort det svåra så mycket enklare. Dom lugnade mej i början när jag tyckte att det var så obehagligt. Vi har skrattat, skojat och kramats. Det är dom som har gjort det uthärdligt att åka dit varje dag.

Idag när jag kom så hade dom lagt ut en röd matta i den lilla korridoren till strålningsrummet. När jag gick på den så stod dom och bildade en tunnel med armarna som jag gick igenom med tårarna strömmande nerför kinderna. När jag kom in i strålningsrummet så spelades Pretty Woman (walking down the street) på högsta volym ur högtalarna.
En av personalen är en man.(så trevligt) Vi kan kalla honom Manolito, dansade disco framför mej. En av tjejerna hoppade upp på behandlingsbänken och stod där och dansade. Jag tror de andra två blev så överraskade av Manolitos stripteaseliknande discodans att det enda som gick att göra var att gapskratta. Är väl bäst att tillägga att stripteasen endast sträckte sej upp till ett par bara knän. Att sedan Vackra Vera stod på behandlingsbänken och shejkade loss gjorde ju inte saken sämre. Oj, vad jag önskade att jag hade haft en videokamera.

Tack ni underbara söta! ni tog mej verkligen på sängen och gjorde denna dagen till en dag jag aldrig kommer att glömma. Det blev riktigt svårt att gå därifrån. Var tvungen att gå in på toaletten och gråta en skvätt. Dom som såg mej gå ifrån Onkhuset måste trott att jag hade fått ett mycket svårt besked. Rödgråten och snorig.

Mina tankar om hur det känns nu när jag flyger fri som fågeln, har inte hunnit landa i mej ännu. Just nu, är bara just nu.

Här kommer det några bilder som visar hur det ser ut, där jag har tillbringat 5 dagar i veckan i 5 veckor.



Där har jag alltså legat. Hela maskinen har snurrat runt vänster sida från ryggen upp till mitten av bröstkorgen. Jag har strålats i 5 fält. Maskinen börjar stråla mot baksidan av axeln för att sedan ändra läge 5 gånger upp mot vänster bröst. Den längsta strålningssekvensen var ungefär 40 sekunder. Man ser ingen stråle. Man känner ingenting. Allt man hör är ett ihållande pipande ljud när apparaten är igång.




Man ligger med armarna över huvudet och håller sej i dessa "pinnar". Inte för att trilla av sängen;=) Utan för att ligga helt stilla så att strålningen kommer exakt där den ska.




När behandlingen pågår går personalen ut. Man övervakas hela tiden från dessa skärmar. Skulle jag av någon anledning vilja bryta behandlingen så hade jag bara behövt vinka med ena handen så hade det synts på skärmen.




Aldrig har någon lagt ut en röd matta för mej att gå på tidigare. Idag hände det.




Rosen som ligger uppepå tavlan gav jag till dessa underbara människor. På skaftet sitter det en fjäril. Det får symbolisera min kärlek, men nu gör jag som fjärilen. Flyger min väg.
Den blev placerad över denna vackra tavla. Det känns bra att en liten bit av mej kommer att finnas kvar där. Hoppas personalen minns mej på samma sätt som jag kommer att minnas dom. Med glädje!

The FINAL countdown!

1 STRÅLNING KVAR!!!

Countdown

I flera dagar nu har jag gått och svettats med buffen på huvudet.
När jag insåg att det största anledningen var att bespara andra människor för att se mitt cancersnaggade huvud, för att skona deras mående, åkte den av. Deras tankar är deras och där får dom stanna.

Så skönt.... med vinden blåsande i min lilla stubb.

2 strålningar kvar

Fullt ös........ Nu bromsar jag.

Förra helgen kände jag den komma krypande. Tröttheten. Envis som jag är så struntade jag i den. På måndagen åkte jag till strålningen 13,30. Sedan var det styrelsemöte på Moa-Lina (östergötlands bc förening) Har ju blivit invald där som suppleant. Mötet höll på i 3 timmar. Kl blev 20,30 innan jag var hemma. Kommande dagar rullade på i samma takt. Strålning varje dag. Läkarbesök. Norrbaggan kom från Norge och vi var och shoppade en dag och hon och lilltösen kom hem till mej dagen efter. Marknad i torsdags som jag bara var tvungen att åka på. Jagar T-shirtar som ju är högre i halsen än vad toppar är. Jag är ordentligt röd nu av strålningen och solen får inte komma i kontakt med det området som är strålat. Promenader, 40 minuters envist flåsande på min crosstrainer. Det sjuka i det sammanhandet är nog att jag skulle ha svårt att orka 40 minuter när jag var frisk. Envis, envis, envis....
Som en maskin har jag ångat på och när jag väl har kommit hem så har jag lagt mej på soffan och somnat som en stock. Vaknat bara för att gå och lägga mej i sängen. Upp igen 6,30 och i väg till ännu en strålning. Vad som har hänt nu under strålningsbehandlingarna som inte har så många kroppsliga biverkningar om allt går som det ska, är att jag har dragit på mej en magkatarr. Småmolande värk och lite illamående. Kan bara äta jättelite så är jag proppmätt. Cellgifternas biverkningar satte sej i kroppen och strålningarnas biverkningar har satt sej i huvudet (psyket)
Men nu är det snart över. Endast 3 strålningar kvar. Så släpp fången loss. Det är vår!;=)

Det tog stopp när jag läste din kommentar Helena. Tack för den. Det var precis vad jag behövde. Då släppte jag tårarna och insåg ännu en gång att sviterna av behandlingarna får jag leva med ännu ett tag.
Så nu rinner trötthetens tårar nerför mina kinder men det känns faktiskt rätt skönt att tillåta mej att trycka på bromsen.
Jag får försöka ännu en gång med det som har varit det allra svåraste under sjukdomsresan. Förstå att jag har en allvarlig sjukdom. Acceptera att orken jag hade innan jag fick cancer tar lång, lång tid att få tillbaka.

För att lätta ännu mer på trycket så kommer det nu en rad med svordomar så känsliga läsare kan sluta läsa här.

Jävla förbannade Herr Cancer. Att du skulle vara så jävla omständig på så många sätt kunde jag aldrig ana. För din egen skull din skitstövel, våldta aldrig min kropp igen för jag kommer att se till att du döden kommer dö, för alltid. Jag hatar dej mer än något annat i detta liv, ditt egotrippade arsel!......

Så nu känns det lite bättre igen;=)

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea

När allt inte längre är bara cancer

Behovet av att skriva har minskat för tillfället. Bloggen har varit ett jättebra verktyg för mej att bearbeta den här sjukdomstiden men nu känner jag att humöret och krafterna börjar återvända ordentligt och behovet av att skriva är inte lika stort just nu. Kanske kommer jag att skriva oftare kanske inte. Det får bli när det finns tid och lust. Jag ser det hur som helst som ett friskhetstecken. Nu har jag energi att prioritera andra saker i livet och det känns så himla bra.

Håret är nu ca 1 cm. Så fort det blir varmt nog så kommer jag att skippa huvudbonaderna. Jag bryr mej faktiskt inte om att folk stirrar. Ögonfransarna och ögonbrynen har inte satt fart att växa än men det kommer väl.

Jag är trött i den bemärkelsen som jag kallar normalt trött. Jag stiger upp 6,30 varje morgon. Åker till strålningen. När jag kommer hem vilar jag en stund ibland men nu är det faktiskt dagar när jag känner att det går ändå. Är ute mycket. Rör på mej, träffar människor igen. Jag vill saker igen. Det fanns en tid när jag verkligen inte kände för någonting. Jag ville inte träffa någon och jag orkade inte göra något. Det känns så skönt att den där mördande cellgiftströttheten är borta.
Den tog både på kropp och själ.

Var lite optimistisk i mitt förra inlägg och räknade fel angående strålningarna. Jag har 7 st kvar. Nästa vecka blir det bara 3 stycken gjorda. Det är ju 1:maj på torsdag så då blir det ingen. På fredag blir det också ledigt eftersom det är en klämdag. Så 3 st nästa vecka och 3 st veckan efter. Sedan är det klart.
Efter det ska ett blodprov tas för att bedöma om jag är i klimakteriet eller inte. Efter det blir det det läkarbesök angående antihormonbehandlingen som kommer att tas i tablettform i 5 år. Sedan återstår bara efterkontroller. Lite vidskeplig är jag ändå så när jag skriver det här så blir det med både peppar peppar ta i trä och för säkerhet skull spottar jag ett par gånger över axeln också;=)

Vår, Vår, Vår.....

I fredags fick jag lite oväntade pengar. Har velat ha en crosstrainer länge och nu hade jag äntligen råd att köpa en. Den är perfekt att träna upp konditionen på samtidigt som man förbränner kalorier. Något lustigt har hänt med min kropp. Jag har aldrig haft problem att gå ner i vikt när jag tycker att kilona har blivit för många. Nu sitter dom värre än Karlssons klister. Nu hoppas jag att det ska gå att bli av med lite överflöd med hjälp av min nya kompis. Har placerat den strategist så jag ser tv:n eller kan lyssna på musik. Inte den vackraste saken att ha i ett vardagsrum men jag har ju ingen som stör sej på den. Endast katterna nosade förvånat och undrade vad jag hade släpat in.

Igår var jag hemma hos C. En härlig dag fast solen lyste med sin frånvaro. C är nyopererad. Har precis gjort en bröstrekonstruktion. Jag hänger fortfarande inte med en hel dag så med gott samvete kunde vi slappa i hennes friskhetsrum. Ett rum som hon har inrett efter operationen med allt man behöver för att må bra. Vi slappade en lång stund efter att ha varit ute i vårvädret. Hon på sängen och jag i en skön gungstol med tillhörande fotpall.

Idag har jag putsat köksfönstret. Har länge stört mej på det ihållande dimmiga vädret ute. Nu hade jag orken att putsa bort dimman. Tänk vad glad man kan bli av nyputsade fönster.

Imorgon är det vardag igen och dags för strålning nr 15. Det är inte klokt vad fort det går. Visst är det lite jobbigt att åka varje dag men hellre det än de långa, långa månaderna med cellgifterna.

Om en stund ska jag se Pretty Woman. Har sett den massor med gånger men det finns ju en karl i den filmen som man inte kan se för mycket av. Tänk om han kunde ta vägen förbi mitt nyputsade fönster i sin vita limousine...

Det sista man får ge upp är ju hoppet....

Snart är jag där!

End of the line



13 strålningar är gjorda.
Över hälften alltså.
Nu börjar nedräkningen.

Äntligen är de goda dagarna vinnare över de dåliga

Strålning nummer 11 är gjord. Börjar bli lite röd upp mot halsgropen. Hoppas att det inte blir värre. Smörjer flera gånger om dagen.
Efter strålningen gjorde jag ultraljud på levern. Var nervös för det skulle göras med kontrast. Jag är ju allergisk mot det men det här skulle vara en annan sort. Läkaren sa att skulle jag få en allergisk reaktion så skulle jag vara den första. Ingen även dom som inte tål vanlig kontrast hade någonsin fått någon reaktion. Det lugnade mej och läkaren var verkligen jätte bra.
Sedan hände något jag aldrig varit med om. Det brukar alltid vara stört omöjligt att få ur en läkare vad dom ser på en undersökning, men faktiskt. Han sa att han inte kunde se någonting som var onormalt. Han reserverade sej dock och sa att han måste titta på det nogrannare för ett slutgiltigt besked. Men ändå var det skönt att få höra det. Om han nu skulle hitta något så är det i allfall inte en gigantisk förstorad lever eller någon megatumör.

På eftermiddagen fick jag herrbesök. Fyra killar från Vändpunkt kom hem till mej. Dom hade kaffe och kaka med sej och en underbar bukett med rosor. Vilka grabbar!
Alla som går på Vändpunkt är långtidssjukskrivna. men det är människor som trots det vill aktivera sej och vi hittar på mycket som är roligt. Framförallt så kommer man ut och träffar folk. Precis vad man behöver när man är sjukskriven.

Var på vattengympa igår. Alltså, jag vet inte vad som händer med mej där i bassängen. Jag blir lugn. Jag får frid och jag får framtidstro. Jag blir glad och på härligt humör. Det är så skönt så det är svårt att beskriva.

Nu blir det soffan och tv:n resten av kvällen under min goa filt.
Nöjd och glad är jag idag.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Så det så!

En bra helg

Det har varit en bra helg. Känner att jag har mycket mer krafter nu än för en månad sen. Har varit ute och gått ordentliga promenader både igår och idag. Igår snöade det blötsnö, men jag och A gav oss ut ändå. Idag har det varit härligt väder. Fick låna A:s bil efter promenaden. Åkte in till stan och handlade lite mat. Hade egentligen tänkt ha köttfärslimpa till middag men var så hungrig när jag kom hem så det fick bli snabbmat. Nu står köttfärslimpan i ugnen så det blir middagen imorgon.

Har problem med datorn. Det skulle ta en hel kväll att förklara vad det är som är problemet. Det är jag som knappar lite för mycket när jag inte riktigt får det till att bli som jag vill och nu funkar den bara hjälpligt. Installerade ett avinstallationsprogram och satte ett kryss för mycket i en ruta. Nog såg jag att det stod att om du gör det här så är det för evigt borta och kan aldrig återskapas igen, men.... Så blir det när man inte har kunskaper nog och klickar än här och än där utan att tänka sej för.
Har haft granntjejen här. Hon är duktig på datorer men inte heller hon kan lösa problemet. Hur som helst så är jag trött på Vista och ska installera xp istället. Har gjort back up på allt jag vill spara, så så fort jag får hem en skiva med xp så installerar jag om datorn.

Har gjort nio strålningar nu. Har ingen problem med huden än. Smörjer mej flera gånger om dagen. På tisdag ska jag göra ett ultraljud över buken för att kolla upp varför jag känner som jag gör. Antar att det blir minst en veckas väntan på svaret. Det är något man har fått lära sej under den här resan. Sjukvården har inte bråttom precis.
På onsdag ska jag träffa läkaren jag har på strålningen. Sjukvård, sjukvård, sjukvård. Klippkortet är snart fullt;=)
I morgon är det vattengympa och det längtar jag efter redan nu.

Skänker bedrövade tankar till mördade Engla och hennes anhöriga. Så fruktansvärt. Finns det något straff som är tillräckligt för en sådan djävul.....

Nä du! Jag har inte cancer! Jag har HAFT cancer!

Usch vad jag är dålig på att blogga nu. Vet inte riktigt varför det bli så. Jag tycker att dagarna rinner iväg så otroligt fort. Humöret pendlar väldigt. Ena dagen är jag hur trött som helst. Då blir jag jättedeppig. Nästa dag känns allt bättre. Måste väl ändå säja att dom goda dagarna överväger dom dåliga. Innan var jag trött jämt och då blev det mycket sittande vid datorn. Det var det enda jag orkade med. Nu är jag mer aktiv och har lämnat datorn lite åt sitt öde.

I måndags var jag på Bc föreningens vattengympa. Det var så otroligt skönt. Hela kroppen slappnar av samtidigt som man känner att livslusten vaknar till igen. Igår var jag jättetrött igen. Deppig och ledsen. På kvällen var det en föreläsning om återfall i bröstcancer + en föreläsning om kost. Ville absolut inte gå. Men jag åkte dit i allafall och det var både intressant och roligt att träffa en massa nya människor.
Jag isolerade ju mej ganska mycket dom två sista månaderna och känner att jag nu nästan måste kämpa lite för att ta mej ut. Men sedan när jag väl kommer iväg så mår jag så pass mycket bättre och livet blir lite lättare och jag kan se att det faktiskt finns en väg ut ur det här.

När jag nu tittar tillbaka på cellgiftstiden så förvånas jag fortfarande att jag har orkat. Att gå igenom en cancerbehandling ensam är ganska tufft. Jag tycker att jag har haft dom tillfällena att dela med mej av den psykiska biten av det hela. Jag har haft min terapeut som har hjälpt mej otroligt mycket. Men att ha någon vid min sida att prata med när alla tankar sätter in har inte funnits.
Att ha en axel att gråta ut vid när allt bubblar över har inte funnits.
Att ha någon som har älskat mej när jag har känt mej sjuk eländig och stympad har inte funnits.
Även den praktiska biten har varit tung. Alltid laga maten själv. Alltid städa själv. Alltid tvätta själv. Alltid handla själv. Sedan att jag inte har någon bil och bor på landet har ju inte lättat på bördan precis. Min familj bor långt ifrån mej. Dom har hälsat på mej men den där närheten som man längtar efter när man är sjuk och som bara en familj kan ge en har inte funnits. Telefon kontakt är inte riktigt samma sak.

Nu när jag är så mycket piggare och orkar lite mer men fortfarande är trött och lite sargad i min själ så känner jag att jag behöver klappa om mej själv och säja. Gud vad du har kämpat. Du har kämpat och kämpat för att hålla näsan över vattenytan. Lilla lilla vän. Du har slagits mot denna hemska sjukdom nästan alldeles ensam och du har gjort det så bra.

Just nu är jag arg. Jag är arg på allt vad sjukdom heter. Jag är arg på cancern. Jag är arg på att mitt liv fortfarande är styrt av dessa behandlingar. Jag åker mycket motvilligt in till strålningen varje dag. Lägger mej på britsen. Biter ihop och vill bara därifrån. Just nu åker jag dit av en enda anledning. Varje gång jag åker därifrån så har jag en behandling mindre kvar. För varje dag som går så kommer jag en bit mot ett friskare liv. Ett liv utan cancer. Ett liv som är mitt. Ett liv som jag råder över. Ett annat liv. För så mycket kan jag säja. Det sista halvåret vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. För det har inte varit något liv. Det har varit en lång utdragen plåga.

(kanske det är där min motvilja till att blogga ligger just nu. För just nu vill jag inte lyssna när "Dom säjer att jag har cancer")

Med små små steg ...

Jag var nog för optimistisk när jag trodde att allt skulle vara som vanligt efter cellgifterna. Jag ville så förtvivlat att den Bea som fanns innan cancerbeskedet skulle infinna sej igen. Jag ville att tröttheten skulle vara borta. Jag ville att min kropp skulle fungera som innan.

Nu blev det inte så. I slutet på veckan kom tröttheten tillbaka igen. Cellgiftströttheten. Med det kom förtvivlan. Förtvivlan när jag insåg att det kommer nog aldrig att bli som förr igen. Visst det kommer säkert att bli mycket bättre än vad det har varit dom sista månaderna. Men det kommer att ta tid. Kroppen har på något vis förändrats.
Det är inte bara det att bröstet är borta. Min mage har pajat ihop totalt. Har riktig diarré varje morgon och får gå åtskilliga gånger på toaletten. Ett av levervärdena är lätt förhöjt. Ska prata med en läkare i telefon om det i morgon. Värken och den känslan att jag har något som trycker under höger revbensbåge finns kvar. Är misstänksam att det i allafall har något med levern att göra. Det ska bli intressent att höra vad läkaren säjer för det är ingen onk som ska ringa mej utan en läkare som är specialist på just levern.
Ryggvärken finns också kvar även om den är bättre. Gör mina rörelser och använder Tens apparaten jag fick av sjukgymnasten.

Allt det där kan jag stå ut med men när den där förlamande tröttheten kommer då brister allt. Då blir ryggvärken olidlig. Då blir trycket under revbenet olidligt. Då orkar jag inte med min dåliga mage. Då orkar jag inte med mej själv.
Idag känns det i allafall lite bättre. Ska gå ute på en skogspromenad med A framåt kvällen. I morgon ska jag på Bc föreningens vatten gympa och det ser jag fram emot mycket.

Men det gäller nog att inte ha för höga förväntningar på kropp och själ. Jag får nog försöka inse att jag har en lång väg tillbaka och att vägen börjar med små små steg och inte dom sjumilakliv jag så gärna hade velat ta.

Nya rutiner

I dag är jag trött. La mej på soffan för att vila en timme en timme som jag brukar. Sover aldrig den där timmen utan brukar bara slumra. Idag somnade jag som en stock och sov i tre timmar. Jag trodde inte mina ögon när jag vaknade.
Måste försöka komma i säng tidigare på kvällarna. Det går inte att vara uppe till ett om nätterna när klocka ringer halvsju. Dessutom så somnar jag aldrig direkt när jag lägger mej utan läser en stund så klockan kan bli närmare två innan jag sover.

Sömnen har varit ett problem sedan jag fick cancer. Även om jag har varit supertrött och försökt att lägga mej tidigt så har jag inte kunnat sova ändå. Många nätter har jag inte sovit mer än fyra till fem timmar. Men innan så kunde jag ju sova tills jag vaknade även om jag inte brukar sova så speciellt länge.
Nu ringer klockan och det blir lite annorlunda. Jag tycker att det är bra. Det är så lätt att det blir fel när man inte jobbar. Nu när jag ställer klockan så blir jag mer naturligt trött.

Har nu strålats tre gånger och det går bra. Det tar inte många minuter nu när alla mätningar är gjorda. Personalen är jättetrevlig.

Har börjat komma igång ordentligt med min stavgång även om det tog emot rejält idag. Hade helst velat fortsätta att ligga på soffan men det blir jag ju inte piggare av. Vill försöka få upp min kondition som är urusel just nu och det får man inte gratis. Det blir att sparka sej själv som jag brukar säja.
Nästan alla som får cellgifter går upp i vikt. Många går upp rejält. Jag har bara ökat 3 kilo och det är jag glad över. Men jag hade lite övervikt innan och tänkte försöka satsa att gå ner en 5 kilo till att börja med. Det är ju snart bikinidags och då vill man ju inte ha för många volanger runt midjan;=)

Gäääsp!

Hade tänkt blogga tidigare ikväll men var inte ansluten till internet. Har fått förklarat att det är Vista som helt enkelt lägger av ibland. Det har hänt ett par gånger tidigare. Nu funkar det helt plötsligt precis när jag skulle stänga av datorn.
Klockan är för mycket för att blogga. Jag brukar vanligtvis vara uppe ganska länge men jag måste försöka komma i säng eftersom kl ringer 6,30 varje morgon nu när jag strålas. Jag läser ju alltid en stund så klockan drar iväg och jag är dödstrött när den ringer.
Så det får bli mer bloggande imorgon för nu kryper jag ner i sängen.
Godnatt alla!

Etapp nr två i cancerresan

Simulering av strålningen idag. Det gick bra även om det var lite påfrestande. Hostan som jag var mest rädd för var inga problem men jag var frusen redan när jag kom dit och jag skulle ligga med bar överkropp. I och med att jag frös så spände jag mej. Jag fick ligga en hel timme med armarna rakt utsträckta över huvudet.
Jag har tidigare lidigt av panikångest. Känner inte av det så mycket numera men efter ha legat en halvtimme och frusit och spänt mej så gjorde den sej påmind. Sköterskan var ganska så okänslig. Jag skulle velat ha lite småprat men hon svarade bara på tilltal och fick även ur sej att om jag inte låg riktigt still så skulle det ta ännu längre tid och det var minsann över tjugo grader i rummet.... Så hon hade ingen större förståelse.
Efter så nämnde jag att jag hade känt lite panik och att jag hade ätit medicin för det förr i tiden. Då tyckte hon att jag skulle börja med den igen.(tänker jag verkligen inte göra) Tycker att hon borde förstå att det är helt normalt att vara lite rädd i en sådan situation. För henne var jag bara ett stycke kött att rita på. (har nu ännu mer streck och kryss på överkroppen).

Efter fick jag prata med två av dom som ska sköta den riktiga strålningen. Förklarade hur jag kände det och där var tongångarna helt annorlunda. Förstående och lugnande. Dessutom så kommer den riktiga strålningen gå mycket mycket fortare och det var bara att säja till om jag tycker att det blir jobbigt. Så det ska nog gå det här också.
Jag kommer ihåg så väl hur nervös jag var när jag skulle börja med cellgifterna. Sedan blev det en vana och var inte alls jobbigt vad det gäller den biten. Dom tatuerade även in tre prickar så jag inte behöver att ritas mer så nu är jag för evigt märkt.

Kommer att få åka taxi och blir hämtad vi dörren. Sedan väntar chauffören vid lasarettet och kör mej hem igen. Det känns jättebra. Förra året så kördes alla strålningspatienter i mitt landsting från dörr till dörr men detta året har politikerna bestämt att det ska sparas och man får antingen köra själv eller åka buss.
Endast medicinska skäl och om man inte kunde transportera sej själv skulle berättiga en att åka taxi. Eftersom jag inte har någon bil var det bussen som gällde för mej. Då skulle det ta fem timmar allt som allt varje dag. Först när jag pratade med läkaren så sa hon att jag kunde få taxi in till staden där jag bor för att sedan ta bussen.
Sedan sträckte hon sej så långt att jag kunde få åka sjukresor. Då blir jag hämtad med taxi. Åker in till staden, byter där till en sjukresebuss och samma procedur tilbaka. Dessa bussar går bara en gång i timmen så man får var beredd på att vänta efter behandlingen.
Sedan efter simuleringen kom hon tillbaka, hade läst min journal och jag vet inte om det var för att jag har varit sjuk den sista veckan och för att det bara är två och en halv vecka sedan cellgifterna, men jag kommer att få åka taxi och det kommer inte att kosta mej en krona. Hon ville att jag skulle gå upp till labb och lämna prover först och var det grönt med dom så skulle jag påbörja strålningen. Fick klartecken i eftermiddag så i morgon kör jag igång.

Så nu börjar den andra etappen i denna resa. En resa som innehåller så många moment som jag inte hade en aning om när allting började. Kunde väl aldrig tro att det skulle vara så himla mycket omkring behandlingen. Så många undersökningar. provtagningar, läkarbesök för att inte tala om alla biverkningar av behandlingen.(det är ganska mycket mer än illamående) Allt som ska inhandlas. Mediciner, salvor, peruker (om man har någon, provade ju ett par stycken men bestämde mej för att vara utan), protes, bh mm. Listan kan göras lång. Det är verkligen ett heltidjobb att cancerbehandlas.
Jag skojade med strålningspersonalen och sa att när det här är över så ska jag lägga mej ner och vara sjuk. För så känns det. För även om jag behandlas för en sjukdom och är riktigt dålig mellan varven så kan man liksom inte lägga sej ner och vara sjuk i lugn och ro.
Det är alltid en tid att passa. Alltid ett datum i almanackan då jag ska var på lasarettet för någonting. Det går nästan aldrig en vecka utan ett lasarettsbesök och ibland två.
Det som trots allt är positivt och har gjort att ljuset i tunneln har börjat skina klart och starkt är att jag inte behöver pricka in en cellgiftsbehandling var tredje vecka.
Jag suger fortfarande på den karamellen.
Den är behagligt söt och mycket mycket god.....

Kluddmaja. Det är jag det!

Ingen feber på två dagar nu men jag har en hosta som är jättejobbig. Särskilt när jag ligger ner. Det "bubblar och fräser" i luftrören varje gång jag andas ut.
Är lite orolig hur det ska gå med strålningen nästa vecka. Det är ju superviktigt att man ligger absolut still. Hur ska jag kunna det med en sådan hosta. Nåväl det är ju ett par dagar kvar så det kanske hinner gå över. På måndag ska jag simulera en strålning. Den riktiga strålningen börjar inte förrän på tisdag. Hoppas verkligen att det har gått över då. Jag vill inte skjuta på det. Ju fortare jag kommer igång ju fortare blir det klart.

Blev ju kryssmarkerad i tisdags. Ett kryss mellan brösten. Hm, ja, det finns ju bara ett bröst... + ett kryss ca 20 cm under varje armhåla. Det gjordes med en sådan där penna som används när man markerar något inför en operation.
Jag blev tillsagd att fylla in dom med bläck om dom skulle blekna. Men det gjorde dom inte i första taget sa sjuksköterskan. På natten hade jag feber och svettades som en gnu till följd av att kryssen nästan var borta.
Tog en penna och skulle fylla i dom igen. Det fram gick bra men dom på sidorna var värre. Dels sitter dom ganska högt upp så en stukning på armen var inte långt borta. Sedan blir det ju helt fel när man ska titta i en spegel och göra det. Vänster blir höger och höger.. . Mina ögon gick helt i kors.
Med en bläckpenna fick jag dessutom ta i riktigt och då var det ännu svårare att få det rätt.
Fick då den briljanta idén att ta en sådan där penna man kan skriva på plast och dylikt. Oj oj, då blev det superkladdigt. Inte var det raka streck längre. Det liknade mer en karta över Sveriges åar.
Att det skulle vara så svårt. Fattar inte varför man ska göra det en vecka innan strålningen. Vore väl bättre att göra det dagen innan.
Ringde strålningsenheten med lite lätt panik. Men dom lugnade mej och sa att i värsta fall fick dom göra en ny mätning (dosplaneringstomogrofi)
I vilket fall som helst så har jag bestämt att i nästa liv ska jag bli kroppsmålare.
Med UTBILDNING!

Bilder från sista behandlingen

Några bilder från sista behandlingen. Jag har många fler på mej J och min cytosyrra. Bitte ville dock inte bli publicerad på bloggen. Det får räcka med lite attiraljer runt själva behandlingen men en liiiten skymt av J och mej är det i allafall. Vågar ju inte visa för mycket. Man kan ju bli stalkad *L*




Giftiga Taxotere + natriumklorid *ryyys!!* Har suddat över mitt namn. Kommer inte ihåg exakta priset men en påse kostar flera tusen kr.





Maskinen som tjuter så öronen trillar av om något blir fel med droppet. Det tjöt till allas förtvivlan både nu och då. Bitte fick komma springandes många gånger.





Isvante med Taxotereloggan




Här går Taxoteren in. Har inte haft porth a cat som många har. Har blivit stucken varje gång och det har gått bra,men fick sluta att sticka i armen eftersom venen har hårdnat av cellgifterna.






J med mina isvantar. Dessa vantar är alltså fulla med is och man har dom på sej under hela behandlingen. Isen gör att cellgiftet inte tränger ut i fingerspetsarna och ska motverka att man tappar naglarna. Behandlingen tog en timme. Man kan tro att det ska bli ruggigt kallt men det var värst dom första 20 minutrarna. Sedan var det helt ok.





Ja, det där ska visst vara jag. Vill ha mitt hår tillbaka nuuuu!!!
Det börjar växa en aning nu och det ser ut som om jag kommer att bli mörk (grått kanske) Var ljusblond innan.

Feber

Fick feber sent på påskaftons kväll. På morgonen fick jag åka in till akuten. Blev hemskickad med antibiotika. Febern hade inte gått ner på påskdagen och fick ta en ny vända till akuten. Dom konstaterade att febern antagligen beror på ett virus som antibiotikan inte biter på. Var feberfri under gårdagen men i natt vaknade jag av att jag frös. Då visade termometern på 38,1. Äter febernedsättande som det vore cornflakes ungefär. Nja inte riktigt men får inte ta dom vid behov utan måste peta i mej var sjätte timme. Har ständig kontakt med onkavdelningen och min cytosyrra. Nu ska jag höra av mej på fredag om inte febern har gått ner. Jag är feberfri just nu och hoppas att det håller i sej. Var och gjorde en dosplaneringstomografi inför strålningen igår (hur fanken orkade jag det?) och har nu flera kryss ritade på min överkropp.
Jag är otroligt trött. Fem dagars feber tar på krafterna. Krafter som jag inte har efter alla cellgiftsbehandlingar.
Det här inlägget blev väldigt kliniskt men orkar inte lägga in några känslor i det hela just nu.
Håll tummarna med mej att febern nu håller sej borta.

Men mamma då......

Jag har skrivit det innan och skriver det igen. Det finns inget som är så värdefullt sedan jag fick cancer som just livet.
Livet är en förmån som ska levas till fullo och som man ska vara mycket rädd om. Livet är förgängligt, livet är mycket kort.

Som cancerdrabbad vet jag att jag kanske inte får uppleva en ålderdom där långt bort i fjärran. Faktum är, och det här har hitills bara funnits i mitt huvud, men nu är det dags att sätta det på pränt. Jag har en mycket mycket stark känsla av att cancern kommer att ta mitt liv.
Jag är en av dom få cancerdrabbade som faktiskt inte är rädd för att få metastaser. Jag vet att jag KOMMER få metastaser. Så här får man ju inte tänka och känna. Protesterna blev mycket stora när jag en gång gav luft åt mina tankar.
Men så är det, och jag är inte rädd. Blir det så så blir det så, men innan dess så tänker jag baske mej leva och jag tänker leva gott. Jag slösar inte med mitt liv längre.

Igår fick jag göra något som gjorde så ont i mej, både i kropp och själ, att jag höll på att sprängas i bitar. Jag var tvungen att ta ett beslut som ingen mamma vill ta. Jag var tvungen att visa min ståndpunkt här och nu.
Nu räcker det. Jag tänker inte se på när ni sakta men säkert tar död på er själva. Jag har tagit bort skygglapparna och vänt ansiktet mot verkligheten. Det gör ont. Mycket ont.
Jag hoppas dock att mitt avståndstagande från det ruttna svarta hemska, som suger livet ur mina barn, ska göra att dom tänker till ordentligt. Jag hoppas att dom ska ta kommandot över deras egna liv och äntligen göra något bra. Jag hoppas att dom ska förstå det jag äntligen har förstått: Man leker inte med livet.
En dag kan man vara ute ur leken och och det kan komma att kosta alldeles för mycket.

Igår eftermiddag fick mina barn åka härifrån. Nu är det slutljuget, inför mej själv, inför dom och inför verkligheten. Nu är det dags att ta konsekvenserna av handlandet.
Det känns och ett par dagars slickande av mina sår är nog nödvändigt. Min kraft stjäls ifrån mej och det gör mej ursinnig. Men jag kommer igen, var så säker.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And i the future i am going to be Bea

Trångt vid datorn

Igår kom yngstingen så nu är bägge mina grabbar hos mej. Så kul att ha dom här över påsken.
Det är svårt att komma åt datorn när bara J är hos mej och det är ännu svårare när bägge är här. Det är mycket chattande som bara måååste, och det mååste nuu.
Inget jag klagar över. Jag sitter för mycket vid datorn när jag är själv så det kan vara skönt att komma ifrån den lite. Men bloggandet blir ju helt klart lidande. Passar på nu när dom har gått ut en sväng.

Yngstingen är jätteförkyld. Får hoppas att jag klarar mej ifrån det. Mina "vita" ligger farligt lågt just nu, men peppar peppar.
En vecka sedan sista behandlingen. Fortfarande väldigt trött. Men det jag lider allra mest av är nog svettvallningarna. Blev väldigt hes igår och är ordentligt svidig i munnen. Men första veckan har gått så det kan bara bli bättre nu.
Får fortfarande påminna mej om att det inte står någon ny tid i almanackan för ännu en behandling. Men jag påminner mej så gärna för det är en känsla som är ljuvlig.

Opps! chattdags för M igen.
Soffläge för mej;=)

Tårarna regnar ner.....

Sov nu så gott lilla vän...
Ord saknas....

Till dej Tintomara

Det finns ett liv efter gifterna

Oj vad dåligt det har blivit dåligt med bloggandet dom sista dagarna, men det har varit full fart här hemma. Kortison speedet har verkligen utnyttjats till max. Har hjälp av J nu så det har tvättat och piskats tunga mattor. Jag har vårstädat och återigen rensat ut mina garderober. Förstår inte var kläderna kommer ifrån, tycker aldrig jag köper några. Vi har bakat bröd. Varit ute och gått långa morgonpromenader.

Men i dag landade jag. Kortisonet är nu färdigtaget och cellgiftsbiverkningarna kommer som ett brev på posten. Det är det gamla vanliga. Dålig sömn, svettningar, otrolig trötthet, maten smakar inte och tungan är vit. Huden är supertorr. Skinnet får små sprickor på händer och fötter. Ryggvärken är en plåga. Har fått låna hem en Tens apparat från sjukgymnasten som J hjälper mej med. Det lindrar värken litegrann i allafall.

Häromdagen rakade jag av mej mitt 3 mm ludd jag hade på huvudet. Det såg nästan bränt ut. Vill inte ha kvar det. Nu är det dags att låta friskt hår få komma fram. Lämnade 1 mm kvar. Köpte med glatt hjärta ett nytt schampo. Det var ju ett tag sedan jag behövde göra det. När jag låg i badet idag så schamponerade jag min lilla stubb och hade tom lite inpackning i. Lite fånigt kanske men det kändes så bra att göra det. Lite symboliskt. Nu är det dags för håret att växa. Nu är det nya tider.

Fick även känslan när alla biverkningar slog till med all kraft. Hur i herrans namn har jag orkat gå igenom det så här många gånger? Hur har jag stått ut? Men nu ska jag stå ut en sista gång. Ett par veckors illamående känns som en "piece of cake" när jag vet att jag inte behöver göra det igen. Äntligen ska dessa gifter försvinna ur min kropp. Hoppas att få lite styrka tillbaka och kunna komma igång med lite aktiviteter. Jag vet ju att jag har strålningen att gå igenom men jag kommer inte att bli sjuk på det sättet jag har varit nu och det känns som en otrolig lättnad.

Lite bilder från sista behandlingen ska läggas in på bloggen men det får vänta till en annan dag.

DET ÄR ÄNTLIGEN ÖVER! SISTA CELLGIFTSBEHANDLINGEN ÄR GJORD!

Wiiiiiee!!!!
Sista cellgiftsbehandlingen gjord! (och bloggen är ej längre svart)
Helt jävla underbart.
J var med och vi mådde lika bra bägge två.
Han for runt mej, Bitte och allt som fanns i salen och tog massor med kort.
Kommer att lägga in dom imorgon.
Är uppe i varv av cortisonen något fruktansvärt och har mycket svårt att koncentrera mej att skriva just nu.

Meen äntligen står jag högst upp på toppen av berget och vrålar av hela mitt hjärta.

Det är över!
Det är äntligen över!
Och jag har gjort det så bra jag kan!

I am Bea today.
I was bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.

Inför sista cellgiftsbehandlingen

Nu har jag hämtat andan ett par dagar och humöret är väl lite bättre. Jag var hos läkaren igår. Inför sista cellgiftsbesöket är ett läkarbesök obligatoriskt. Det var inte den läkaren jag har haft tidigare men det kändes bra ändå. Han konstaterade att Taxoterebehandlingen är mycket jobbigt och som han sa: du kommer att få en smäll till men om en månad ska du må bättre.

Min ryggvärk har blivit värre de sista månaderna. Läkaren trodde att det är en biverkning på Taxoteren men om det inte är bättre om 6 veckor ska en ny skelettscint göras. Det känns bra för det är ju så att om bröstcancer metastaserar sej så är skelettet ett av dom ställena som är vanligt att cancern sprider sej till.
Strålningen kommer att börja 1 april. Efter det ska ett blodprov tas för att avgöra om jag har kommit i klimakteriet. Med dom vallningarna jag har är det ganska troligt att det är så. Dessutom har jag inte haft mens sedan första behandlingen.Sedan kommer svaret på det provet avgöra vilken sorts tabletter jag kommer att få som antihormonbehandlingen. Den behandlingen kommer att pågå i 5 år.
På sista tiden har jag haft muskelsammandragningar i hela magen och även i ryggen. Det håller på till och från hela dagen. Läkaren förklarade att det är ett utmattningssymtom. Kroppen är helt enkelt så slut av alla cellgiftsbehandlingar, då reagerar den därför på det viset.

Nu börjar jag ändå känna att det snart är över. Jag är faktiskt riktigt otålig att få min sista behandling. Det blir ett par jobbiga veckor igen. Men nu ska äntligen kroppen och humöret för den delen hinna repa sej. Nu har det ju varit så att precis när det har börjat kännas bättre så har det varit dags för ännu en behandling.

Min äldste son kom helt oväntat hit igår. Det är klart att det påverkar mitt humör positivt. Anledningen att han kom så hastigt och lustigt var väl kanske inte så rolig. Men det är inget som inte går att lösa. Det är dock hans privatliv det handlar om så jag låter det vara just hans privatliv och skriver inte mer om det. Skönt är det ändå att han är här och han sa igår: Nu ska jag ta hand om dej mamma. Nåväl, vi får väl ta hand om varandra litegrann bägge två och det är ju precis som det ska vara.

Imorgon är det dags att cortisonchocka kroppen med 32 tabletter. Prover ska lämnas för att se att mina värden inte är dåliga och på torsdag är det dags för SISTA cellgiftbehandlingen.
Halelujah!!!

Tillfällig bloggpaus pga

Försök till omvärdering av tankar och känslor......

Nu jävlar ska här gnällas.

Åh, jag vet att alla bara menar väl med peppande "bara". Det är bara att jag är så in i bängen trött just nu så jag kan inte ta det på rätt sätt. Jag är överkänslig mot det mesta för tillfället känns det som. Jag är antagligen en förskräcklig person att ha att göra med när jag mår så här.
I måndags mådde jag faktiskt bättre och jag trodde det höll på att vända. Sedan vaknade jag i går morse och det kändes lika jävligt igen.

Min kropp är så fruktansvärt trött. Hela jag är trött. Mitt humör är uselt och jag gråter mycket. Nu när inga fransar längre finns så strömmar tårarna som ett varmt regn över kinderna. När jag ligger i badet har jag lampan släckt. Jag ligger där och låter mörkret omsluta mej. Svart och lent. På kvällarna sitter jag på toastolen och blundar när jag borstar tänderna. Mina ögon är aldrig helt öppna längre. Ryggen värker konstant hela tiden. Jag hatar att se mitt kala huvud i spegeln. Jag hatar att se mina svullna ögon, utan fransar och bryn. Jag hatar dessa jobbiga och pinsamma värmevallningar.

Det är så mycket jag har velat göra men efterhand när orken inte har funnits så har jag fått hålla mej hemma. Det gör mej förtvivlad och förbannad. Cellgifterna styr mitt liv. Cellgifterna tar mitt liv.
DETTA ÄR INGET LIV!
Jag drar mej undan andra människor. Jag åker knappt någonstans längre. Jag ringer knappt till någon längre. Jag behöver andra människor så mycket just nu men kan inte förmå mej att själv ta kontakten. Datorn är min livlina just nu.
Eftersom jag lever ensam så är har jag alltid varit mån om att ta mej ut. Att träffa andra människor. Nu orkar jag inte längre. Jag vill inte längre. Eftersom jag inte orkar hålla humöret uppe väljer jag att vara för mej själv och det skrämmer mej. Jag har haft en depression tidigare i mitt liv och känner igen symtomen.

Mina första fyra Ec behandlingar mådde jag nästan onaturligt bra. En del skakade på huvudet med tankar, att det här stämmer inte. Men jag mådde faktiskt bra. Inte skulle det här knäcka mej inte. Så kom Taxoteren. Den förbannade jävla Taxoteren. Dom fysiska biverkningarna var så kraftiga och långvariga att dom tog bort allt mitt jävlar anamma. Dag efter dag utan bättring har fått min glöd att försvinna. Djupt inne i den berömda åsneröven hamnade jag med ett brak. Ett uttryck som är ganska roligt, men att befinna sej där är mindre lustigt.
Jag vill inte mer. Jag vill verkligen INTE mer.

Suck!!!

Trots detta. Trots allt.
Jag kan faktiskt se att det börjar gå mot slutet. Eländet är snart över. Min kropp ska snart sakta men säkert bli giftfri. Nästa torsdag är sista behandlingen. Ett par veckor med jobbiga biverkningar på det, sedan rensas min kropp ur. Jag vet också att det efter tre veckor är det dags för fem veckors strålning. Fem dagar i veckan i fem veckor. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lite lättare. Min kropp kommer åtminstone inte vara full av cellgifter.

Så jag kommer att fixa det här också. Jag är inte den första som har gjort det och långt ifrån den sista.
DET KOMMER INTE ALLTID ATT VARA SÅ HÄR! DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE!
Tack gode Gud för den meningen som har etsat fast sej i mitt minne.

Men så här känns det just nu. Efter sju cellgiftsbehandlingar. En riktig berg och dalbane resa är det. Imorgon kanske det känns bättre. För det är vad jag hoppas på hela tiden.
"I morgon är det nog bättre".
Men just idag är jag trött ledsen och ganska uppgiven.
Fruktansvärt mycket gnäll, jag vet, jag vet, men det var väldigt skönt att få ösa ur mej det.
Tack ni som orkade läsa ända hit.

Det där med "bara"

Efter ännu ett glatt tillrop om att jag "BARA" har en cellgiftsbehandling kvar.

Till dej som är förkyld och har legat vaken och hostat dej igenom nätterna i en vecka.
Meen! Nu behöver du "bara" bli förkyld en gång till.

Till dej som har haft vinterkräksjukan och spytt tarmarna ur dej.
Meen! Nu behöver du "bara" gå igenom samma sak en gång till.

Till dej som har haft influensa och 40 graders feber.
Meen! Nu behöver du "bara" ligga sjuk en gång till

Till dej som har brutit en arm eller ett ben.
Meen! Nu behöver du "bara" bryta samma kroppsdel en gång till.

Hm....
Tror bestämt att jag har vaknat på fel sida idag.......

Med näsan över täcket

Elva dagar tog det den här gången. Elva dagar som jag helst skulle vilja stryka ett streck över. Idag har det äntligen känts lite bättre. Har sovit riktigt gott i natt och kände mej faktiskt lite glad när jag vaknade.
Jag var ju hos sjukgymnasten dagen efter sista cellgiftsbehandlingen. Har mycket ont i ryggen och det är dags att försöka göra något åt det. Fick bla några övningar jag ska göra hemma. Att göra dom där övningarna har inte varit att tänka på men idag kände jag att jag skulle orka.
Oj oj, när jag låg där på golvet så var jag ungefär lika smidig som en strandad val på torra land. Den kondition jag hade för några månader sedan är totalt borta.
Med mycket stånkande och stönade lyckade jag i all fall genomföra dom.
Sjukgymnasten ville också att jag skulle gå med stavar. Kunde först inte förstå hur det skulle hjälpa min rygg att bli bättre, men hon förklarade att i och med att jag rör mina armar så arbetar också ryggens muskler varmed blodcirkulationen kommer igång.
Det lät ju vettigt. Promenerandet har det inte blivit mycket av sedan sista behandlingen, men idag dammade jag av mina stavar och gick på en liten promenad. Det var hur skönt som helst i det soliga vädret. Efter lite hushållssysslor så var mina krafter borta och jag fick vila lite på soffan.

Även om det känns lättare idag så märker jag att jag är helt slut. Jag är bara en blek skugga av mitt gamla jag. För varje cellgiftbehandling så blir jag ett snäpp tröttare. Jag kommer liksom aldrig upp i den nivån jag varit i innan, utan halkar ännu ett snäpp ner. Jag har svurit på andra (och mej själv också för den delen) som säjer, men nu har du ju bara ändå en behandling kvar. Det är tyvärr ingen som helst tröst när man mår skit och vet att man faktiskt HAR en behandling kvar.

Men idag.... Faktiskt, så kan jag känna att jag BARA har en behandling kvar. Jag önskar bara att jag hade ett berg i närheten. För det känns som jag har gått uppför ett helt berg och jag skulle vilja stå där på toppen och bara vråla rakt ut.

NU ÄR DET ÖVER!
JAG HAR KLARAT DET! '

Strålningen tar jag i nedförsbacken känns det som.
Denna långa resa som cellgiftsbehandlingen har varit är mycket snart över.
Aldrig, aldrig vill jag göra den resan igen.

Vad vore mänskligheten utan Taxotere?

Är lat så här på söndagskvällen. Skrev det här på forumet för cancertjejer igår kväll. Gör det enkelt för mej och kopierar det jag skrev rakt av.

Om det finns något jag vekligen hatar just nu så är det biverkningarna på cellgifter. Främsta hatobjektet är Taxoteren. När jag låg i sängen och egentligen borde sova så försökte jag att komma på något positivt med Taxotere. Eftersom jag har MYCKET sjuk humor så blev resultatet som följer.

Vetenskapen har uptäckt ett nytt medel mot överaktivitet. Medlet har visat sej mycket effektivt. Taxotere som medlet heter ges främst till rastlösa och hyperaktiva personer. Det är långtidsverkande och har mycket god effekt på såväl gammal som ung.

Nu behöver du inte gå ut i skogen och leta svamp längre. En substans som går under namnet Taxotere finns nu på marknaden att köpa till ett mycket förmånligt pris för den som vill odla sin egen svamp i hemmet. Fördelen med Taxoteren är att svampen finns på plats i munnen och behöver alltså inte tillföras i matlagningen. Redan tre dagar efter intag av Taxotere är man garanterad en säker skörd.

Socialstyrelsen går nu ut och varnar för en ny drog. Drogen klassas av missbrukarna som sk neråttjack och har redan blivit mycket populärt. Taxotere eller taxar som det även kallas på gatan är mer passiviserande än drogen cannabis. Det som talar mot den nya innedrogen är att priset på gatan är mycket högt. En typisk Taxoteremissbrukare känns lätt igen på den framåtlutande gångstilen med små hasande steg och dess sammanbitna ansiktsutryck.

Upplever du att din make/maka kryddar din mat alldeles för starkt. Har du sagt ifrån tusen gånger men inget hjälper. Prova det nya medlet Taxotere. Medlet tar effektivt bort alla antydningar till för salt och kryddad mat och husfriden kan åter lägra sej i hemmet.

Lider du av nageltrång. Behandla i hemmet med Taxotere. Medlet är dock en aningen bedrägligt då det är svårt att förutse om just den nageln du vill bli av med verkligen lossnar. Fördelen är att läkarvården inte behöver anlitas utan medlet används i hemmiljö. Finns nu receptfritt på apoteket.

Oönskad hårväxt behöver inte längre vara något problem. Det nya medlet Taxotere är mycket effektivt mot all oönskad hårväxt. Pengar tillbaka garanti utlovas om det mot förmodan inte skulle fungera. En nackdel är dock att behandlingen måste upprepas var tredje vecka.

Skönhetsindustrin släpper i dagarna ett nytt effektivt medel mot fet hy. Taxotere har visat sej mer effektivt mot fet och blank hy än något annat medel på marknaden. Huden stramas upp och rynkorna slätas ut på ett häpnadväckande sätt. Än så länge kan man dock endast få medlet hos legimiterade hudterapeuter då det skall injeceras intravenöst i blodet var tredje vecka. Dock tros medlet finnas på burk redan inom ett år.

Försäkringskassan tar nu hårda tag mot ökade sjukskrivningar. Tusentals kvinnor som har blivit diagnostiserade sk kärringvärk ringer in och anmäler sej för en ny och okänd åkomma. Kvinnorna påstår sej ha något de kallar Taxvärk. Försäkringskassan ställer sej helt oförstående till denna åkomma. I ett uttalande säjer Fk att det är typiskt kvinnor att blanda in något som en hundras i värkande ben. Även svenska kennelklubben är kritiskt till benämningen.

Ja där fick jag flippa ur lite sent på lördagskvällen. Nu är det dags att ta min Taxoterestinna kropp till sängen.

Natti! Bea

Man e´ modern minsann

Ensam igen sedan några timmar tillbaka. Ensam men på mycket bättre humör än på länge.
Denna gången kunde pojkarna bara stanna över natten, men jag är glad för varje sekund vi får tillsammans. Nästa gång stannar dom längre.

Igår åt vi kungligt. Potatisgratäng med massor med grädde och vitlök. Till det helstekt fläskfilé. Bägge två har gått kockutbildning och är jätteduktiga på att laga mat. Efterätten stod jag för. Exotisk fruktsallad med sås gjord på bla vit choklad och ännu mera grädde. Det var så gott alltihop.

Efter middagen skulle jag födelsedagsfiras i efterskott. Blev utkommenderad på trappen en stund. När jag fick lov att komma in stod dom i vardagsrummet. Jag tittade på dom. Jag tittade på bordet och såg ingenting.
Efter ett par förvirrade minuter tittade jag i hörnet där min dator står. Där på skrivbordet stod en plattskärm. Min gamla skärm gick ju sönder och jag köpte en gammal begagnad bildrörsskärm i all hast. Oj så glad jag blev. Tyckte väl att dom hade lite mycket packning för att bara stanna över en natt.
Jag fick även en mössa. En sådan där trendig sak som ungdomar har nuförtiden. En som man drar långt ner i pannan och över öronen och som man kan ha både inne och ute. Passar väldigt bra till en skallig cancerpatient.
Blev så full i skratt när vi satt och spelade monopol nu på förmidagen. Alla tre med mössor långt neddragna över pannan. Morsan är modern minsann*L*

Det var så skönt igår kväll. Stim och stoj. Hög musik på stereon. Timbuktu tror jag dom hette. Riktig dunka dunka. Här har varit alldeles för tyst en lång tid nu.
Vid elva på kvällen gick vi ut på promenad. Sedan såg vi Mikael Persbrandst nya film på dvd. Kommer inte ihåg vad den heter men den var bra. Sent blev det och trött var jag. Men vad gjorde det. Sova finns det ju all tid i världen för.

Detta besöket var rena energikicken för mej. Hoppas att jag kan leva på det ett tag framöver.
Om inte så kommer dom ju snart igen.

Njutningfull längtan

I morgon kommer dom!!!

Älskade barn......

Enough!

Att få åka till Vidarkliniken ser jag som en stor förmån. En förmån för mej som cancerdrabbad. Att bara få vila upp sej och få njuta av deras behandlingar och aktiviter är något jag har sett fram emot.

Det var meningen att jag skulle ha åkt mellan femte och sjätte behandlingen. Eftersom det är omständigt för mej att ta mej dit, tågbytena och bussbytena är många, så förstod jag att med all packning, skulle jag inte orka så tätt efter en cellgiftsbehandling.
En person erbjöd då att skjutsa mej. Jag blev en aning förvånad, det var inte riktigt likt henne att göra något sådant, men så klart blev jag glad och tacksam. Som jag borde ha förstått drog hon sej ur. En annan person erbjöd sej då att köra mej och det blev bestämt att jag skulle åka efter min sista behandling. Nu har omständigheterna gjort att hon inte heller kan köra mej.

Jag skulle kanske kunna fråga några fler, men nu får det räcka. Det är inte så att jag känner mej illa behandlad eller tycker synd om mej själv på något vis. Visst är jag ledsen att det inte blir av. Men jag känner nu att det här har givit mej mer oro och bekymmer än vad det har kännts bra. Nu vill jag inte ha mer förhoppningar om att komma iväg, och ingen mer besvikelse över att det inte blir av.
Så jag lägger ner det. För nu i allafall.

Vidarkliniken finns kvar. Jag har min remiss och kan åka dit lite senare. Då kan jag ta mej dit för egen maskin och behöver inte bekymra mej om det ska bli av eller inte.

Skönt att ha fattat ett beslut.
Skönt att slippa oroa mej mer.

Tröttsamt trött

Lyckas inte komma till ro på nätterna. Svettas något kopiöst. Blir alldeles fuktig över hela kroppen. Sedan svalnar jag av och det varma blir kallt och jag fryser. Så håller det på nätterna igenom. Otrevligt till tusen.
Det gör ju att jag är mycket trött på dagarna. Har inte så mycket ork just nu. Rygg och ledvärken har tilltagit, nu när kortisonet är nedtrappat.
Ja det är ju biverkningar att räkna med. Inget som förvånar mej, bara lite jobbigt medans det pågår.
Har tagit små korta promenader under helgen. Det har varit ganska skönt väder, även om det har blåst mycket.
I dag gick jag ner till affären och köpte chips. Något jag nästan aldrig äter annars. Nu passar det mej precis, salt och kryddigt
Det händer inte mycket just nu alltså.
Det är bara att invänta att orken till att göra något, ska komma tillbaka.

Cellgiftsbehandling nr 7. One more to go

Efter två dagars febril aktivitet och i stort sett ingen nattsömn på två nätter, gick luften ur mej i eftermiddags.
Antalet kortisontabletter är nedminskat till 8 tabletter i morse och det märks direkt. Värken kommer som ett brev på posten och jag är mycket trött.
Maten smakar ingenting, får salta allt jag äter. Antagligen helt oätbart för någon annan. Händerna är supertorra och jag fryser med ständiga inslag av svettvallningar.

Cellgiftsbehandlingen gick bra i tordags i alla fall. Bitte behövde bara sticka en enda gång. Både hon och jag var lite oroliga. Cellgifterna gör att venerna hårdnar och jag har ju blivit stucken ett antal gånger nu. Inte bara inför behandlingarna utan även inför undersökningar och provtagningar. Förra gången fick jag en lätt veninflammation så denna gången fick jag en salva som jag ska smörja armen med flera gånger om dagen.

Nåja. Nu är det bara en gång till och jag börjar att se ljuset i tunneln. Visst är det bra att cellgiftsbehandlingar finns men jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen.
Det är i ett gott syfte, det vet jag och jag får ofta höra det när jag är lite gnällig. Men det kan vara svårt att ta in det, och vara nöjd och glad när det är som jobbigast.

Nu är det bestämt att mina två pojkar kommer på fredag. Det ska bli helt underbart. Jag längtar efter dom så det värker. Inför dom behöver jag inte lägga på mej någon mask, utan jag kan bara vara den jag är. En mycket trött mamma i slutet av en cellgiftsbehandling.

I kväll lutar det nog åt, att det är så illa att jag faktiskt kommer att titta på melodifestivalen.
Hujeda mej *L*

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea

Totalt kortisonspeedad

Sov ett fåtal timmar i natt och klev upp kl 06.
Cellgiftsbehandlingen gick bra. Ska försöka skriva mer om det imorgon.
Har varit som en virvelvind idag. Försökte lägga mej en stund när jag kom hem. En kvart klarade jag av sedan var det bara att upp och hoppa.
Nu när jag äntligen har satt mej ner är det för sent att blogga och svårt också. Jag skriver varannan bokstav fel hela tiden.
Imorgon ska jag vara hos sjukgymnasten 8,30. Måste stiga upp 06,30.
Ska därför nu krypa ner och se om jag kan få några timmars sömn.
Är tyvärr klarvaken så jag undrar om det går.
Med 64 kortisontabletter på två dagar så känns det ganska så omöjligt.
En tråkig bok kanske gör susen.

Mejkad och fejkad

Många människor har svårt för att visa hur dom egentligen mår. Om man inte bara ser till ett sminkat ansikte och stylat hår (om det finns något).
Om man tittar bakom det, och leendet som kanske inte är riktigt äkta. Så kanske man kan se och förstå att allt det där bara är en förvivlad mask.
En mask som krampaktigt hålls fast vid för att inte bryta ihop inför en annan människa.

Jag hittade den här lilla dikten på Cancertjejernas forum. Ingen vet vem som har skrivit den. Men den passar så bra in på så många. (läs mej)

"Att ta varje tecken som en möjlig symbol.

Att höra en viskning - men ana ett vrål.

Uppfånga en mening - men helst fatta två.

OCH i blotta tystnaden - söka förstå!"

Näst sista cellgiftsbehandlingen i morgon kl 9,30
Åt det kan jag faktiskt både skratta och gråta.

Min akilleshäl

Något jag har ett stort problem med, är att tillåta mej själv att må dåligt. Det gick bra att ha cancer så länge jag inte kände mej sjuk. Då jag fortfarande hade orken att aktivera mej, träffa vänner och framför allt vara glad. När orken tryter och när cancerbehandlingen styr mitt liv gör det mej både ledsen och förbannad. Det här är ett problem jag har dragits med hela mitt liv. Jag är vanligtvis en väldigt optimistisk person. Vill alltid hitta på saker och gillar att skämta och skoja. Men nu har jag svårt både att vara social och på glatt humör.

Alla kommer vi väl in i downperioder. Hos mej brukar dom inte vara speciellt länge. Det sitter i ett par dagar sedan mår jag bra igen. Nu har ju behandlingen pågått i fyra månader. Det har varit jobbigt både fysiskt som psykiskt. Jag har ändå varit väldigt pigg och allert under dom första fyra cellgiftsbehandlingarna. Det har känts som jag har orkat med det som har varit jobbigt.
När jag började med Taxoteren så slog det ut nin kropp fysiskt. Helt plötsligt orkade jag inte längre. Min kropp kändes över en natt mycket gammal. När det tillståndet blev varaktigt, och inte gick över, så följde psyket med. Det är svårt att vara glad när kroppen är fylld av trötthet och värk.
Då började jag jaga på mej själv. Så här illa får jag bara inte må. Jag kämpar och kämpar för ett bättre mående. Jag kämpar för att var glad. Jag försöker ignorera min värk, trötthet och alla andra biverkningar, men det går inte. Då blir jag både ledsen och arg. Arg på mej själv som inte mår bra. Arg på cancern som styr mitt liv.


Det här är lite av min akilleshäl. Idag har jag pratat länge med min terapeut om detta. Att jag måste acceptera att fyra månaders cellgiftsbehandling tar ut sin rätt. Att det inte är så konstigt att jag mår som jag gör nu. Dels att kroppen inte orkar, men även att jag inte kan gå igenom den här cancerresan med ett glatt leende på läpparna varje dag.
Så jag ska försöka att acceptera att det är som det är just nu. Tungt och jobbigt. Inget konstigt alls efter sex cellgiftsbehandlingar. Sedan får man ju betänka allt som hände innan det. Cancerbeskedet, operationen och alla undersökningar och provtagningar. Det är mycket att gå igenom på en så kort tid. Tacka fanken att det inte går att må bra jämt och ständigt.

Dags att bli lite snäll mot mej själv kanske....

Det är bara mög.....

All den positivitet jag har kännt under den här cancerresan är som bortblåst. Lyckas inte få upp humöret. Helgen har varit mycket jobbig. Min mammas karls inställning till det mesta suger musten ur en totalt. Det finns ingen sympati för något. Jag förstår inte människor som är så trångsynta. Det skrämmer mej otroligt mycket. Det är en sådan inställning som skapar hat och våld i världen.
Min mor har sina åsikter om saker och ting men hon kan ändå någonstans hålla dom för sej själv. Åtminstone inför mej. Vi har varit ovänner många gånger i livet för att vi tycker så olika. Nu försöker vi hålla våra åsikter för oss själva och på så sätt ändå komma överens. Hon kan inte ändra på mej och jag kan inte ändra på henne och det har vi accepterat.
Saknar min far oerhört mycket. Han var en sådan god människa. Empatisk och omtänksam.

Jag kan lugnt skriva allt det här. För enligt min mor och hennes karl är datorer bara mög (skit på skånska) dom kommer aldrig att läsa den här bloggen ändå. Skulle dom mot förmodan göra det så blir det inte förrän efter min död. Då spelar det ju ingen roll längre.
Efter dom hade åkt så kunde jag äntligen gråta ut. Har fått hålla det inom mej hela helgen och det har varit tröttsamt.

Vet inte riktigt hur jag ska få upp mitt humör. Jag är trött och håglös. Inget är speciellt roligt. Jag borde väl se att cellgiftsbehandlingen snart är slut och må bra i vetskapen om det, men det går inte just nu. Det är bara så tungt och jobbigt. Det har faktiskt inte känts bra sedan lilla gumman förvann. Det var som att gå in i en stor vägg.

Har problem med min dator till råga på allt. Jag vet inte om det är min dator eller skärmen det är fel på. Har nu bytt skärm med min granne för att på så sätt kunna se vilket av dom det är fel på. Bilden på skärmen bara blinkar när datorn har varit avstängd över natten. Det tar ett ett timmar innan den kommer igång.
Eftersom min ekonomi är mycket dålig satte jag ut en annnons på blocket. Har inte råd att köpa en ny skärm. Hade en på gång 4 mil härifrån men min mor vägrade att köra mej dit. Det var ju alldeles för besvärligt tyckte hon. Jag har ju ingen egen bil och det hade underlättat väldigt för mej. Jaja, nu kanske det är datorn det är fel på istället. Jag har garanti kvar, men den är köpt på Netonet så den måste isåfall skickas och det kan ju ta sin lilla tid.

På torsdag är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Kanske kan det vända då. Sedan är det ju bara en till och sedan är det över.
Vad kan fem veckors strålning vara jämfört med sex månaders cellgifter?
Inte kan det vara lika jobbigt?

Hipp Hipp..........

Ida´e ingen vanlig dag

För ida´ e´ de´ min fölseda´!

Vanka med mej

När natten sluter sitt mörker om min rastlösa kropp.
När tystanden stegrar sej till ett outhärdligt vrål,
sveper jag morgonrocken runt min varma kropp.

När spåren i min ändlösa vandring djupnar.
När tröstandet blir som kletig honung, alltför söt
Då önskar jag att du tog min hand i din.

Bara...

Vanka med mej
Vanka med mej i mina spår.

När ord blir överflödiga
När inget av det sagda lindrar.
När vardagen rasar ner i avgrundens djupa hål.

När maktlösheten intar min bonings slutna rum.
När frågor lämnas vind för våg.
När ingen hör mitt inre gälla skri.

Bara...

Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.

Lägg din arm om min kropp
Låt min själs smärta flyta in i din.
Lev mitt liv i några tysta sekunder
Håll om mej och låt din kropp ta emot min förtvivlan.
Låt min kropp smälta in i din.

Och vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.

Endast då kan min oro lätta en kort sekund.
Endast då kan ditt varsamma tröstade ge lindring.
Endast då kan du bära min sorg.
Endast då kan min själ finna ro.

Så du, snälla rara du.
Om du kunde.

Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.


Det finns något som är värre än alla cellgifter och strålning.
Värre än biverkningar och operationer.
Det är den väntan vi cancerpatienter tvingas gå igenom när vi väntar på cancerbesked, operationer och behandlingar. Denna väntan är outhärdlig och fruktansvärt grym. Denna väntan och känslorna den väcker går inte att förstå om man inte har varit där själv. Det handlar om många sömnlösa nätter och dagar som levs i en bubbla som ingen annan når in i.
Du har fått besked om att du har en sjukdom som kan kosta ditt liv och på ett bisart sätt hamnar du i något som kan liknas en telefon kö, där en onårbar röst säjer: Du har plats nummer 79 i kön, samtalet besvaras så fort vi kan.....
Dikten eller texten eller vad jag ska kalla den är skriven efter ett långt telefonsamtal med en Bc syster som väntar på besked om hur hennes behandling kommer att se ut. Om det blir ännu en operation eller inte. Jag har varit precis där hon är och det är en hemsk långdragen tortyr.
Det verkar som om cancervården har glömt något. I all den forskning som läggs ner över hela världen så har en viktig bit fallit bort. En bit som man är så utlämnad och övergiven i. Denna outhärdliga väntan.
Hang in there, vännen. Snart är det över!