onsdag 7 maj 2008

LA GRAND FINALE!

Och det blev det verkligen. Under hela min strålningsperiod har jag haft samma personal. 4 st så underbara människor som har gjort det svåra så mycket enklare. Dom lugnade mej i början när jag tyckte att det var så obehagligt. Vi har skrattat, skojat och kramats. Det är dom som har gjort det uthärdligt att åka dit varje dag.

Idag när jag kom så hade dom lagt ut en röd matta i den lilla korridoren till strålningsrummet. När jag gick på den så stod dom och bildade en tunnel med armarna som jag gick igenom med tårarna strömmande nerför kinderna. När jag kom in i strålningsrummet så spelades Pretty Woman (walking down the street) på högsta volym ur högtalarna.
En av personalen är en man.(så trevligt) Vi kan kalla honom Manolito, dansade disco framför mej. En av tjejerna hoppade upp på behandlingsbänken och stod där och dansade. Jag tror de andra två blev så överraskade av Manolitos stripteaseliknande discodans att det enda som gick att göra var att gapskratta. Är väl bäst att tillägga att stripteasen endast sträckte sej upp till ett par bara knän. Att sedan Vackra Vera stod på behandlingsbänken och shejkade loss gjorde ju inte saken sämre. Oj, vad jag önskade att jag hade haft en videokamera.

Tack ni underbara söta! ni tog mej verkligen på sängen och gjorde denna dagen till en dag jag aldrig kommer att glömma. Det blev riktigt svårt att gå därifrån. Var tvungen att gå in på toaletten och gråta en skvätt. Dom som såg mej gå ifrån Onkhuset måste trott att jag hade fått ett mycket svårt besked. Rödgråten och snorig.

Mina tankar om hur det känns nu när jag flyger fri som fågeln, har inte hunnit landa i mej ännu. Just nu, är bara just nu.

Här kommer det några bilder som visar hur det ser ut, där jag har tillbringat 5 dagar i veckan i 5 veckor.



Där har jag alltså legat. Hela maskinen har snurrat runt vänster sida från ryggen upp till mitten av bröstkorgen. Jag har strålats i 5 fält. Maskinen börjar stråla mot baksidan av axeln för att sedan ändra läge 5 gånger upp mot vänster bröst. Den längsta strålningssekvensen var ungefär 40 sekunder. Man ser ingen stråle. Man känner ingenting. Allt man hör är ett ihållande pipande ljud när apparaten är igång.




Man ligger med armarna över huvudet och håller sej i dessa "pinnar". Inte för att trilla av sängen;=) Utan för att ligga helt stilla så att strålningen kommer exakt där den ska.




När behandlingen pågår går personalen ut. Man övervakas hela tiden från dessa skärmar. Skulle jag av någon anledning vilja bryta behandlingen så hade jag bara behövt vinka med ena handen så hade det synts på skärmen.




Aldrig har någon lagt ut en röd matta för mej att gå på tidigare. Idag hände det.




Rosen som ligger uppepå tavlan gav jag till dessa underbara människor. På skaftet sitter det en fjäril. Det får symbolisera min kärlek, men nu gör jag som fjärilen. Flyger min väg.
Den blev placerad över denna vackra tavla. Det känns bra att en liten bit av mej kommer att finnas kvar där. Hoppas personalen minns mej på samma sätt som jag kommer att minnas dom. Med glädje!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Ett stort GRATTIS till dig och till din frihet!!! Så skönt att eländet är över! Jag känner så väl igen mig när jag ser bilderna, tänk det var inte länge sen jag sprang där varje dag. Sista dagen rann tårarna på mig oxå...
Ha det nu så bra och fira ordentligt!
Många kramar Helena

Sara sa...

En stor dag - med massor av känslor! Vi ses i morgon....

Nina sa...

Massor av grattis till dig...
känner en sån glädje med dig..
tack för att du lyste upp min dag med dit underbara inlägg..

kramar i massor
nina

Anonym sa...

Åh så härligt -Grattis!!!
Nu är du klar,fri från behandlingar och kan njuta av sommaren. Inga behandlingar, undersökningar eller provtagningar i sikte...Jag kände verkligen mig befriad.
Stor kram
Lena

Kristallen/Obs ny bloggadress: www.kristallens.blogg.se sa...

Ett Jätte Grattis till dig Bea. Njut så mycket du kan av din frihet o jag säger vilken underbar personal, så skulle flera varit.

Va rädd om dig Kram från Christel

alexandra sa...

Tack alla!
Det var en härlig dag och en härlig känsla.
Kram Bea

Anonym sa...

varfor inte:)