Förra helgen kände jag den komma krypande. Tröttheten. Envis som jag är så struntade jag i den. På måndagen åkte jag till strålningen 13,30. Sedan var det styrelsemöte på Moa-Lina (östergötlands bc förening) Har ju blivit invald där som suppleant. Mötet höll på i 3 timmar. Kl blev 20,30 innan jag var hemma. Kommande dagar rullade på i samma takt. Strålning varje dag. Läkarbesök. Norrbaggan kom från Norge och vi var och shoppade en dag och hon och lilltösen kom hem till mej dagen efter. Marknad i torsdags som jag bara var tvungen att åka på. Jagar T-shirtar som ju är högre i halsen än vad toppar är. Jag är ordentligt röd nu av strålningen och solen får inte komma i kontakt med det området som är strålat. Promenader, 40 minuters envist flåsande på min crosstrainer. Det sjuka i det sammanhandet är nog att jag skulle ha svårt att orka 40 minuter när jag var frisk. Envis, envis, envis....
Som en maskin har jag ångat på och när jag väl har kommit hem så har jag lagt mej på soffan och somnat som en stock. Vaknat bara för att gå och lägga mej i sängen. Upp igen 6,30 och i väg till ännu en strålning. Vad som har hänt nu under strålningsbehandlingarna som inte har så många kroppsliga biverkningar om allt går som det ska, är att jag har dragit på mej en magkatarr. Småmolande värk och lite illamående. Kan bara äta jättelite så är jag proppmätt. Cellgifternas biverkningar satte sej i kroppen och strålningarnas biverkningar har satt sej i huvudet (psyket)
Men nu är det snart över. Endast 3 strålningar kvar. Så släpp fången loss. Det är vår!;=)
Det tog stopp när jag läste din kommentar Helena. Tack för den. Det var precis vad jag behövde. Då släppte jag tårarna och insåg ännu en gång att sviterna av behandlingarna får jag leva med ännu ett tag.
Så nu rinner trötthetens tårar nerför mina kinder men det känns faktiskt rätt skönt att tillåta mej att trycka på bromsen.
Jag får försöka ännu en gång med det som har varit det allra svåraste under sjukdomsresan. Förstå att jag har en allvarlig sjukdom. Acceptera att orken jag hade innan jag fick cancer tar lång, lång tid att få tillbaka.
För att lätta ännu mer på trycket så kommer det nu en rad med svordomar så känsliga läsare kan sluta läsa här.
Jävla förbannade Herr Cancer. Att du skulle vara så jävla omständig på så många sätt kunde jag aldrig ana. För din egen skull din skitstövel, våldta aldrig min kropp igen för jag kommer att se till att du döden kommer dö, för alltid. Jag hatar dej mer än något annat i detta liv, ditt egotrippade arsel!......
Så nu känns det lite bättre igen;=)
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar