När allt inte längre är bara cancer

Behovet av att skriva har minskat för tillfället. Bloggen har varit ett jättebra verktyg för mej att bearbeta den här sjukdomstiden men nu känner jag att humöret och krafterna börjar återvända ordentligt och behovet av att skriva är inte lika stort just nu. Kanske kommer jag att skriva oftare kanske inte. Det får bli när det finns tid och lust. Jag ser det hur som helst som ett friskhetstecken. Nu har jag energi att prioritera andra saker i livet och det känns så himla bra.

Håret är nu ca 1 cm. Så fort det blir varmt nog så kommer jag att skippa huvudbonaderna. Jag bryr mej faktiskt inte om att folk stirrar. Ögonfransarna och ögonbrynen har inte satt fart att växa än men det kommer väl.

Jag är trött i den bemärkelsen som jag kallar normalt trött. Jag stiger upp 6,30 varje morgon. Åker till strålningen. När jag kommer hem vilar jag en stund ibland men nu är det faktiskt dagar när jag känner att det går ändå. Är ute mycket. Rör på mej, träffar människor igen. Jag vill saker igen. Det fanns en tid när jag verkligen inte kände för någonting. Jag ville inte träffa någon och jag orkade inte göra något. Det känns så skönt att den där mördande cellgiftströttheten är borta.
Den tog både på kropp och själ.

Var lite optimistisk i mitt förra inlägg och räknade fel angående strålningarna. Jag har 7 st kvar. Nästa vecka blir det bara 3 stycken gjorda. Det är ju 1:maj på torsdag så då blir det ingen. På fredag blir det också ledigt eftersom det är en klämdag. Så 3 st nästa vecka och 3 st veckan efter. Sedan är det klart.
Efter det ska ett blodprov tas för att bedöma om jag är i klimakteriet eller inte. Efter det blir det det läkarbesök angående antihormonbehandlingen som kommer att tas i tablettform i 5 år. Sedan återstår bara efterkontroller. Lite vidskeplig är jag ändå så när jag skriver det här så blir det med både peppar peppar ta i trä och för säkerhet skull spottar jag ett par gånger över axeln också;=)