söndag 6 april 2008

Med små små steg ...

Jag var nog för optimistisk när jag trodde att allt skulle vara som vanligt efter cellgifterna. Jag ville så förtvivlat att den Bea som fanns innan cancerbeskedet skulle infinna sej igen. Jag ville att tröttheten skulle vara borta. Jag ville att min kropp skulle fungera som innan.

Nu blev det inte så. I slutet på veckan kom tröttheten tillbaka igen. Cellgiftströttheten. Med det kom förtvivlan. Förtvivlan när jag insåg att det kommer nog aldrig att bli som förr igen. Visst det kommer säkert att bli mycket bättre än vad det har varit dom sista månaderna. Men det kommer att ta tid. Kroppen har på något vis förändrats.
Det är inte bara det att bröstet är borta. Min mage har pajat ihop totalt. Har riktig diarré varje morgon och får gå åtskilliga gånger på toaletten. Ett av levervärdena är lätt förhöjt. Ska prata med en läkare i telefon om det i morgon. Värken och den känslan att jag har något som trycker under höger revbensbåge finns kvar. Är misstänksam att det i allafall har något med levern att göra. Det ska bli intressent att höra vad läkaren säjer för det är ingen onk som ska ringa mej utan en läkare som är specialist på just levern.
Ryggvärken finns också kvar även om den är bättre. Gör mina rörelser och använder Tens apparaten jag fick av sjukgymnasten.

Allt det där kan jag stå ut med men när den där förlamande tröttheten kommer då brister allt. Då blir ryggvärken olidlig. Då blir trycket under revbenet olidligt. Då orkar jag inte med min dåliga mage. Då orkar jag inte med mej själv.
Idag känns det i allafall lite bättre. Ska gå ute på en skogspromenad med A framåt kvällen. I morgon ska jag på Bc föreningens vatten gympa och det ser jag fram emot mycket.

Men det gäller nog att inte ha för höga förväntningar på kropp och själ. Jag får nog försöka inse att jag har en lång väg tillbaka och att vägen börjar med små små steg och inte dom sjumilakliv jag så gärna hade velat ta.

4 kommentarer:

Kristallen/Obs ny bloggadress: www.kristallens.blogg.se sa...

Det e nog så Bea, små kliv framåt med små delmål istället.Kan tänka mig att man så gärna vill att allt ska vara som vanligt igen efter behandlingar o elände, räcker att jag går till mig själv vad jag tänker.. Hoppas att du får klarhet i det där med levern så oron kan försvinna. Sköt om dig Kram Christel

Helena sa...

Man vill att allt ska vara som vanligt men tyvärr så verkar det ta väldigt lång tid och frågan är: blir det någon gång som vanligt igen? Jag själv väntar och väntar men än är det inte som vanligt och jag vill ha lugn och ro och slippa allt som har med sjukhus att göra!
Bea-vännen! Jag håller tummarna för dej och skickar en massa styrkekramar till dej genom cyberrymden! Och tillåt dej att vara trött, det är kämpiga veckor med strålningen! / Helena

Nina sa...

Det blir nog inte som vanligt igen.. men jag försöker se det som en andra chans..
Nu kan du forma dig till vad du vill.. eller hur du vill.
Och tillåt dig att ta det lugnt..
ha inte bråttom.. det har jag.. tror att allt ska bli som vanligt..
allt runt om är ju som vanligt.. men det är ju inne i en själv det har förändrats.. mycket... och tiden får ju utvisa om det är till det bättre...
kram till dig..
nina

Helena sa...

Bea!
Hur mår du?
Hur gick samtalet med läkaren?
Jag tänker på dej!
Stor varm kram / Helena