Efter denna tuffa cancerbehandling som pågått sedan operationsdagen de 13/8 07, tappade jag helt plötsligt fotfästet.
Jag borde ju vara glad och tacksam för att behandlingarna är över men jag är bara så trött. Trött på allt. Inget känns roligt. Det är bara så tungt.
Det har snurrat på så länge, som en hysterisk karusell och det enda jag har kunnat tänka och fokusera på var att ta mej igenom behandlingarna. Jag satte mitt vanliga vardag åt sidan och gjorde det jag måste. Det som jag hade fått order om att göra. Det handlar inte om att vara duktig i sådana här lägen. Det handlar om att göra det. Vare sej man vill eller inte. Jag hade ju inget val. Det handlar om liv eller död. Varsågod och välj!
Nu är det som sagt tungt och jobbigt och det livet och de bekymmer som jag någonstans la på hyllan den 2/8 07 då jag fick min diagnos, måste jag ta itu med.
Jag gör det med denna fantastiska sång. Den borde vara lika viktig som morgonkaffet varje dag.
För alla!
Så lyssna och njut och framför allt KÄNN!
Tack Anita och Sara för att ni finns och påminner mej om vem jag är.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort det.
3 kommentarer:
Stark sång.. mycket stark.
och jag hade som tur en bunt med servetter i beredskap..
Men ack vilken styrka den ger en...
Massor av kramar till dig..
Nina
Tänk, då när vi sågs förra fredan. Tänkte jag be dig tänka på den här underbara texten. Den säger exakt allt.
Glömde ju, tack snälla du för att du omnämner mig så fint i bloggen!
Kram
Skicka en kommentar