tisdag 19 februari 2008

Min akilleshäl

Något jag har ett stort problem med, är att tillåta mej själv att må dåligt. Det gick bra att ha cancer så länge jag inte kände mej sjuk. Då jag fortfarande hade orken att aktivera mej, träffa vänner och framför allt vara glad. När orken tryter och när cancerbehandlingen styr mitt liv gör det mej både ledsen och förbannad. Det här är ett problem jag har dragits med hela mitt liv. Jag är vanligtvis en väldigt optimistisk person. Vill alltid hitta på saker och gillar att skämta och skoja. Men nu har jag svårt både att vara social och på glatt humör.

Alla kommer vi väl in i downperioder. Hos mej brukar dom inte vara speciellt länge. Det sitter i ett par dagar sedan mår jag bra igen. Nu har ju behandlingen pågått i fyra månader. Det har varit jobbigt både fysiskt som psykiskt. Jag har ändå varit väldigt pigg och allert under dom första fyra cellgiftsbehandlingarna. Det har känts som jag har orkat med det som har varit jobbigt.
När jag började med Taxoteren så slog det ut nin kropp fysiskt. Helt plötsligt orkade jag inte längre. Min kropp kändes över en natt mycket gammal. När det tillståndet blev varaktigt, och inte gick över, så följde psyket med. Det är svårt att vara glad när kroppen är fylld av trötthet och värk.
Då började jag jaga på mej själv. Så här illa får jag bara inte må. Jag kämpar och kämpar för ett bättre mående. Jag kämpar för att var glad. Jag försöker ignorera min värk, trötthet och alla andra biverkningar, men det går inte. Då blir jag både ledsen och arg. Arg på mej själv som inte mår bra. Arg på cancern som styr mitt liv.


Det här är lite av min akilleshäl. Idag har jag pratat länge med min terapeut om detta. Att jag måste acceptera att fyra månaders cellgiftsbehandling tar ut sin rätt. Att det inte är så konstigt att jag mår som jag gör nu. Dels att kroppen inte orkar, men även att jag inte kan gå igenom den här cancerresan med ett glatt leende på läpparna varje dag.
Så jag ska försöka att acceptera att det är som det är just nu. Tungt och jobbigt. Inget konstigt alls efter sex cellgiftsbehandlingar. Sedan får man ju betänka allt som hände innan det. Cancerbeskedet, operationen och alla undersökningar och provtagningar. Det är mycket att gå igenom på en så kort tid. Tacka fanken att det inte går att må bra jämt och ständigt.

Dags att bli lite snäll mot mej själv kanske....

2 kommentarer:

Bågan sa...

Bea, älskling!
Det är ok att inte må bra.
Jag förstår dej om du inte vill, men det ÄR faktiskt ok.
(jag gillar faktiskt att tycka synd om dej, galen som du är)

Storkram från Eva

alexandra sa...

Bågan. Hihi. Nu fick du mej faktiskt att skratta. Tack för det.
Å du är inte så lite galen du heller gumsigumsan.
Kramizar Bea