måndag 18 februari 2008

Det är bara mög.....

All den positivitet jag har kännt under den här cancerresan är som bortblåst. Lyckas inte få upp humöret. Helgen har varit mycket jobbig. Min mammas karls inställning till det mesta suger musten ur en totalt. Det finns ingen sympati för något. Jag förstår inte människor som är så trångsynta. Det skrämmer mej otroligt mycket. Det är en sådan inställning som skapar hat och våld i världen.
Min mor har sina åsikter om saker och ting men hon kan ändå någonstans hålla dom för sej själv. Åtminstone inför mej. Vi har varit ovänner många gånger i livet för att vi tycker så olika. Nu försöker vi hålla våra åsikter för oss själva och på så sätt ändå komma överens. Hon kan inte ändra på mej och jag kan inte ändra på henne och det har vi accepterat.
Saknar min far oerhört mycket. Han var en sådan god människa. Empatisk och omtänksam.

Jag kan lugnt skriva allt det här. För enligt min mor och hennes karl är datorer bara mög (skit på skånska) dom kommer aldrig att läsa den här bloggen ändå. Skulle dom mot förmodan göra det så blir det inte förrän efter min död. Då spelar det ju ingen roll längre.
Efter dom hade åkt så kunde jag äntligen gråta ut. Har fått hålla det inom mej hela helgen och det har varit tröttsamt.

Vet inte riktigt hur jag ska få upp mitt humör. Jag är trött och håglös. Inget är speciellt roligt. Jag borde väl se att cellgiftsbehandlingen snart är slut och må bra i vetskapen om det, men det går inte just nu. Det är bara så tungt och jobbigt. Det har faktiskt inte känts bra sedan lilla gumman förvann. Det var som att gå in i en stor vägg.

Har problem med min dator till råga på allt. Jag vet inte om det är min dator eller skärmen det är fel på. Har nu bytt skärm med min granne för att på så sätt kunna se vilket av dom det är fel på. Bilden på skärmen bara blinkar när datorn har varit avstängd över natten. Det tar ett ett timmar innan den kommer igång.
Eftersom min ekonomi är mycket dålig satte jag ut en annnons på blocket. Har inte råd att köpa en ny skärm. Hade en på gång 4 mil härifrån men min mor vägrade att köra mej dit. Det var ju alldeles för besvärligt tyckte hon. Jag har ju ingen egen bil och det hade underlättat väldigt för mej. Jaja, nu kanske det är datorn det är fel på istället. Jag har garanti kvar, men den är köpt på Netonet så den måste isåfall skickas och det kan ju ta sin lilla tid.

På torsdag är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Kanske kan det vända då. Sedan är det ju bara en till och sedan är det över.
Vad kan fem veckors strålning vara jämfört med sex månaders cellgifter?
Inte kan det vara lika jobbigt?

6 kommentarer:

Helena H sa...

Bea-vännen! Vill bara skicka en massa energi och flera tusen styrkekramar! Jag tänker på dig!
Kram Helena

Anonym sa...

Ja, vad ska jag säga....Vi måste ibland sjunka ner och hata cancern som ändrat våra liv. Men vi kan inte ändra något i det förflutna, inte ångra något, utan bara acceptera att så här är det och följa med flödet...och tro på att livet blir bättre dag för dag ändå.
Styrkekramar
Lena

alexandra sa...

Tack Helena!
Massor med kramar till dej
Bea

alexandra sa...

Lena. Så sant, så sant. Blir bara så jävla trött på Herr Cancer ibland. Ska försöka att acceptera att det är som det är och bara flyta med.
Kram Bea

Anonym sa...

Kämpa på tiderna blir ljusare. Jag mådde pest från behandling nr 2 ända tills allt var över. Nu börjar livet återvända.
Kram Maria R

alexandra sa...

Maria. Vad skönt att läsa. Inte att du mådde så dåligt men det är skönt att förstå att det nog är så här det är, med dom där förbaskade gifterna.
Glad blir jag att höra att du mår bättre nu. Det inger hopp åt mej. Det är ju faktiskt inte så långt kvar nu, innan skiten är över.
Kramar Bea