Biverkningar

Nu har det gått 10 dagar sedan jag fick sista cellgiftsbehandlingen. Dosen var sänkt till 75%. Biverkningarna av förra dosen som var 100%, var för stora.
Cytosyrran Bitte utryckte: Det är ju inte meningen vi ska ta död på dej.
Nej tack, sa jag, det var ju snällt.

Denna gången har det varit bättre. Alla biverkningar har infunnit sej men dom har varit lindrigare. Ryggvärken är ganska jobbig forfarande. Ledvärken och stickningarna i benen har varit uthärdliga.
I munnen har det denna gången inte blivit sår, utan stannat vid någon slags skrovlighet och en svidande känsla som nu är helt borta. Smakförändringen den första veckan har inte varit så stor som förra gången.
Än så länge har jag lyckats att slippa feber.
Det som har varit värre den här gången är tröttheten. Det är en förlamande trötthet som sitter i hela kroppen.
Alla aktiviteter kräver en stor kraftansträngning. Allt jag ska göra tar dubbelt så lång tid. Under den första veckan har jag dessutom varit tvungen att lägga mej och vila ett par timmar någon gång under dagen.
Vissa dagar har jag fått ställa in det jag har planerat. Inser nu, att just det att planera något inte går längre. Det är vad dagsformen säjer som gäller.
Med tröttheten kommer det dåliga humöret. Det är svårt att vara glad när man är så trött. Svårt att skoja, svårt att småprata.
Vissa stunder kan det släppa lite grann. Då gäller det att passa på att försöka träffa några vänner, ge sej ut att promenera eller vad man nu vill göra.
Sedan är det de där förbaskade vallningarna. Dom kommer fort och dom kommer intensivt. Hela kroppen ångar och man blir högröd i ansiktet.
Inte så trevligt när man är bland andra männsikor. Som tur är går det fort över och jag tycker nog att det har mattats av en aning dom sista dagarna.

På huvudet har jag en gles matt stubb på ca 3 mm. Sist jag rakade mej var innan jul. Det växer alltså litegrann trots cellgifterna. Har fått rådet att raka av det inför sista cellgiftsomgången så riktigt friskt hår kan få komma fram. Det som kommer nu är inte som det ska vara. Det är kraftlöst på något vis.
Ögonfransar har jag inte så många kvar. Det trillar några strå varje dag, så jag räknar med dom det är helt borta innan sista kuren är tagen. Ögonbrynen är också mycket glesa.
Huden är supertorr. Jag har annars ganska fet hy i ansiktet. Men nu riktigt stramar det. Smörjning morgon och kväll, minst. Kroppen måste smörjas dagligen liksom händerna som smörjs minst två gånger. Nagelbanden smörjs en gång om dagen.
Naglarna sitter där dom ska, än så länge, Tack och lov. Förhoppningsvis gör isvantarna som jag måste ha under varje behandling, att dom fortsättningsvis kommer att sitta kvar.

Jaha, det var väl det hela, än så länge. Man vet aldrig vilka biverkningar som kan dyka upp. När dom kommer så brukar dom komma väldigt fort.
Men som det är den här gången så kan jag helt klart leva med det.
Det är ju inte så lång tid kvar.
Med behandlingar och biverkningar ca 8-9 veckor. 2 behandlingar kvar och den sista är beräknad till den 13/3.
Sedan blir det som jag har föstått det några få veckor vila innan strålningen drar igång. Men det är en annan historia.
Den dagen, den orken.....