Enough!

Att få åka till Vidarkliniken ser jag som en stor förmån. En förmån för mej som cancerdrabbad. Att bara få vila upp sej och få njuta av deras behandlingar och aktiviter är något jag har sett fram emot.

Det var meningen att jag skulle ha åkt mellan femte och sjätte behandlingen. Eftersom det är omständigt för mej att ta mej dit, tågbytena och bussbytena är många, så förstod jag att med all packning, skulle jag inte orka så tätt efter en cellgiftsbehandling.
En person erbjöd då att skjutsa mej. Jag blev en aning förvånad, det var inte riktigt likt henne att göra något sådant, men så klart blev jag glad och tacksam. Som jag borde ha förstått drog hon sej ur. En annan person erbjöd sej då att köra mej och det blev bestämt att jag skulle åka efter min sista behandling. Nu har omständigheterna gjort att hon inte heller kan köra mej.

Jag skulle kanske kunna fråga några fler, men nu får det räcka. Det är inte så att jag känner mej illa behandlad eller tycker synd om mej själv på något vis. Visst är jag ledsen att det inte blir av. Men jag känner nu att det här har givit mej mer oro och bekymmer än vad det har kännts bra. Nu vill jag inte ha mer förhoppningar om att komma iväg, och ingen mer besvikelse över att det inte blir av.
Så jag lägger ner det. För nu i allafall.

Vidarkliniken finns kvar. Jag har min remiss och kan åka dit lite senare. Då kan jag ta mej dit för egen maskin och behöver inte bekymra mej om det ska bli av eller inte.

Skönt att ha fattat ett beslut.
Skönt att slippa oroa mej mer.