Från tanke till handling

Jag fick ett paket på posten idag. Det kom från en människa jag aldrig träffat i verkliga livet. Vi träffades från början i en chattgrupp.
Vi mailar varandra ibland och hon följer mej här på bloggen. En vänskap som håller på att utvecklas. Nu har hon varit i Indien och jag fick en underbar bonad med en skrift av Dalai Lama. Never Give Up...(jag ska skriva ut den i sin helhet här på bloggen senare).

Det fanns ett brev med i paketet. I slutet stod det. Finns det något jag kan göra för dej, Bea? Jag gör vad jag kan. Jag funderade en stund, och så här är det Tisavännen.
Du gör något redan. Du går från tanke till handling. Du sträcker ut en hand och gör något.
Sedan jag blev sjuk, träffar jag då och då på människor som säjer: Oh, jag har hört att du är sjuk. Jag har tänkt så mycket på dej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dessa människor? Ska jag utbrista. Oj, det är alldeles för mycket? Eller, Tusen Tack vad glad jag blir?
Jag blir mest besvärad och känner mej jobbig som har ockuperat denne persons tankar. Jag har blivit ett litet gnagande samvete hos denne person.
För att rättfärdiga sej själva, utbrister dom, oj, vad jag har tänkt på dej nu när du har dej så jobbigt!
Blir jag hjälpt av det? Får jag det mindre jobbigt, av dessa tankar? Gör det min dag lättare?
Svaret är och förblir, Nej.

Man brukar säja att det är tanken som räknas. Men fundera på det ett tag. Är det det egentligen? Är inte själva handlingen som betyder något? Är det inte handlingen som sådan som gör att man förstår att denna människa verkligen bryr sej? Det är inte bara meningslöst tomt prat. Denna människa har sträckt sej ett steg längre. Gjort det där lilla ansträngande momentet som faktiskt kräver något.

Jag brukar försöka se att cancern inte bara tar utan även ger. Jag är inte på något sätt perfekt och nog är det så att cancern ger mej sina tankeställare. Hur vill jag vara som människa resten av mitt liv?
Hur är jag nu? Hur har jag varit? Vad kan jag ändra på för att bli en bättre människa?
Om denna sjukdom är ett wake up call, so be it!
Då har jag i allfall haft någon glädje av att vara sjuk.

Jag kommer att gå från tanke till handling hädanefter. Jag vill sträcka ut en hand, till någon som behöver den. Jag vill göra det där lilla extra som inte bara får en annan människa att må gott, utan även jag själv.
För det är ju så. En god gärning glädjer inte bara mottagaren, utan även givaren. En god gärning är en bra huvudkudde. En god gärning skapar något gott.


Kram kram kram, Tisavännen.
Du gav mej energi till denna dagen.
Precis vad jag behövde, varken mer eller mindre.
Så enkelt...
Tack!