onsdag 6 februari 2008

Från tanke till handling

Jag fick ett paket på posten idag. Det kom från en människa jag aldrig träffat i verkliga livet. Vi träffades från början i en chattgrupp.
Vi mailar varandra ibland och hon följer mej här på bloggen. En vänskap som håller på att utvecklas. Nu har hon varit i Indien och jag fick en underbar bonad med en skrift av Dalai Lama. Never Give Up...(jag ska skriva ut den i sin helhet här på bloggen senare).

Det fanns ett brev med i paketet. I slutet stod det. Finns det något jag kan göra för dej, Bea? Jag gör vad jag kan. Jag funderade en stund, och så här är det Tisavännen.
Du gör något redan. Du går från tanke till handling. Du sträcker ut en hand och gör något.
Sedan jag blev sjuk, träffar jag då och då på människor som säjer: Oh, jag har hört att du är sjuk. Jag har tänkt så mycket på dej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dessa människor? Ska jag utbrista. Oj, det är alldeles för mycket? Eller, Tusen Tack vad glad jag blir?
Jag blir mest besvärad och känner mej jobbig som har ockuperat denne persons tankar. Jag har blivit ett litet gnagande samvete hos denne person.
För att rättfärdiga sej själva, utbrister dom, oj, vad jag har tänkt på dej nu när du har dej så jobbigt!
Blir jag hjälpt av det? Får jag det mindre jobbigt, av dessa tankar? Gör det min dag lättare?
Svaret är och förblir, Nej.

Man brukar säja att det är tanken som räknas. Men fundera på det ett tag. Är det det egentligen? Är inte själva handlingen som betyder något? Är det inte handlingen som sådan som gör att man förstår att denna människa verkligen bryr sej? Det är inte bara meningslöst tomt prat. Denna människa har sträckt sej ett steg längre. Gjort det där lilla ansträngande momentet som faktiskt kräver något.

Jag brukar försöka se att cancern inte bara tar utan även ger. Jag är inte på något sätt perfekt och nog är det så att cancern ger mej sina tankeställare. Hur vill jag vara som människa resten av mitt liv?
Hur är jag nu? Hur har jag varit? Vad kan jag ändra på för att bli en bättre människa?
Om denna sjukdom är ett wake up call, so be it!
Då har jag i allfall haft någon glädje av att vara sjuk.

Jag kommer att gå från tanke till handling hädanefter. Jag vill sträcka ut en hand, till någon som behöver den. Jag vill göra det där lilla extra som inte bara får en annan människa att må gott, utan även jag själv.
För det är ju så. En god gärning glädjer inte bara mottagaren, utan även givaren. En god gärning är en bra huvudkudde. En god gärning skapar något gott.


Kram kram kram, Tisavännen.
Du gav mej energi till denna dagen.
Precis vad jag behövde, varken mer eller mindre.
Så enkelt...
Tack!

8 kommentarer:

Anonym sa...

bea, Min Vän;
Kram.

Tisa.

Josefin sa...

Härlig vän :-)
Och jag håller med dig i allt det du skriver om tankar och handling, även om det är skönt att inte bli bortglömd så vet jag inte heller vad jag ska svara mer än...tack?
Kram/Josefin

Carina sa...

Aj, jag känner mig träffad vet ju att jag varit in hit och skrivit var gång att jag tänker på dig. Det har faktiskt varit så, du finns i mina tankar men inte i negativ mening min vän. Jag beundrar dig för din oerhörda styrka och dina inlägg som är helt osentimentala, där du beskriver din vardag och dina vedermödor med denna sjukdom. Jag önskar att jag kunde göra mer för dig men vet rakt inte vad, för du gör allt så bra själv. Men hur som helst så tycker jag om dig och vet hur du haft det och tänker fortsätta tänka på dig.
Varmaste bamsekramen från
Carina

Maria R sa...

Precis så är det. Träffar man någon man inte sett på ett tag kommer alltid kommentaren. "Jag har tänkt på dej"Det är väl snällt. men jag har alltid lust att svara."varför har du inte hört av dej då?"
Men svarar snällt bara "Tack".
Kram Maria R

alexandra sa...

Kram till dej Tisavännen.
I never give up!

alexandra sa...

Hej Josefin! skönt att du är på benen igen.
Nej man vill inte bli bortglömd. Men det är lätt att försvinna i alla tankar. Tankar är liksom inget konkret tillsånd som man känner sej fysikt hågkommen i.
Kram Bea

alexandra sa...

Carina. Du går ju faktiskt från tanke till handling i och med att du kommenterar här på bloggen. Då gör du ju något. Det behöver inte vara så stort alla gånger.
Föresten så har du ju bjudit hem mej till dej;=)
Den inbjudan har betytt mycket för mej ska du veta.
Kanske till sommaren....
Kram Bea

alexandra sa...

Maria r. Den frågan har jag också velat ställa några gånger. Kanske jag tar mod till mej och gör det nästa gång.
Hur har du det förresten? Är allt bra?
Kramar Bea