Många människor har svårt för att visa hur dom egentligen mår. Om man inte bara ser till ett sminkat ansikte och stylat hår (om det finns något).
Om man tittar bakom det, och leendet som kanske inte är riktigt äkta. Så kanske man kan se och förstå att allt det där bara är en förvivlad mask.
En mask som krampaktigt hålls fast vid för att inte bryta ihop inför en annan människa.
Jag hittade den här lilla dikten på Cancertjejernas forum. Ingen vet vem som har skrivit den. Men den passar så bra in på så många. (läs mej)
"Att ta varje tecken som en möjlig symbol.
Att höra en viskning - men ana ett vrål.
Uppfånga en mening - men helst fatta två.
OCH i blotta tystnaden - söka förstå!"
Näst sista cellgiftsbehandlingen i morgon kl 9,30
Åt det kan jag faktiskt både skratta och gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar