Tack för alla tröstande ord. Det värmer.
Tack Mette för att du engagerar dej och har hjälpt mej med en annons i tidningen. Kanske kan det vara någon som har sett hennne. Bättre att få ett besked att hon är död än att inte veta alls.
Man ska ju aldrig ge upp hoppet men jag får nog inse att chanserna att hon dyker upp blir mindre och mindre.
Detta med gumman är verkligen jättetungt för mej. Det var och är jobbigt nog ändå och det kändes som om jag fick en stor stjärnsmäll. Luften gick ur mej totalt.
Jag är så trött i kropp och själ och detta har gjort mej ännu tröttare.
Gå vidare, ja, jag ska försöka, men saknaden efter henne kommer säkert att sitta i länge, länge.
Väljer nu att inte skriva om henne så mycket mer, men dyker hon upp så kommer det att stå här med stora bokstäver.
Har en underbar terapeut. Har pratat med henne länge idag och det stärker trots allt.
Hon leder mej vidare på den här resan.
När man drabbas av något som cancer så känns det som om det räcker liksom. Det är mödosamt att ta sej igenom sjukdomsperioden. Det är jobbigt fysiskt som psykiskt.
Vad man inte tänker på är att vardagen rullar på ändå. Problem som kanske inte skulle vara så stora om man bara hade endast dom, känns helt plötsligt näst intill ohanterliga ihop med sjukdomen. Nu hände detta med gumman + lite till och jag tappade fotfästet för en stund.
Det är tufft. Mycket tufft många gånger.
Men som jag har sagt innan,
Oj vad jag kommer att vara stor och stark när det här är över. *L* (där log jag, tom)
Prövningar stärker en och modet att utföra dom ger en styrka som jag kommer att ha nytta av resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar