Förlåt mej för att jag är disträ.
Jag vill engagera mej, jag tycker om att lyssna på er, era problem, era glädjeämnen. Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.
Förlåt att jag pratar väldigt mycket om cancer.
Min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mej så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.
Förlåt mej att jag inte är den goda vän längre,
som jag faktiskt vill vara. Jag vill hjälpa er, trösta er, skratta med er. Försöker så gott jag kan, men orkar inte fullt ut.
Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail.
Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail kan ta sin tid. Jag vet inte varför för jag vill verkligen, men hela tiden kommer cancern i mellan.
Förlåt mej om jag ger er dåligt samvete för att ni inte hör av er.
Snälla! Ha inte det. Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.
Jag har fått något. Något som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste överleva det. Jag måste hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för.
Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja.
Jag måste tänka på min existens, hur mitt hår kommer att falla av. Hur det är att vara skallig.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula är.
Jag måste svälja varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen.
Jag måste hantera ångesten och rädslan.
Fundera över min kommande existens. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har mina barn någon mor?
Jag måste trösta mina barn och övertyga dom om något som jag faktiskt inte kan stå för till 100%.
Så förlåt mej att jag inte är samma sorglösa person jag en gång varit.
Jag försöker...
Så gott jag kan!
22 kommentarer:
Precis så är det. Man vill men man orkar inte. Cancern maler och maler. Jag har sagt till mina vänner att dom får gärna ringa. Orkar jag inte prata så säger jag det.
Hälsningar Cissi
M�nga styrkekramar!!!
L
Cissi. Det är något man måste leva med dygnet runt. Livet är inte riktigt som förrut.
Kram Bea
Kram till dej Lena!
Vad ska man säja?
---
---
Jag vet var du finns!
KRRRRAM // Eva
Bra Eva! Och jag vet var du finns!
Kram bea
Jag finns med, när du vill. :-)
Stooooor K R A M
// Lollo
Jag vet var du finns när jag behöver dig, och då vet jag att du är där för mig.
Kram Karin
Tack Lollo!
Kram tillbaka. bea
Karin. Det vet du att jag gör!
Du är en god vän!
Kram bea
Riktiga vänner förstår och slutar aldrig ringa!
Ytliga vänner säger att de förstår och slutar snart att ringa!
Tyvärr är det så den krassa verligheten ser ut! Jag vet!
Hoppas att du har haft några bra stunder med broderi, musik eller bara med att "vara"!
Hoppas också att du kommer att få många bra stunder!
kramar
Vet ju precis vad som häder med dig just nu och det är inte bara en kamp du för. Att orka med sig själv är nummer 1 sedan om det räcker till någon annan så är det ett + men du behöver all energi till dig nu. Jag finns här i bakgrunden iaf, tittar in här hos dig och lämnar ett avtryck. Jag får inte dåligt samvete av dig eller tycker du ska ursäkta dig. Du har inget att be om ursäkt för överhuvudtaget. Du är drabbad av en sjukdom som jag inte har en aning om hur det känns. Men jag kan känna med och känna att det är tufft. Kära vän va egoist och spar all kraft till dig och om du får över ge den till någon som förtjänar det. Tack för den fina kommentaren hos mig, den värmde ska du veta. Min vän som nu är en ängel. Varm kram Carina
Tack snälla, snälla Alexandra för att du bjöd in mig i din cyber-värld! Jag tänker efter att ha läst några slumpvist utvalda dagar från första dan o tills idag att du har massor att lära mig, som jag kan ha nytta av i mitt liv o i mitt skrå! Jag har redan lagt sidan till mina favoriter...Tänker på dig inför nästa behandling .. o du, knacka på när du kommer förbi!
Kram Sara!
Så fint skrivet! jJag nickar och håller med, sänder dig en styrkekram över nätet och är glad att du finns där ute!
Kittyr.
Jag förstår att du har gått igenom mycket av det jag skriver om. Du vet säkert precis hur det är.
Jag tar mina stunder av lugn och ro. Det måste jag för att orka.
Kram bea
Tack Carina. Förstår attt du är ledsen nu. Jag blev väldigt ledsen när jag läste om din vän. Hon är en ängel nu och inget kan smärta henne längre.
Tack för att du finns!
Kram bea
Hej Sara.
Vad glad jag blev att du hittade hit. Min livräddare i nöden, för det var du. Du fanns där när jag behövde det som mest.
Jag knackar på...
Kram bea
Tack Josefin. Du får en stor kram tillbaka!
Kramiz bea
Kära du.... Du ska inte be om ursäkt. Och vi eller jag ( kan ju bara prata för mig själv) förväntar mig inte att du ska orka med mer än bara dig själv. Jag har full förståelse ska du veta. Som du vet har jag levt med cancer nära mig innan och vet hur det kan vara, och att det är viktigt att spara krafterna till att försöka bli frisk. Nu måste det bli på ditt sätt så du orkar bli frisk igen. Många bamsekramar från Marjo
Tack Marjo.
Ja, du har tyvärr erfarenheten på nära håll. Blir lite ledsen när jag tänker på det. Hoppas att du får lugn och ro vad det gäller den biten framöver.
Grattis grattis på födelsedagen, lilla tant!*L*
Kram bea
Asch allt jag skriver försvinner bara.
Men ...
... stora kramar från mig!
Mette
Så blir det ibland Mette!
Kram Bea
Skicka en kommentar