Offer? Jag? Å nej!

Jag har skaffat mej en strategi att ta mej igenom svårigheter.
Jag har haft ett ganska tufft liv. Periodvis har det varit rena misären.
Länge såg jag mej som ett offer för omständigheterna. Jag skyllde allt på alla andra. Tänk att allt skulle hända mej. Vad hade jag gjort för ont som skulle drabbas så illa. Åren gick och jag fick både insikter och en viss mognad. Jag insåg att jag själv många gånger gjorde så att jag hamnade i besvärligheter. Men ett offer var jag fortfarande.
Det VAR synd om mej.

För ca 15 år sedan hamnade jag bland människor som tog ur mej det beteendet. Jag lärde mej att jag VALDE att vara ett offer. Jag klädde mej gladeligen i offerrollens kappa med berått mod. När jag förstod att valet var mitt, att jag kunde välja något annat, så blev livet så mycket lättare. Ingen behöver känna sej som ett offer. Ingen behöver vara ett offer. Det är en känsla, ett tillstånd som vi väljer alldeles själva. Sedan kan det naturligtvis hända saker som är katastrofalt hemska, men det är ändå vårt eget val hur vi hanterar det.

Ett cancerbesked ställer livet på sin spets, lilla gummans försvinnade ställde livet på sin spets. Helt skilda katastrofer men ändå så lika. En sorgeprocess är både nödvändig och livsviktig tror jag.
Man måste få gråta, rasa ut och skrika. Man måste får förbanna ödets nycker som har fört en till detta hemska. Men det är först när man väljer att stanna i dom känslorna som det blir riktigt illa. Man väljer då att fortsätta sitt liv i sorg och förtvivlan. Man förbannar allt och alla och resultatet blir då hemskare än själva beskedet. Då har man redan grävt sin egen grav.

15-20 kvinnor får bröstcancer varje dag. Lite förmätet att tänka: Varför drabbar det mej? Mer realistiskt att tänka: Varför skulle det inte drabba mej?
När jag fick första Taxoterekuren så var det så illa att jag bara ville ge upp. Jag tänkte strunta i resterande cellgiftskurer. Jag struntade i om så hela min kropp, skulle bli full av metastaser. Bara jag slapp en kur till.
Kanske var det bra att jag tillät mej att tänka dessa tankar.
Ett tag. En kort stund, för att sedan kunna ta mej ur det och kämpa vidare.

Trots allt som har hänt i mitt liv så är cancern och dess behandling onekligen det tuffaste jag har varit med om. Man är så fruktansvärt maktlös i det här. Men kanske är det genom att inse det som man tar sej igenom det.
Jag har inget val!
Vill jag leva så måste jag göra det här. Det är bara så.
Många tuffa dagar och tankar är det. Men att lägga mej ner en längre stund och bli ett offer för sjukdomen, det vägrar jag.
Man får må dåligt, man får ge upp, man får förtvivla.
Bara man inte stannar i det!