lördag 23 februari 2008

Cellgiftsbehandling nr 7. One more to go

Efter två dagars febril aktivitet och i stort sett ingen nattsömn på två nätter, gick luften ur mej i eftermiddags.
Antalet kortisontabletter är nedminskat till 8 tabletter i morse och det märks direkt. Värken kommer som ett brev på posten och jag är mycket trött.
Maten smakar ingenting, får salta allt jag äter. Antagligen helt oätbart för någon annan. Händerna är supertorra och jag fryser med ständiga inslag av svettvallningar.

Cellgiftsbehandlingen gick bra i tordags i alla fall. Bitte behövde bara sticka en enda gång. Både hon och jag var lite oroliga. Cellgifterna gör att venerna hårdnar och jag har ju blivit stucken ett antal gånger nu. Inte bara inför behandlingarna utan även inför undersökningar och provtagningar. Förra gången fick jag en lätt veninflammation så denna gången fick jag en salva som jag ska smörja armen med flera gånger om dagen.

Nåja. Nu är det bara en gång till och jag börjar att se ljuset i tunneln. Visst är det bra att cellgiftsbehandlingar finns men jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen.
Det är i ett gott syfte, det vet jag och jag får ofta höra det när jag är lite gnällig. Men det kan vara svårt att ta in det, och vara nöjd och glad när det är som jobbigast.

Nu är det bestämt att mina två pojkar kommer på fredag. Det ska bli helt underbart. Jag längtar efter dom så det värker. Inför dom behöver jag inte lägga på mej någon mask, utan jag kan bara vara den jag är. En mycket trött mamma i slutet av en cellgiftsbehandling.

I kväll lutar det nog åt, att det är så illa att jag faktiskt kommer att titta på melodifestivalen.
Hujeda mej *L*

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vad härligt att dina pojkar kommer, låt dom skämma bort dej ordentligt. Jag använde trimmern med 1mm på huvudet 1 vecka efter sista behandlingen. det som föll av såg ut som damm, så det var nog väldigt tunna hårstrån.Nu är det ca 3mm stålgrått lite kraftigare hår på skulten. Men ändå lite glest tycker jag. I går sa jag till en kompis "det känns lite som en graviditet, om ca 9 mån har jag en frisyr igen"
Kramar Maria R

Anonym sa...

Nu har du något att se fram emot! Vad roligt att grabbarna kommer och hälsar på!
Bea-vännen, nu har du bara en gång kvar med de eländiga gifterna, så snart kommer du nog att se ljuset där borta i tunneln!
Ha nu en bra dag! Hoppas vi hörs snart igen!
Styrkekramar Helena

Anonym sa...

Skönt att det börjar lida mot ett slut på gifterna. Sedan tar strålningen vid. Vad jag vet så tär inte det lika mycket som cellgifterna men det är bara vad jag hört.
Hoppas din tillvaro är skaplig trots allt.
kram Carina

Jag Hellen sa...

Maria. Då ska jag också göra så. Det märks ju att det lilla man har nu inte är friskt. Det blir spännade att se vad det blir för färg när det nya kommer fram.
Du ska se att du kommer ha en riktigt liten fin frisyr snart.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Helena! Ja det ska bli så roligt att dom kommer.
Jag börjar skönja ljuset i tunneln. Det är så skönt att det snart är över.
Tänker du åka på forumträffen i sommar? Jag åker dit. Skulle vara roligt om du också var med.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Hej Carina. Det stämmer. Strålningen ger inte sådana biverkningar som cellgifterna. man slipper ju den kemiska biten. Man kan få lite brännskador och bli lite trött mot slutet, men det känns som en bagatell i jämförelse med gifterna.
Kram Bea