BC- Systrar

Jag har några vänner som är fantastiska. Sedan jag blev sjuk har dom stöttat mej på alla vis. Dom anstränger sej till det yttersta att försöka förstå vad jag går igenom. Dom gör det otroligt bra, och dom gör det för min skull. Dom hjälper mej praktiskt. Dom lyssnar och tröstar när jag är ledsen. Dom betyder världen för mej. Livet hade varit så mycket jobbigare utan dessa vänner.

Men ändå finns det något som överträffar detta. Det är man man träffar någon som precis som jag är drabbad av bröstcancer. Eller en annan cancerform för den delen. Dessa systrar VET! Dom vet hur det är att vänta på en cancerdiagnos. Dom vet hur det är att bli av med ett bröst. Dom vet cellgifternas alla vedermödor, dom vet hur det är att ligga under strålkanonen. När vi pratar om tankar och känslor så pratar vi om samma sak.

För någon vecka sedan pratade jag med en granne. Hon berättade att hennes dotter hade opererat bort en tårtbit av sitt bröst och nu väntade på analys av tumören. Det var naturligtvis jättesorgligt.
Idag ringde denna Bc syster på min dörr. Vi har hejat på varandra innan, men inte mer.
Kontakten var omedelbar. Det fanns ingen främlingsskap eller försiktighet som nya bekantskaper ofta innebär i början.
Vi kände varandra redan, kändes det som. Orden bubblade ur oss. Tankar, känslor, reaktioner, operationer, behandling, glädje, sorg.
Allt huller om buller.
Att prata om döden, är varken jobbigt eller skrämmande med denna syster, bara ett i sjukdomen naturligt faktum.
När hon skulle åka sa hon, jag ska handla, är det något du behöver?
För första gången kunde jag, utan att känna min rädsla att besvära någon annan säja, ja tack. Jag behöver en låda ägg.
Jag vet att jag inte besvärar mina vänner när jag ber om hjälp, Det ligger hos mej och jag jobbar på det, men det är svårt ibland att få ur sej dom orden: Jag behöver hjälp. Ofta tänker jag, vänta att be någon tills du verkligen behöver det.
Vänta tills det är riktigt akut.
Dumma tankar som inte leder någon vart alls. Jag kan ju faktiskt inte begära att människor ska vara tankeläsare.
Men lite så är det ändå. Bc systrar ÄR tankeläsare på något sätt.
Dom besitter en magisk egenskap genom att befinna sej i precis samma situation som jag och då känns inget besvärligt.

Det är så sorgligt att så många kvinnor drabbas av bröstcancer, men samtidigt är jag så tacksam att dessa systrar finns. En gemenskap i glädje och sorg som stöttar, lyssnar och delar med med sej av sina erfarenheter. En Bc syster går i mina skor, hon lever under mitt skinn. Hon delar min vardag, inte bara i ord, utan även i handling.

En känsla som är svår att sätta ord på.
En känsla som är ett elexir att ösa ur i sjukdomens alla spår.

Till er vill jag ge de största gåvorna man kan få.
Livet
och kärleken!