Har gått och varit irriterad i dag. Utan egentlig anledning. Kanske det var den sista resten dålig ork av förkylningen, som skulle ut och ge plats för ett bättre mående. Möjligen var det en föraning.
När jag sitter och har precis ätit färdigt, kl är 5. Då ringer telefonen. Det är cytosyrran Bitte. Flera snabba tankar hinner passera genom mitt huvud. Varför ringer hon nu. Det är ett prov som inte har varit bra och som dom har missat. Det är metastaser. Jag har METASTASER!
Som cancersjuk så går det inte att komma ifrån. Det finns inget värre i vår värld en metastaser och det behövs inte mycket för att metastasgubben ska komma fram och visa sitt fula ansikte.
Bitte hade gått och tänkt, säjer hon. Eftersom din behandling är adjuvant, så är det inte bra att vänta en hel vecka på nästa cytokur, om man inte är absolut tvungen. En skrämseltaktik så må vara sann och som raskt fick metastasgubben att ta ett kliv närmare.
Jag, lilla jag. I en värd som jag inte styr längre. Har inte så mycket att säja till om. Jag hade planerat annat imorgon. Men vad kunde vara viktigare än cyto säjer Bitte.
Nää, vad, egentligen? Utom möjligen min integritet, mitt bestämmande över mitt eget liv, mitt jag.
Nå det räcker ju inte som jag har förstått i cancersammanhang. Inte i första taget i allafall.
Jag har ingen egen bil. Jag bor på landet. Jag måste planera min vardag om den ska funka.
Jag är beroende av andra människor ibland. När jag tex ska handla saker som jag inte orkar att släpa på bussen. Jag hade planerat.
Men det är klart. Inget är ju viktigare än min behandling just nu. Det vinner ju helt klart över lite shopping. I långa loppet är det viktigare än något annat också. Det förstår jag ju.
Men frustrationen och ilskan tog överhanden. Tårarna sprutade. Jag svor långa eder med sammanbitna tänder. Jävla cancer. Du tar över mitt liv.
Tills skammen obevekligt kom krypande likt ett skabbigt plåster.
Du ska vara tacksam. Du får vård. Det kunde ha varit värre. Du kunde ha en metastasjävel på hjärnan, så bråkar du om petitesser.
Det är sant.
Jag är tacksam. Mina biverkningar har varit minimala. Jag kunde ha haft cancer någon annanstans. Jag lever. Jag mår för det mesta bra.
Det som stör mej är att jag blir styrd som en gammal dålig busstabell. Jag kan aldrig veta om bussen ska gå eller vilken tid den kommer.
Det är inte lika avslappnade att svara i telefonen som det en gång har varit. Jag borde skafa en särskild cancerknapp på telefonen som lyser varje gång det är cancersamtal i andra änden, så jag vet om herrn är inblandad när det ringer.
Nu ska jag lägga mej i badet. Jag löser otroligt många problem där numera.
I takt med att vattnet rinner ut så ska jag försöka släppa ilskan och maktlösheten ännu en gång.
Som en våt hund ruskar sin päls tänker jag låta ilskan och frustrationen flyga sin kos.
Det brukar funka.
(precis som bloggandet)
(ber om ursäkt för svordomarna, men dom kändes nödvändiga)
7 kommentarer:
Tänk vad skönt att du får svära och skriva av dig din ilska! Själv mår jag oxå för jävligt för tillfället, i morgon är det ett år sen jag fick mitt besked om bröstcancer...
Hoppas du får ett skönt bad och LYCKA TILL med cyton imorgon! Jag tänker på dig! Kramar Helena H
Svär på, det får man!! Sedan åker man snällt och får sin behandling:o)
Kram
L
Helena. Förstår att det är visssa datum som kommer att väcka många minnen framöver. Jobbigt att ta sej igenom. Badet var skönt och avkopplande så nu känns det bättre igen.
Kram Bea
Lena. Nu är det färdigsvuret för den här gången. Lydig som en skolflicka åker jag iväg för behandling imorgon;=)
Kram Bea
Det är klart du blir frustrerad, det finns ingen värre än då man inte kan styra över vad som händer.
Känner mig usel för att jag gruvar mig så förjävligt för tandläkaren som jag ska till snart... när du går igenom allt detta.
Vet du jag har känt mig lite så som du och dina ord har hjälpt mig att våga tro att det även finns ett liv efter en cancerdiagnos. Du är stark modig och oerhört positiv!
Jag kände nämligen en stor knöl i mitt ena bröst en dag under rosa bandet kampanjen då jag för första gången på år klämde igenom mina bröst.( hur dum får man bli att inte göra det 47 årig tant som jag är)
Hur jag mådde under den månad jag väntade på mammografi, ultraljud och punktion var hemkt. Jag lästa allt om bröstcancer och olika stadier och behandlingar( kan säkert doktorera) var beredd till kniven att ge tumörjäveln en omgång av dess nåde.
Men det var bara en cysta, tömd men inte glömd på 15 sekunder..Lika många gånger som jag tänkt att "jag har cancer" har jag fått tänka att "jag har inte cancer" men det har inte riktigt gått upp för mig än att jag genom ett under klarade mig denna gång.
Men jag tänker på dig och de andra varje dag, som inte fick lika goda svar som jag. Du är så mycket att beundra och jag är så djupt imponerad av all kraft du visar.
Jag önskar jag kunde skicka lite kraft och extra styrka till dig för att en gång för alla ta kål på denna jävla sjukdom.
Stor varm kram från mig och hoppas att du trots allt får en jättebra jul. Ellen
Hej Ellen.
Tack för dina ord. Dom värmer!
Det är klart att det är svårt att släppa det. Du har ju varit i helvetet en stund och vänt tillbaka. Försök att bearbeta det så du kan gå vidare. Prata om det mycket så kanske du kan lägga det åt sidan när tiden är mogen.
Många är vi kvinnor som beter oss lite tanklöst och dumt. Jag kunde upptäckt min cancer tidigare om jag bara hade lyft ögonlocken en aning. Men jag blundade. Jag tror att det är väldigt vanligt.
Du skickar kraft och styrka genom att skriva det du skriver. Snällt av dej att ta dej tid. Jag uppskattar det verkligen.
Önskar dej en härlig jul. Titta gärna in på bloggen igen när du har lust.
Kram Bea
skall sägas att den mest effektiva varianten av medisinsk cannabis är olja.. gjord av typen indica.. kurerar alla typer av cancer o som Rick Simpson säger; säg en sjukdom som inte kan kureras av oljan.. SE filmen "Run From The Cure"
Skicka en kommentar