Fenomenet Buff

En buff är ett elastiskt tubformat sömlöst tygstycke. Min är 48 cm lång och 22 cm bred. Säljs i sportaffärer eller på nätet.
Cyklister bla, använder den under cykelhjälmen.
Buffen kan knytas på alla möjliga vis. En del har den som pannband. Kan träs på huvudet som en mössa eller knytas i piratknytning mm mm.
Den finns både i barnstorlekar och vuxenstorlekar, i alla möjliga färger och mönster.
Den är mycket populär bland cancerpatienter. Mycket lättare och skönare att bära än en scarves. Materialet är behagligt och andas så man inte blir varm och svettig.
Lagom att ha inomhus.
Utomhus är den perfekt att ha under en mössa eller kepa. Kommer man in i en affär så är det bara att ta av sej mössan eller kepan om man bli varm. Då kan man gå i affären med bara buffen på huvudet.

Jag har köpt en, men inser att jag kommer att få köpa fler, då jag har min jämt. Jag tom sover med den. Så jag kommer nog att slita ut några stycken under mina hårlösa månader.

Toppen, helt enkelt.

Och tårarna rann.

Rosa bandet galan ikväll. Känslosamt. Tårarna rann på både mej och grabben. Vi kramade varandra och var glada bägge två att vi fick se det tillsammans. Även om det gör ont i mej att se honom så bedrövad, så var det bättre att han såg det tillsammans med mej och inte ensam. Jag drog ett djupt tyst andetag när dom sa hur många kvinnor som dör varje dag i bröstcancer. Ville inte att han skulle höra det. Hade jag kunnat så hade jag tagit bort det ur bägge mina söners värld.
Vi pratade efteråt och rädslan kommer ju alltid att finnas hos honom och hans bror varje gång jag ringer. Men han vet också att han har en mycket envis mor som inte har tänkt annat än att bli frisk.
Men över 50 miljoner blev det till cancerforskningen. Helt otroligt hur det berör svenska folket.

Fick brev från min gynekolog idag.
INGA CELLFÖRÄNDRINGAR!
Lycka!

I duschen försvann det sista håret med vattnet. Har ytterst lite kvar. Kan inte säja att jag har vant mej än vid åsynen av mej själv i spegeln. Men jag blir ju så vackert tvungen.
Har varit och köpt en buff idag. Vilket fantastiskt påfund. Sitter bra. Lagom varm. Går bra att ha inomhus. Utomhus blir den prefekt med en keps, som jag har nu. En svart virkad keps med paljetter. Till och med grabben tycker att jag är snygg. Det är bra betyg det.

På torsdag är det dags för ny cytobehandling.
Trycker bort tankar och känslor.
Det är ju inte idag.
Det är ju på torsdag.
Vill inte tänka på det än, för mycket.
Vill inte förstöra dagen idag för det som ska hända i framtiden.

Ett helt nytt sätt att tänka, växer fram....

Men det är ju bara jag!

Nu är håret borta. I alla fall nerrakat till 7 mm. Velade fram och tillbaka länge idag. Men när jag fick ca tjugo strån i handen varje gång jag tog om håret, så var det dags. Det är hemskt ovant, men det var inte så jobbigt att titta mej i spegeln som jag trodde att det skulle bli.
Eftersom jag har bestämt att det inte blir någon peruk så har jag laddat upp med virkade kepor, vanliga kepor, mössor av olika slag och ett antal sjalar. Den mest spektakulära är en svart sjal med döskallar på. Ont ska med ont fördrivas, heter det ju.
Nu återstår bara modet att gå ut i omvärlden, men det skjuter jag på, till morgondagen.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Lyckan hänger inte på håret!

Nu börjar håret att lossna. Inte i tussar än, men varje gång jag drar fingrarna genom håret så följer det med massor av strån. Låt bli! Säjer folk, men hur lätt är det. Jag måste ju kolla hela tiden. Väntar på en stor tuss men ännu är det inte så mycket. Det ömmar i hårbotten. Det känns som om någon har dragit kraftigt i det.
Könshåret började försvinna redan för ett par dagar sedan. Det kliar otroligt.

Min äldste son kom igår. Han ska hjälpa mej att raka huvudet när det blir dags. Det är så äckligt när håret finns överallt. Lika bra att ta bort det.
Men än väntar jag.
På den första tussen.
Då är det dags.

Viken njutning att ha min grabb här. Vi pratar mycket om cancer, men mycket om annat också. Det skingrar cancertankarna. Det är skönt.
Han har mognat så mycket det sista året. 21 år gammal, men ändå så klok.
Nu ska vi bara mysa i 10 hela dagar.

Det är lycka i stora mått!

Ni får höstens sista ros!

Som tack för alla goa och värmande kommentarer vill jag ge er höstens sista ros. Den står hos mej och riktigt lyser mot allt det gula och oranga som finns ute nu. Det var frost i natt så den klarar sej nog inte så många nätter till.

Varsågod och tack!
Hoppas den värmer er lika mycket som alla kommentarer värmer mej.

Till dom det berör

Förlåt mej för att jag är disträ.

Jag vill engagera mej, jag tycker om att lyssna på er, era problem, era glädjeämnen. Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.

Förlåt att jag pratar väldigt mycket om cancer.

Min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mej så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.

Förlåt mej att jag inte är den goda vän längre,

som jag faktiskt vill vara. Jag vill hjälpa er, trösta er, skratta med er. Försöker så gott jag kan, men orkar inte fullt ut.

Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail.

Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail kan ta sin tid. Jag vet inte varför för jag vill verkligen, men hela tiden kommer cancern i mellan.

Förlåt mej om jag ger er dåligt samvete för att ni inte hör av er.

Snälla! Ha inte det. Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.

Jag har fått något. Något som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste överleva det. Jag måste hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för.

Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja.
Jag måste tänka på min existens, hur mitt hår kommer att falla av. Hur det är att vara skallig.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula är.
Jag måste svälja varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen.
Jag måste hantera ångesten och rädslan.
Fundera över min kommande existens. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har mina barn någon mor?
Jag måste trösta mina barn och övertyga dom om något som jag faktiskt inte kan stå för till 100%.

Så förlåt mej att jag inte är samma sorglösa person jag en gång varit.

Jag försöker...

Så gott jag kan!

Lilla döden

Att få cellgifter har av någon kallats för lilla döden. För vad cellgifter gör är att döda celler. Cytostatikan eller cellgiftet som jag tänker kalla det i det här inlägget, gör att cancercellerna dör men även vanliga friska celler stryker med eller rättare sagt får svårt att nybilda sej.
Det är dom cellerna som nybildas ofta som blir mest känsliga. Hår, hud och naglar ligger illa till, liksom slemhinnorna i mag och tarmkanalen. Det som händer när håret faller av är att, hårstrået som bildas i hårroten under cellgiftskuren, blir tunnare än normalt och därför lätt brister när hårstrået blir utsatt för påfrestningar. Det tar ungefär två veckor efter en cellgiftskur innan håret har växt ut så långt att det svaga partiet nått upp till ytan, håravfallet kan då ske plötsligt.
Slemhinnorna i munnen blir känslig och man kan lätt få sår eller svamp. Även underlivet kan drabbas.
Tånaglar och fingernaglar kan både svartna och falla av.
Cellgifterna påverkar även nybildningen av blodkroppar.Dom vita blodkropparna sjunker i antal redan efter ca 1 vecka efter behandlingen för åter stiga efter ca 14 dagar. Immunförsvaret sätt ur spel och man blir extremt infektionskänslig.
Illamåendet som kommer kan bero på dels en reaktion av medlet och dels ens egen ämnesomsättning.
Trötthet är också en biverkning. Dels av dåligt med vita blodkroppar, men även den psykiska påfrestningen gör att tröttheten ofta kan vara svår.
Cellgifterna kan även göra att man kommer i ett för tidigt klimakterium. Äggstockarnas produktion av könshormonet östrogen upphör under behandlingen och återkommer sedan inte.

Behandlingen ges i omgångar och i varierande antal. Vanligt är 4, 6 eller 8 gånger. Jag kommer att behandlas 8 gånger med 3 veckors intervall. Cellgiftet ges intravenöst i droppform och tar i mitt fall ca 1 timme. Jag kommer alltså att vara färdig behandlad någon gång i maj nästa år, om allt går som det ska. Efter det 25 st strålningstillfällen. Men det är den dagen, den orken. Finns inga planer på att titta så långt fram.

Min behandling är adjuvant. Dvs förebyggande. Jag har alltså ingen cancer längre utan behandlingen är till för att ingen nybildning av cancerceller ska ske.

Den känslomäsiga döden av att få cellgifter är svårare att beskriva och högst personlig. Som det känns för mej nu, så mår jag bra, men känslan av vad som pågår i min kropp är både hoppfull, men även motbjudande.
Hoppfull för att jag vet att cellgifterna gör att cancercellerna inte får fäste i min kropp.
Motbjudande för att jag vet vad gifterna gör med resten av kroppen och de biverkningar jag måste utstå. Jag känner en extrem motvilja redan, inför nästa behandling.

Men måste man så måste man.
Och jag måste.

Detta är en kort och lekmannamässig beskrivning av cellgifter och behandling. Skulle jag göra den längre skulle antagligen inge orka läsa den. Det är dock fakta i förkortad version, förutom den känslomässiga biten. Den är min egen.

Biverkningar för dagen.
Trötthet
Små sår i munnen och ena näsborren
finnar i ansikte och hårbotten.
Inget jag inte står ut med. Jag mår ganska bra faktiskt.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And tomorrow i´m going to be Bea

Bling, bling blogg

Cellprov igår. Läkaren klämde på magen. Det gjorde ont på vänster sida. Du har en cysta sa hon. Hon tog ett ultraljud, och där var den. Ett svart ägg på 4x5 cm. Att den var svart var bra, för då är den vattenfylld. Kanterna var jämna, det var också bra.
Alltså till 99,9 % är det inget att oroa sej för. Det innebär praktiskt ett blodprov och ett nytt besök om 6 veckor. Sådana cystor gör dom inget åt. Dom försvinner ofta av sej själv.
Ja, ska man skratta eller gråta? Jag valde att skratta. Jag frågade, det är inte cancer? Nej, det är inte cancer, svarade läkaren. Det räcker för mej just nu.
Allt som inte är cancer är bra.

Illamåendet kom tillbaka när jag slutade med medicineringen. Jag har fått ta en tablett. Det blir bättre om jag äter lite ofta, ofta.

Annars mår jag bra. Jag flyter med. Provdrar i mitt hår för att se om det håller på att lossna, men inget än.

Lite bling bling i bloggen är väl aldrig fel, inte om det gäller Rosa Bandet.

Med ro

Det verkar som om illamåendet är över för denna gång. Efter att ha levt på hemlagad grönsakssoppa, nyponsoppa, yoghurt och glass så satte jag i mej en middag som kunde vara lagom åt en häst i storlek. Jag har även sovit bättre i natt. Kortisonpreparatet mot illamåendet gör att jag får svårt att sova. Men nu är även medicineringen över för denna gång.

Trots illamående så har jag haft det ganska lugnt och skönt sedan i torsdags. Inga sjukhusbesök på flera dagar. Jag har bara kopplat av och varit hemma med mej själv. Imorgon är det dags igen. Cellprov. Jag skulle ju ha tagit det förra veckan men fick en blödning lagom till besöket så det var bara att ställa in det. Nå väl, det är snabbt gjort. Tar inte många minuter. Sedan ska jag strosa lite på stan hade jag tänkt, gå på biblan och senare på kvällen, träffa några vänner.

Reportaget var i tidningen idag. Det blev bra tycker jag. Hoppas att det kan få några fler att köpa några Rosa Band produkter.

Nu ska jag sätta på en cd och plocka fram ett broderi som jag tänkt börja på länge, men ingen tid har funnits.

Lugn och ro.
Så underbart skönt.

Bleka biverkningar

Har mått lite illa hela dagen och är ganska trött. Men som jag brukar säja, det kunde ha varit värre.
Musik att finna njutning i, vare sej jag är trött och ledsen eller när jag hittat lugnet och mår bra.
Like a Bridge Over Troubled Water
*i will lay me down*
Vila i den,gråt med den,njut av den!

Dropp dropp!

Så kom jag då till onkologmottagningen. Jag bestämde mej för att ta en säng för då kunde jag välja om jag ville sitta eller ligga. Syster Bitte förklarade vad hon skulle göra. Först satte hon nålen och spolade med koksalt. Sedan fick jag två preparat mot illamående, Betapred som är ett cortisonpreparat och Zofran. Det gavs som injektion direkt i droppnålen. Jag ska få två preparat av cytostatika. Dom förkortas EC. Det ena var rött som hallonsaft. Färgen är det enda man kan likna vid hallonsaft kan jag säja. Det var också det starkaste preparatet så Bitte stängde av droppet och kollade så att det fanns ett backflöde flera gånger. Dvs att blodet rann ut en bit i slangen vilket visade att nålen satt som den skulle. Det tog en halvtimme. Sedan sattes det andra preparatet in, det tog också en halvtimme
Jag har betämt att jag kommer att ta dom andra 4 behandlingarna också. Det preparatet jag kommer att få då heter Taxtotere. Medan jag fick cytostatikan berättade Bitte om biverkningar, behandlingstider. Hur jag skulle ta mina illamående mediciner mm mm.

Sedan var det klart.

När nålen var satt och droppet gick igång så såg jag hur det röda preparatet kilade framåt i slangen. Ungefär som man ser hur en stubintråd brinner.
Då, en kort sekund så ville jag slita bort nålen.
När cytostatikan gick in så fick jag lov att hoppa, vare sej jag ville eller inte.
Jag hoppade.
Jag ängslades
En kort stund
Sedan var det inte mer
Än ganska spända muskler
Och lite litenhet
Efter frös jag
Sedan var det inget mer

DET VAR INGET MER!

När jag kom hem och hade ätit lite mat så kröp det på lite ångest och en aning illamående. Inte så farligt. Det kommer och går. Det är hanterbart.
Just idag är det så, just nu.
Det jobbiga med cyto är nog just det. Man vet inte hur man kommer att må, än just för minuten, just i denna stunden. Kanske är det bra.
Då är det ju helt ok.
Just nu.

Tusen fjärilar i min mage.

En halvtimme innan avfärd.

Måste säja att jag känner mej en aning blek.....

När det negativa blir positivt.

Så ringde telefonen. Förändringarna på skellettet var "BARA" förslitningar, sa syster Bitte.
Tänk att "BARA" förslitningar kan göra en så glad. Axlarna skönk ner till normalläge igen. Allt blev helt plötsligt så mycket lättare. Förstår samtidigt varför jag har så ont i ryggen. Men det är faktiskt en bisak just nu.
Kommer att tänka på Fingal Olsson, eller vem det var. Spik i foten. Kom inte att snacka om spik i foten. Förslitningar på skelettet. Kom inte och snacka om förslitningar på skelettet.....
Ja där fick jag dra på smilbanden i alla fall.

Då blir det cyto imorgon kl 13,30.

Jag har tagit på mej ordentligt på fötterna i form av kunskap och information.
Jag har packat min ryggsäck med familjen och vännernas kärlek.
Säcken är bara lätt ihopdragen för jag ska kunna titta i den när det känns svårt.

Jag är redo för att börja klättra uppför berget framför mej.

Jag står fortfarande vid randen av stupet.
Jag kan inte släppa taget och flyga.
Men jag kommer att låta mej knuffas.
Jag kommer att falla.
Och jag kommer att flyga.

Problemet med framtiden är att den ofta anländer innan vi är redo för den.
Men skulle vi veta vad framtiden bjuder,
så skulle tjusningen av att leva idag, försvinna.

Sortering av kaoset

Efter två dagar av känslomässigt kaos, ska jag försöka sortera upp tankarna. Natten till måndagen sov jag ca 2 timmar. Trött och frusen kom jag till nuklearmottagningen för att göra en skelletscint. Jag fick en injektion med Isotop, det är en radioaktiv vätska som sas färgar skelletet. Då var kl 8,30. Scanningen gör man inte förrän 4,5 timmar efter det. Emellan det var det dags att trava iväg till röntgen för att röntga lungorna. Det gick på några minuter. Eftersom det var en lång väntan, innan kl blev 13,00 så hade jag bestämt att leta upp sjukhusets kapell. Jag ville tända ett ljus för min syster och för min far. Min syster dog på samma lasarett och jag vet att hon har suttit flera gånger i det kapell som jag nu satt i. Hon dog i cancer när hon var 29 år. Min storasyster. Jag kom ihåg hur rädd jag blev när hon berättade att hon hade cancer. Lustigt. Hon trivdes aldrig på jorden. Jag vet att hon har frid där hon nu är. Jag tände ett ljus för henne och pappa och sa tyst för mej själv. Jag kommer inte till er. Inte än.

Så blev kl 13. Smal brits. Hopknutna fötter. Amarna i en säck så dom inte föll åt sidan. In med halva kroppen i en tunnel. En stor vit platta ner till 1 cm ovanför nästippen. Panik! Känslan lik, att vara bunden vid händer och fötter överväldigade mej. 5 långa minuter tills britsen började röra sej utåt centimeter för centimeter. Allt som allt tog det ca 30 minuter. Frisk luft har aldrig smakat så gott, när jag nästan sprang ut från sjukhuset.

Kl 9,30 i morse, när jag satt och gäspade, kände mej ganska nöjd med vetskapen om att hur än svaren skulle bli på scinten så skulle jag ha en lugn dag hemma. Då ringer telefonen. Scinten visar någon form av förändring. Det går inte att säja vad det är men du måste in och göra en slätröntgen av skelettet och du måste göra det nu. Åh nej! Sköterskan lovade mej att ringa på eftermiddagen och berätta vad röntgen visade. På med kläderna, i en taxi. Då, där på röntgenbritsen, kom tårarna. Dom rann i en tyst protest. Nu räcker det. Nu är det nog. Ville inte prata, tog bara tacksamt emot näsduken som sköterskan tyst räckte mej. Bilder togs på varje del av mitt skelett från ryggen upp till halskotorna. In på toa efter för att få gråta färdigt ifred. För att kunna gå ut med ett tidsdagsansikte. Precis som alla andra människor, en alldeles vanlig dag, där det största bekymmer är obetalda räkningar.

Hem och vänta på telefonen.....

Kl 17 kom tidningen och gjorde sitt reportage. Det var två gulliga tjejer som gjorde sitt jobb med både kunnande och medkänsla.

Och vänta på en telefon.........

Som aldrig ringer.....

Djupa andetag.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Tårar kan även komma av glädje. Rörd ända in i mitt innersta tackar jag "Galenpannorna" för den fina skålen jag fick av er på posten idag. Det finns människor på denna jord som gör att den fortfarande går runt.
Tack! Söta rara.....

Gör det enkelt!

Hädanefter så skippar jag ordet, cellgift.
Bara ordet gör ju att man ryser. Visst det säjer sanningen. Precis vad det är. Ett gift som tar död på cancerceller.
Men det har en alldeles för negativ klang.
Nu kommer jag att använda ordet, Cytostatika. Ok, det är väl inget vackert ord men jag kan försöka sätta ett likhetstecken efter det.

Cytostatika= Ett livsbejakande elixir för min kropp som gör mej frisk.
Cytostatika= En oslagbar krigare rustad för strid.
Cytostatika= En högre makt.

Det behöver inte alltid vara så svårt att se att det finns en kraft starkare än jag själv. Här kommer en liten historia som illustrerar vad jag menar.

En cancerpatient bad till Gud.
Hjälp mej, bota min cancer!
Javisst svarade Gud, visst ska jag hjälpa dej med det.
Patienten blev kallad till läkaren. Han blev erbjuden operation, men han tackade nej. Han blev erbjuden kemoterapi men tackade nej, han blev erbjuden strålning, men tackade nej. Gud skulle ju hjälpa honom.

Varpå han dog.

När han kom till himmelen fick han träffa Gud, han anklagade honom genast.
Du skulle ju hjälpa mej! Du lovade ju!
Idiot, sa Gud.
Jag gav dej kirurgen, jag gav dej onkologen och jag gav dej kemoterapeuten.......

Man behöver inte alltid envisas med att krångla till allting.

Gör det enkelt!

Bloggillustration Rosa Bandet. Av Margareth Osju/ Arverud.

Margareth Osju/Arverud är en bloggerska som gör fantastiska illustrationer. Hon gör även bloggillustrationer av olika bloggare.
Jag frågade henne om hon hade lust att göra en illustration angående Rosa Bandet och bröstcancer.
Det tog inte många dagar förrän den var färdig.

Illustrationen ser ni här till höger. Är den inte fantastiskt fin?
Klickar ni på länken under så kommer ni till inlägget.
Glöm inte att klicka vidare på Margarteths blogg. Hennes bilder är så vackra att dom tar andan ur en.

Tack Margareth!

James Blunt

Denna låt tillägnar jag dej Karin. Så roligt att träffa dej idag. Vi har inte setts på länge, men trots att du bor i Norge så känns du närmre än någonsin.
Kram till dej älskade vän!

??????????????????????????????????????????

Idag är det tungt.
Hos onkologen fick jag reda på att jag kommer att få 4 cytostatika behandlingar + 4 till. OM jag vill. Vad är detta? Ska jag bestämma det? Läkaren förklarade att med underlag om just min tumör var 4 behandlingar standard. Men dom erbjuder 4 till för att minska återfallsrisken. Jag blev helt ställd. Ska JAG bestämma det? Det vill jag inte! Jag vill att någon med medicinskt kunnande ska säja vad som är bäst för mej. Men det enda hon ville säja var, att eftersom tumören var så stor ( 5 cm) så erbjuder dom det. Hade den varit mindre och med tanke på spridningen (bara) i 1 lymfkörtel så hade dom INTE erbjudit det.

JAG VILL INTE BESTÄMMA DET!

Funderingar:
Jag tar bara 4 behandlingar eftersom det är så jobbigt med cytostatika behandling. Jag kommer INTE att få ett återfall.
Jag tar inte mer än 4 behandlingar. Cancern är tillbaka om ett antal år.
Jag tar 8 behandlingar. Cancern är ÄNDÅ tillbaka om några år.
Jag tar 8 behandlingar. Lika bra att göra vad jag kan i ett svep och sedan får det bli som det blir.

Faktum är, att man i en del fall ger mer behandlingar än vad man behöver. Just för att man inte är riktigt säker på antalet. Man tar det säkra före det osäkra.
Hur som haver. Jag är ofta väldigt snabb i mina beslut men det här beslutet ska jag verkligen fundera över innan jag tar det.

25 strålningar. 5 dagar i veckan i 5 veckor +
hormonbehandling i 5 år.

Jag kommer att få min första cytostatikabehandling den 11/10

OM

Jag berättade för läkaren att jag har väldigt ont på en speciell punkt på ryggraden. Jaha sa läkaren. Då måste vi göra en skelletröngen innan. För skulle det vara metastaser så blir det ingen cellgiftsbehandling på torsdag.
????????
Där gick luften ur mej!
Då är det ingen mening att behandla enbart bröstcancern. Då får man titta en annan behandling.

Där tar det stopp för mej.

Jag blir inte hysterisk. Jag blir tom.
Alldeles tom.
Och aningen sorgsen.

Det kommer säkert en annan reaktion, men just nu är det,

Stopp!

Jag tar inte ut något i förskott. Jag är positiv, men samtidigt så har jag haft en sån jävla (förlåt) otur det sista halvåret.

Det enda jag kan göra nu är.
Försöka att ta det lugnt och
Vänta........

Får svar på röntgten senast 10/10 på förmiddagen.

Lite sjuk humor i dubbel bemärkelse

Jag kan ju inte gråta jämt. För att överleva mentalt så är humorn en viktig ingrediens i receptet.
Så håll i er nu. Här kommer det lite humor som kan vara svårsmält för en del.

Det gör inget att jag kommer att tappa håret, jag behöver ändå klippa mej.
Jag kommer inte att behöva köpa en mössa i vinter. Jag har ju peruken.
Jag kommer att tjäna in massor med pengar på att inte köpa schampo på ungefär 6 månader.
Toapapperkonsumtionen kommer att minska, eftersom jag kommer att bli hård i magen av illamående medicinen. Mer pengar att tjäna.
Eftersom jag kommer att komma i klimakteriet av hormonbehandlingen så har jag ännu mer pengar att tjäna. Ingen mens. Inga mensskydd.
Jag kommer spara tid på att måla och styla mej. Inget hår och inga ögonfransar (om jag tappar dom)
Jag får se östergötland gratis med sjukresor.
Jag få förhoppningsvis komma till Vidarkliniken. Ett antroposofiskt sjukhus. Det enda i sitt slag i Sverige. Många cancerpatienter åker dit för att få vila lite under eller efter behandlingarna. Det hade jag aldrig fått annars. Härligt med semester.
När det här är över kommer jag ha stor medicinsk kunskap i cancervård. Vem vet vad jag kan göra med den.

Ja, jag vet. Det där var svårsmält. Bakom alltihop så ligger det naturligtvis en massa frustration, rädsla och ledsenhet, men man måste försöka titta bortom allt det där ibland. Skratta åt eländet.

Förövrigt så är jag nervös för mitt besök på onkologen imorgon. För att få allt på papper. Hela behandlingen.

Skratta är bra!
Skrattet påskyndar läkningsprocessen.

Så idag skrattar jag!

En alldeles vanlig tisdag. Nuförtiden.

Började dagen med att läsa lokaltidningen. Inte ett ord om Rosa Bandet i tidningen. Jag är ju som jag är och lite därtill ibland, så jag greppade telefonluren och ringde upp tidningen.

Tänker ni inte skriva något om bröstcancer och Rosa Bandet kampanjen i tidningen, frågade jag?

Öh, va! Nää, jag vet inte. Svarade kvinnan på tidningen.

Nähä, sa jag. Det är så att jag har bröstcancer och jag tycker att det är väldigt dåligt om det inte kommer att stå någonting i tidningen, sa jag.

Du, sa kvinnan. Skulle du kunna tänka dej att ställa upp på ett reportage i tidningen?

Oj, då sa jag. Jag funderade i ett par sekunder och bestämde mej för att det här blir mitt bidrag till Rosa Bandet kampanjen. Kanske reportaget om mej kan få några fler människor att stötta kampanjen.

Så nu är det bestämt. Tidningen kommer hem till mej med en fotograf, nästa tisdag.

Lite nervöst är det allt, att gå ut offentligt så där, men jag känner att jag vill göra det. Just för att uppmärksamma att bröstcancer kan drabba vem som helst. Att forskningen är oerhört viktig och att det behövs pengar.



Jag har varit och tagit blodprover idag. Jag ska ju undvika att bli stucken i armen på den sida där jag opererat bort bröstet. Små sår kan leda till infektioner och infektioner kan leda till att min arm svullnar upp och jag får rosfeber. Naturligtvis så är den armen jag inte får bli stucken i, den armen som har bäst kärl. Men kvinnan som stack var fantastisk och klarade det galant. Innan jag gick dit tänkte jag, Ja ha, nu kommer dom säkert att missa och dom kommer att bli tvungen att sticka mej i handen. Det har hänt och det gör mycket ondare än att bli stucken i armen. Sedan tänkte jag. Äsch, vad är några små stick. Antagligen så kommer jag att få gå igenom värre saker än det här. Då gick det helt plötsligt väldigt lätt.

På torsdag är det dags för besök på onkologen. Jag har skrivit ner massor med frågor i ett block som jag tänker ta med mej. Det ska bli skönt att få en behandlingsplan och få veta när allt kommer i gång.



Sedan var det möte på BC föreningen. Vi fick besök av en kvinna som berättade om olika örter som man kan använda. Jätteintressant.

Helt plötsligt står mina ringblommor i min lilla trädgård utan blommor. Lite sent att skörda dom är det, men det fanns några kvar. Nu ska det bli te på blommorna när dom torkat.


Är det inte vackert, så säj?

Hjälp, Min kompis har cancer!

Det här inlägget har jag gått och sugit på länge. Jag har velat skriva det, men dragit på det. Kanske är det rädslan att såra någon. Någon som läser det här och faktiskt har sagt eller gjort någon av dom grodorna jag nu kommer att skriva om.
Bli inte sårade! Bli inte rädd för vad du ska säja till din vän/bekant som har drabbats av cancer! Det är inte lätt att veta vad man bör säja eller göra. Just DÄRFÖR skriver jag nu det här.

Ja, vad säjer man och vad bör man inte säja till sin cancerdrabbade vän eller bekant.

Först och främst. Dra dej inte undan. Hör av dej. Fråga hur det är. Din vän kanske inte orkar lyfta luren av olika skäl och ringa till dej, men blir alltid glad när om du tar kontakt. Tyvärr så försvinner det en del vänner när man blir sjuk. Skälen till det varken orkar jag eller har lust att forska i nu.

Säj INTE, när ni råkar stöta på varandra. Åh jag tänker på dej jämt. Om du nu tänker jämt. Varför hör du inte av dej då?

Säj inte att det ordnar sej. Det är möjligt att det gör det. Förhoppningsvis gör det det. Men det vet man faktiskt inte. Ingen vet. Inte jag, inte någon läkare. Ingen. Hoppas att det ska ordna sej, kan man däremot. Peppa istället.

Berätta inte en massa historier om cancersjuka, vare sej dom har blivit friska eller inte. Jag tar inte in det. Det enda jag tar in är när någon kvinna berättar, som FAKTISKT har gått igenom det.

Fråga inte om överlevnadschanser. Jag fick frågan själv. Hur stor chans är det att du överlever det här? VAD ska jag svara på det? Jag vet att jag KAN dö ändå. Jag vill inte räkna vare sej procent eller statistik.

Tala inte om för din vän hur jobbigt det är för DEJ, nu när hon har cancer. Det får du ta med någon annan. Man varken orkar, kan eller vill, be om ursäkt för att man är sjuk.

Säj inte. Jag förstår hur du har det. Hur ska du kunna förstå det? Lyssna istället på din vän och BE henne berätta hur hon har det. Återigen. Peppa, peppa!

Om det är möjligt för dej, fråga om du kan göra något praktiskt för din vän. Kanske följa med på en undersökning. Handla lite mat om din vän är sjuk eller trött. Det finns oändligt mycket som den sjuka kan behöva hjälp med. Det behöver inte alltid vara så stora saker, men det man vara guld värt att få hjälp med.

Var som vanligt och gör dom sakerna ni brukar göra ihop. Fika, promenera eller vad ni brukar göra. Även om din vän är mycket upptagen med sin sjukdom så uppskattas det att få komma bort ifrån den ett tag.

Nu tänker kanske några. Herre Gud. Vad ska jag säja? Nu vågar jag inte öppna munnen. GÖR det, ÖPPNA munnen. Det absolut värsta är att INTE säja något alls.

Har du lust kan du ju sätta dej ner en stund och fundera på vad DU skulle vilja höra och INTE höra om du skulle bli sjuk.

Svårare är det faktiskt inte!

Påminner om cancerfondens Rosa Bandet kampanj som startar idag och pågår hela oktober månad. Genom att köpa Rosa Bandet stöder du cancerforskningen.
Gör det, för pengarna behövs. Varje dag i Sverige får 15-20 kvinnor veta att dom har bröstcancer. Stöd forskningen till hjälp åt dessa kvinnor.

Ingen kan göra allt.
Alla kan göra något.

Klicka på Rosa Bandets symbol uppe i högra hörnet på bloggen, där kan du läsa mer.