I morgon kommer dom!!!
Älskade barn......
torsdag 28 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Enough!
Att få åka till Vidarkliniken ser jag som en stor förmån. En förmån för mej som cancerdrabbad. Att bara få vila upp sej och få njuta av deras behandlingar och aktiviter är något jag har sett fram emot.
Det var meningen att jag skulle ha åkt mellan femte och sjätte behandlingen. Eftersom det är omständigt för mej att ta mej dit, tågbytena och bussbytena är många, så förstod jag att med all packning, skulle jag inte orka så tätt efter en cellgiftsbehandling.
En person erbjöd då att skjutsa mej. Jag blev en aning förvånad, det var inte riktigt likt henne att göra något sådant, men så klart blev jag glad och tacksam. Som jag borde ha förstått drog hon sej ur. En annan person erbjöd sej då att köra mej och det blev bestämt att jag skulle åka efter min sista behandling. Nu har omständigheterna gjort att hon inte heller kan köra mej.
Jag skulle kanske kunna fråga några fler, men nu får det räcka. Det är inte så att jag känner mej illa behandlad eller tycker synd om mej själv på något vis. Visst är jag ledsen att det inte blir av. Men jag känner nu att det här har givit mej mer oro och bekymmer än vad det har kännts bra. Nu vill jag inte ha mer förhoppningar om att komma iväg, och ingen mer besvikelse över att det inte blir av.
Så jag lägger ner det. För nu i allafall.
Vidarkliniken finns kvar. Jag har min remiss och kan åka dit lite senare. Då kan jag ta mej dit för egen maskin och behöver inte bekymra mej om det ska bli av eller inte.
Skönt att ha fattat ett beslut.
Skönt att slippa oroa mej mer.
Det var meningen att jag skulle ha åkt mellan femte och sjätte behandlingen. Eftersom det är omständigt för mej att ta mej dit, tågbytena och bussbytena är många, så förstod jag att med all packning, skulle jag inte orka så tätt efter en cellgiftsbehandling.
En person erbjöd då att skjutsa mej. Jag blev en aning förvånad, det var inte riktigt likt henne att göra något sådant, men så klart blev jag glad och tacksam. Som jag borde ha förstått drog hon sej ur. En annan person erbjöd sej då att köra mej och det blev bestämt att jag skulle åka efter min sista behandling. Nu har omständigheterna gjort att hon inte heller kan köra mej.
Jag skulle kanske kunna fråga några fler, men nu får det räcka. Det är inte så att jag känner mej illa behandlad eller tycker synd om mej själv på något vis. Visst är jag ledsen att det inte blir av. Men jag känner nu att det här har givit mej mer oro och bekymmer än vad det har kännts bra. Nu vill jag inte ha mer förhoppningar om att komma iväg, och ingen mer besvikelse över att det inte blir av.
Så jag lägger ner det. För nu i allafall.
Vidarkliniken finns kvar. Jag har min remiss och kan åka dit lite senare. Då kan jag ta mej dit för egen maskin och behöver inte bekymra mej om det ska bli av eller inte.
Skönt att ha fattat ett beslut.
Skönt att slippa oroa mej mer.
måndag 25 februari 2008
Tröttsamt trött
Lyckas inte komma till ro på nätterna. Svettas något kopiöst. Blir alldeles fuktig över hela kroppen. Sedan svalnar jag av och det varma blir kallt och jag fryser. Så håller det på nätterna igenom. Otrevligt till tusen.
Det gör ju att jag är mycket trött på dagarna. Har inte så mycket ork just nu. Rygg och ledvärken har tilltagit, nu när kortisonet är nedtrappat.
Ja det är ju biverkningar att räkna med. Inget som förvånar mej, bara lite jobbigt medans det pågår.
Har tagit små korta promenader under helgen. Det har varit ganska skönt väder, även om det har blåst mycket.
I dag gick jag ner till affären och köpte chips. Något jag nästan aldrig äter annars. Nu passar det mej precis, salt och kryddigt
Det händer inte mycket just nu alltså.
Det är bara att invänta att orken till att göra något, ska komma tillbaka.
Det gör ju att jag är mycket trött på dagarna. Har inte så mycket ork just nu. Rygg och ledvärken har tilltagit, nu när kortisonet är nedtrappat.
Ja det är ju biverkningar att räkna med. Inget som förvånar mej, bara lite jobbigt medans det pågår.
Har tagit små korta promenader under helgen. Det har varit ganska skönt väder, även om det har blåst mycket.
I dag gick jag ner till affären och köpte chips. Något jag nästan aldrig äter annars. Nu passar det mej precis, salt och kryddigt
Det händer inte mycket just nu alltså.
Det är bara att invänta att orken till att göra något, ska komma tillbaka.
lördag 23 februari 2008
Cellgiftsbehandling nr 7. One more to go
Efter två dagars febril aktivitet och i stort sett ingen nattsömn på två nätter, gick luften ur mej i eftermiddags.
Antalet kortisontabletter är nedminskat till 8 tabletter i morse och det märks direkt. Värken kommer som ett brev på posten och jag är mycket trött.
Maten smakar ingenting, får salta allt jag äter. Antagligen helt oätbart för någon annan. Händerna är supertorra och jag fryser med ständiga inslag av svettvallningar.
Cellgiftsbehandlingen gick bra i tordags i alla fall. Bitte behövde bara sticka en enda gång. Både hon och jag var lite oroliga. Cellgifterna gör att venerna hårdnar och jag har ju blivit stucken ett antal gånger nu. Inte bara inför behandlingarna utan även inför undersökningar och provtagningar. Förra gången fick jag en lätt veninflammation så denna gången fick jag en salva som jag ska smörja armen med flera gånger om dagen.
Nåja. Nu är det bara en gång till och jag börjar att se ljuset i tunneln. Visst är det bra att cellgiftsbehandlingar finns men jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen.
Det är i ett gott syfte, det vet jag och jag får ofta höra det när jag är lite gnällig. Men det kan vara svårt att ta in det, och vara nöjd och glad när det är som jobbigast.
Nu är det bestämt att mina två pojkar kommer på fredag. Det ska bli helt underbart. Jag längtar efter dom så det värker. Inför dom behöver jag inte lägga på mej någon mask, utan jag kan bara vara den jag är. En mycket trött mamma i slutet av en cellgiftsbehandling.
I kväll lutar det nog åt, att det är så illa att jag faktiskt kommer att titta på melodifestivalen.
Hujeda mej *L*
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea
Antalet kortisontabletter är nedminskat till 8 tabletter i morse och det märks direkt. Värken kommer som ett brev på posten och jag är mycket trött.
Maten smakar ingenting, får salta allt jag äter. Antagligen helt oätbart för någon annan. Händerna är supertorra och jag fryser med ständiga inslag av svettvallningar.
Cellgiftsbehandlingen gick bra i tordags i alla fall. Bitte behövde bara sticka en enda gång. Både hon och jag var lite oroliga. Cellgifterna gör att venerna hårdnar och jag har ju blivit stucken ett antal gånger nu. Inte bara inför behandlingarna utan även inför undersökningar och provtagningar. Förra gången fick jag en lätt veninflammation så denna gången fick jag en salva som jag ska smörja armen med flera gånger om dagen.
Nåja. Nu är det bara en gång till och jag börjar att se ljuset i tunneln. Visst är det bra att cellgiftsbehandlingar finns men jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen.
Det är i ett gott syfte, det vet jag och jag får ofta höra det när jag är lite gnällig. Men det kan vara svårt att ta in det, och vara nöjd och glad när det är som jobbigast.
Nu är det bestämt att mina två pojkar kommer på fredag. Det ska bli helt underbart. Jag längtar efter dom så det värker. Inför dom behöver jag inte lägga på mej någon mask, utan jag kan bara vara den jag är. En mycket trött mamma i slutet av en cellgiftsbehandling.
I kväll lutar det nog åt, att det är så illa att jag faktiskt kommer att titta på melodifestivalen.
Hujeda mej *L*
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea
fredag 22 februari 2008
Totalt kortisonspeedad
Sov ett fåtal timmar i natt och klev upp kl 06.
Cellgiftsbehandlingen gick bra. Ska försöka skriva mer om det imorgon.
Har varit som en virvelvind idag. Försökte lägga mej en stund när jag kom hem. En kvart klarade jag av sedan var det bara att upp och hoppa.
Nu när jag äntligen har satt mej ner är det för sent att blogga och svårt också. Jag skriver varannan bokstav fel hela tiden.
Imorgon ska jag vara hos sjukgymnasten 8,30. Måste stiga upp 06,30.
Ska därför nu krypa ner och se om jag kan få några timmars sömn.
Är tyvärr klarvaken så jag undrar om det går.
Med 64 kortisontabletter på två dagar så känns det ganska så omöjligt.
En tråkig bok kanske gör susen.
Cellgiftsbehandlingen gick bra. Ska försöka skriva mer om det imorgon.
Har varit som en virvelvind idag. Försökte lägga mej en stund när jag kom hem. En kvart klarade jag av sedan var det bara att upp och hoppa.
Nu när jag äntligen har satt mej ner är det för sent att blogga och svårt också. Jag skriver varannan bokstav fel hela tiden.
Imorgon ska jag vara hos sjukgymnasten 8,30. Måste stiga upp 06,30.
Ska därför nu krypa ner och se om jag kan få några timmars sömn.
Är tyvärr klarvaken så jag undrar om det går.
Med 64 kortisontabletter på två dagar så känns det ganska så omöjligt.
En tråkig bok kanske gör susen.
onsdag 20 februari 2008
Mejkad och fejkad
Många människor har svårt för att visa hur dom egentligen mår. Om man inte bara ser till ett sminkat ansikte och stylat hår (om det finns något).
Om man tittar bakom det, och leendet som kanske inte är riktigt äkta. Så kanske man kan se och förstå att allt det där bara är en förvivlad mask.
En mask som krampaktigt hålls fast vid för att inte bryta ihop inför en annan människa.
Jag hittade den här lilla dikten på Cancertjejernas forum. Ingen vet vem som har skrivit den. Men den passar så bra in på så många. (läs mej)
"Att ta varje tecken som en möjlig symbol.
Att höra en viskning - men ana ett vrål.
Uppfånga en mening - men helst fatta två.
OCH i blotta tystnaden - söka förstå!"
Näst sista cellgiftsbehandlingen i morgon kl 9,30
Åt det kan jag faktiskt både skratta och gråta.
Om man tittar bakom det, och leendet som kanske inte är riktigt äkta. Så kanske man kan se och förstå att allt det där bara är en förvivlad mask.
En mask som krampaktigt hålls fast vid för att inte bryta ihop inför en annan människa.
Jag hittade den här lilla dikten på Cancertjejernas forum. Ingen vet vem som har skrivit den. Men den passar så bra in på så många. (läs mej)
"Att ta varje tecken som en möjlig symbol.
Att höra en viskning - men ana ett vrål.
Uppfånga en mening - men helst fatta två.
OCH i blotta tystnaden - söka förstå!"
Näst sista cellgiftsbehandlingen i morgon kl 9,30
Åt det kan jag faktiskt både skratta och gråta.
tisdag 19 februari 2008
Min akilleshäl
Något jag har ett stort problem med, är att tillåta mej själv att må dåligt. Det gick bra att ha cancer så länge jag inte kände mej sjuk. Då jag fortfarande hade orken att aktivera mej, träffa vänner och framför allt vara glad. När orken tryter och när cancerbehandlingen styr mitt liv gör det mej både ledsen och förbannad. Det här är ett problem jag har dragits med hela mitt liv. Jag är vanligtvis en väldigt optimistisk person. Vill alltid hitta på saker och gillar att skämta och skoja. Men nu har jag svårt både att vara social och på glatt humör.
Alla kommer vi väl in i downperioder. Hos mej brukar dom inte vara speciellt länge. Det sitter i ett par dagar sedan mår jag bra igen. Nu har ju behandlingen pågått i fyra månader. Det har varit jobbigt både fysiskt som psykiskt. Jag har ändå varit väldigt pigg och allert under dom första fyra cellgiftsbehandlingarna. Det har känts som jag har orkat med det som har varit jobbigt.
När jag började med Taxoteren så slog det ut nin kropp fysiskt. Helt plötsligt orkade jag inte längre. Min kropp kändes över en natt mycket gammal. När det tillståndet blev varaktigt, och inte gick över, så följde psyket med. Det är svårt att vara glad när kroppen är fylld av trötthet och värk.
Då började jag jaga på mej själv. Så här illa får jag bara inte må. Jag kämpar och kämpar för ett bättre mående. Jag kämpar för att var glad. Jag försöker ignorera min värk, trötthet och alla andra biverkningar, men det går inte. Då blir jag både ledsen och arg. Arg på mej själv som inte mår bra. Arg på cancern som styr mitt liv.
Det här är lite av min akilleshäl. Idag har jag pratat länge med min terapeut om detta. Att jag måste acceptera att fyra månaders cellgiftsbehandling tar ut sin rätt. Att det inte är så konstigt att jag mår som jag gör nu. Dels att kroppen inte orkar, men även att jag inte kan gå igenom den här cancerresan med ett glatt leende på läpparna varje dag.
Så jag ska försöka att acceptera att det är som det är just nu. Tungt och jobbigt. Inget konstigt alls efter sex cellgiftsbehandlingar. Sedan får man ju betänka allt som hände innan det. Cancerbeskedet, operationen och alla undersökningar och provtagningar. Det är mycket att gå igenom på en så kort tid. Tacka fanken att det inte går att må bra jämt och ständigt.
Dags att bli lite snäll mot mej själv kanske....
Alla kommer vi väl in i downperioder. Hos mej brukar dom inte vara speciellt länge. Det sitter i ett par dagar sedan mår jag bra igen. Nu har ju behandlingen pågått i fyra månader. Det har varit jobbigt både fysiskt som psykiskt. Jag har ändå varit väldigt pigg och allert under dom första fyra cellgiftsbehandlingarna. Det har känts som jag har orkat med det som har varit jobbigt.
När jag började med Taxoteren så slog det ut nin kropp fysiskt. Helt plötsligt orkade jag inte längre. Min kropp kändes över en natt mycket gammal. När det tillståndet blev varaktigt, och inte gick över, så följde psyket med. Det är svårt att vara glad när kroppen är fylld av trötthet och värk.
Då började jag jaga på mej själv. Så här illa får jag bara inte må. Jag kämpar och kämpar för ett bättre mående. Jag kämpar för att var glad. Jag försöker ignorera min värk, trötthet och alla andra biverkningar, men det går inte. Då blir jag både ledsen och arg. Arg på mej själv som inte mår bra. Arg på cancern som styr mitt liv.
Det här är lite av min akilleshäl. Idag har jag pratat länge med min terapeut om detta. Att jag måste acceptera att fyra månaders cellgiftsbehandling tar ut sin rätt. Att det inte är så konstigt att jag mår som jag gör nu. Dels att kroppen inte orkar, men även att jag inte kan gå igenom den här cancerresan med ett glatt leende på läpparna varje dag.
Så jag ska försöka att acceptera att det är som det är just nu. Tungt och jobbigt. Inget konstigt alls efter sex cellgiftsbehandlingar. Sedan får man ju betänka allt som hände innan det. Cancerbeskedet, operationen och alla undersökningar och provtagningar. Det är mycket att gå igenom på en så kort tid. Tacka fanken att det inte går att må bra jämt och ständigt.
Dags att bli lite snäll mot mej själv kanske....
måndag 18 februari 2008
Det är bara mög.....
All den positivitet jag har kännt under den här cancerresan är som bortblåst. Lyckas inte få upp humöret. Helgen har varit mycket jobbig. Min mammas karls inställning till det mesta suger musten ur en totalt. Det finns ingen sympati för något. Jag förstår inte människor som är så trångsynta. Det skrämmer mej otroligt mycket. Det är en sådan inställning som skapar hat och våld i världen.
Min mor har sina åsikter om saker och ting men hon kan ändå någonstans hålla dom för sej själv. Åtminstone inför mej. Vi har varit ovänner många gånger i livet för att vi tycker så olika. Nu försöker vi hålla våra åsikter för oss själva och på så sätt ändå komma överens. Hon kan inte ändra på mej och jag kan inte ändra på henne och det har vi accepterat.
Saknar min far oerhört mycket. Han var en sådan god människa. Empatisk och omtänksam.
Jag kan lugnt skriva allt det här. För enligt min mor och hennes karl är datorer bara mög (skit på skånska) dom kommer aldrig att läsa den här bloggen ändå. Skulle dom mot förmodan göra det så blir det inte förrän efter min död. Då spelar det ju ingen roll längre.
Efter dom hade åkt så kunde jag äntligen gråta ut. Har fått hålla det inom mej hela helgen och det har varit tröttsamt.
Vet inte riktigt hur jag ska få upp mitt humör. Jag är trött och håglös. Inget är speciellt roligt. Jag borde väl se att cellgiftsbehandlingen snart är slut och må bra i vetskapen om det, men det går inte just nu. Det är bara så tungt och jobbigt. Det har faktiskt inte känts bra sedan lilla gumman förvann. Det var som att gå in i en stor vägg.
Har problem med min dator till råga på allt. Jag vet inte om det är min dator eller skärmen det är fel på. Har nu bytt skärm med min granne för att på så sätt kunna se vilket av dom det är fel på. Bilden på skärmen bara blinkar när datorn har varit avstängd över natten. Det tar ett ett timmar innan den kommer igång.
Eftersom min ekonomi är mycket dålig satte jag ut en annnons på blocket. Har inte råd att köpa en ny skärm. Hade en på gång 4 mil härifrån men min mor vägrade att köra mej dit. Det var ju alldeles för besvärligt tyckte hon. Jag har ju ingen egen bil och det hade underlättat väldigt för mej. Jaja, nu kanske det är datorn det är fel på istället. Jag har garanti kvar, men den är köpt på Netonet så den måste isåfall skickas och det kan ju ta sin lilla tid.
På torsdag är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Kanske kan det vända då. Sedan är det ju bara en till och sedan är det över.
Vad kan fem veckors strålning vara jämfört med sex månaders cellgifter?
Inte kan det vara lika jobbigt?
Min mor har sina åsikter om saker och ting men hon kan ändå någonstans hålla dom för sej själv. Åtminstone inför mej. Vi har varit ovänner många gånger i livet för att vi tycker så olika. Nu försöker vi hålla våra åsikter för oss själva och på så sätt ändå komma överens. Hon kan inte ändra på mej och jag kan inte ändra på henne och det har vi accepterat.
Saknar min far oerhört mycket. Han var en sådan god människa. Empatisk och omtänksam.
Jag kan lugnt skriva allt det här. För enligt min mor och hennes karl är datorer bara mög (skit på skånska) dom kommer aldrig att läsa den här bloggen ändå. Skulle dom mot förmodan göra det så blir det inte förrän efter min död. Då spelar det ju ingen roll längre.
Efter dom hade åkt så kunde jag äntligen gråta ut. Har fått hålla det inom mej hela helgen och det har varit tröttsamt.
Vet inte riktigt hur jag ska få upp mitt humör. Jag är trött och håglös. Inget är speciellt roligt. Jag borde väl se att cellgiftsbehandlingen snart är slut och må bra i vetskapen om det, men det går inte just nu. Det är bara så tungt och jobbigt. Det har faktiskt inte känts bra sedan lilla gumman förvann. Det var som att gå in i en stor vägg.
Har problem med min dator till råga på allt. Jag vet inte om det är min dator eller skärmen det är fel på. Har nu bytt skärm med min granne för att på så sätt kunna se vilket av dom det är fel på. Bilden på skärmen bara blinkar när datorn har varit avstängd över natten. Det tar ett ett timmar innan den kommer igång.
Eftersom min ekonomi är mycket dålig satte jag ut en annnons på blocket. Har inte råd att köpa en ny skärm. Hade en på gång 4 mil härifrån men min mor vägrade att köra mej dit. Det var ju alldeles för besvärligt tyckte hon. Jag har ju ingen egen bil och det hade underlättat väldigt för mej. Jaja, nu kanske det är datorn det är fel på istället. Jag har garanti kvar, men den är köpt på Netonet så den måste isåfall skickas och det kan ju ta sin lilla tid.
På torsdag är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Kanske kan det vända då. Sedan är det ju bara en till och sedan är det över.
Vad kan fem veckors strålning vara jämfört med sex månaders cellgifter?
Inte kan det vara lika jobbigt?
söndag 17 februari 2008
fredag 15 februari 2008
Vanka med mej
När natten sluter sitt mörker om min rastlösa kropp.
När tystanden stegrar sej till ett outhärdligt vrål,
sveper jag morgonrocken runt min varma kropp.
När spåren i min ändlösa vandring djupnar.
När tröstandet blir som kletig honung, alltför söt
Då önskar jag att du tog min hand i din.
Bara...
Vanka med mej
Vanka med mej i mina spår.
När ord blir överflödiga
När inget av det sagda lindrar.
När vardagen rasar ner i avgrundens djupa hål.
När maktlösheten intar min bonings slutna rum.
När frågor lämnas vind för våg.
När ingen hör mitt inre gälla skri.
Bara...
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Lägg din arm om min kropp
Låt min själs smärta flyta in i din.
Lev mitt liv i några tysta sekunder
Håll om mej och låt din kropp ta emot min förtvivlan.
Låt min kropp smälta in i din.
Och vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Endast då kan min oro lätta en kort sekund.
Endast då kan ditt varsamma tröstade ge lindring.
Endast då kan du bära min sorg.
Endast då kan min själ finna ro.
Så du, snälla rara du.
Om du kunde.
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Det finns något som är värre än alla cellgifter och strålning.
Värre än biverkningar och operationer.
Det är den väntan vi cancerpatienter tvingas gå igenom när vi väntar på cancerbesked, operationer och behandlingar. Denna väntan är outhärdlig och fruktansvärt grym. Denna väntan och känslorna den väcker går inte att förstå om man inte har varit där själv. Det handlar om många sömnlösa nätter och dagar som levs i en bubbla som ingen annan når in i.
Du har fått besked om att du har en sjukdom som kan kosta ditt liv och på ett bisart sätt hamnar du i något som kan liknas en telefon kö, där en onårbar röst säjer: Du har plats nummer 79 i kön, samtalet besvaras så fort vi kan.....
Dikten eller texten eller vad jag ska kalla den är skriven efter ett långt telefonsamtal med en Bc syster som väntar på besked om hur hennes behandling kommer att se ut. Om det blir ännu en operation eller inte. Jag har varit precis där hon är och det är en hemsk långdragen tortyr.
Det verkar som om cancervården har glömt något. I all den forskning som läggs ner över hela världen så har en viktig bit fallit bort. En bit som man är så utlämnad och övergiven i. Denna outhärdliga väntan.
Hang in there, vännen. Snart är det över!
När tystanden stegrar sej till ett outhärdligt vrål,
sveper jag morgonrocken runt min varma kropp.
När spåren i min ändlösa vandring djupnar.
När tröstandet blir som kletig honung, alltför söt
Då önskar jag att du tog min hand i din.
Bara...
Vanka med mej
Vanka med mej i mina spår.
När ord blir överflödiga
När inget av det sagda lindrar.
När vardagen rasar ner i avgrundens djupa hål.
När maktlösheten intar min bonings slutna rum.
När frågor lämnas vind för våg.
När ingen hör mitt inre gälla skri.
Bara...
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Lägg din arm om min kropp
Låt min själs smärta flyta in i din.
Lev mitt liv i några tysta sekunder
Håll om mej och låt din kropp ta emot min förtvivlan.
Låt min kropp smälta in i din.
Och vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Endast då kan min oro lätta en kort sekund.
Endast då kan ditt varsamma tröstade ge lindring.
Endast då kan du bära min sorg.
Endast då kan min själ finna ro.
Så du, snälla rara du.
Om du kunde.
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Det finns något som är värre än alla cellgifter och strålning.
Värre än biverkningar och operationer.
Det är den väntan vi cancerpatienter tvingas gå igenom när vi väntar på cancerbesked, operationer och behandlingar. Denna väntan är outhärdlig och fruktansvärt grym. Denna väntan och känslorna den väcker går inte att förstå om man inte har varit där själv. Det handlar om många sömnlösa nätter och dagar som levs i en bubbla som ingen annan når in i.
Du har fått besked om att du har en sjukdom som kan kosta ditt liv och på ett bisart sätt hamnar du i något som kan liknas en telefon kö, där en onårbar röst säjer: Du har plats nummer 79 i kön, samtalet besvaras så fort vi kan.....
Dikten eller texten eller vad jag ska kalla den är skriven efter ett långt telefonsamtal med en Bc syster som väntar på besked om hur hennes behandling kommer att se ut. Om det blir ännu en operation eller inte. Jag har varit precis där hon är och det är en hemsk långdragen tortyr.
Det verkar som om cancervården har glömt något. I all den forskning som läggs ner över hela världen så har en viktig bit fallit bort. En bit som man är så utlämnad och övergiven i. Denna outhärdliga väntan.
Hang in there, vännen. Snart är det över!
torsdag 14 februari 2008
Lite dåligt och mycket bra
Vaknade med ett klibbigt och rinnande öga. När ska det sluta? Listan med alla konstigheter som händer med min kropp börjar bli lång.
Fick ett litet födelsepaket av Norrbaggan på posten. Det som fick mej att brista ut i gapskratt var en liten gubbe som man trycker på näsan. Då ger den upp ett helt galet vansinnesskratt. Den ska jag ha att trycka på när det känns tråkigt och trist. Det går liksom inte att låta bli att dra på munnen när man hör den. Härliga myssockar och en liten söt krambjörn låg också i paketet.
Tack goa Norrbaggan. Du är bäst!
Humöret är fortfarande lågt. Ville verkligen inte åka in till Korpen. Var tvungen att plocka fram piskan för att jag skulle gå utanför dörren. Vi busshållplatsen mumlade jag för mej själv flera gånger. Gå hem, gå hem. Hoppas verkligen ingen hörde mej. Men jag stod kvar och klev på bussen.
Nu är jag glad att jag gjorde det för jag hade det jättetrevligt. Tränade inte men en instruktör visade oss hur alla maskiner fungerar. Efter det gick vi en promenad i solskenet sedan fikade vi. Träningen är varje torsdagseftermiddag, vilket innebär att jag inte kan nästa torsdag eftersom jag ska ha nästa cellgiftsbehandling då.
Jävla skitcancer. Jag är så trött på denna behandling som styr och kontrollerar mitt liv. Jag har hållt på sedan 14 oktober. Inte konstigt att det börjar bli tröttsamt.
När jag kom hem ringde det en kvinna från Moa-lina. Östergötlands bröstcancerförening. Hon undrade om jag vill sitta som suppleant i stryrelsen. Jag blev jätteförvånad men samtidigt väldigt glad. Jag tackade ja. Uppdraget innebär först och främst att vara med på styrelsemötena. som är en gång i månaden. Kul!
Mina två söner kommer i början på mars. Har inte träffat den yngste sedan i somras. Längtar, längtar....
Som grädde på moset så ringde det på dörren ikväll. Där stod min räddare i nöden granne, med en blombukett. Då kan man inte annat än bli tjutfärdig. Vilken tjej detta är.
Jag pratade med hennes mamma för ett tag sedan och sa till henne att dom ska känna sej så stolta över denna tjej. Empatisk och omtänksam på alla sätt och vis.
Summan av kardemumman, så har det ändå varit en ganska bra dag trots mitt sura humör.
Fick ett litet födelsepaket av Norrbaggan på posten. Det som fick mej att brista ut i gapskratt var en liten gubbe som man trycker på näsan. Då ger den upp ett helt galet vansinnesskratt. Den ska jag ha att trycka på när det känns tråkigt och trist. Det går liksom inte att låta bli att dra på munnen när man hör den. Härliga myssockar och en liten söt krambjörn låg också i paketet.
Tack goa Norrbaggan. Du är bäst!
Humöret är fortfarande lågt. Ville verkligen inte åka in till Korpen. Var tvungen att plocka fram piskan för att jag skulle gå utanför dörren. Vi busshållplatsen mumlade jag för mej själv flera gånger. Gå hem, gå hem. Hoppas verkligen ingen hörde mej. Men jag stod kvar och klev på bussen.
Nu är jag glad att jag gjorde det för jag hade det jättetrevligt. Tränade inte men en instruktör visade oss hur alla maskiner fungerar. Efter det gick vi en promenad i solskenet sedan fikade vi. Träningen är varje torsdagseftermiddag, vilket innebär att jag inte kan nästa torsdag eftersom jag ska ha nästa cellgiftsbehandling då.
Jävla skitcancer. Jag är så trött på denna behandling som styr och kontrollerar mitt liv. Jag har hållt på sedan 14 oktober. Inte konstigt att det börjar bli tröttsamt.
När jag kom hem ringde det en kvinna från Moa-lina. Östergötlands bröstcancerförening. Hon undrade om jag vill sitta som suppleant i stryrelsen. Jag blev jätteförvånad men samtidigt väldigt glad. Jag tackade ja. Uppdraget innebär först och främst att vara med på styrelsemötena. som är en gång i månaden. Kul!
Mina två söner kommer i början på mars. Har inte träffat den yngste sedan i somras. Längtar, längtar....
Som grädde på moset så ringde det på dörren ikväll. Där stod min räddare i nöden granne, med en blombukett. Då kan man inte annat än bli tjutfärdig. Vilken tjej detta är.
Jag pratade med hennes mamma för ett tag sedan och sa till henne att dom ska känna sej så stolta över denna tjej. Empatisk och omtänksam på alla sätt och vis.
Summan av kardemumman, så har det ändå varit en ganska bra dag trots mitt sura humör.
onsdag 13 februari 2008
Lite down
Idag har jag inlett stora städoffensiven. köket är nu renare än rent. Min mamma kommer på lördag, och ja... Say no moore.
Men det ska bli roligt att hon kommer. Jag fyller ju halvägs till 90 på söndag. Lite uppvakting och lite uppassning kanske. Inte dumt något av det.
Humöret är inte på topp just nu. Egentligen borde det ju vara bra. Det är veckan innan behandlingen och biverkningarna har klingat av. Men ändå känns det lite tungt och jobbigt. Men det är väl som livet är. Lite upp och lite ner.
Imorgon ska jag till Korpen. Vi är några från Vändpunkt som ska träffas. Dom som vill träna gör det och dom som vill promenera gör det. Har inte bestämt riktigt vad det blir för min del, det ger sej imorgon.
Härligt väder har det i alla fall varit idag. Strålande sol. Tog en kort promenad som en paus i städandet. Träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dom på ett tag och det var riktigt roligt.
Det får bli det hela för idag. Att blogga känns lika segt som mitt humör.
Men i morgon är en annan dag.
Då kan det förhoppningsvis bara kännas bättre.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea
Men det ska bli roligt att hon kommer. Jag fyller ju halvägs till 90 på söndag. Lite uppvakting och lite uppassning kanske. Inte dumt något av det.
Humöret är inte på topp just nu. Egentligen borde det ju vara bra. Det är veckan innan behandlingen och biverkningarna har klingat av. Men ändå känns det lite tungt och jobbigt. Men det är väl som livet är. Lite upp och lite ner.
Imorgon ska jag till Korpen. Vi är några från Vändpunkt som ska träffas. Dom som vill träna gör det och dom som vill promenera gör det. Har inte bestämt riktigt vad det blir för min del, det ger sej imorgon.
Härligt väder har det i alla fall varit idag. Strålande sol. Tog en kort promenad som en paus i städandet. Träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dom på ett tag och det var riktigt roligt.
Det får bli det hela för idag. Att blogga känns lika segt som mitt humör.
Men i morgon är en annan dag.
Då kan det förhoppningsvis bara kännas bättre.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea
måndag 11 februari 2008
Never Give Up!
No matter what is going on
Never give up
Develope the heart
Too much energy in your country
is spent developing the mind
instead of the heart
Develope the heart
Be compassionate
Not just to your friends
but to everyone
Be compassionate
Work for peace
in your heart and in the world
Work for peace
and i say again
Never give up
No matter what is happening
No matter what is going on around you
Never give up
// Dalai Lama
Never give up
Develope the heart
Too much energy in your country
is spent developing the mind
instead of the heart
Develope the heart
Be compassionate
Not just to your friends
but to everyone
Be compassionate
Work for peace
in your heart and in the world
Work for peace
and i say again
Never give up
No matter what is happening
No matter what is going on around you
Never give up
// Dalai Lama
söndag 10 februari 2008
Ett litet steg......
Vaknade i morse med munsår i bägge mungiporna. Taxotere är verkligen en överraskningarnas medicin. Det ena avlöser det andra. Inget kommer smygande. Det kommer från den ena dagen till den andra.
Jag har köpt en stegräknare. Fastän kroppen är trött så vill ändå huvudet för det mesta. Och det är väl tur det.
Läste lite på nätet om att använda en stegräknare.
En människa mellan 40-50 år behöver gå 11000 steg om dagen om man vill gå ner i vikt.
Så många steg finns det inte en chans, att jag kommer upp i nu.
Var ute och gick med A idag. Vi gick en mycket längre runda än vad vi brukar. Den tog en och en halv timma.
Hade inte hon varit med så hade jag aldrig orkat. Med hennes hjälp går det bra. Vi tjattrar så mycket att jag inte märker hur långt vi går. Men visst tog det på krafterna.
Jag var helt slut när jag kom hem. Så här långa sträckor orkar jag inte gå första veckan efter behandlingen. Då blir det korta promenader på kanske högst 20 minuter.
Tänkte ändå att det kunde var kul att ha den där stegräknaren. Den kan höja min motivation när jag har som mest värk och är som tröttast.
Har även köpt en smoothiemaker. Med den gör jag rena vitaminbomberna. Jag blandar hej friskt. Apelsin, clementin, banan kiwi, äpple, frysta blåbär,hallon och jordgubbar.
Toppar med lite vaniljyoughurt och apelsinjuice. Ja inte alla dessa frukter i samma förstås. Idag blev det, frysta blåbär och jordgubbar, en banan en clementin och en kiwi, och så lite vaniljyoughurt + lite apelsinjuice.
Otroligt gott. Tog med mej "drinken och la mej i ett varmt bad efter promenaden. Sen är det bara att blunda och låtsas att man befinner sej på varmare breddgrader.
Jag tror nog att frisk luft och vitaminer är den bästa medicinen för att motverka den här otroliga tröttheten.
Man gör så gott man kan i den här tangon........
Jag har köpt en stegräknare. Fastän kroppen är trött så vill ändå huvudet för det mesta. Och det är väl tur det.
Läste lite på nätet om att använda en stegräknare.
En människa mellan 40-50 år behöver gå 11000 steg om dagen om man vill gå ner i vikt.
Så många steg finns det inte en chans, att jag kommer upp i nu.
Var ute och gick med A idag. Vi gick en mycket längre runda än vad vi brukar. Den tog en och en halv timma.
Hade inte hon varit med så hade jag aldrig orkat. Med hennes hjälp går det bra. Vi tjattrar så mycket att jag inte märker hur långt vi går. Men visst tog det på krafterna.
Jag var helt slut när jag kom hem. Så här långa sträckor orkar jag inte gå första veckan efter behandlingen. Då blir det korta promenader på kanske högst 20 minuter.
Tänkte ändå att det kunde var kul att ha den där stegräknaren. Den kan höja min motivation när jag har som mest värk och är som tröttast.
Har även köpt en smoothiemaker. Med den gör jag rena vitaminbomberna. Jag blandar hej friskt. Apelsin, clementin, banan kiwi, äpple, frysta blåbär,hallon och jordgubbar.
Toppar med lite vaniljyoughurt och apelsinjuice. Ja inte alla dessa frukter i samma förstås. Idag blev det, frysta blåbär och jordgubbar, en banan en clementin och en kiwi, och så lite vaniljyoughurt + lite apelsinjuice.
Otroligt gott. Tog med mej "drinken och la mej i ett varmt bad efter promenaden. Sen är det bara att blunda och låtsas att man befinner sej på varmare breddgrader.
Jag tror nog att frisk luft och vitaminer är den bästa medicinen för att motverka den här otroliga tröttheten.
Man gör så gott man kan i den här tangon........
lördag 9 februari 2008
Biverkningar
Nu har det gått 10 dagar sedan jag fick sista cellgiftsbehandlingen. Dosen var sänkt till 75%. Biverkningarna av förra dosen som var 100%, var för stora.
Cytosyrran Bitte utryckte: Det är ju inte meningen vi ska ta död på dej.
Nej tack, sa jag, det var ju snällt.
Denna gången har det varit bättre. Alla biverkningar har infunnit sej men dom har varit lindrigare. Ryggvärken är ganska jobbig forfarande. Ledvärken och stickningarna i benen har varit uthärdliga.
I munnen har det denna gången inte blivit sår, utan stannat vid någon slags skrovlighet och en svidande känsla som nu är helt borta. Smakförändringen den första veckan har inte varit så stor som förra gången.
Än så länge har jag lyckats att slippa feber.
Det som har varit värre den här gången är tröttheten. Det är en förlamande trötthet som sitter i hela kroppen.
Alla aktiviteter kräver en stor kraftansträngning. Allt jag ska göra tar dubbelt så lång tid. Under den första veckan har jag dessutom varit tvungen att lägga mej och vila ett par timmar någon gång under dagen.
Vissa dagar har jag fått ställa in det jag har planerat. Inser nu, att just det att planera något inte går längre. Det är vad dagsformen säjer som gäller.
Med tröttheten kommer det dåliga humöret. Det är svårt att vara glad när man är så trött. Svårt att skoja, svårt att småprata.
Vissa stunder kan det släppa lite grann. Då gäller det att passa på att försöka träffa några vänner, ge sej ut att promenera eller vad man nu vill göra.
Sedan är det de där förbaskade vallningarna. Dom kommer fort och dom kommer intensivt. Hela kroppen ångar och man blir högröd i ansiktet.
Inte så trevligt när man är bland andra männsikor. Som tur är går det fort över och jag tycker nog att det har mattats av en aning dom sista dagarna.
På huvudet har jag en gles matt stubb på ca 3 mm. Sist jag rakade mej var innan jul. Det växer alltså litegrann trots cellgifterna. Har fått rådet att raka av det inför sista cellgiftsomgången så riktigt friskt hår kan få komma fram. Det som kommer nu är inte som det ska vara. Det är kraftlöst på något vis.
Ögonfransar har jag inte så många kvar. Det trillar några strå varje dag, så jag räknar med dom det är helt borta innan sista kuren är tagen. Ögonbrynen är också mycket glesa.
Huden är supertorr. Jag har annars ganska fet hy i ansiktet. Men nu riktigt stramar det. Smörjning morgon och kväll, minst. Kroppen måste smörjas dagligen liksom händerna som smörjs minst två gånger. Nagelbanden smörjs en gång om dagen.
Naglarna sitter där dom ska, än så länge, Tack och lov. Förhoppningsvis gör isvantarna som jag måste ha under varje behandling, att dom fortsättningsvis kommer att sitta kvar.
Jaha, det var väl det hela, än så länge. Man vet aldrig vilka biverkningar som kan dyka upp. När dom kommer så brukar dom komma väldigt fort.
Men som det är den här gången så kan jag helt klart leva med det.
Det är ju inte så lång tid kvar.
Med behandlingar och biverkningar ca 8-9 veckor. 2 behandlingar kvar och den sista är beräknad till den 13/3.
Sedan blir det som jag har föstått det några få veckor vila innan strålningen drar igång. Men det är en annan historia.
Den dagen, den orken.....
Cytosyrran Bitte utryckte: Det är ju inte meningen vi ska ta död på dej.
Nej tack, sa jag, det var ju snällt.
Denna gången har det varit bättre. Alla biverkningar har infunnit sej men dom har varit lindrigare. Ryggvärken är ganska jobbig forfarande. Ledvärken och stickningarna i benen har varit uthärdliga.
I munnen har det denna gången inte blivit sår, utan stannat vid någon slags skrovlighet och en svidande känsla som nu är helt borta. Smakförändringen den första veckan har inte varit så stor som förra gången.
Än så länge har jag lyckats att slippa feber.
Det som har varit värre den här gången är tröttheten. Det är en förlamande trötthet som sitter i hela kroppen.
Alla aktiviteter kräver en stor kraftansträngning. Allt jag ska göra tar dubbelt så lång tid. Under den första veckan har jag dessutom varit tvungen att lägga mej och vila ett par timmar någon gång under dagen.
Vissa dagar har jag fått ställa in det jag har planerat. Inser nu, att just det att planera något inte går längre. Det är vad dagsformen säjer som gäller.
Med tröttheten kommer det dåliga humöret. Det är svårt att vara glad när man är så trött. Svårt att skoja, svårt att småprata.
Vissa stunder kan det släppa lite grann. Då gäller det att passa på att försöka träffa några vänner, ge sej ut att promenera eller vad man nu vill göra.
Sedan är det de där förbaskade vallningarna. Dom kommer fort och dom kommer intensivt. Hela kroppen ångar och man blir högröd i ansiktet.
Inte så trevligt när man är bland andra männsikor. Som tur är går det fort över och jag tycker nog att det har mattats av en aning dom sista dagarna.
På huvudet har jag en gles matt stubb på ca 3 mm. Sist jag rakade mej var innan jul. Det växer alltså litegrann trots cellgifterna. Har fått rådet att raka av det inför sista cellgiftsomgången så riktigt friskt hår kan få komma fram. Det som kommer nu är inte som det ska vara. Det är kraftlöst på något vis.
Ögonfransar har jag inte så många kvar. Det trillar några strå varje dag, så jag räknar med dom det är helt borta innan sista kuren är tagen. Ögonbrynen är också mycket glesa.
Huden är supertorr. Jag har annars ganska fet hy i ansiktet. Men nu riktigt stramar det. Smörjning morgon och kväll, minst. Kroppen måste smörjas dagligen liksom händerna som smörjs minst två gånger. Nagelbanden smörjs en gång om dagen.
Naglarna sitter där dom ska, än så länge, Tack och lov. Förhoppningsvis gör isvantarna som jag måste ha under varje behandling, att dom fortsättningsvis kommer att sitta kvar.
Jaha, det var väl det hela, än så länge. Man vet aldrig vilka biverkningar som kan dyka upp. När dom kommer så brukar dom komma väldigt fort.
Men som det är den här gången så kan jag helt klart leva med det.
Det är ju inte så lång tid kvar.
Med behandlingar och biverkningar ca 8-9 veckor. 2 behandlingar kvar och den sista är beräknad till den 13/3.
Sedan blir det som jag har föstått det några få veckor vila innan strålningen drar igång. Men det är en annan historia.
Den dagen, den orken.....
torsdag 7 februari 2008
Offer? Jag? Å nej!
Jag har skaffat mej en strategi att ta mej igenom svårigheter.
Jag har haft ett ganska tufft liv. Periodvis har det varit rena misären.
Länge såg jag mej som ett offer för omständigheterna. Jag skyllde allt på alla andra. Tänk att allt skulle hända mej. Vad hade jag gjort för ont som skulle drabbas så illa. Åren gick och jag fick både insikter och en viss mognad. Jag insåg att jag själv många gånger gjorde så att jag hamnade i besvärligheter. Men ett offer var jag fortfarande.
Det VAR synd om mej.
För ca 15 år sedan hamnade jag bland människor som tog ur mej det beteendet. Jag lärde mej att jag VALDE att vara ett offer. Jag klädde mej gladeligen i offerrollens kappa med berått mod. När jag förstod att valet var mitt, att jag kunde välja något annat, så blev livet så mycket lättare. Ingen behöver känna sej som ett offer. Ingen behöver vara ett offer. Det är en känsla, ett tillstånd som vi väljer alldeles själva. Sedan kan det naturligtvis hända saker som är katastrofalt hemska, men det är ändå vårt eget val hur vi hanterar det.
Ett cancerbesked ställer livet på sin spets, lilla gummans försvinnade ställde livet på sin spets. Helt skilda katastrofer men ändå så lika. En sorgeprocess är både nödvändig och livsviktig tror jag.
Man måste få gråta, rasa ut och skrika. Man måste får förbanna ödets nycker som har fört en till detta hemska. Men det är först när man väljer att stanna i dom känslorna som det blir riktigt illa. Man väljer då att fortsätta sitt liv i sorg och förtvivlan. Man förbannar allt och alla och resultatet blir då hemskare än själva beskedet. Då har man redan grävt sin egen grav.
15-20 kvinnor får bröstcancer varje dag. Lite förmätet att tänka: Varför drabbar det mej? Mer realistiskt att tänka: Varför skulle det inte drabba mej?
När jag fick första Taxoterekuren så var det så illa att jag bara ville ge upp. Jag tänkte strunta i resterande cellgiftskurer. Jag struntade i om så hela min kropp, skulle bli full av metastaser. Bara jag slapp en kur till.
Kanske var det bra att jag tillät mej att tänka dessa tankar.
Ett tag. En kort stund, för att sedan kunna ta mej ur det och kämpa vidare.
Trots allt som har hänt i mitt liv så är cancern och dess behandling onekligen det tuffaste jag har varit med om. Man är så fruktansvärt maktlös i det här. Men kanske är det genom att inse det som man tar sej igenom det.
Jag har inget val!
Vill jag leva så måste jag göra det här. Det är bara så.
Många tuffa dagar och tankar är det. Men att lägga mej ner en längre stund och bli ett offer för sjukdomen, det vägrar jag.
Man får må dåligt, man får ge upp, man får förtvivla.
Bara man inte stannar i det!
Jag har haft ett ganska tufft liv. Periodvis har det varit rena misären.
Länge såg jag mej som ett offer för omständigheterna. Jag skyllde allt på alla andra. Tänk att allt skulle hända mej. Vad hade jag gjort för ont som skulle drabbas så illa. Åren gick och jag fick både insikter och en viss mognad. Jag insåg att jag själv många gånger gjorde så att jag hamnade i besvärligheter. Men ett offer var jag fortfarande.
Det VAR synd om mej.
För ca 15 år sedan hamnade jag bland människor som tog ur mej det beteendet. Jag lärde mej att jag VALDE att vara ett offer. Jag klädde mej gladeligen i offerrollens kappa med berått mod. När jag förstod att valet var mitt, att jag kunde välja något annat, så blev livet så mycket lättare. Ingen behöver känna sej som ett offer. Ingen behöver vara ett offer. Det är en känsla, ett tillstånd som vi väljer alldeles själva. Sedan kan det naturligtvis hända saker som är katastrofalt hemska, men det är ändå vårt eget val hur vi hanterar det.
Ett cancerbesked ställer livet på sin spets, lilla gummans försvinnade ställde livet på sin spets. Helt skilda katastrofer men ändå så lika. En sorgeprocess är både nödvändig och livsviktig tror jag.
Man måste få gråta, rasa ut och skrika. Man måste får förbanna ödets nycker som har fört en till detta hemska. Men det är först när man väljer att stanna i dom känslorna som det blir riktigt illa. Man väljer då att fortsätta sitt liv i sorg och förtvivlan. Man förbannar allt och alla och resultatet blir då hemskare än själva beskedet. Då har man redan grävt sin egen grav.
15-20 kvinnor får bröstcancer varje dag. Lite förmätet att tänka: Varför drabbar det mej? Mer realistiskt att tänka: Varför skulle det inte drabba mej?
När jag fick första Taxoterekuren så var det så illa att jag bara ville ge upp. Jag tänkte strunta i resterande cellgiftskurer. Jag struntade i om så hela min kropp, skulle bli full av metastaser. Bara jag slapp en kur till.
Kanske var det bra att jag tillät mej att tänka dessa tankar.
Ett tag. En kort stund, för att sedan kunna ta mej ur det och kämpa vidare.
Trots allt som har hänt i mitt liv så är cancern och dess behandling onekligen det tuffaste jag har varit med om. Man är så fruktansvärt maktlös i det här. Men kanske är det genom att inse det som man tar sej igenom det.
Jag har inget val!
Vill jag leva så måste jag göra det här. Det är bara så.
Många tuffa dagar och tankar är det. Men att lägga mej ner en längre stund och bli ett offer för sjukdomen, det vägrar jag.
Man får må dåligt, man får ge upp, man får förtvivla.
Bara man inte stannar i det!
onsdag 6 februari 2008
Från tanke till handling
Jag fick ett paket på posten idag. Det kom från en människa jag aldrig träffat i verkliga livet. Vi träffades från början i en chattgrupp.
Vi mailar varandra ibland och hon följer mej här på bloggen. En vänskap som håller på att utvecklas. Nu har hon varit i Indien och jag fick en underbar bonad med en skrift av Dalai Lama. Never Give Up...(jag ska skriva ut den i sin helhet här på bloggen senare).
Det fanns ett brev med i paketet. I slutet stod det. Finns det något jag kan göra för dej, Bea? Jag gör vad jag kan. Jag funderade en stund, och så här är det Tisavännen.
Du gör något redan. Du går från tanke till handling. Du sträcker ut en hand och gör något.
Sedan jag blev sjuk, träffar jag då och då på människor som säjer: Oh, jag har hört att du är sjuk. Jag har tänkt så mycket på dej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dessa människor? Ska jag utbrista. Oj, det är alldeles för mycket? Eller, Tusen Tack vad glad jag blir?
Jag blir mest besvärad och känner mej jobbig som har ockuperat denne persons tankar. Jag har blivit ett litet gnagande samvete hos denne person.
För att rättfärdiga sej själva, utbrister dom, oj, vad jag har tänkt på dej nu när du har dej så jobbigt!
Blir jag hjälpt av det? Får jag det mindre jobbigt, av dessa tankar? Gör det min dag lättare?
Svaret är och förblir, Nej.
Man brukar säja att det är tanken som räknas. Men fundera på det ett tag. Är det det egentligen? Är inte själva handlingen som betyder något? Är det inte handlingen som sådan som gör att man förstår att denna människa verkligen bryr sej? Det är inte bara meningslöst tomt prat. Denna människa har sträckt sej ett steg längre. Gjort det där lilla ansträngande momentet som faktiskt kräver något.
Jag brukar försöka se att cancern inte bara tar utan även ger. Jag är inte på något sätt perfekt och nog är det så att cancern ger mej sina tankeställare. Hur vill jag vara som människa resten av mitt liv?
Hur är jag nu? Hur har jag varit? Vad kan jag ändra på för att bli en bättre människa?
Om denna sjukdom är ett wake up call, so be it!
Då har jag i allfall haft någon glädje av att vara sjuk.
Jag kommer att gå från tanke till handling hädanefter. Jag vill sträcka ut en hand, till någon som behöver den. Jag vill göra det där lilla extra som inte bara får en annan människa att må gott, utan även jag själv.
För det är ju så. En god gärning glädjer inte bara mottagaren, utan även givaren. En god gärning är en bra huvudkudde. En god gärning skapar något gott.
Kram kram kram, Tisavännen.
Du gav mej energi till denna dagen.
Precis vad jag behövde, varken mer eller mindre.
Så enkelt...
Tack!
Vi mailar varandra ibland och hon följer mej här på bloggen. En vänskap som håller på att utvecklas. Nu har hon varit i Indien och jag fick en underbar bonad med en skrift av Dalai Lama. Never Give Up...(jag ska skriva ut den i sin helhet här på bloggen senare).
Det fanns ett brev med i paketet. I slutet stod det. Finns det något jag kan göra för dej, Bea? Jag gör vad jag kan. Jag funderade en stund, och så här är det Tisavännen.
Du gör något redan. Du går från tanke till handling. Du sträcker ut en hand och gör något.
Sedan jag blev sjuk, träffar jag då och då på människor som säjer: Oh, jag har hört att du är sjuk. Jag har tänkt så mycket på dej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dessa människor? Ska jag utbrista. Oj, det är alldeles för mycket? Eller, Tusen Tack vad glad jag blir?
Jag blir mest besvärad och känner mej jobbig som har ockuperat denne persons tankar. Jag har blivit ett litet gnagande samvete hos denne person.
För att rättfärdiga sej själva, utbrister dom, oj, vad jag har tänkt på dej nu när du har dej så jobbigt!
Blir jag hjälpt av det? Får jag det mindre jobbigt, av dessa tankar? Gör det min dag lättare?
Svaret är och förblir, Nej.
Man brukar säja att det är tanken som räknas. Men fundera på det ett tag. Är det det egentligen? Är inte själva handlingen som betyder något? Är det inte handlingen som sådan som gör att man förstår att denna människa verkligen bryr sej? Det är inte bara meningslöst tomt prat. Denna människa har sträckt sej ett steg längre. Gjort det där lilla ansträngande momentet som faktiskt kräver något.
Jag brukar försöka se att cancern inte bara tar utan även ger. Jag är inte på något sätt perfekt och nog är det så att cancern ger mej sina tankeställare. Hur vill jag vara som människa resten av mitt liv?
Hur är jag nu? Hur har jag varit? Vad kan jag ändra på för att bli en bättre människa?
Om denna sjukdom är ett wake up call, so be it!
Då har jag i allfall haft någon glädje av att vara sjuk.
Jag kommer att gå från tanke till handling hädanefter. Jag vill sträcka ut en hand, till någon som behöver den. Jag vill göra det där lilla extra som inte bara får en annan människa att må gott, utan även jag själv.
För det är ju så. En god gärning glädjer inte bara mottagaren, utan även givaren. En god gärning är en bra huvudkudde. En god gärning skapar något gott.
Kram kram kram, Tisavännen.
Du gav mej energi till denna dagen.
Precis vad jag behövde, varken mer eller mindre.
Så enkelt...
Tack!
tisdag 5 februari 2008
BC- Systrar
Jag har några vänner som är fantastiska. Sedan jag blev sjuk har dom stöttat mej på alla vis. Dom anstränger sej till det yttersta att försöka förstå vad jag går igenom. Dom gör det otroligt bra, och dom gör det för min skull. Dom hjälper mej praktiskt. Dom lyssnar och tröstar när jag är ledsen. Dom betyder världen för mej. Livet hade varit så mycket jobbigare utan dessa vänner.
Men ändå finns det något som överträffar detta. Det är man man träffar någon som precis som jag är drabbad av bröstcancer. Eller en annan cancerform för den delen. Dessa systrar VET! Dom vet hur det är att vänta på en cancerdiagnos. Dom vet hur det är att bli av med ett bröst. Dom vet cellgifternas alla vedermödor, dom vet hur det är att ligga under strålkanonen. När vi pratar om tankar och känslor så pratar vi om samma sak.
För någon vecka sedan pratade jag med en granne. Hon berättade att hennes dotter hade opererat bort en tårtbit av sitt bröst och nu väntade på analys av tumören. Det var naturligtvis jättesorgligt.
Idag ringde denna Bc syster på min dörr. Vi har hejat på varandra innan, men inte mer.
Kontakten var omedelbar. Det fanns ingen främlingsskap eller försiktighet som nya bekantskaper ofta innebär i början.
Vi kände varandra redan, kändes det som. Orden bubblade ur oss. Tankar, känslor, reaktioner, operationer, behandling, glädje, sorg.
Allt huller om buller.
Att prata om döden, är varken jobbigt eller skrämmande med denna syster, bara ett i sjukdomen naturligt faktum.
När hon skulle åka sa hon, jag ska handla, är det något du behöver?
För första gången kunde jag, utan att känna min rädsla att besvära någon annan säja, ja tack. Jag behöver en låda ägg.
Jag vet att jag inte besvärar mina vänner när jag ber om hjälp, Det ligger hos mej och jag jobbar på det, men det är svårt ibland att få ur sej dom orden: Jag behöver hjälp. Ofta tänker jag, vänta att be någon tills du verkligen behöver det.
Vänta tills det är riktigt akut.
Dumma tankar som inte leder någon vart alls. Jag kan ju faktiskt inte begära att människor ska vara tankeläsare.
Men lite så är det ändå. Bc systrar ÄR tankeläsare på något sätt.
Dom besitter en magisk egenskap genom att befinna sej i precis samma situation som jag och då känns inget besvärligt.
Det är så sorgligt att så många kvinnor drabbas av bröstcancer, men samtidigt är jag så tacksam att dessa systrar finns. En gemenskap i glädje och sorg som stöttar, lyssnar och delar med med sej av sina erfarenheter. En Bc syster går i mina skor, hon lever under mitt skinn. Hon delar min vardag, inte bara i ord, utan även i handling.
En känsla som är svår att sätta ord på.
En känsla som är ett elexir att ösa ur i sjukdomens alla spår.
Till er vill jag ge de största gåvorna man kan få.
Livet
och kärleken!
Men ändå finns det något som överträffar detta. Det är man man träffar någon som precis som jag är drabbad av bröstcancer. Eller en annan cancerform för den delen. Dessa systrar VET! Dom vet hur det är att vänta på en cancerdiagnos. Dom vet hur det är att bli av med ett bröst. Dom vet cellgifternas alla vedermödor, dom vet hur det är att ligga under strålkanonen. När vi pratar om tankar och känslor så pratar vi om samma sak.
För någon vecka sedan pratade jag med en granne. Hon berättade att hennes dotter hade opererat bort en tårtbit av sitt bröst och nu väntade på analys av tumören. Det var naturligtvis jättesorgligt.
Idag ringde denna Bc syster på min dörr. Vi har hejat på varandra innan, men inte mer.
Kontakten var omedelbar. Det fanns ingen främlingsskap eller försiktighet som nya bekantskaper ofta innebär i början.
Vi kände varandra redan, kändes det som. Orden bubblade ur oss. Tankar, känslor, reaktioner, operationer, behandling, glädje, sorg.
Allt huller om buller.
Att prata om döden, är varken jobbigt eller skrämmande med denna syster, bara ett i sjukdomen naturligt faktum.
När hon skulle åka sa hon, jag ska handla, är det något du behöver?
För första gången kunde jag, utan att känna min rädsla att besvära någon annan säja, ja tack. Jag behöver en låda ägg.
Jag vet att jag inte besvärar mina vänner när jag ber om hjälp, Det ligger hos mej och jag jobbar på det, men det är svårt ibland att få ur sej dom orden: Jag behöver hjälp. Ofta tänker jag, vänta att be någon tills du verkligen behöver det.
Vänta tills det är riktigt akut.
Dumma tankar som inte leder någon vart alls. Jag kan ju faktiskt inte begära att människor ska vara tankeläsare.
Men lite så är det ändå. Bc systrar ÄR tankeläsare på något sätt.
Dom besitter en magisk egenskap genom att befinna sej i precis samma situation som jag och då känns inget besvärligt.
Det är så sorgligt att så många kvinnor drabbas av bröstcancer, men samtidigt är jag så tacksam att dessa systrar finns. En gemenskap i glädje och sorg som stöttar, lyssnar och delar med med sej av sina erfarenheter. En Bc syster går i mina skor, hon lever under mitt skinn. Hon delar min vardag, inte bara i ord, utan även i handling.
En känsla som är svår att sätta ord på.
En känsla som är ett elexir att ösa ur i sjukdomens alla spår.
Till er vill jag ge de största gåvorna man kan få.
Livet
och kärleken!
måndag 4 februari 2008
Tack för tröst. Goa vänner!
Tack för alla tröstande ord. Det värmer.
Tack Mette för att du engagerar dej och har hjälpt mej med en annons i tidningen. Kanske kan det vara någon som har sett hennne. Bättre att få ett besked att hon är död än att inte veta alls.
Man ska ju aldrig ge upp hoppet men jag får nog inse att chanserna att hon dyker upp blir mindre och mindre.
Detta med gumman är verkligen jättetungt för mej. Det var och är jobbigt nog ändå och det kändes som om jag fick en stor stjärnsmäll. Luften gick ur mej totalt.
Jag är så trött i kropp och själ och detta har gjort mej ännu tröttare.
Gå vidare, ja, jag ska försöka, men saknaden efter henne kommer säkert att sitta i länge, länge.
Väljer nu att inte skriva om henne så mycket mer, men dyker hon upp så kommer det att stå här med stora bokstäver.
Har en underbar terapeut. Har pratat med henne länge idag och det stärker trots allt.
Hon leder mej vidare på den här resan.
När man drabbas av något som cancer så känns det som om det räcker liksom. Det är mödosamt att ta sej igenom sjukdomsperioden. Det är jobbigt fysiskt som psykiskt.
Vad man inte tänker på är att vardagen rullar på ändå. Problem som kanske inte skulle vara så stora om man bara hade endast dom, känns helt plötsligt näst intill ohanterliga ihop med sjukdomen. Nu hände detta med gumman + lite till och jag tappade fotfästet för en stund.
Det är tufft. Mycket tufft många gånger.
Men som jag har sagt innan,
Oj vad jag kommer att vara stor och stark när det här är över. *L* (där log jag, tom)
Prövningar stärker en och modet att utföra dom ger en styrka som jag kommer att ha nytta av resten av livet.
Tack Mette för att du engagerar dej och har hjälpt mej med en annons i tidningen. Kanske kan det vara någon som har sett hennne. Bättre att få ett besked att hon är död än att inte veta alls.
Man ska ju aldrig ge upp hoppet men jag får nog inse att chanserna att hon dyker upp blir mindre och mindre.
Detta med gumman är verkligen jättetungt för mej. Det var och är jobbigt nog ändå och det kändes som om jag fick en stor stjärnsmäll. Luften gick ur mej totalt.
Jag är så trött i kropp och själ och detta har gjort mej ännu tröttare.
Gå vidare, ja, jag ska försöka, men saknaden efter henne kommer säkert att sitta i länge, länge.
Väljer nu att inte skriva om henne så mycket mer, men dyker hon upp så kommer det att stå här med stora bokstäver.
Har en underbar terapeut. Har pratat med henne länge idag och det stärker trots allt.
Hon leder mej vidare på den här resan.
När man drabbas av något som cancer så känns det som om det räcker liksom. Det är mödosamt att ta sej igenom sjukdomsperioden. Det är jobbigt fysiskt som psykiskt.
Vad man inte tänker på är att vardagen rullar på ändå. Problem som kanske inte skulle vara så stora om man bara hade endast dom, känns helt plötsligt näst intill ohanterliga ihop med sjukdomen. Nu hände detta med gumman + lite till och jag tappade fotfästet för en stund.
Det är tufft. Mycket tufft många gånger.
Men som jag har sagt innan,
Oj vad jag kommer att vara stor och stark när det här är över. *L* (där log jag, tom)
Prövningar stärker en och modet att utföra dom ger en styrka som jag kommer att ha nytta av resten av livet.
söndag 3 februari 2008
fredag 1 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)