tisdag 15 januari 2008

I jakten på smärtlindring

Ringde cytosyrran Bitte i morse. Värken var inte bättre och nu var det dags för smärtlindring.
Jo då, inga problem, hon skulle prata med en läkare men innan kl 14 kunde jag inte räkna med någon medicin.
Då sitter jag alltså på landet utan bil. Ingen av mina vänner var hemma. Iofs ringde jag inte mer än ett par heller. Har svårt för att be om hjälp, tyvärr.
Kollade busstabellen och den minsta tiden jag kunde vara i stan var en och en halv timme.
En och en halv timme är ju vanligtvis ingen lång tid att tillbringa i stan men just nu känns det nästan oöverstigligt.
Nå väl, av två onda ting fick jag välja det minst onda och tanken på att ha så här ont 24 timmar till, eller ens en sekund, var inte speciellt lockande.
Så det måste gå.
Tog med mej mina låneböcker. Allt böcker var utlästa. Kunde lika gärna åka in till bibblan.
Att sitta och vänta på lasarettet kändes bara jobbigare. Ju mer stillasittande ju mer ont.
Det fick räcka med att låna ett par böcker för jag orkar inte bära så mycket.
Var inne på Kicks också och köpte en bodylotion och en badolja. Just att bada är det enda som har gett mej någon form av njutning dom senaste sex dygnen.
Men huden är redan supertorr av cellgifterna och det går åt massor av lotion och olja för att det ska kännas behagligt.

Från centrum till lasarettet tar det vanligtvis tio minuter att gå. Idag tog det minst det dubbla. Det är lite svagt uppförslut nästan hela vägen.
Jag var totalt sjöblöt av svett när jag kom till apoteket.
Förklarade för farmaceuten att jag hade ett recept faxat från onkologen. Hon hittar faxet tittar på det och konstaterar att just den medicinen finns inte att få tag på, på något apotek i stan.
Tillverkaren har problem att få fram kodeinet i den.
Då började jag nästan att tjuta. Hon tittade på mej och försäkrade att det skulle lösas på något vis.
Jag fick sitta och vänta en stund, hon kom tillbaka och hade fått tag på min läkare. I handen hade hon samma medicin fast som brustabletter.
Exakt samma medicin, men inte kunde den bytas ut så där bara utan att prata med läkaren. Herregud!!!
Visst är det bra att dom är noga och har regler men ibland kan man ju tycka att det går lite för långt...

Hem kom jag. Nybadad är jag och värktabletterna är tagna. Värken är inte borta helt men skillnaden är stor.
Kanske kan man hoppas på lite sömn i natt då.

5 kommentarer:

Mette sa...

Usch ja, då blir man bölfärdig. Och det är så himla jobbigt att allt ska vara precis på pricken rätt - det med brustabletterna. Grrr.

En riktig mirakelgrej mot all sorts hudproblem är aloe vera-gel. Köp det och testa!

Kram!

Tintomara sa...

Himla tur att det löste sig ändå med medicinen! Särskilt som du hade gått så pass långt också. (Själv törs jag inte ge mig ut promenader som tar längre tid än 5 min enkel väg. Vill alltid vara säker på att kunna sätta mig ner och vila eller gå på toa om det helt plötsligt skulle behövas.)

alexandra sa...

Mette. Ja Aloe Vera ska vara bra säjs det. Ska testa det.
Kram Bea

alexandra sa...

Tintomara.Usch ja det var jobbigt. Jag kände mej som en ångkokare när jag satt på apoteket. Vet nog inte mina begränsingar än. Det är lätt att vilja mer än vad kroppen orkar.
Kram Bea

Anonym sa...

Hej!
Jag blir lessen och berörd av vad ni skriver. Jag har själv en tumör i ryggmärgskanalen men den är ofarlig, säger dom!
Jag blir röntgad en gång per år och hoppas på att den inte växt och tänker inte på den mer sen. Pluggar till usk och är snart klar så man blir varse vissa saker man inte reflekterat över tidigare. Jag tänker be till gud för er så ofta jag kan och kommer ihåg! Många kramar!
//Peter i Västerås