onsdag 16 januari 2008

Mailet till Miriam

Hej du, hej du!

Jag funderade faktiskt på det i morse. Vad jag har gjort den senaste veckan. Den har bara flutigt iväg på något märkligt vis. Man orkar inte göra någonting som kräver någonting när man är så trött och har så ont. Är man dessutom liten, förvirrad och rädd så gör det ju inte saken bättre. Man läser korta stunder. Tittar en timme på en film.
Blundar och när man tittar upp igen så har det helt plötsligt gått en och en halv timme. Man smörjer sina naglar med nageloljan sjukvården har bjudit på. Tar långa bad där man vaknar till, huttrande av att vattnet är kallt. Har tvingat mej ut två gånger om dagen. En runda jag vanligtvis går på fem minuter har tagit en kvart att avverka. Man tänker inte, man sätter bara det ena benet framför det andra och hoppas på att det bär.
Gör försök att äta något som inte smakar. Helt plötsligt blir sensationen av att ha tuggmotstånd viktigare än smaken. Man njuter av att det krasar. Det är klart att jag skulle vakna idag av att hela munnen var full av blåsor. Nu gjorde ju allt helt plötsligt ont att tugga.

Du frågar om det där att äta nyttigt. 2007 var året där ingenting inte har hänt. Allt har hänt. Jag började året med att lägga om min kost. Jag började äta Gi mat. Jag gick ner 15 kilo det första halvåret. Den 10/2 sparkade jag ut mannen jag levt med i fyra år. Ett förhållande som var helt fel från början. Det var så illa att vi inte ens bråkade. Jag sov på soffan de flesta nätterna och han i sängen. Det komiska var att han inte visste om det. Jag la mej på soffan när han hade somnat. När hans klocka ringde och han gick på toa så gick jag in i sängen och la mej igen.

Att förhållandet inte funkade var naturligtvis delvis mitt fel. Jag led av panikångest och åt piller som en häst. Jag blev kraftigt deprimerad och blev sjukskriven. Jag låste in mej och isolerade mej totalt. Med min sambos goda vilja. Jag tror att han ville att jag skulle sitta där i lägenheten och bli fet och ful. Och det blev jag. Det vet jag. Det tyckte inte min sambo. Han tyckte att jag var smal och vacker. Han tyckte att det var ok att jag stoppade i mej piller. Jag kunde stoppa i mej en näve framför hans ögon utan att han sa något. Vi drack inte alkohol så ofta men när vi drack så spårade det alltid ur. Jag blev folkilsken och ställde till det. Vi slogs och polisen kom ibland. Men aldrig att vi pratade om det. Aldrig att vi försökte reda ut det. Vi försökta bara att dricka ännu en gång. Med kastastrofala resultat.
Den dagen jag fick nog och sparkade ut honom hände något inom mej. Jag bestämde mej för att aldrig misshandla mej själv mer igen. Trots det tog det några månader innan jag slutade med både alkohol och tabletter. Jag hittade en terapeut och i början av sommaren så lade jag av med min självförenkelse. Oj, vad jag mådde dåligt dom första veckorna. Ångesten var så stor att jag trodde att den skulle gå över i galenskap. 6 veckor senare fick jag diagnosen bröstcancer. Där satt jag ensam med mitt nyfunna liv.

Vad som hände då hade jag aldrig kunnat förställa mej i den vildaste fantasi. Det hände något djupt inne i min kropp. Jag bestämde mej för att leva. Hur nu allt kommer att bli och vad som än händer så ska jag leva och jag ska leva bra.
Min panikångest är borta. Jag mår för det mesta fantastiskt bra. Jag är ganska ensam. Dom vännerna jag har stött bort under mina isolerade år knackar ju inte på dörren precis. Men ett par vänner har jag och jag är övertygad om att det kommer att bli fler med tiden.
Jag har inte bråttom. Allt får ha sin gilla gång.

Sambon har hela detta året terroriserat mej på olika vis. Jag har försökt vara mycket anonym på min blogg. Ändå har han hittat mej. Flera kommentarer jag har fått vittnar om det. Nu har jag tröttnat på att inte kunna skriva om allt som jag vill skriva om. Därför publicerar jag detta mail på min blogg. Varför det händer just nu vet jag inte. Kanske det inte längre spelar någon roll. Jag är den jag är och det är jag stolt över. Livet är för kort för att gå runt i en lögn. Man blir lite knäpp när Herr Cancer en gång har knackat på ens dörr. Jag är faktiskt inte ens rädd för djävulen himself längre. Det enda jag vill är att leva.

Kramisar Bea

6 kommentarer:

Lena sa...

Du är härlig Bea! Det är helt rätt att livet är för kort för att vi ska leva i en lögn. Du är en varm och stark människa!!!!
Kram
Lena

Maria R sa...

Du är stark, o du har två söner som stöttar dej. Vänner kommer o går, men du ska se att vänner som du får under den här resan stannar för alltid.Du kommer att klara det här. Kämpa på. bara 3 behandlingar kvar.
Kram Maria R

Anonym sa...

vänen min du har gått igenom så mycket på så kort tid men du har varit så viljestark. Det är så skönt att få se hela ditt rätta jag. Du har bevisat för många att du kan resa dig upp när det verkar omöjligt.Du har lärt mig att ta till vara mer på livet och att man klarar mer än man tror bara man vill. Jag är så glad för att vi fann varandra igen.
Kämpa nu på du klarar detta och det vet du med men det måste få finnas dagar då man blir less på allt och då får du slänga över lite på dina vänner.
Krammar i massor norrbagggan

alexandra sa...

Tack Lena.
Ja så är det och man vet ju aldrig hur långt eller kort livet kommer att bli. Bättre då att försöka se det som det är istället för att gömma sej.
Kram Bea

alexandra sa...

Maria. Ja mina söner har jag och det är jag mycket glad för.
Vi får kämpa på tillsammans du och jag. Vi är ju mitt i smeten bägge två. tack för att du kommenterade. Det gjorde mej glad.
Kram Bea

alexandra sa...

Goa norrbaggan. Jag är så glad att jag har dej. Jag hoppas att jag kan finnas för dej som du finns här för mej. Det betyder så otroligt mycket.
Massor med kramar Bea