onsdag 30 januari 2008

6/8 behandlingar. Glad men ändå så ledsen.....

Tänkte först strunta att blogga ikväll. Är trött, frusen, rastlös och ledsen över att gumman ännu inte är hemma.
I morse var jag pigg. Det kändes bra att åka iväg att få den 6:e giftkuren.
Skrev en lapp om att min gumma var försvunnen som min granne skulle sätta upp i affären i byn.
Hon jobbar där och tog den med sej eftersom jag inte hann själv idag.

Åkte iväg med sjukresor 12,25. 13,50 blev jag inkallad av cytoBitte.
Det var nu bestämt att jag skulle får 75% av Taxoteredosen.
Som hon sa, det är ju inte meningen att vi ska ta död på dej. Tack för det sa jag. Jag hade ju missuppfattat henne i telefonen tycke att hon hade sagt 50% av dosen. Lite lite tyckte jag nog att det var, men det passade nog mej att höra det då när jag mådde som sämst.
Nu är det bara att hoppas att det inte ska bli så illa som förra gången.

3 gånger missade hon när hon skulle sätta droppnålen. Till slut fick hon sätta i handleden på den sidan jag är opererad. I Lkpg har dom inte samma filosofi som på lasarettet i staden där jag bor. Där varken sticker dom eller tar blodtryck i den opererade armen
I Lkpg menar dom att det är helt ok att både sticka och ta blodtryck i den opererade armen, men väljer självklart den andra först.
När hon väl fick igång droppet så blev jag alldeles röd under det genomskinliga plåsterlappen.
Hon stoppade gifterna, men det var ett ordentligt backflöde. Hon ville ändå ta det säkra före det osäkra och kallade på en läkare.
Hon konstaterade att det helt säkert var den instängda spriten under plåsterlappen som gjorde mej röd. Det kliade nämligen väldigt. Jag var inte svullen så det var ingen fara.
Då kom sjukgymnasten in. Vi bestämde att hon skulle titta in igen när droppet var klart.
Då kom Bitte på att vi hade glömt isvantarna. Hon kutade och hämtade dom. Kunde dock inte få på den ena ordentligt för droppnålen satt ju på handleden och isvantarna ser ut som boxarhandskar ungefär.
Nåväl det fick bli lite halvdant på vänster hand. Det är inte hela världen om jag skulle tappa en nagel. Jag har ju "tappat" ett helt bröst så vad spelar då en nagel för roll.
Annars gick behandlingen bra. Ingen allergisk reaktion. Inget lågt blodtryck ,som togs ett antal gånger, men det är skönt att dom kollar det ofta eftersom det är ett av dom första tecknen på en allergisk reaktion.
Sjukgymnasten kom åter. Kände på min onda rygg och konstaterade att jag är svullen, precis där jag har ont.
Hon ska ringa och puffa på sjukgymnasten i staden jag bor. Hoppas att det händer något fort nu.

När jag var klar så hade jag missat sjukresan med 5 minuter. Resorna går en gång i timmen från lasarettet, men det gjorde väl inget. Vänta en timme kunde jag väl. Ringde och skulle boka en plats 16,45. Då visade det sej att, sista en gång i timmen turen, går bara till 15,45. Sedan går dom varannan timme.
Nästa resa skulle då gå 17,45.

Ja, ja. Trist men inget att gråta över.
Acceptera det du inte kan förändra....

Så jag gick till apoteket och köpte diverse medikamenter. Jag gick och fikade. Jag gick till kiosken och köpte en jättehäftig och fin rosbukett i trä till min granne. Jag köpte ett kort till den som jag skrev, om hur mycket hon betyder för mej.
Jag gick in i kapellet som jag alltid gör.
Skrev lite i dagboken som ligger där. Tände ett ljus för min syster, min pappa och Johnny. En kille som skriver i dagboken. Han har det jättejobbigt med en anhörig som är sjuk. Skrev även lite peppande till honom i boken och hoppades på att allt ska gå bra för hans anhörig. Gick ut i stora hallen och läste anslagstavlan som jag har läst 100 gånger nu känns det som.
Gick ut och rökte en cigg. Sedan hade jag nog gjort allt jag kunde hitta på att göra på ett lasarett.
Förrutom att kolla efter patienttoaletten på obduktion(?!?) och sådant. Kanske leka tittut i dörren till operationssalen (men det kan jag ju spara till nästa gång).
Då satte jag mej ner och bara glodde i väntan på att taxin skulle komma.

När jag kom hem var klockan 19,10, åt lite och fastnade sen i telefonen en bra stund.
Norrbaggan ringde. Mamma ringde. En annan väninna hade ringt så henne ringde jag upp. Var borta och lämnade blommorna och kortet till min granne.

Sedan gick jag hem och konstaterade att min kattgumma inte hade kommit hem. SÅG det gjorde jag så fort jag kom innanför dörren, Men jag ville inte ta in det då. När jag helt plötsligt satte mej ner sysslolös, DÅ, tog jag in det.

Ledsen.....

Jag är så glad att jag bara har två behandlingar kvar.
Men den 100%-iga glädjen kan inte infinna sej när gumman inte ligger på min mage och spinner.....

Nu kryper jag ner i en fåfäng förhoppning om att en kortisonstinn kropp kanske ska få sova.
Godnatt alla!

10 kommentarer:

Helena sa...

Vilken lång och jobbig dag för dig.Jag hoppas verkligen att din lilla kattgumma snart hittar hem till dig igen!
Hoppas att du får må bättre den här gången! Nu hjälper jag dig att räkna ner..."bara" två gånger kvar....Bea-Du är så duktig och stark! Styrkekramar från Helena

Mette sa...

Usch en så jobbig dag.

Jag satte igång min mobil vid ett-tiden på natten och såg dina SMS. Så sorgligt med Matilda. Jag surfade faktiskt runt lite på nätet igår och sökte på din stad och upphittad katt. Ramlade över en sajt som heter Upphittad. Du kan titta in där då och då där var en del gamla annonser med upphittade katter på din ort. Kolla blocket också. Jag kan kolla vidare på andra sajter med. Kanske polisen hos dig ... kattsidor ... Ja, man kan ju sätta in en annons också.

Ja, jag hjälper dig idag och kollar runt mer.

Kramar

Maria R sa...

Hoppas hoppas din katt kommer hem. Jag är själv kattmänniska o har haft katt hela mitt liv (utom 6 år när jag bodde inne i karlstad)i bland har någon försvunnit. ovissheten är hemsk. Man tänker hela tiden på vad som kan ha hänt. Har du kanske några grannbarn som kan hjälpa dej leta i närområdets uteförråd mm. Håller tummarna för dej. Kram. obs igår fick jag sista behandlingen JIPPI.

alexandra sa...

Helena. Hon är inte hemma än. Det är så ledsamt.
Biverkningarna än så länge är helt uthärdliga. Hoppas att det håller sej så.
Ja tänk att det bara är två gånger kvar. Det finns ljus i tunneln nu, trots allt.
Hoppas att det är ok med dej och att du har det bra. Du är en riktig kämpe du också. Undrar ibland var vi hittar styrkan?
Kramar Bea

alexandra sa...

Tack Mette för att du hjälper mej.
Jag har ringt polisen idag. kanske det kan ge resultat.
Upphittad? är det upphittad.se som är adressen dit?
Än en gång, tack för din hjälp. Det värmer!
Kramar Bea

alexandra sa...

maria r.
Åh, vad glad jag är för din skull. Äntligen är det över. Du har haft det jobbigt men du har kämpat så bra. Hur var det nu? Har du strålningar som väntar eller slapp du det?
Grattis vännen!

Alla mina grannar är involverade och letar och håller utkik.
Ovissheten ÄR värst. Visste jag bara så skulle det kännas bättre. Även om det hemskaste av det hemska har hänt.

Kram Bea

Sara sa...

Vad skönt att du kommit så långt i behandlingarn, men lilla kissan var är du?
Jag hittar jättegärna på nåt ihop med dig! Fundera på om det är nåt du vill, men inte kommer iväg på. Jag ska också fundera lite...
Har letat lite efter det vi pratade om härom dagen, inte funnit det än, men ska kolla lite nu igen. /Sara

Sara sa...

Ok, sista oktober..../Sara

Sara sa...

Virrig, jag menar den näst sista okt....

alexandra sa...

Kul Sara. Vi får slå våra kloka huvuden ihop och komma på något.
Virrig?
Då är vi två;=)
Kram Bea