tisdag 8 januari 2008

Dagen innan rävgiftet (Taxotere)

J Åkte i morse. Deppade ihop rejält när han hade gått. Jag känner ju mej själv så jag vet att jag har två val när jag deppar ihop så där.
Antingen fortsätter jag att deppa får ingenting gjort och mår sämre och sämre. Så är illamåendescirkeln igång och blir svårare och svårare att bryta. Eller så gör jag någonting.
Vadsom helst, bara jag gör något. Jag har blivit ganska bra på att sparka igång mej själv det sista halvåret, fast det tar emot. Det har jag tjänat enormt mycket på i dåligt mående.
Så jag bestämde mej för ännu en omgång rensning av min lägenhet. Det finns två skäl till att jag håller på att reducera mitt bohag.
Det ena är att jag är så otroligt trött på alla prylar jag har.
Varenda skåp, låda och garderob är full. Det rasar ut när jag öppnar dörren. Där ligger det massor med saker jag inte har använt på flera år.
Ingen plats för att lägga nya saker, för det är fullt överallt. Det är så otroligt irriterande.
Lägenheten är fylld av prydnadssaker, porslin, mjukisdjur, tavlor på väggarna och all annan allsköns(ful) lull lull. Det har börjat kännas ordentligt störande. Det är för mycket av allt, vilket håll jag än tittar åt. Väldigt tröttande har jag kommit på.
Det finns saker som jag inte har använt på flera år. Så nu Feng Shuiar jag mitt hem;=)

Det andra skälet är flytten. Jag tänker baske mej inte flytta 30 mil med en massa skräp. Det är jobbigt nog ändå.
I ett skåp hade jag massa plastbyttor, hur många som helst. Dom flesta har jag inte använt på flera år. Man använder ju samma hela tiden, dom andra blir stående.
Men nu åker det ut. Det är jätteroligt att hålla på med och jag känner mej hur nöjd som helst när säck efter säck bärs ner i soprummet.

Efter det tog jag ett långt skönt bad. När jag klev upp ur badet kom pappa och hälsade på. Det var längesedan sist.
Det är för det mesta trevligt när han kommer. Grejen är den att han är död.
Han dog år 2000 och har hälsat på mej flera gånger. Denna gången small det i ett litet vindspel i metall som jag har i dörröppningen till köket.
Jag stod i badrummet när jag hörde det. Tittade på det och det vajade fram och tillbaka.
Ingen mer än jag i lägenheten, förutom katterna som aldrig skulle nå dit. Helt vindstilla, inte ett fönster öppet.
Det har hänt en gång förrut mitt i natten. Då var det otäckt kan jag säja. Lite blomkrukor och annat har åkte i golvet och gått i kras bla.
Nu sa jag högt till pappa. Är det du så hör av dej igen, men ha inte sönder något är du snäll och skräm mej helst inte. Så vi får se om han återkommer. Ibland gör han det med besked, ibland inte alls. Tills nästa gång
Inte alla tror på sådant här, men jag är övertygad om att det existerar.

Klockan går. Visaren tickar obönhörligen på. Närmare och närmare mot morgondagens behandling. Just nu känns det mest som om jag vill att det ska vara över. Det har kostat mej så många jobbiga tankar att jag är ordentligt trött på det.
Så nu skiter jag Herr Cancer på näsan och underkastar mej rävgiftet imorgon.
Må det svida jävligt ordentligt i eventuella lurande cancerceller i min kropp!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hej vad trevligt att din pappa häsar på. DEt gör min med, han har varid död sen 1998. Senast vardet när jag var nyopererad o låg ensam o tittade på tv.Tv:n slog hela tiden själv om till ett annan program, o jag blev så irriterad. Sen upptäckte jag att det var pappas favoritprogram "Doktorn kan Komma" Jag tittade ett tag o avsnittet handlande om en pappa som letade efter sin dotter, för att tala om för henne vad mycket han älskade henne.Jag sa tack pappa.sen fick jag se på vad jag ville.

alexandra sa...

Hej Maria. Ja det är trevligt för det mesta. Jag blir inte så glad när saker går i kras men det händer inte så ofta. Jag har märkt att han kommer ofta när jag har det jobbigt och det är faktiskt en stor tröst. Varje gång jag är inne på sjukhuset tänder jag ett ljus för honom och min syster och pratar lite med dom. Där har dom suttit bäge två på samma plats, så där känns dom så nära.
Kämpa på nu Maria. Du har snart tagit dej igenom det här.
Kram Bea

Anonym sa...

bea, min Vän,
jag hoppas innerligt att Du får må så bra det nu är möjligt under och efter behandlingen.
Tänker på Dig varje dag.

I dag.
I går.
Och i framtiden.

Kram:
Tisa.

pysan sa...

Hej gumman...

Såg att du är lika gammal som mig.. Är du en 64 du med?

Operationen jag ska göra är inte nya tuttar än.. det kommer längre fram i vår.. detta är en annan operation.. som tur var bara över dan.. men ändå...

Hoppas nu att herr C har fått en rejäl kur och att ingen liten c-cell är ute på drift...

Kram i massor
Pysis

Josefin sa...

Är själv fullständigt livrädd för spöken, trots att jag aldrig sett något. Ändå hoppas jag att mamma hälsar på ibland den dagen hon har gått bort. Ska också säga till henne att inte skrämmas :)

Visst är det härligt att slänga och rensa ut, så befriande!

Kram/Josefin

alexandra sa...

Tisavännen. Just nu mest trött + lite annat smått o gott;=)
Kram Bea

alexandra sa...

Pysan. Jag är en 63:a. får väl ändra i presentationen. Jag blir ju 45 i år.
Oj, jag trodde at det var tuttoperationen du skulle göra. men den kommer snart nog förstår jag.
Kram Bea

alexandra sa...

Gör det Josefin. Dom är oftast inte ute för att skrämmas. Gör dom det så får man ryta till på dom;=)
Förstår att du är på benen igen. Vad skönt.
Kram Bea