De anhöriga

Att vara anhörig till en cancer sjuk måste vara väldigt svårt. I mitt fall så har jag ju mina anhöriga långt ifrån mej. Det måste vara ännu svårare. Min mor som i förra veckan blev inlagd med svåra bröstsmärtor säjer själv att det berodde på att hon mår dåligt psykiskt.
Att det har blivit för mycket. Att höra sin dotter gråta i telefonen och inte kunna göra något måste vara otroligt jobbigt. Hon kan inte bara kvista hit på en kvart. Det tar fyra timmar enkel resa för henne att åka och hon börjar komma till åren. Jag vet att om vi hade bott närmare varandra så hade hon varit hos mej dagligen nu när jag är sjuk.
Hennes andra dotter dog i cancer. Naturligtvis har hon en enorm rädsla att det ska gå likadant för mej. En gång bröt hon ihop i telefonen och förbannade ödet att bägge hennes döttrar har drabbats av cancer.

Mina söner har det naturligtvis lika jobbigt. Jag var tvungen att ge dom cancerbeskedet på telefon. Det är inte speciellt lyckat men vad skulle jag göra.
J som är den äldste blev helt tyst och visste inte vad han skulle säja. Vi har träffats rätt så mycket sedan jag blev sjuk. Vi pratar i timtal i telefonen. Vi har kommit varandra mycket nära.
Herr cancer tar enormt mycket, men man får se att han kan ge något också och den kontakt jag har fått med J, berikar mitt liv otroligt mycket.

M, den minste. Reagerade på ett annat sätt. När jag sa att jag hade cancer så sa han, Ahh, men du mamma, jag hinner inte prata med dej just nu, för jag ska iväg och hämta en pizza. Vi har inte träffats lika ofta sedan jag blev sjuk och telefonkontakten är på ett annat plan än med J.
Vi pratar mer väder och vind. Han får höra min röst i telefon. Han hör att jag lever och det räcker för honom. Jag ser att vi är väldigt lika han och jag.
Jag sticker också gärna huvudet i sanden och hoppas på att det otäcka ska försvinna. Jag är också lite av klassens clown, precis som M.

Alla har vi olika sätt att bearbeta det som är svårt. Vissa sätt är kanske bättre än andra. Men hur vi gör beror helt klart hur vi är som personer.
Dom mår naturligtvis lika dåligt bägge två av min cancersjukdom, men har helt olika sätt att ta sej igenom det.
Ingen av dom vågar ge sej in på bloggen. Det tycker jag är ganska skönt i nuläget.
Bloggen finns till, dels för att jag ska kunna skriva av mej mina tankar och känslor. Dels för att kanske andra kan få ut något av att läsa den och dels så vill jag att den ska finnas efter mej, om det skulle gå riktigt illa. Främst ska den då finnas för mina anhöriga. En liten bekräftelse i skrift, att jag har funnits till. Kanske blir den då någon form av tröst för dom.

Sedan får vi ju inte glömma bort mina bokplaner. Jag ska när jag bli frisk, ge ut bloggen i bokform. Få den publicerad på första försöket. Bli snuskigt rik och leva överdådigt i sus och dus, i hundra år.
Minst!