Kraftlöst och meningslöst gnäll

Ringde polisen imorse och anmälde att min gumma var försvunnen. 18 anmälningar om upphittade katter hade kommit in. Genast steg hoppet betydligt. Men alla anmälningar var gjorda 07...

Gick en skogspromenad med A. Är så glad att vi har fått kontakt igen. Hon är alltid så pigg och glad och vi pratar och skrattar mycket tillsammans. Konditionen är usel just nu men hennes draghjälp gör att jag orkar med ändå.

Inga direkta biverkningar än. Jag är bara så fruktansvärt trött.
Förrut har jag bivit speedad av kortisonet men inte denna gången. Det är inte så att jag sover speciellt mycket. Tröttheten sitter i kroppen. Aptiten är inte heller som den ska vara. Efter min frossardag på lasarettet var den som bortblåst.
Jag äter 3 mål om dagen, för att jag måste. Jag vet ju att jag behöver energin, men det smakar inte och portionerna är små. Taxotere har ju många biverkningar och paradoxala är dom en del. Antingen viktökning eller aptitlöshet.
Nåja. Jag är inte pinnsmal så hellre ner i vikt än upp.

Tvätstugan i eftermiddag, sedan var dagen gjord för mej.
Jag försöker att hålla igång så mycket jag orkar men det får bli på mina vilkor. Kan inte längre planera så mycket utan får gå på dagsformen.
Egentligen är det väl som det ska vara efter 6 cellgiftskurer.
Varken mer eller mindre.

Är väldigt sänkt i humöret av att gumman inte har kommit hem och det drar ner mej jättemycket.
Tror nog att jag hade mått ganska bra trots trötthet och aptitlöshet.
Bara hon vore hemma igen...

6/8 behandlingar. Glad men ändå så ledsen.....

Tänkte först strunta att blogga ikväll. Är trött, frusen, rastlös och ledsen över att gumman ännu inte är hemma.
I morse var jag pigg. Det kändes bra att åka iväg att få den 6:e giftkuren.
Skrev en lapp om att min gumma var försvunnen som min granne skulle sätta upp i affären i byn.
Hon jobbar där och tog den med sej eftersom jag inte hann själv idag.

Åkte iväg med sjukresor 12,25. 13,50 blev jag inkallad av cytoBitte.
Det var nu bestämt att jag skulle får 75% av Taxoteredosen.
Som hon sa, det är ju inte meningen att vi ska ta död på dej. Tack för det sa jag. Jag hade ju missuppfattat henne i telefonen tycke att hon hade sagt 50% av dosen. Lite lite tyckte jag nog att det var, men det passade nog mej att höra det då när jag mådde som sämst.
Nu är det bara att hoppas att det inte ska bli så illa som förra gången.

3 gånger missade hon när hon skulle sätta droppnålen. Till slut fick hon sätta i handleden på den sidan jag är opererad. I Lkpg har dom inte samma filosofi som på lasarettet i staden där jag bor. Där varken sticker dom eller tar blodtryck i den opererade armen
I Lkpg menar dom att det är helt ok att både sticka och ta blodtryck i den opererade armen, men väljer självklart den andra först.
När hon väl fick igång droppet så blev jag alldeles röd under det genomskinliga plåsterlappen.
Hon stoppade gifterna, men det var ett ordentligt backflöde. Hon ville ändå ta det säkra före det osäkra och kallade på en läkare.
Hon konstaterade att det helt säkert var den instängda spriten under plåsterlappen som gjorde mej röd. Det kliade nämligen väldigt. Jag var inte svullen så det var ingen fara.
Då kom sjukgymnasten in. Vi bestämde att hon skulle titta in igen när droppet var klart.
Då kom Bitte på att vi hade glömt isvantarna. Hon kutade och hämtade dom. Kunde dock inte få på den ena ordentligt för droppnålen satt ju på handleden och isvantarna ser ut som boxarhandskar ungefär.
Nåväl det fick bli lite halvdant på vänster hand. Det är inte hela världen om jag skulle tappa en nagel. Jag har ju "tappat" ett helt bröst så vad spelar då en nagel för roll.
Annars gick behandlingen bra. Ingen allergisk reaktion. Inget lågt blodtryck ,som togs ett antal gånger, men det är skönt att dom kollar det ofta eftersom det är ett av dom första tecknen på en allergisk reaktion.
Sjukgymnasten kom åter. Kände på min onda rygg och konstaterade att jag är svullen, precis där jag har ont.
Hon ska ringa och puffa på sjukgymnasten i staden jag bor. Hoppas att det händer något fort nu.

När jag var klar så hade jag missat sjukresan med 5 minuter. Resorna går en gång i timmen från lasarettet, men det gjorde väl inget. Vänta en timme kunde jag väl. Ringde och skulle boka en plats 16,45. Då visade det sej att, sista en gång i timmen turen, går bara till 15,45. Sedan går dom varannan timme.
Nästa resa skulle då gå 17,45.

Ja, ja. Trist men inget att gråta över.
Acceptera det du inte kan förändra....

Så jag gick till apoteket och köpte diverse medikamenter. Jag gick och fikade. Jag gick till kiosken och köpte en jättehäftig och fin rosbukett i trä till min granne. Jag köpte ett kort till den som jag skrev, om hur mycket hon betyder för mej.
Jag gick in i kapellet som jag alltid gör.
Skrev lite i dagboken som ligger där. Tände ett ljus för min syster, min pappa och Johnny. En kille som skriver i dagboken. Han har det jättejobbigt med en anhörig som är sjuk. Skrev även lite peppande till honom i boken och hoppades på att allt ska gå bra för hans anhörig. Gick ut i stora hallen och läste anslagstavlan som jag har läst 100 gånger nu känns det som.
Gick ut och rökte en cigg. Sedan hade jag nog gjort allt jag kunde hitta på att göra på ett lasarett.
Förrutom att kolla efter patienttoaletten på obduktion(?!?) och sådant. Kanske leka tittut i dörren till operationssalen (men det kan jag ju spara till nästa gång).
Då satte jag mej ner och bara glodde i väntan på att taxin skulle komma.

När jag kom hem var klockan 19,10, åt lite och fastnade sen i telefonen en bra stund.
Norrbaggan ringde. Mamma ringde. En annan väninna hade ringt så henne ringde jag upp. Var borta och lämnade blommorna och kortet till min granne.

Sedan gick jag hem och konstaterade att min kattgumma inte hade kommit hem. SÅG det gjorde jag så fort jag kom innanför dörren, Men jag ville inte ta in det då. När jag helt plötsligt satte mej ner sysslolös, DÅ, tog jag in det.

Ledsen.....

Jag är så glad att jag bara har två behandlingar kvar.
Men den 100%-iga glädjen kan inte infinna sej när gumman inte ligger på min mage och spinner.....

Nu kryper jag ner i en fåfäng förhoppning om att en kortisonstinn kropp kanske ska få sova.
Godnatt alla!

For crying out loud!

Jag tar 10 cellgiftsbehandlingar till, bara min gumma kommer hem!

Jag utökar strålningarna till 50 istället för 25, bara min gumma kommer hem!

Jag ska klippa av mina ögonfransar när dom växer ut igen. (Hon älskar mej lika mycket ändå), bara min gumma kommer hem!

Jag bor kvar på det här sketna stället, bara min gumma kommer hem!

Jag slutar att röka, bara min gumma kommer hem!

Jag går okysst resten av mitt liv, bara min gumma kommer hem!

Trots att jag bara har ca 500 kr att leva på i veckan, när räkningar och storhandeln är betald, ska jag bli fadder, bara min gumma kommer hem!

Jag säljer min dator, bara min gumma kommer hem!

Jag slutar plåga mina vänner med för starkt kaffe, bara min gumma kommer hem!

Jag ska börja motionera dagligen (ordentligt, inte mina fjantiga promenader) bara min gumma kommer hem!

Jag ska bli en bättre medmänniska och vän, bara min gumma kommer hem!

Jag ska vara nogare med att göra rent i tvättmedelsfacket i tvättstugan, bara min gumma kommer hem!

Jag ska aldrig klaga på min gumma när hon blir överkelen och river upp alla mina tröjor, bara hon kommer hem!

Jag ska aldrig fuskstäda, bara min gumma kommer hem!

Jag ska aldrig nödlögna och vara tyst när jag inte vågar säja vad jag egentligen tycker, bara min gumma kommer hem!

Jag ska gör folk tjänster, utan att dom vet att det var jag som gjorde dom, bara min gumma kommer hem!

Jag ska inte låta min använda tepåse ligga i diskhon och äckla sej (och andra)(fy vilken äcklig ovana), bara min gumma kommer hem!



KOM HEM!!!
Snälla, snälla, snälla.....
KOM HEM!

Var är lilla gumman?

Min lilla kattgumma är försvunnen. Hon var hängig igår. På kvällen verkade hon bättre och gick ut. Sedan har jag inte sett henne.
Det händer då och då att mina katter har mått lite dåligt.
Dom har varit ute, kanske ätit något som inte har varit så nyttigt. Det brukar gå över efter någon dag.
Ville avvakta med lilla gumman. Nu har jag dåligt samvete att jag inte tog henne till vetrinären.
Katter drar ju sej undan när dom inte mår bra. Hoppas innerligt att hon inte ligger därute någonstans och har somnat in, eller nästan ännu värre, ligger och lider. Jag har letat och ropat efter henne flera gånger under dagen men utan resultat.

Annars har det varit en bra dag. Var ute och gick på förmiddagen. Har fått draghjälp nu i två dagar och orkat att gå riktiga långpromenader. Det går mycket lättare när man är två och går och pratar med varandra.
När jag kom hem satt det en blombukett vid handtaget på dörren. Det var min jobbarkompis M som hade varit och lämnat den. Jag blev så glad. Synd att jag inte var hemma bara.
På eftermiddagen kom en annan jobbarkompis. Mer blommor. Nu har jag två underbara tulpanbuketter hos mej.
Vi fikade och pratade, både om stort och smått.
Tyvärr kunde jag inte riktigt koppla av, då mina tankar hela tiden gick till min lilla gumma.
Hoppas, hoppas att hon är i livet och kommer hem igen.

Lilla döden

Förnuft VS känsla.
Maktlöst stirrar de på varandra från varsin sida av ringen.
Dom vill inte slåss,
Men kommer inte undan.
En duell i ord.
Känslan vet att förnuftet kommer att vinna,
men ändå...

Klockan tickar.
Förnuftet skriker,
Du kan inte leva med ångesten,
av att gräva din egen grav.
Känslan protesterar.
Kraftlöst.
Ser du inte att jag lider.
Ser du inte att det gör ont.
Hela min kropp skriker.
Låt mej slippa.
Lilla döden.

Förnuftet vrålar.
Var tacksam.
Det kunde vara värre.
En liten död,
ger dej bara kraft att leva.
Ger dej tid,
Att älska...
Resten av ditt liv.

Känslan tystnar.
Valet är inte så svårt.
Bara så olidligt krävande.
Känslan nickar åt förnuftet.
Känslan suckar och säjer,
Med liten röst.
Skriv!
Skriv i almanackan.
30/ 1
Lilla döden.

Peptalk

Trött, trött, trött.
Åkte in till stan igår. Det finns något som heter Vändpunkt där jag bor. Det är ett ställe där sjukskrivna och arbetslösa träffas i olika aktiviteter.
På fredagarna träffas vi kl 2 och fikar. Hade en timme till övers när jag kom in till stan. Tänkte att det kunde vara kul att titta lite i affärer. Efter en halvtimme var det inte roligt längre. Trött, ögonen rann och jag blev mest irriterad av allt folk som jag tyckte var i vägen.

Försöker trots min trötthet att komma ut varje dag om inget annat så på en promenad. Orkar inte gå så långt som jag brukar och i backarna flåsar jag som ett ånglok, men det är skönt ändå och nyttigt också. Inte blir det bättre av att jag ligger på soffan och glor.
Hade misstankar om att min trötthet berodde på värktabletterna, men ryggen är lite bättre så tabletterna behöver jag bara ta någon gång i bland, men även utan dom är jag trött.

Jag får väl se att fem cellgiftsomgångar kräver sin man, eller kvinna ska jag väl säja. Ser också att det här är en kort jobbig period i mitt liv och mycket snart är skiten över. På onsdag efter ett nytt giftintag så har jag bara två gånger kvar. Underbart.

Kan i allfall både skratta, och sjunga med när det kommer en bra låt på radion. Det är mer än vad jag kunde för en vecka sedan.

Naturligtvis så finns det tillfällen när jag ger upp och lägger mej ner och bara dör men dom stunderna är inte så långa. Det räcker att dom är tråkiga.

Om jag någon gång skulle skriva en kontaktannons så skulle jag beskriva mej själv som positiv, humoristisk, envis som en åsna och både full i fan och med jävlar anamma.
Egenskaper som passar sej ypperligt bra för tillfället.

Den lilla rymlingen

Måste skriva om en liten episod under min sjukhusvistelse.
På lördagen hade jag feber hela dagen och var inte långt ifrån sängen. Men på söndagen var jag feberfri och framåt elvatiden på förmiddagen satte röksuget in.(Jo, jag har den hemska lasten)
Jag frågade om jag fick gå ut och röka och det var ok. Samtidigt blev jag vansinnigt sugen på vindruvor och något gott att dricka. Frågade om lasarettes kiosk var öppen men det var ingen som visste.
Lasarettet där jag bor är ganska litet så det skulle inte förvåna mej om det var stängt i kiosken. Funderade på hur jag skulle göra.
Från avdelningen till lasarettes kiosk är det ganska långt. Hade ingen lust att gå genom alla korridorer och kulvertar om det inte skulle vara öppet.
Men det finns en liten ica butik en bit från lasarettet. Dit kunde jag ju gå.
Men att fråga om tillstånd att gå dit tänkte jag inte. Det kunde ju vara så att dom skulle säja nej.
Det är inte längre till affären än vad det tar att röka en cigarett så sagt och gjort jag bestämde mej för att så får det bli. Tidsmässigt skulle ingen märka att jag var borta.
På med byxor och ner med sjukhusskjortan i dom. Jackan fick jag var försiktig med pga av droppkanylen. Jag hade den stora turen att slippa droppställning. Fick istället injektioner två gånger om dagen i en droppkanyl. Det hade varit vackert om jag hade gått iväg till affären med en droppställning bredvid mej.
Blek och omålad var jag men ingen skrek högt när dom såg mej. Kunde antagligen gå under betäckningen mycket bakfull, eller något liknade.
Inne i affären ville jag ha allt. Det blev clementiner, ett par bananer, en hel klase med härliga vindruvor, en läsk och en påse lösgodis.
Oj, oj det blev en hel kasse. Kom upp på avdelningen med den och smög likt en tjuv längs väggarna. Ingen såg mej.
Sedan låg jag resten av dagen och såg på tv och frossade i allt jag hade köpt. Smaken hade börjat komma tillbaka. Blåsorna var nästan borta och det smakade ljuvligt gott.

En bra dag

Har känt mej piggare idag. Efter frukosten så gick jag ut på en härlig promenad. Orkade gå längre än vad jag har gjort sedan jag fick sista behandlingen.
En gammal bekant bromsade in bredvid mej.
Vi har bott grannar förrut för många år sedan. Vi brukade ta långa promenader på kvällarna efter jobbet.
Tyvärr kom vi i från varandra när jag flyttade härifrån. När jag sedan flyttade tillbaka till byn så blev det aldrig att vi återupptog kontakten igen. Trots att samhället jag bor i är litet har vi aldrig sprungit på varandra.
Man säjer ju att världen är liten, men ibland kan den vara märkligt stor. Hur som helst så bestämde vi för att träffas igen imorgon.
Det ska bli jättekul.

På eftermiddagen ringde en tjej som jag träffade på onkmottagningen sist jag var där. Vi bytte då telefonnummer. Hon har också bröstcancer men har gjort cellgifts och strålbehandlingen färdig. Nu går hon och får antihormonbehandling en gång i månaden.
Kul att hon ringde och vi bestämde att höras igen.
Har städat lite och pysslat lite med annat. Orken räcker inte till hur mycket som helst men jag är ändå glad att jag mår lite bättre. Värken i ryggen har också varit hanterbar.

En vecka kvar till nästa behandling. Känslan inför den är mycket dubbel. Samtidigt som jag vill få den gjord för att komma ännu ett steg längre mot ett avslut, så tar det emot. Men jag vill hoppas och tro att jag inte kommer att må så dåligt den här gången nu när dosen kommer att vara halverad.

De anhöriga

Att vara anhörig till en cancer sjuk måste vara väldigt svårt. I mitt fall så har jag ju mina anhöriga långt ifrån mej. Det måste vara ännu svårare. Min mor som i förra veckan blev inlagd med svåra bröstsmärtor säjer själv att det berodde på att hon mår dåligt psykiskt.
Att det har blivit för mycket. Att höra sin dotter gråta i telefonen och inte kunna göra något måste vara otroligt jobbigt. Hon kan inte bara kvista hit på en kvart. Det tar fyra timmar enkel resa för henne att åka och hon börjar komma till åren. Jag vet att om vi hade bott närmare varandra så hade hon varit hos mej dagligen nu när jag är sjuk.
Hennes andra dotter dog i cancer. Naturligtvis har hon en enorm rädsla att det ska gå likadant för mej. En gång bröt hon ihop i telefonen och förbannade ödet att bägge hennes döttrar har drabbats av cancer.

Mina söner har det naturligtvis lika jobbigt. Jag var tvungen att ge dom cancerbeskedet på telefon. Det är inte speciellt lyckat men vad skulle jag göra.
J som är den äldste blev helt tyst och visste inte vad han skulle säja. Vi har träffats rätt så mycket sedan jag blev sjuk. Vi pratar i timtal i telefonen. Vi har kommit varandra mycket nära.
Herr cancer tar enormt mycket, men man får se att han kan ge något också och den kontakt jag har fått med J, berikar mitt liv otroligt mycket.

M, den minste. Reagerade på ett annat sätt. När jag sa att jag hade cancer så sa han, Ahh, men du mamma, jag hinner inte prata med dej just nu, för jag ska iväg och hämta en pizza. Vi har inte träffats lika ofta sedan jag blev sjuk och telefonkontakten är på ett annat plan än med J.
Vi pratar mer väder och vind. Han får höra min röst i telefon. Han hör att jag lever och det räcker för honom. Jag ser att vi är väldigt lika han och jag.
Jag sticker också gärna huvudet i sanden och hoppas på att det otäcka ska försvinna. Jag är också lite av klassens clown, precis som M.

Alla har vi olika sätt att bearbeta det som är svårt. Vissa sätt är kanske bättre än andra. Men hur vi gör beror helt klart hur vi är som personer.
Dom mår naturligtvis lika dåligt bägge två av min cancersjukdom, men har helt olika sätt att ta sej igenom det.
Ingen av dom vågar ge sej in på bloggen. Det tycker jag är ganska skönt i nuläget.
Bloggen finns till, dels för att jag ska kunna skriva av mej mina tankar och känslor. Dels för att kanske andra kan få ut något av att läsa den och dels så vill jag att den ska finnas efter mej, om det skulle gå riktigt illa. Främst ska den då finnas för mina anhöriga. En liten bekräftelse i skrift, att jag har funnits till. Kanske blir den då någon form av tröst för dom.

Sedan får vi ju inte glömma bort mina bokplaner. Jag ska när jag bli frisk, ge ut bloggen i bokform. Få den publicerad på första försöket. Bli snuskigt rik och leva överdådigt i sus och dus, i hundra år.
Minst!

Home sweet home

Åh, vad det var skönt att komma hem, och det som var mest roligt var att gå in på bloggen och se alla stöttande och värmande kommentarer. Helt underbart. En stor kram och ett stort tack, alla!

Jag fick alltså helt plötsligt feber i fredags kväll. Det kom på en halvtimme. Jag blev väldigt förvånad.
När jag första gången ringde avdelningen på onkologen hade jag 38,5.
Då var klockan 9. Sköterskan skulle tala med en läkare och ringa upp mej igen. Det gjorde hon halv tio. Då uppmanades jag att ta tempen en gång i timmen och om den gick över 38,8 skulle jag ringa igen.

Halv elva hade jag 38,6. Halvtolv hade jag 38,7. Halv ett missade jag för jag slumrade till i soffan. Vaknade till vid tio i ett. Då var tempen uppe i 38,9 och det var dags att ringa igen.
Och det var bara att bege sej in till lasarettet. Jag hade tidigare under kvällen pratat med min underbara granne. Den granne vars hund jag brukar gå ut med.
Klart att hon skulle passa mina katter om jag blev inlagd.
Men hur kommer du in till lasarettet sa hon?. Jag får väl ta sjukresor sa jag. Det ska du inte alls sa hon. Nu ringer du mej, om det så är mitt i natten. Lova det!
Så kl ett ringde jag henne och hon körde in mej.
Vip behandling på lasarettet. Fick komma in och lägga mej omedelbart och läkaren var på plats efter tio minuter.
Sedan stack dom mej sju!!! gånger. Jag är normalt inte svårstucken men den här gången gick det inte.
Efter femte försöket sa jag till sköterskan (borde ha sagt det tidigare).
Ta inte det här personligt men nu får du hämta någon annan som sticker mej. Hon klarade det på två!! försök. Helt otroligt.
När cytoBitte (Usch, vilket namn hon har fått*L*) sticker och lab också för den delen, går det som en dans.

Antibiotika intravenöst två gånger om dagen bestämdes det att jag skulle få. Hela lördagen gick febern upp och ner men på söndagen var jag feberfri.
Idag var mitt Crp normalt igen och jag fick åka hem med antibiotika i tablettform. När jag kom hem hade min granne diskat åt mej och gjort så fint.

Det är lustigt det här när man drabbas av något som cancer. Man märker vilka människor som verkligen ställer upp.
En del som man inte alls hade tänkt sej. Andra som man hade förutsett skulle ställa upp för en sviker helt plötsligt.
Det är väl så att i nöden prövas vännen.

När jag kom hem ringde cytoBitte. Eftersom jag har så jobbiga smärtor + detta med febern så kommer dom antagligen att minska Taxoteredosen med hälften. Vilken lättnad det kändes som. Då kanske jag kan orka med tre behandlingar till. Det kommer även att finnas en sjukgymnast när jag ska göra nästa behandling. Hon kan säkert hjälpa mej så värken lindras ytterligare.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And i the future i am going to be Bea.

Inlagd

Hej! Detta är norrbaggan som pratar genom Bea.
Bea fick feber i fredagskväll och blev inlagd på lasarettet. Hon hade feber hela lördagen men är i dag feberfri.Hon får antibiotika intranvenöst för att häva en infektion.Så fort proverna är bättre får hon åka hem, hon är vid gott mod om än aningen uttråkad./ Norrbaggan

Dags att ta bort riset på min rygg

Jag har haft ont i min rygg till och från hela mitt vuxna liv. Sedan jag fick cancerdiagnosen har det inte varit så mycket att klaga över. Jag har haft ont men inte värre än att jag har kunnat stå ut med det. Jag har haft andra saker som har varit värre att tänka på.
För ett par dagar sedan gick värken i benen över. Då satte det gång i ryggen sju resor värre. Värktabletterna hjälper en aning i korta stunder. I natt vaknade jag halvfem och hade så ont att jag grät. Bestämde då att nu är det jag som ringer onkologen får en remiss till en sjukgymnast. Tror att det går snabbare om jag tar det den vägen.
Jag måste träna upp min rygg en gång för alla. Så här kan jag inte ha det längre. Två värktabletter och en timme senare somnade jag och vaknade halv elva på förmiddagen. Hade fortfarande ont och var ganska ledsen. Då som på beställning ringde goa goa norrbaggan. Hon lät mej gråta ut mitt elände och tröstade mej. Efter vi hade pratat, en timme eller så, så mådde jag mycket bättre.
Tack goa gumman.
På eftermiddagen kom min andra vän i viken och vi körde in till staden och handlade.
Den vännen i viken som kommer att köra mej till Vidarkliniken. Jag insåg med stor ledsamhet att jag aldrig kommer att orka sätta mej på ett tåg fem dagar efter en Taxoterekur för att åka till Vidar. Jag tänkte ställa in det eller skjuta upp det. Då sa min vän att hon kör mej om väglaget tillåter. Man behöver inte många vänner om man har ett par sådana vänner. Då har man så det räcker och blir över.

Mamma ringde. Hon är inlagd på lasarettet. Hon hade fått bröstsmärtor igårkväll. Dom har tagit Ekg och en massa prover. Ingen infarkt. Dom vet inte riktigt vad det är. Hon har det jobbigt nu. Min syster dog i cancer 29 år gammal. Nu har jag cancer. Hon har ringt hela veckan och hört hur dåligt jag mår. Både hon själv och läkaren tror att det är för mycket för henne just nu. Imorgon ska hon göra ett arbets Ekg. Är det normalt får hon gå hem. Dom ska hjälpa hennne med en kuratorkontakt.
Lilla, lilla mamma det är inte lätt det här med livet.

En sista positiv slutkläm i alla fall. Blåsorna börjar gå tillbaka i munnen känns det som. Har fått tipset att skölja med vischyvatten av tjejerna på cancerforumet. Så ett idogt sköljade med både det och Myscotatin verkar har gett resultat.

Mailet till Miriam

Hej du, hej du!

Jag funderade faktiskt på det i morse. Vad jag har gjort den senaste veckan. Den har bara flutigt iväg på något märkligt vis. Man orkar inte göra någonting som kräver någonting när man är så trött och har så ont. Är man dessutom liten, förvirrad och rädd så gör det ju inte saken bättre. Man läser korta stunder. Tittar en timme på en film.
Blundar och när man tittar upp igen så har det helt plötsligt gått en och en halv timme. Man smörjer sina naglar med nageloljan sjukvården har bjudit på. Tar långa bad där man vaknar till, huttrande av att vattnet är kallt. Har tvingat mej ut två gånger om dagen. En runda jag vanligtvis går på fem minuter har tagit en kvart att avverka. Man tänker inte, man sätter bara det ena benet framför det andra och hoppas på att det bär.
Gör försök att äta något som inte smakar. Helt plötsligt blir sensationen av att ha tuggmotstånd viktigare än smaken. Man njuter av att det krasar. Det är klart att jag skulle vakna idag av att hela munnen var full av blåsor. Nu gjorde ju allt helt plötsligt ont att tugga.

Du frågar om det där att äta nyttigt. 2007 var året där ingenting inte har hänt. Allt har hänt. Jag började året med att lägga om min kost. Jag började äta Gi mat. Jag gick ner 15 kilo det första halvåret. Den 10/2 sparkade jag ut mannen jag levt med i fyra år. Ett förhållande som var helt fel från början. Det var så illa att vi inte ens bråkade. Jag sov på soffan de flesta nätterna och han i sängen. Det komiska var att han inte visste om det. Jag la mej på soffan när han hade somnat. När hans klocka ringde och han gick på toa så gick jag in i sängen och la mej igen.

Att förhållandet inte funkade var naturligtvis delvis mitt fel. Jag led av panikångest och åt piller som en häst. Jag blev kraftigt deprimerad och blev sjukskriven. Jag låste in mej och isolerade mej totalt. Med min sambos goda vilja. Jag tror att han ville att jag skulle sitta där i lägenheten och bli fet och ful. Och det blev jag. Det vet jag. Det tyckte inte min sambo. Han tyckte att jag var smal och vacker. Han tyckte att det var ok att jag stoppade i mej piller. Jag kunde stoppa i mej en näve framför hans ögon utan att han sa något. Vi drack inte alkohol så ofta men när vi drack så spårade det alltid ur. Jag blev folkilsken och ställde till det. Vi slogs och polisen kom ibland. Men aldrig att vi pratade om det. Aldrig att vi försökte reda ut det. Vi försökta bara att dricka ännu en gång. Med kastastrofala resultat.
Den dagen jag fick nog och sparkade ut honom hände något inom mej. Jag bestämde mej för att aldrig misshandla mej själv mer igen. Trots det tog det några månader innan jag slutade med både alkohol och tabletter. Jag hittade en terapeut och i början av sommaren så lade jag av med min självförenkelse. Oj, vad jag mådde dåligt dom första veckorna. Ångesten var så stor att jag trodde att den skulle gå över i galenskap. 6 veckor senare fick jag diagnosen bröstcancer. Där satt jag ensam med mitt nyfunna liv.

Vad som hände då hade jag aldrig kunnat förställa mej i den vildaste fantasi. Det hände något djupt inne i min kropp. Jag bestämde mej för att leva. Hur nu allt kommer att bli och vad som än händer så ska jag leva och jag ska leva bra.
Min panikångest är borta. Jag mår för det mesta fantastiskt bra. Jag är ganska ensam. Dom vännerna jag har stött bort under mina isolerade år knackar ju inte på dörren precis. Men ett par vänner har jag och jag är övertygad om att det kommer att bli fler med tiden.
Jag har inte bråttom. Allt får ha sin gilla gång.

Sambon har hela detta året terroriserat mej på olika vis. Jag har försökt vara mycket anonym på min blogg. Ändå har han hittat mej. Flera kommentarer jag har fått vittnar om det. Nu har jag tröttnat på att inte kunna skriva om allt som jag vill skriva om. Därför publicerar jag detta mail på min blogg. Varför det händer just nu vet jag inte. Kanske det inte längre spelar någon roll. Jag är den jag är och det är jag stolt över. Livet är för kort för att gå runt i en lögn. Man blir lite knäpp när Herr Cancer en gång har knackat på ens dörr. Jag är faktiskt inte ens rädd för djävulen himself längre. Det enda jag vill är att leva.

Kramisar Bea

I jakten på smärtlindring

Ringde cytosyrran Bitte i morse. Värken var inte bättre och nu var det dags för smärtlindring.
Jo då, inga problem, hon skulle prata med en läkare men innan kl 14 kunde jag inte räkna med någon medicin.
Då sitter jag alltså på landet utan bil. Ingen av mina vänner var hemma. Iofs ringde jag inte mer än ett par heller. Har svårt för att be om hjälp, tyvärr.
Kollade busstabellen och den minsta tiden jag kunde vara i stan var en och en halv timme.
En och en halv timme är ju vanligtvis ingen lång tid att tillbringa i stan men just nu känns det nästan oöverstigligt.
Nå väl, av två onda ting fick jag välja det minst onda och tanken på att ha så här ont 24 timmar till, eller ens en sekund, var inte speciellt lockande.
Så det måste gå.
Tog med mej mina låneböcker. Allt böcker var utlästa. Kunde lika gärna åka in till bibblan.
Att sitta och vänta på lasarettet kändes bara jobbigare. Ju mer stillasittande ju mer ont.
Det fick räcka med att låna ett par böcker för jag orkar inte bära så mycket.
Var inne på Kicks också och köpte en bodylotion och en badolja. Just att bada är det enda som har gett mej någon form av njutning dom senaste sex dygnen.
Men huden är redan supertorr av cellgifterna och det går åt massor av lotion och olja för att det ska kännas behagligt.

Från centrum till lasarettet tar det vanligtvis tio minuter att gå. Idag tog det minst det dubbla. Det är lite svagt uppförslut nästan hela vägen.
Jag var totalt sjöblöt av svett när jag kom till apoteket.
Förklarade för farmaceuten att jag hade ett recept faxat från onkologen. Hon hittar faxet tittar på det och konstaterar att just den medicinen finns inte att få tag på, på något apotek i stan.
Tillverkaren har problem att få fram kodeinet i den.
Då började jag nästan att tjuta. Hon tittade på mej och försäkrade att det skulle lösas på något vis.
Jag fick sitta och vänta en stund, hon kom tillbaka och hade fått tag på min läkare. I handen hade hon samma medicin fast som brustabletter.
Exakt samma medicin, men inte kunde den bytas ut så där bara utan att prata med läkaren. Herregud!!!
Visst är det bra att dom är noga och har regler men ibland kan man ju tycka att det går lite för långt...

Hem kom jag. Nybadad är jag och värktabletterna är tagna. Värken är inte borta helt men skillnaden är stor.
Kanske kan man hoppas på lite sömn i natt då.

Jag fattar nu

Gårdagen var inte rolig. Jag har så ont i kroppen. Värst är det i benen och ryggen. Har en konstant värk med inslag av smärtimpulser. Det hugger liksom, jag stönar högt hela tiden.
Tog mej ut på en kort runda två gånger igår. Smärtsamt och tröttsamt men ändå skönt efteråt.

Natten har inte varit så ljuv precis. sover ingen riktig sömn. Vaknar hela tiden och svettas.

Jag är inte speciellt pigg idag heller men kanske en aning piggare ändå. I allafall just nu. Har varit nere i affären och handlat lite glass. Det är gott med något kallt i munnen. Tungan är helt vit och jag låter grötig när jag pratar. Sköljer med svampmedlet för att försöka undvika svampinfektion.

Har jag inte fattat att jag cancerbehandlas innan så fattar jag det nu. Yes, I´ll get it!
Jag har cancer och utsätter min kropp för ett massivt mord på eventuella cancerceller. Synd bara att inte giftet kan pricka dessa speciella celler utan ger sej på dom friska också.

Saltet har mist sin sälta

Så trött men ändå ingen sömn. Har bara legat i en dvala inatt. Kroppen är som en ångkokare och jag får rejäla svettanfall mellan varven.

Bestämde mej i allafall för att dammsuga och torka golven i förmiddags. Inte blev det så noga som det brukar. Måste försöka att hålla mej på benen. Dessutom om jag ska gå här hemma, vill jag ha det trivsamt omkring mej. Katterna drar in massor med grus och jag tycker om att gå barfota. Inte är det speciellt skönt att tassa runt i ett grustag.
Tror dessutom att jag tjänar på att försöka göra något och inte bara ge upp och ligga på soffan.
Men efter det var jag trött. Satte på en Dvd men orkade bara se halva filmen sedan gick ögonen i kors.
Har varit ute och gått en sväng. Det var skönt, även om det inte blev så långt.

Maten är en bedrövelse. Kanske kan man få en uppfattning om hur det smakar när jag till och med saltar ketchupen.

Ett bett av Taxens käftar

Mina 4 EC behandlingar har ju varit som en " walk in the park". Jag har skojat och sagt att dom måste ha gett mej hallonsaft och vatten istället för cellgifter.
Det här är något helt annat. För första gången sedan jag fick cancer känner jag mej riktigt sjuk.

Trots det vaknade jag kl 4 i morse. Kortisonet härjade fortfarande i min kropp. Halv sju vad jag dödshungrig och gjorde i ordning en stor tallrik med äggröra, bacon, keso och tomat. Det smakade absolut ingenting. Det är som att äta papper.
Kroppen har förvandlats till en törstig öken och jag var tvungen att smörja in hela min kropp för det kliade alldeles förskräckligt.
Sedan var det dags för 8 kortisontableter igen. En minskning med hälften. I morgon ska jag ta 4 och i övermorgon 2. Sedan är det slut för denna gången.
Släpade mej ut en liten runda på förmiddagen för solen lös för ovanlighetens skull och det kunde jag inte motstå.
På eftermiddagen kom en bekant och hälsade på. Jag har inte sett honom på länge så det var jättetrevligt. Men jag orkade bara en timme. Han såg det på mej och åkte härifrån.
Jag kommer att slita ut min soffa om det fortsätter på det här viset.

Fick brev från Vidarkliniken idag. Har beviljats fjorton dagar. Ringde dit och är preliminärbokad till första veckan i februari.
Det ska bli så skönt. Det ska bli min semester nu i vinter där jag bara kommer att se till att bli ompysslad och äta god mat få massage mm.

Nu ska jag titta på Let´s dance om en stund. Man får passa på när man orkar, har jag redan märkt. När tröttheten slår till går det inte att hålla ögonen öppna.

Taxoterens käftar biter ordentligt. Det var INTE vatten i det här droppet.

Första rävgiftsbehandlingen. BARA 3 kvar!

Det gick bra igår. Temestan gjorde väl sitt så jag kände mej relativt lugn. Allergisymptomen höll sej borta. Det var ju min stora skräck. Händer det inget nästa gång så händer det inget dom två sista heller har det sagts till mej.

Idag är jag trött. Trotts 16 st kortissontabletter i morse. Det gick bra ända tills jag kom in till stan. Då blev jag precis matt i kroppen.
Tungan är redan vit. Ska skölja med svampmedlet 4 ggr om dagen. sött smakar inte sött längre och salt smakar inte salt.
Kanske kan kan gå ner något kilo. Inget ont som inte har något gott med sej.
Nu ska jag masa mej ner till tvättstugan. Sedan blir det ryggläge med en bra bok.

5 av 8 behandlingar är gjorda. Det börjar likna något.

i am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea

Dagen innan rävgiftet (Taxotere)

J Åkte i morse. Deppade ihop rejält när han hade gått. Jag känner ju mej själv så jag vet att jag har två val när jag deppar ihop så där.
Antingen fortsätter jag att deppa får ingenting gjort och mår sämre och sämre. Så är illamåendescirkeln igång och blir svårare och svårare att bryta. Eller så gör jag någonting.
Vadsom helst, bara jag gör något. Jag har blivit ganska bra på att sparka igång mej själv det sista halvåret, fast det tar emot. Det har jag tjänat enormt mycket på i dåligt mående.
Så jag bestämde mej för ännu en omgång rensning av min lägenhet. Det finns två skäl till att jag håller på att reducera mitt bohag.
Det ena är att jag är så otroligt trött på alla prylar jag har.
Varenda skåp, låda och garderob är full. Det rasar ut när jag öppnar dörren. Där ligger det massor med saker jag inte har använt på flera år.
Ingen plats för att lägga nya saker, för det är fullt överallt. Det är så otroligt irriterande.
Lägenheten är fylld av prydnadssaker, porslin, mjukisdjur, tavlor på väggarna och all annan allsköns(ful) lull lull. Det har börjat kännas ordentligt störande. Det är för mycket av allt, vilket håll jag än tittar åt. Väldigt tröttande har jag kommit på.
Det finns saker som jag inte har använt på flera år. Så nu Feng Shuiar jag mitt hem;=)

Det andra skälet är flytten. Jag tänker baske mej inte flytta 30 mil med en massa skräp. Det är jobbigt nog ändå.
I ett skåp hade jag massa plastbyttor, hur många som helst. Dom flesta har jag inte använt på flera år. Man använder ju samma hela tiden, dom andra blir stående.
Men nu åker det ut. Det är jätteroligt att hålla på med och jag känner mej hur nöjd som helst när säck efter säck bärs ner i soprummet.

Efter det tog jag ett långt skönt bad. När jag klev upp ur badet kom pappa och hälsade på. Det var längesedan sist.
Det är för det mesta trevligt när han kommer. Grejen är den att han är död.
Han dog år 2000 och har hälsat på mej flera gånger. Denna gången small det i ett litet vindspel i metall som jag har i dörröppningen till köket.
Jag stod i badrummet när jag hörde det. Tittade på det och det vajade fram och tillbaka.
Ingen mer än jag i lägenheten, förutom katterna som aldrig skulle nå dit. Helt vindstilla, inte ett fönster öppet.
Det har hänt en gång förrut mitt i natten. Då var det otäckt kan jag säja. Lite blomkrukor och annat har åkte i golvet och gått i kras bla.
Nu sa jag högt till pappa. Är det du så hör av dej igen, men ha inte sönder något är du snäll och skräm mej helst inte. Så vi får se om han återkommer. Ibland gör han det med besked, ibland inte alls. Tills nästa gång
Inte alla tror på sådant här, men jag är övertygad om att det existerar.

Klockan går. Visaren tickar obönhörligen på. Närmare och närmare mot morgondagens behandling. Just nu känns det mest som om jag vill att det ska vara över. Det har kostat mej så många jobbiga tankar att jag är ordentligt trött på det.
Så nu skiter jag Herr Cancer på näsan och underkastar mej rävgiftet imorgon.
Må det svida jävligt ordentligt i eventuella lurande cancerceller i min kropp!

Lilla jag i det stora hela

Det här läste jag i en bok. Tycker att det är ett helt fantastiskt sätt att se hur små vi är i den stora helheten.

Om man använder skapelsens 6 dagar för att titta på vad som hänt under fyra miljarder år.
En dag är alltså 660 miljoner år.
Vår planet föds kl 1 söndag natt. Under måndag, tisdag och onsdag fram till kl 12.00 tar vår planet form.
Livet börjar på onsdag kl 12 på dagen och utvecklas under de tre följande dagarna i hela sin organiska skönhet.
Först på lördag kl 16.00 dyker de stora reptilerna upp för att försvinna fem timmar senare då mammutträden växer upp ur jorden.
Människan finns inte till förrän tre minuter före midnatt på lördagkväll.
En fjärdedels sekund före midnatt föds Jesus, en fyrtiondels sekund före midnatt börjar den industriella revolutionen.
Nu är det midnatt lördagkväll och vi är omgivna av människor som tror att det de gör sedan en fyrtiondels sekund tillbaka kan fortsätta i all evighet....

Med huvudet i åsneröven

Det har lättat lite idag. Mår inte så värst bra just nu men idag har det känts lite bättre.
Taxoterebehandlingarna spökar. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott, men fakta är att många, dom flesta mår ganska dåligt under Taxotere behandlingarna.
Det är klart att det inte är något att se fram emot.
Att jag sedan lever själv gör ju inte saken bättre. Just när man är sjuk är det ju skönt om någon kunde torka min panna om man säjer så.
Jag har ju vänner jag kan ringa till, men då krävs det att jag orkar lyfta luren. Rädslan att jag ska må så dåligt att jag inte orkar skrämmer mej.
Det är bara hoppas att det inte blir så farligt. Det har ju gått otroligt bra under mina 4 EC behandlingar. Kanske kommer det att gå lika bra med rävgiftet (Taxotere).

Tur att J är här och skingrar mina tankar. Annars hade nog mitt huvud varit långt inne i åsneröven. Ett uttryck jag snappat upp på forumet med cancertjejer. En mycket bra beskrivning när det mesta känns mörkt.

Idag har jag och J varit hos en väninna. Vi tittade fel i busstabellen när vi for ut i ödemarken. Bussen skulle inte gå hemåt förrän imorgon. Som tur var löste det sej när min väninnans granne skulle åt vårt håll.
När vi kom hem spelade vi Bingolotto. Jag har inte spelat på många år. vann en hundralapp. Nu går det nog ett antal år innan jag spelar igen. Ganska tröttsamt program faktiskt.

Jag har börjat tag i saker angående flytten. Inga stora saker men det känns skönt att komma igång. Jag tycker inte om att vara ute sista minuten.
Gud vad skönt det ska bli att komma härifrån. Jag trivs inte alls längre.
Men tiden går fort. I mitten på maj ska jag vara klar med strålningen. Sedan finns det inget som håller mej kvar här längre.

Nytt år. Nya färger

Snyggt va!

Litet inlägg i all hast

Igår åkte jag och norrbaggan och shoppade. Underbart att träffa henne igen.
På kvällen kom äldste sonen. Vilken kanondag det blev. Han stannar till den 8/1.

Idag har jag, norrbaggan (vilket namn hon har fått) träffat två av våra arbetskamrater från gamla jobbet. Det var så kul att kunna träffas alla fyra igen.

När jag kom hem stod middagen på bordet. Det är till att bli bortskämd.

Nu ska jag och sonen titta lite på tv. Det är en bra serie som jag vill se slutet på.

Ingen större inspiration att blogga i dag.
Orden vill inte infinna sej riktigt.
Har du fastnat sa J efter ha sett mej sitta still framför tangentbordet.
Lägger ner skrivandet och umgås med sonen istället.