Återblick 2007

2007

Året då jag tog beslutet att stå på egna ben. Ett beslut som var livsavgörande. Ett annat beslut var att kliva ur mitt destruktiva betende och liv för ett bättre och mera livsbejakande.

Det var första halvan av 2007

2/8 2007 fick jag bröstcancerbeskedet. Precis när allt började vända. Precis när jag hade vaknat upp.
4 cellgiftsbehandlingar har jag hunnit med under året. 4 har jag kvar.

2007 var året jag fick omvärdera mycket i mitt liv. En del av det gjorde jag med glädje. Cancern fick jag vare sej jag ville eller inte. Ena dagen var jag frisk. Nästa dag hade jag en dödlig sjukdom.

Cancer skakar om en duktigt. Man ställs inför ett vägval. Man förstår till 100% att man inte vet något om morgondagen.

Jag försöker nu att leva i nuet. Jag försöker vara lycklig för allt jag har. Jag försöker att våga sådant jag inte vågat förut.

När jag fick cancer började jag en resa. En resa jag inte kan se slutet på. Jag vill inte se slutet. Jag vill göra det bästa av vad jag har idag.

Det är ruskigt tufft mellan varven. Det är skrämmande, det är lidande. I sjukdomen kan jag känna mej otroligt ensam.

Men det är också så mycket glädje. Det är en nyfikenhet på allt jag ser runt omkring mej. Det låter lustigt men jag har aldrig känt så mycket glädje som jag gör nu.

Jag har ALDRIG känt så mycket som jag gör nu!

Jag hittade som av en slump en bok för någon vecka sedan. Den heter Tid att vara ensam och är skriven av Patricia Tudor-Sandhahl.
För mej kom den som handen i handsken. Nu efter jul och under nyåret har jag valt att stanna upp. Reflektera över mitt liv. Hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska bli.

Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad har jag gjort som var bra? Vad var mindre bra? Hur är jag som människa? Trivs jag med mej själv och min omgivning? Är det något jag skulle vilja göra annorlunda? Vad har jag uppnått?
Hur kan jag gå vidare?

Det jag behöver göra allra mest just nu är att förlika mej med att jag har cancer. Det är så. En tid framför mej måste jag vika åt cancern.
Jag måste stanna upp där jag är.
Acceptera att jag måste ägna min tid åt min behandling. Det har varit det tuffaste för mej. Härom dagen tittade jag på rubriken av min blogg.
Dom säjer att jag har cancer. DOM säjer. Va! Har jag cancer? På något sätt har det varit väldigt svårt för mej att fatta. Kanske förstår jag det inte riktigt än.

Men det är så. Jag har cancer och cancern ska behandlas. Jag måste stanna upp i mitt liv för att ge mej livet tillbaka, för att gå vidare. Behandlingarna är prioritet nummer ett.

Jag har nog inte riktigt gillat läget till 100%, men jag jobbar på det.

På onsdag kommer äldste grabben och norrbaggan, min allra bästa vän. Tills dess är det Tid att vara ensam. Tid för eftertanke. Tid att möta mej själv.

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Alla har inte haft det så bra som jag i jul

Om du vaknade i morse och kände dej mer frisk än sjuk är du mer lyckligt lottad än de miljoner människor som kommer att dö denna vecka.

Om du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då har du det bättre än 500 miljoner människor i världen i dag.

Om du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad är du mer lyckligt lottad än 2 miljoner av dina medmänniskor.

Om du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på är du rikare än 75 procent av världens befolkning.

Om du kan läsa detta är du dubbelt lyckligt lottad, då har du haft råd att köpa en dator och kan dessutom läsa - 2 miljarder människor på jorden kan inte läsa alls.

Hemkommen

Vilka härliga dagar jag haft. Julmat i massor. Vilken känsla att sätta sej vid ett dukat julbord. Jag har inte ens kokt ett ägg i år.
Har inte träffat min exgubbe på flera år. Både han och jag hade bestämt att låta allt gammalt groll vara glömt. Det funkade jättebra och det var kul att träffa honom igen. För grabbarna betydde det väldigt mycket att vi kunde fira jul ihop alla fyra.

Staden i mitt hjärta var också härlig att återse. Det var också några år sedan. Barnen har ju kommit till mej dom senaste åren istället. Hela 10 grader varmt var det fast inte speciellt behagligt i blåsten. Jag blev ännu mer övertygad om att det är där jag ska bo i framtiden. Ska bara göra den här förbaskade behandlingen klar först. Den tiden måste jag ge mej.

Ett besök hos min mor hann vi med också. Vi träffas ju inte så ofta eftersom det är så långt i mellan oss. När jag flyttar kommer vi bara vara ca 10 mil ifrån varandra. Vi kommer då att kunna ses betydligt oftare.
Första gången hon såg mej utan hår. I sann moderskärlek konstaterade hon att jag har söta öron och fin huvudform;=)

Kom hem för några timmar sedan och är ganska trött. Så nu blir det tv och plats i soffan resten av kvällen.

GOD JUL!

En riktigt God Jul!
Önskar jag alla mina vänner, bloggare, bloggläsare och framför allt ni tjejer som kämpar med era cancerbehandlingar.
Hoppas att ni alla får en riktigt fin jul.

Nu stänger jag bloggen några dagar, för att koppla av och fira jul hos mina barn.
På återseende!
Kram Bea

Lite avkopplande julkul

Ingen fart på Bea idag

Fortfarande tungt. Det tar emot att blogga just nu, men gör ett försök i allafall.

Var i stan och shoppade igår. Var på bägge av Röda Korsets kupor. Dom har kanonfina kläder till stöldpriser känns det som.
Köpte två par jeans bla.
Var även på apoteket. Tänkte vara lite förutseende och lösa ut lite medicin. Jag har inte frikort än, även om det närmar sej i rask takt. Får pytsa ut det lite pö om pö, så att inte plånboken blir alltför tom. Löste ut en flaska flytande medicin som jag ska ha inför nästa cellgifts behandling. Det är mot svampinfektion i munnen. Kan väl inte vara så dyr tänkte jag.
Ha... 311 kr kostade den lilla flaskan.
När jag var på Maxi sedan så drog jag upp apotekspåsen ur väskan, flaskan trillade ur och ramlade rakt ner i stengolvet. Det var den, hann jag tänka innan den slog i golvet. Men den höll faktiskt. Phu!.
Vid nästa apoteksbesök är det dags för 400 kortisontabletter. Men nu har jag kommit upp i 50% rabatt, som tur är.

Inga större biverkningar efter sista behandlingen. Inget illamående, så länge jag ser till att äta något litet, varannan timme.
Röd och grann i ansiktet är jag av kortisonet. Lite svullen också.
Jag har sovit ganska hyfsat, även om jag inte ligger och drar mej på mornarna. Men det är ju bara skönt att vara pigg och komma upp i vettigt tid.

Jag inser att jag har enorm tur som inte har drabbats av mer och svårare biverkningar. Läser om andra Bc systrar som har det otroligt jobbigt.
Skickar en stöttande kram till er. Kämpa på! Snart är skiten över.

Funderingarna går redan till nästa behandling då jag ska börja med rävgiftet. Det fruktade medlet Taxotere. Biverkningarna på den cytostatikan är många och jobbiga.
Vad säjs om:
Nagelavlossning på både tå och fingernaglar.
Ledvärk
Svår trötthet
Svampinfektion i mun och underliv.
Risk för proppbildning.
Smakförändringar.
Förhöjd puls.
Myrkrypningar.
Det finns säkert ännu fler är jag rädd.

Dagen innan ska jag ta 16 kortisontabletter kl 08. 16 st till, kl 20 och 16 st till, kl 08 på morgonen samma dag som behandlingen.
Snacka om racerrally i kroppen.
Har fått en Temesta som jag ska ta på kvällen och en som jag ska ta på morgonen.
Så kanske det bli lite lugnare.
Man kan få allergichock av Taxotere. Jag har fått en anafylatisk chock en gång innan av kontrastvätska och det var mycket obehagligt och ångestladdat. Så pass ångestladdat att jag nästan tänkte att strunta i Taxoteren.
Pratade med läkaren om det och kom fram till den här lösningen istället.
Försöker att inte tänka på det. Men se, det är som förgjort. Det ligger och maler hela tiden i bakhuvudet.

Har svårt att vara positiv just idag. Känner mej ledsen och dämpad.
Sådana dagar finns naturligtvis hos mej också, mellan varven.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.

Med sorg i hjärtat.

En Bc syster har somnat in.

Jag kände dej bara genom din blogg men du berörde mej mycket.

En ung kvinna mitt i livet.

Aldrig är väl cancern så hatad som när den tar livet.

Sorgen känns svår och tung i mitt härta.

Sov i ro. Vila dej från dina plågor. Det är över nu.

Mina djupaste sympatier och tankar till familjen.

Cytostatika behandling nr 4

Sista gången jag tittade på klockan i natt var hon strax efter 3. Fastän jag ställt den på halv åtta vaknade jag redan när den var sju. Var inte nervös inför behandlingen men det var stört omöjligt att sova. Ligger nog undermedvetet ändå, för jag skulle ju helst vilja slippa.

Sjukresetaxin kom kl 9,25. In till lasarettet i staden där jag bor för att byte till en gemensam sjukresebuss.
Kom till Linköping 10,30. Hoppade av vid huvudentrén.
Eftersom jag var lite tidig ville jag gå in i kapellet några minuter. Jag gör alltid det. Min syster dog på samma lasarett i cancer och jag känner mej väldigt nära henne där.
Iväg till onkhuset 10,50. Skulle ju lämna akutprover. Satt i väntrummet en kort stund och kände att något inte stämde.
Skulle jag lämna prover DÄR? Tyckte visserligen att Bitte hade sagt det, men njä, det verkade konstigt.
Stegade därför in på mottagningen och fick reda på att proverna skulle lämnas på labb, Jaha. Iväg till huvudbyggnaden igen.
Inget ligger vägg i vägg på ett sjukhus, så många steg blir det. Var klar på labb 11,30.
En kvinna från bröstcancerföreningen var med på sjukresan, hon skulle göra en skelettscint.
Hon hade lång väntetid mellan isotopinjektionen och själva scinten så vi hade bestämt att träffas och ta en fika, men först till apoteket.

Vi träffades i cafeterian och tog en fika. Trevligt med sällskap. 12,50 rände jag iväg tilbaka till onken igen.
Motionen får man gratis på sjukhusbesöken, behövs inte ens tjäna ihop till frikort,(Tack för det).
Klockan blev 13,20. Ingen Bitte så lång ögat nådde. Blev en aning irriterad. Hade gärna velat komma hem med sjukresan som gick 14,45.
Sög tag i den gulliga kuratorn och beklagade mej. Och se där dök Bitte äntligen upp.

Men cyto sväljer man ju inte bara som ett piller (finns det också, men inte i mitt fall, tyvärr). Det ska sättas droppnål först och främst. Det misslyckades så hon fick sticka om i sidan på handleden. En för mej ny variant som gjorde aningen ondare än vanligt, men man för vara glad för variationen. (Vem vill bli uttråkad).
Sedan ska det spolas med koksalt. Efter det ska Zofranen och kortisonen in. (illamåendespreparat) Sedan! är det dags för cyton.

Då krånglar nästan alltid den apparaten som är kopplat till droppet. Det piper när det inte funkar och det piper när det är klart. Det piper så mycket att man kan tro att jag stjäl cellgiftet och smiter iväg med det.(skulle allt bra vilja)
Det ska knappas in en massa data och det är lätt att det blir fel.
Efter det ska personnummer rabblas. Idag roade jag mej med att säja fel, precis som jag gjorde när jag skulle rabbla det för sjukresetaxichaufören.
Jag sa 011265 2298, (typ) vilket skapade lite förvirring men det var min hämd för allt jag måste stå ut med. (jag måste ju också få ha lite roligt i den här soppan)
14,50 var jag äntligen klar. Gissa vad jag hade missat då?
Det var bara att vänta till kl blev 15,45 då jag äntligen kunde få åka hem. När jag klev innanför min dörr var klockan strax efter 17.

Jag borde egentligen vara dödstrött, men med kortisonet fräsande som topping på gifterna i kroppen så var jag pigg och alert.
Det finns många negativa biverkningar på kortison, men att man blir speedad och får massor med energi alldeles gratis kan vara mycket användbart.
Iallafall när det behövs för att hålla en stående och i upprätt ställning.

Nu ska jag försöka att sova. Det brukar bli både hackigt och ryckigt. Men det är bara några nätter, så länge jag tar kortisonet.
Det kan jag stå ut med.

HÄLFTEN AV BEHANDLINGEN ÄR GJORD!

Stick och brinn cancerhelvete!

Har gått och varit irriterad i dag. Utan egentlig anledning. Kanske det var den sista resten dålig ork av förkylningen, som skulle ut och ge plats för ett bättre mående. Möjligen var det en föraning.
När jag sitter och har precis ätit färdigt, kl är 5. Då ringer telefonen. Det är cytosyrran Bitte. Flera snabba tankar hinner passera genom mitt huvud. Varför ringer hon nu. Det är ett prov som inte har varit bra och som dom har missat. Det är metastaser. Jag har METASTASER!
Som cancersjuk så går det inte att komma ifrån. Det finns inget värre i vår värld en metastaser och det behövs inte mycket för att metastasgubben ska komma fram och visa sitt fula ansikte.

Bitte hade gått och tänkt, säjer hon. Eftersom din behandling är adjuvant, så är det inte bra att vänta en hel vecka på nästa cytokur, om man inte är absolut tvungen. En skrämseltaktik så må vara sann och som raskt fick metastasgubben att ta ett kliv närmare.
Jag, lilla jag. I en värd som jag inte styr längre. Har inte så mycket att säja till om. Jag hade planerat annat imorgon. Men vad kunde vara viktigare än cyto säjer Bitte.
Nää, vad, egentligen? Utom möjligen min integritet, mitt bestämmande över mitt eget liv, mitt jag.
Nå det räcker ju inte som jag har förstått i cancersammanhang. Inte i första taget i allafall.
Jag har ingen egen bil. Jag bor på landet. Jag måste planera min vardag om den ska funka.
Jag är beroende av andra människor ibland. När jag tex ska handla saker som jag inte orkar att släpa på bussen. Jag hade planerat.
Men det är klart. Inget är ju viktigare än min behandling just nu. Det vinner ju helt klart över lite shopping. I långa loppet är det viktigare än något annat också. Det förstår jag ju.

Men frustrationen och ilskan tog överhanden. Tårarna sprutade. Jag svor långa eder med sammanbitna tänder. Jävla cancer. Du tar över mitt liv.
Tills skammen obevekligt kom krypande likt ett skabbigt plåster.
Du ska vara tacksam. Du får vård. Det kunde ha varit värre. Du kunde ha en metastasjävel på hjärnan, så bråkar du om petitesser.
Det är sant.

Jag är tacksam. Mina biverkningar har varit minimala. Jag kunde ha haft cancer någon annanstans. Jag lever. Jag mår för det mesta bra.
Det som stör mej är att jag blir styrd som en gammal dålig busstabell. Jag kan aldrig veta om bussen ska gå eller vilken tid den kommer.
Det är inte lika avslappnade att svara i telefonen som det en gång har varit. Jag borde skafa en särskild cancerknapp på telefonen som lyser varje gång det är cancersamtal i andra änden, så jag vet om herrn är inblandad när det ringer.

Nu ska jag lägga mej i badet. Jag löser otroligt många problem där numera.
I takt med att vattnet rinner ut så ska jag försöka släppa ilskan och maktlösheten ännu en gång.
Som en våt hund ruskar sin päls tänker jag låta ilskan och frustrationen flyga sin kos.
Det brukar funka.
(precis som bloggandet)
(ber om ursäkt för svordomarna, men dom kändes nödvändiga)

Än slank hon hit, än slank hon dit.....

Eftersom cellgifterna gör kroppen en aning bedräglig och att man inte längre kan vara säker på att en vanlig förkylning kommer att bete sej som en vanlig förkylning. Hade jag bestämt att ta det väldigt lugnt i helgen.
Jag vill inte bli tvungen att skjuta upp en behandling till och jag vill verkligen kunna åka ner till mina barn om en vecka.
Så igår var jag inne hela dagen men idag gick det inte längre. Jag måste ut.
Jag är hundpromenerare lite då och då åt min grannes hund.
Brukar gå med honom när min granne av en eller annan anledning inte kan. Ibland ringer jag på, även när hon är hemma och tar med honom när jag ändå ska gå.

Gunnar, han heter egentligen inte Gunnar men jag har döpt honom till det, det verkar på något sätt passande, är en ganska liten hund av obestämd sort. Han är väldigt pigg och alert och far hit och dit som en vante. Nu idag hade Gunnar sällskap med en annan hund, men visst, jag kunde gå med dom bägge. Glömde att fråga vad den andra hunden hette, men att det var en tjej förstog jag eftersom hon betedde sej på ett helt annat sätt än Gunnar när hon kissade. (förkommer ju även bland oss människor)

Klart sa jag. Hur svårt kan det vara?
Nja, svårt var det inte, snarare komiskt (åtminsone så här i efterhand) och en aning tålamodsprövande.
Jag radade upp bägge hundarna paralellt med varandra. Det höll inte en minut ens. Vips så var kopplena korsade, liksom mina armar.
Gunnar har en vana att stanna varannan meter. Jag tycker verkligen att hundar ska få nosa på vad dom nu nosar på, men att låta Gunnar få som han vill är mycket tidskrävande.
Han stannar nämligen för att nosa varannan meter sisådär..
Han nosar länge och intensivt. På 50 meter hinner han stanna, om han får som han vill, en 25 gånger ungefär. Det gäller alltså att inte ha en buss att passa när man går med Gunnar.

I allfall, när Gunnar plötsligt tvärnitade så fortsatte, den andra hunden oförtrutet framåt. Helt plötsligt fann jag mej själv stående som någon slags Jesusfigur med armarna rakt utsträckta. Det var för övrigt den enda liknelsen med Jesus.
Precis när jag skulle göra något åt det så växlade bägge hundarna spår och nu stog jag med armarna i kors och omfamnade mej själv. Inte lidelsfullt kan jag säja, utan svärande.
Vi kom igång igen och det gick ganska bra en stund, tills Gunnar la i en överväxel, då bestämde sej tjejen helt plötsligt sej för att trycka på bromspedalen. Som genom ett under lyckades jag hålla balansen och inte stå på näsan när jag vek mej som en fällkniv över hundskrället.

Återkommande under hela promenaden var att tjejen gick för det mesta med slakt koppel medan Gunnar gick med sträckt, vilket gjorde att tjejens koppel hela tiden trasslade in sej i hennes tassar. Varje gång jag trasslade upp henne tittade hon på mej med förebrående blickar, som om det vore mitt fel. Vad hade jag gjort? Det var ju hon som inte kunde hålla ordning på sej själv. Jag blängde tillbaka, vilket inte verkar funka på en hund, för hon fortsatte envist att leka twist genom hela promenaden.

Fördelen med Gunnar är att han är så liten. När han bestämmer sej för att stanna så kan man knycka till lite med handen och vips så är han tillbaka på rätt spår. Tjejen var stor och stadig. När hon hade bestämt sej för att stanna så var det lika lätt att flytta på henne som att flytta på ett kylskåp.

Vi kom trots allt hem utan missöde. Jag var betydligt svettigare den här gången än efter en vanlig Gunnarpromenad.
Jag gillar hundar. Jag gillar nästan alla djur. Men får jag välja så är det nog helt klart,
Tacka vet jag katter.

Lyckliga jag, som inte har cancer på hjärnan.

Inget upprör mej så mycket just nu som dom människor som har cancer fast dom inte har det. Människor som lider av en sjukdom som bara finns i deras huvud.

Visst, det är förskräckligt att få cancer. Inget jag skulle önska min värsta fiende. Men vilken katastrof som än händer i ens liv, så verkar den vara jobbigare INNAN den händer.

Cancer är ett laddat ord. Cancer var förr lika med döden i många fall.
Så är det inte i dag. Många överlever. Fler än de som dör av det.
Men skräcken sitter kvar. Cancer, lika med döden.

Ok, om det nu skulle vara så. Om det nu skulle bli så. Kan man inte leva under tiden?
Måste man springa iväg och köpa en spade och skotta upp sin grav och bestämma, nu är det kört?
Jag ska erkänna att jag skottar upp min grav mellan varven men jag gräver igen den lika snabbt. Det är korta korta ögonblick av döden som glimtar till. Men dom gånger jag tar in döden på besök så gör det mej inte rädd. Det gör mej ödmjuk.

Jag njuter av livet. Jag skrattar, jag gråter. Jag suger i mej händelser, människor, allt i min omgivning. Jag svär åt att katterna drar in grus. Jag muttrar över att hyran har gått upp. Jag gör fåfänga försök att gå ner i vikt. Jag gör allt det där som vilken människa som helst gör, varje dag.
Med en skillnad. Jag HAR cancer som realitet. Men graven är inte grävd. Spaden är inte köpt. Inte än, inte på långa vägar.
Om jag som HAR cancer inte dör. Varför ska ni göra det då?
Om jag som HAR cancer har bestämt mej för att leva. Varför har NI skaffat er en prenumeration på döden?

Många som får cancer blir friska. Många lever i 10- tals år, eller mer, med sjukdomen. Att dom lever i så många år beror på att dom har bestämt sej för att leva, inte för att dö. Då menar jag inte överleva, Jag menar LEVA. Njuta av livet dag för dag. Se varje dag som en gåva. För så är det ju.

Jag känner en kvinna som kommer till mej ibland. När jag fick cancer så fick hon också cancer. På hjärnan. Hon sitter mitt emot mej med stora rädda ögon och är så sjuk. Hennes skräck för att få cancer är så stor att hon bestämt sej för att sluta leva. Hon har döden som sin huvudkudde natt efter natt.

Det är för jävligt!

Jag skulle bli hysterisk om jag få cancer säjer en del.
NEJ, det skulle du INTE säjer jag.
Visst, man blir chockad ett tag. Man gråter mycket. Man vill skala av sej cancern som om det vore en klibbig klisterlapp.
Men det går inte. När man inser att det inte går så börjar man leva.

Alla som känner mej kan vittna om att jag verkar mer välmående nu än någonsin. Jag har accepterat cancern som sjukdom och bestämt, att om min tid skulle vara utmätt så ska jag LEVA tills den dagen jag dör. Jag tänker inte dö innan jag har dött.
Jag har flera " cancervänner" både i verkligen och på nätet. Många har det besvärligt. En del är dåliga av behandlingen, en del är dåliga av cancern, men ALLA har en levnadsglädje över att dom existerar här och nu.

Ta inte ut cancern i förskott. Få inte cancer på hjärnan.
Lev istället och njut av det.

Portad

Ingen Bitte ringde på morgonen så jag gav mej iväg till onken.
Näsan rann, ögonen var röda och jag var ganska hängig.
Bitte tittade på mej en kort sekund efter vi hälsat.
Som du låter sa hon och som du ser ut.
Det blir ingen behandling för dej idag. Men proverna då, sa jag. Proverna var bra sa Bitte, men ger vi dej cyto nu är det stor risk att du blir inlagd.
Det är inte säkert din kropp klarar av att ta hand om förkylningen. Du kan få hög feber och lunginflammation. Det kan vi inte riskera.
Tanken på att jag inte skulle kunna åka till mina barn i jul gjorde att jag inte försökte övertala henne. Inte för att jag är säker på att det skulle ha lyckats. Hon rådfrågade en annan syrra och hon var enig med henne.
Jaha det var det.
Ny tid nästa vecka men skulle jag vara lika förkyld då, som jag är nu så skulle jag inte ens tänka tanken på att åka in.
Men en förkylning ska väl lägga sej på en vecka. Det brukar ju inte ta så många dagar innan det värsta är över.
Så det är väl bara att ta det lugnt och se till att bli frisk till nästa torsdag.

Fick reda på idag att jag får "privatchaufför" när jag ska strålas. Vårt landsting kör strålningspatienter i taxi från hemmets dörr till sjukhusets, väntar där och kör en direkt hem, utan kostnad.
Verkar som om någon har tänkt till alltså.
Inte illa.

Å hon nös..... Å hon frös......

Nu var det ju meningen att den här lille gubben skulle nysa, Jag lyckades inte med det, men klickar man på honom så ställer han genast upp och levererar sina nysningar.


Genomförkyld, ringde jag syster Bitte. jag ska ju ha min fjärde cytostatika behandling på torsdag.
Vanligtvis måste jag lämna prover på morgonen dagen innan. Där jag bor går det jättedåligt med bussar på förmiddagen. Om jag åker in kl 9,30 så kommer jag inte hem förrän 14,30.
Jag kände att jag inte orkade vara i stan så länge. Syster Bitte sa att det var ok att lämna provet kl 13, så skulle dom skicka det akut.
Nu är det ju inte säkert att det blir någon behandling. Proverna ska tas ändå, ifall det är bakteriellt, då måste jag ha antibiotika.
Jag har ingen feber just nu, hoppas att jag klarar mej ifrån det.
Jag hoppas också att det blir behandling.
Jag har verkligen inte någon lust att skjuta upp det som ändå ska göras. Men går det inte så går det inte.
Då blir jag tvungen att vänta tills värdena säjer att det är ok igen.

Drar mej tillbaks till mitt soffhörn.
Kryper ner under en stor filt, med en bra bok.
Känns som det är det rätta stället för mej idag.

AHHTJOOO... på er alla!

Den stora knöljakten

Läkarbesök idag. Jösses, jag blev alldeles genomknådad. Doktor Annika var mycket effektiv när hon kände igenom bröst, armhålor, hals, och ljumskar i jakten på knölar. Allt kändes som det skulle. Mina levervärden var bra. Hon kände även vid revbenet, där det känns som det är något, men inget kändes onormalt. Det går alltså inte att säja varför jag känner som jag känner. Vi avfärdade det med att det nog är övergående. Så det får vi hoppas att det är också.

Fick lite information om cellgiftet Taxotere som jag ska ha efter jul. Biverkningarna är betydligt fler på Taxotere än på EC. Jag kommer att få kyla ner mina händer och fötter under behandlingen, för att cellgiftet inte ska komma ut i finger och tåspetsarna. På det sättet förhindrar man att naglarna lossnar.
trötthet, värk och svamp i munnen är också biverkningar.
Kortisondosen kommer att tredubblas.
Så det kommer att bli tuffare förstår jag. Det som är positivt är att jag kan börja räkna ner när behandlingen med Taxotere börjar. Jag får ha det som motivation när det blir jobbigt.

Har gått och blivit förkyld. Näsan rinner och huvudvärken ligger på lur. Hoppas nu bara att jag kan få min behandling på torsdag. Det blir den sista för i år.
Så 2007 slutar med cytostatika och 2008 börjar med samma sak.

Men.... Det är bara en kort liten sekund i ett långt liv.
En fis i universum som man säjer.

Det får man väl stå ut med....

Så var det, det där med döden

Sedan jag fick cancer beskedet så har tankarna på döden infallit ofta. Vanligtvis tror man ju och hoppas på att ålderdomen ska bli den naturliga dödsorsaken.
Nu vet jag ju rent realistiskt att min död kan komma att infalla tidigare än så. Det är klart att jag hoppas, tror och vill att jag ska besegra sjukdomen. Men jag måste ju se sanningen i vitögat.
Man dör inte av bröstcancer. Det man kan dö av är metastaser i olika organ. Metastaser som kan fastna i stort sett varsom helst i kroppen. Risken att jag ska få metastaser finns där som en krass verklighet. För mej är det viktigt att inse det. Att bearbeta det.
Jag vet inte om jag någonsin har varit rädd för att dö. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket innan. När jag fick cancer så gick jag in i någon slags sorgeprocess. Jag var inte rädd men jag var otroligt ledsen. Jag tror att jag sörjde min egen död. Tanken på att jag faktiskt inte kommer att klara det här är oerhört sorglig.
Den skrämmer mej inte. Det är bara så sorgligt.

Rent praktiskt så har jag bestämt vilken sång som ska spelas på min begravning. Jag vet hur jag vill ha det och jag vet hur jag vill att det ska se ut.
Tankemässigt och känslomässigt så gäller det att på något sätt bli vän med döden.
Ingen människa tror jag, vill på fullaste allvar dö.
Hur jobbigt livet än är. Men har det gått så långt att det faktiskt kommer att bli så, så måste man nog acceptera faktum för att kunna leva den tid som är kvar på ett bra sätt.
Utnyttja livet till 100%.

Jag vet att jag inte är den första som vid ett sådant här besked omvärderar livet. Och på ett sätt är jag så tacksam att jag har fått den chansen.
Att leva fullt ut. Det finns inget som är mej så påtagligt kärt just nu som att leva.
Det gör att jag försöker utnyttja det till fullo.
Jag kan inte längre sitta och bara låta livet rulla förbi. Det är en omöjlighet.
Det gäller att ta tillvara på den tid man har här på jorden.
Det gäller att, andas, leva och älska.
Älskar man livet självt så spelar det ingen roll hur kort det än blir. För under den tiden har man levt, man har andats, och man har älskat.

Så, vad jag nu gör, är att ta tillvara på livet. Inget är omöjligt och inget är hopplöst.
Ur eländet kommer glädjen, ur glädjen kommer kraften och styrkan att hantera livets svårigheter.

Hur det än går. Hur långt eller kort mitt liv blir. Så lever jag just nu. Imorgon vet jag inte, men just nu så lever jag, och jag lever bra.

Fånga dagen och tillfällena. Spara allt det vackra i ditt hjärta. Älska dej själv och älska livet. Slösa inte bort det genom att vara småaktig.
Var tacksam. Livet är alldeles för kort för att gå och gräma sej.
Sätt ned foten om det behövs. Ta kommandot.
Det är ditt liv. Bara ditt.
Bara du och endast du, väljer om du vill leva fullt ut.
Så gör det!
Lev!

Matnyttigt

Eftersom det är så fruktansvärt tråkigt väder så plockar jag fram lite sol på bloggen. Det är inte någon julstämning ute precis.

Igår var jag och åt julbord med jobbet. Tänk er ljudnivån när 350 st personer samlas, där 90% är kvinnor.
Maten var jättegod och det bjöds på underhållning av lokalartister. Nu var det inte alla från mitt jobb som kom, eftersom det var uppdelat på tre dagar. Kommunen har ju massor med avdelningar och många känner jag inte alls. Men några jobbarkompisar träffade jag. Träffade även en del som har slutat på mitt jobb och som jag inte har sett på länge.
En del blickar blev det nog. Hade en svart glittrig scarves på huvudet. Det är klart att man sticker ut då, lite grann. Men det får man vara generös och bjuda på.
Hur som helst, så hade jag jätteroligt.

Idag var jag och lämnade prover inför nästa veckas läkarebesök. Levern ska kollas upp, med anledning bla av trycket jag känner mot mitt högra revben. Det har inte blivit bättre. Hoppas att det går att säja vad det är för något. Man blir ju metastas fixerad när man har cancer. Men det är bättre att veta än att gå och oroa sej.
Labb var stängt när jag kom. Dom stänger tidigare på fredagar. Ibland kan man utnyttja sjukdomen i olika lägen. Så när jag sa att jag har bröstcancer och att jag skulle till läkaren på måndag, så släpptes jag genast in.

Nu ska jag ha en lugn och skön helg innan nästa vecka drar i gång.
Läkarbesök på måndag.Provtagning inför cyton på onsdag och fjärde cytobehandlingen på torsdag.

SEN HAR JAG GJORT HÄLFTEN AV BEHANDLINGARNA!

Det finns ljus i tunneln, alltså.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And i the future i´m going to be Bea.

Reflektioner

För mej innebär cancern att jag nu mer än någonsin tittar tillbaka och reflekterar över mitt liv.
När jag tittar på dom sista fem åren och ser hur jag har suddat ut gränserna av mej själv på så många sätt.
Jag började trampa snett i livet men märkte inte hur snett det blev. Jag satte mej själv i olika situationer som jag inte kunde reda ut. Hela tiden gled, vad som var rätt och fel iväg.

Jag valde relationer som jag inte skulle drömma om att välja idag. Jag valde dom i ren panik för att inte behöva vara ensam med mej själv.
Jag intalade mej själv att allt var okej. jag visade omvärlden en attityd att jag var stor och stark, att jag hade rätt och dom hade fel.
Det tog några år att vakna. När jag började vakna så gjorde mitt liv så ont att jag länge kämpade för att somna igen.
Till slut insåg jag att, om jag ville ha en förändring, så var jag tvungen att stå på egna ben,och äntligen var jag beredd att ta det steget.

Efter det blev vardagen ganska skrämmande. Jag stod själv, alldeles själv.
Yr av min befrielse staplade jag runt ett par månader. Inrättade mej i en ny vardag. Men jag tittade mej inte spegeln. Jag vågade inte möta mej själv.
Till slut fick jag nog av min egen rädsla. Sökte hjälp och började sakta sakta möta mej själv, ansikte mot ansikte.
Ångesten var stor. Länge. Men jag började yrvaket ruska mej själv till liv och upptäckte hur mycket jag har missat och hur mycket jag har försakat.
Jag såg livet igen. Jag såg ett liv jag tyckte om.

Så fick jag cancerbeskedet. Det kunde ha däckat vem som helst. Jag grät. Jag var rasande. Inte nu! Jag förbannade den Gud som satte krokben för mej, tills jag insåg att det inte var Gud som gjorde att jag snubblade. Det var ju jag själv. Insåg att cancerbeskedet kom precis i den tidpunkt där jag faktiskt kunde hantera det.
Jag hade precis vaknat upp och valt att leva igen.

Det är lustigt hur mycket bättre jag mår överlag nu, med cancer och allt, än vad jag har gjort dom sista åren. Du strålar säjer människor till mej. Du ser ut att må fantastiskt bra.
Och det gör jag. Mitt i allt elände och alla svåra stunder så mår jag fantastiskt bra överlag. Hur konstigt det än låter.

Jag är kär.
Nyförälskad i livet!
Är det inte härligt!

Det nya botemedlet mot cancer

Jag får många goda råd och tips av människor som vill vara hjälpsamma.
Det handlar om hur jag ska ta död på elaka cancerceller. Dom är mer eller mindre användbara.

Idag sa en man till mej att jag skulle använda björkaska.

Jaha... björkaska? Hur får man tag på det?

Jo, sa han, Man sågar ner en björk, eldar upp den och blandar sedan askan med vatten. Sedan ska du dricka det. Det hjälper garanterat.

Eftersom min fantasi är stor, så såg jag mej själv, i full färd med att såga ner och elda upp en stor björk, för att sedan blanda askan med vatten i en stor gryta.
Mina mungipor började streta uppåt med full styrka.

Mannen var gravallvarlig.

Ähumm... Tack, det ska jag prova,sa jag, medans jag hade stora problem att hålla mungiporna på plats.

Jag är ju för alternativ medicin kombinerad med skolmedicinen, men där går nog gränsen.

Men kanske... Ändå... Enligt honom så var det botemedlet mot cancer.

Man får sålla... och sålla...
Eller... Skriva en avhandling kanske.

Goa söta Isa! ( världen är så stor, så stor)

Min väninna och jag åkte till stan för att shoppa, i fredags. Med oss hade vi 4-åriga Isa. Isa ringde på min dörr och frågade mej genast om jag visste vad det var för dag imorgon. Att det var lördag visste jag, men inte mer. Det är ju dags att öppna adventskalendern, sa Isa med tindrande ögon.

Isa bor ganska långt ut på landet, så stadsbesök hör inte till vardagen. Vi skulle ta med henne till Mc Donalds. Där hade hon aldrig varit.
Tänk om Mc Donalds är stängt då, sa jag. Hon tittade på mej med panik i blicken, ögonen tårades och hakan började darra betänkligt. Oj, sa jag. Det är klart det inte är stängt, jag bara skojade. Då glittrade Isas ögon genast igen.
Då bestämde jag mej för att gå ner på hennes nivå. Att bli 4 år igen. Det var härligt. Vi pladdrade på som bästa kompisar. Rabblade ett hackigt alfabet, och löste världsproblem, och jag skrattade. Som jag skrattade!
På Mc Donalds gjorde Isa som sej bör när man är mätt. Hon klämde i med ett riktigt stort rap. Så gör man inte när man är på restaurang sa min väninna. När vi kom ut var det dags för nästa stora rap. Då sa Isa med klar röst. Så gör man inte när man är på Ikea. Ikea???

Innan vi åkte iväg till affärerna så passade vi på att gå in på Godishuset. Isa hade aldrig sett så mycket godis i hela sitt 4-åriga liv. Jag lät henne ta en påse och välja ut lite godis. Hon skulle prompt ha en stor svart groda med pulver i. När vi kom i bilen så sög hon en stund på grodan, spottade ut den och erbjöd den sedan flott till min väninna.
Hon konstaterade även att människor med stora magar är lata. Min pappa har stor mage, sa hon sedan. Jo, jo.

När vi kom hem till mej efter besök i åtskilliga affärer så ville jag ta av mej allt jag hade på huvudet. Det blir obehagligt när man har haft mössa och buffen på sej så länge.
Isa hade aldrig sett mej utan buffen. Hon tittade med stora ögon på mitt huvud. Jag sa, jag äter en medicin. Det är därför jag inte har något hår. Oj, tänkte jag. Nu kommer hon aldrig att äta medicin mer. Jag tillade snabbt med korsade fingrar, det är en medicin som bara vuxna äter.
Inte vet jag om det blev bättre av det eller vad hon tänkte, men hon frågade inte mer. Istället strök hon mej med liten barnahand över mitt huvud flera gånger.

Det var den bästa dagen på länge. Jag sparkade cancern åt peppar´n och njöt av att vara 4 år igen.

Pratade med min väninna i telefon precis. Isas mamma var där. Hon hälsade så hjärtligt till mej. Isa hade nämligen inte gjort annat än att pratat om mej. Det var Bea sa det, hit och Bea sa det dit, kvällen lång.
Kanske gjorde jag samma intryck på henne som hon gjorde på mej.
Den enda skillnaden var, att hon kunde få fortsätta att vara sitt 4-åriga obekymrade jag.
Jag själv återgick till vardagen.

Hoppas att vi ses snart igen Isa!