Inför sista cellgiftsbehandlingen

Nu har jag hämtat andan ett par dagar och humöret är väl lite bättre. Jag var hos läkaren igår. Inför sista cellgiftsbesöket är ett läkarbesök obligatoriskt. Det var inte den läkaren jag har haft tidigare men det kändes bra ändå. Han konstaterade att Taxoterebehandlingen är mycket jobbigt och som han sa: du kommer att få en smäll till men om en månad ska du må bättre.

Min ryggvärk har blivit värre de sista månaderna. Läkaren trodde att det är en biverkning på Taxoteren men om det inte är bättre om 6 veckor ska en ny skelettscint göras. Det känns bra för det är ju så att om bröstcancer metastaserar sej så är skelettet ett av dom ställena som är vanligt att cancern sprider sej till.
Strålningen kommer att börja 1 april. Efter det ska ett blodprov tas för att avgöra om jag har kommit i klimakteriet. Med dom vallningarna jag har är det ganska troligt att det är så. Dessutom har jag inte haft mens sedan första behandlingen.Sedan kommer svaret på det provet avgöra vilken sorts tabletter jag kommer att få som antihormonbehandlingen. Den behandlingen kommer att pågå i 5 år.
På sista tiden har jag haft muskelsammandragningar i hela magen och även i ryggen. Det håller på till och från hela dagen. Läkaren förklarade att det är ett utmattningssymtom. Kroppen är helt enkelt så slut av alla cellgiftsbehandlingar, då reagerar den därför på det viset.

Nu börjar jag ändå känna att det snart är över. Jag är faktiskt riktigt otålig att få min sista behandling. Det blir ett par jobbiga veckor igen. Men nu ska äntligen kroppen och humöret för den delen hinna repa sej. Nu har det ju varit så att precis när det har börjat kännas bättre så har det varit dags för ännu en behandling.

Min äldste son kom helt oväntat hit igår. Det är klart att det påverkar mitt humör positivt. Anledningen att han kom så hastigt och lustigt var väl kanske inte så rolig. Men det är inget som inte går att lösa. Det är dock hans privatliv det handlar om så jag låter det vara just hans privatliv och skriver inte mer om det. Skönt är det ändå att han är här och han sa igår: Nu ska jag ta hand om dej mamma. Nåväl, vi får väl ta hand om varandra litegrann bägge två och det är ju precis som det ska vara.

Imorgon är det dags att cortisonchocka kroppen med 32 tabletter. Prover ska lämnas för att se att mina värden inte är dåliga och på torsdag är det dags för SISTA cellgiftbehandlingen.
Halelujah!!!