Idag har min goa härliga grabb åkte hem. Det blev väldigt tyst. Han stannade i hela 16 dagar. Igår bjöd han mej och min närmaste väninna på restaurang. Jättegod mat. Vi var sprickfärdiga när vi gick därifrån.
Vi har pratat mycket. Både om cancer och annat. Vi har gråtit och skrattat om vart annat. Jag rakade hans hår till 2 cm och han rakade mitt till 7 mm. Visserligen trillade det av efter två dagar. Men det visste jag ju att det skulle göra.
Han ringde precis och hade tagit en öl ihop med sina kompisar. Talade om hur skönt det hade varit att stanna hos mej så länge. Sådant värmer.
Pratade med andre sonen i telefonen innan idag. Det verkar som jag inte blir ensam så länge. Han och hans tjej kommer troligtvis redan i slutet på nästa vecka.
Toppen!
Börjar att vänja mej att vara utan hår. Har buff och en keps över den, när jag är ute. Tar av mej kepan i affärerna och struntar fullkomligt att folk tittar. För det gör dom. Buffen har jag hela tiden, utom ibland hemma där jag går utan någonting. Fast det blir kallt efter en stund så då åker den på igen. Jag känner att jag kan stå för den jag är och hur jag ser ut.
Ett utav mina nöjen just nu är att köpa olika mössor, kepsar. Tror att jag hittade den absoluta Bea mössan igår. Den är, jag. Min Norska väninna kommer att skratta och säja, typiskt din stil, det vet jag.
Har hittat en dikt i en bok som är så bra. Tydligen är det inte bara jag som tycker att dom hurtfriska bagatelliserande reaktionerna på cancersjukdomen som är dom jobbigaste att få höra. Den kommer här, både på engelska och svenska.
YOU WILL BE JUST FINE
Please do not trivialize
My suffering
You who are healthy
You whose mortality is as yet
Only dimly percieved -
Please do not say
" You will be just fine"
I may well be - someday -
But I dont know...
You do not know....
Snälla bagatellisera inte
mitt lidande
Ni som är friska
Ni som ännu bara har ett vagt begrepp
om er dödlighet
Snälla, säj inte
" Du kommer att bli frisk"
Jag kanske blir det - någon gång -
Men jag vet det inte...
Du vet det inte....
6 kommentarer:
Det är så sant i dikten, som frisk finns tendens att vilja trösta - på ett "hurtigt" vis.
Då vill den sjuke skrika ifrån; "varken du eller jag vet hur det blir och föresten VILL jag få må skit och faktiskt tycka synd om mig själv - det är min förbannade rättighet"
Bekräftelse är en annan rättighet - superviktig!
/Sara
Sara. Ja så är det. Det är klart att man ska trösta och peppa, men dom där kämkläcka kommentarerna undanbeder jag mej. Har märkt at dom kommer från dom människor som inte vet hur dom ska ta det. Dom som kanske är rädda för sin egen del. Jag dömer ingen men upplysa kan jag ju.
Kram Bea
Ni verkar ha haft det så bra ihop du och sonen och det är jag jätteglad för. Barnen är det bästa man har. Jag måste säga att jag är väldigt spänd på att se hur din mössa ser ut. Du får sända över en bild för jag kan nog inte vänta till nyår med att se den.
Ha det gott vänen min/ Norrbaggan
Detta var intressant blogg och jag kommer att läsa mer om dej och alla andra i liknande situationer. Ida
Norrbaggan:=) Mitt Msn funkar inte. Har försökt att ringa dej men det tutar upptaget hela tiden. Ring när du har tid.
Kram. Bea
Det var roligt att höra Ida. Har du själv någon anknytning till bröstcancer?, eftersom du kommer att läsa min och andra liknande bloggar.
Bea
Skicka en kommentar