Konsten att förhandla med sej själv

I morgon är det dags igen för nästa cellgiftsbehandling.
Fjättrad vid sängen kommer jag att bli stucken av en vass kanyl.
Giftet kommer att strömma in i mina ådror och in i min kropp.
Jag vet vad giftet gör med mej. Jag blir sjuk och svag.
Medicinerna mot illamåendet gör att jag inte kan sova på nätterna.
I flera dagar kommer jag inte att kunna sitta still.
Rastlöst kommer jag att irra omkring. Suget efter mat går inte att hejda och jag kommer att äta konstant.
Tänk om jag blir illamående. Tänk om jag kräks.
Jag har så många behandlingar kvar. Endast 3 kommer att vara gjorda imorgon och jag har så många som 5 kvar.
Det här kommer aldrig att ta slut.
Detta blir min död.


STOPP!!!


I morgon är det dags för nästa cytostatikabehandling.
Lugnt och behagligt kan jag luta mej tillbaka i sängen medans sjuksköterskan med van hand sätter droppet.
Cytostatikan strömmar in i min kropp och jag känner dess kraft. Kraften som tar död på sjuka cancerceller.
Jag har mått väldigt bra efter mina tidigare behandlingar. Lite svårt att sova, men det är ju bara 4 dagar jag tar kortisonet, sedan vet jag att jag sover bättre.
Jag blir dessutom väldigt energisk och får så mycket gjort dom dagarna.
Bra att jag blir sugen på mat, för det har varit dåligt med aptiten den sista veckan och inget har smakat.
Illamåendet har ju inte varit svårt de förra gångerna, så skulle det bli jobbigt den här gången så kan jag stå ut.
Tänk, att i morgon är redan 3 behandlingar gjorda och jag har bara 5 behandlingar kvar.
Det här kommer att vara över fortare än jag kan ana.
Dom här behandlingarna ger mej livet åter, det gör mej så tacksam.

OM ÖDET GER DEJ EN CITRON,
SÅ GÖR SAFT AV DEN!