Goddag. Jag heter Cancer. Får jag sitta hos dej en stund?

Goddag. Jag heter Cancer. Får jag sitta hos dej en stund? Hålla om dej. Krypa dej riktigt nära.

Till dej kommer jag bara på besök. För att prata med dej en stund. Det borde du vara tacksam över. Till andra kommer jag nämligen för att stanna. En del stannar jag bara hos ett tag. Andra följer jag in i döden. Jag blir deras livskamrat om jag säjer så.
Jag vet att du inte vill att jag ska komma till dej, men du! Det bestämmer bara jag. Sådan är jag nämligen. Jag tar makten. På gott och ont. Om jag bestämmer mej för att stanna hos dej så kommer jag bli din bästa vän. Och fiende.

Det goda jag kan ge dej, är en annan syn på livet. Jag kan få dej att upptäcka färgerna i en solnedgång. Jag kan få dej att känna lukten av ett öppet hav. Jag kan få dej att känna dej säkrare på dej själv. Hantera livets alla bekymmer, faktiskt med lite nonchalans. För när jag är hos dej, så bryr du dej inte om bagateller. Jag kan få dej att bli en riktig livsnjutare.
Det bjuder jag på.

Tyvärr måste jag meddela dej att jag har en annan sida också. Jag är krävande och dominant. Jag styr och ställer som jag vill. Nu när jag är vid din sida så kommer inget att bli som förrut.
Eftersom ingen vill ha mej hos sej så kommer du att göra allt för att bli av med mej. Du kommer att underkasta dej övergrepp på din kropp. Du kommer att låta andra människor karva i dej både fysiskt och psykiskt. Du kommer att behandla kroppen på ett sätt som egentligen är vansinnigt med tanke på dess giftighet och vad det gör med dej.
Men allt det där kommer du att göra för att bli av med mej. För ingen vill ha mej. Ingen!

Nå, Vill du att jag ska gå? Vill du att jag ska lämna dej?
Okej. Du har tur. Du kan skatta dej lycklig. Den här gången har jag bestämt mej för att gå min väg. Men du! Glöm inte. Det är jag som betämmer om jag återkommer. Om det kan du inte säja någonting.
Kanske kommer jag igen. Kanske stannar jag för alltid nästa gång.
Denna gången var det bara ett par minuter jag tog av din tid.

Lev lyckligt!
Hälsningar Cancer

Va´ du gnäller!

Är trött på att ha cancer.
Är trött på alla sjukhusbesök.
Är trött på min skallighet.
Är trött på att tappa flera ögonfransar om dagen.
Är trött på att bara ha ett bröst.
Är trött på att bara kunna sova på höger sida.
Är trött på att bli uppbunden av cancerbehandlingar.
Är trött på att vara pedagogisk och kalla cellgift för cytostatika.
Ät trött på att jämt skydda min vänstra arm för sår, hetta och kyla.
Är trött på att flytta på mej så fort någon nyser jämte mej.
Är trött på att alla kroppliga åkommor relateras till cancer.
Är trött på att vara trött.
Är trött på krya på dej kramar och krya på dej blommor OCH krya på dej kort.
Är trött på alla medlidsamma leenden.
Är trött på min identitetsförändring.
Är trött på att livet aldrig mer kommer att bli som förut.

JÄVLA CANCER!

Bloggtorka

Lite bloggtorka för tillfället.
Dagarna går sin gilla gång.
Har inte mått direkt illa, men är lite uppkörd i magen.
Trött är jag förstås, men eftersom jag inte jobbar så går det ju bra.
Antar att jag kan skatta mej lycklig som inte har fler biverkningar på cytostatikan.

Här är det riktig julestämning. Det har kommit tre-fyra cm snö. En riktig kramsnö. Det knarrar härligt när man är ute och går.

Julen är planerad. Åker till barnen. Tar även en avstickare över en dag till min mor. Det ska bli skönt att komma hemifrån ett tag, så det ser jag fram emot.

Nu är klockan mycket och det drar i ögonen, så det återstår bara att säja,
Godnatt!

Kemisk energi

Med kortison rally i kroppen så passade det att dra i gång med en storstädning av hemmet.
Efter det middag och sedan en lång promenad på det.
Nu säjer kroppen ifrån och jag lägger mej på soffan med en bok, nöjd att jag ändå mår så bra.
På cd:n har Lars Winnerbäck nya cd snurrat.
Lyssna på den vackraste kärleksvisan jag hört på länge.

Dagens Cytostatikabehandling 3/8

Jag tror att det var mitt positiva tänkande som gjorde att jag sov rätt hyggligt i natt. Visserligen bara 5 timmar men när det har varit riktigt illa så har jag sovit så lite som två timmar.

Ångsten i min mage och i mitt bröst kunde jag ändå inte hålla borta på morgonen och när jag satt i väntrummet. Men när droppet var satt så kändes det helt ok. Jag valde att åka själv den här gången. Ville det. Ville känna att jag klarade det. Det är både på gott och ont att ha någon med sej. Man får ju stöttning med någon vid sin sida, men samtidigt kan det vara skönt att få den lugn och ro som jag tyckte att jag fick när jag bara fick koppla av i ensamhet.

Nytt läkarbesök den 10/12.
Jag tog upp något med Syster Bitte som jag har gnagt på länge. Har bara pratat med ett par personer om det.
Det är något som trycker på mitt högra revben. Längst ner mot magen. Det gör inte ont, men det är en obehaglig känsla. Det trycker liksom inifrån och ut.
Men sa Bitte. Har dom inte gjort en magröntgen på dej? Det skulle dom ju?
Men, nej det är inte gjort.
Jag har själv gjort likadant som jag gjorde med min tumör. Jag förnekade det så långt det gick och det fick jag ju se var det slutade. Trycket har jag känt länge nog nu. Sedan innan jag började med cytostatikan. Det är dags att göra något åt det.
Jag visste också att nämner jag det så kommer det innebära en massa nya undersökningar.
Men nu kunde jag inte hålla det för mej själv längre.
Jag tror inte att du behöver oroa dej sa syster Bitte. Men klargjorde direkt att det skulle tas nya leverprover och det skulle diskuteras med min läkare.

Så är det!

Ikväll är jag trött men inget illamående.
Jag känner mej nöjd att jag har gjort min tredje behandling.

Min granne. En 80- gammal, rar dam ringde på dörren och överlämnade en krya på dej blomma. Så glad jag blev.

Trots en liten oro för trycket på mitt revben,
Så känner jag ändå att jag kan göra saft av den citron ödet har gett mej.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Konsten att förhandla med sej själv

I morgon är det dags igen för nästa cellgiftsbehandling.
Fjättrad vid sängen kommer jag att bli stucken av en vass kanyl.
Giftet kommer att strömma in i mina ådror och in i min kropp.
Jag vet vad giftet gör med mej. Jag blir sjuk och svag.
Medicinerna mot illamåendet gör att jag inte kan sova på nätterna.
I flera dagar kommer jag inte att kunna sitta still.
Rastlöst kommer jag att irra omkring. Suget efter mat går inte att hejda och jag kommer att äta konstant.
Tänk om jag blir illamående. Tänk om jag kräks.
Jag har så många behandlingar kvar. Endast 3 kommer att vara gjorda imorgon och jag har så många som 5 kvar.
Det här kommer aldrig att ta slut.
Detta blir min död.


STOPP!!!


I morgon är det dags för nästa cytostatikabehandling.
Lugnt och behagligt kan jag luta mej tillbaka i sängen medans sjuksköterskan med van hand sätter droppet.
Cytostatikan strömmar in i min kropp och jag känner dess kraft. Kraften som tar död på sjuka cancerceller.
Jag har mått väldigt bra efter mina tidigare behandlingar. Lite svårt att sova, men det är ju bara 4 dagar jag tar kortisonet, sedan vet jag att jag sover bättre.
Jag blir dessutom väldigt energisk och får så mycket gjort dom dagarna.
Bra att jag blir sugen på mat, för det har varit dåligt med aptiten den sista veckan och inget har smakat.
Illamåendet har ju inte varit svårt de förra gångerna, så skulle det bli jobbigt den här gången så kan jag stå ut.
Tänk, att i morgon är redan 3 behandlingar gjorda och jag har bara 5 behandlingar kvar.
Det här kommer att vara över fortare än jag kan ana.
Dom här behandlingarna ger mej livet åter, det gör mej så tacksam.

OM ÖDET GER DEJ EN CITRON,
SÅ GÖR SAFT AV DEN!

Bida tid

Igår var jag och sjöng. I kör! Det du Sara! Kommer du ihåg när vi pratade om det i somras? Som situationen såg ut då, så trodde jag inte att det skulle bli av.
Det var kommunen som anordnade lite prova på aktiviteter för kommunsanställda. Jag och en jobbarkompis bestämde och för att våga oss dit. Vi fick börja med att mjuka upp oss, ge varandra lite ryggmassage. Sedan var det dags för röstgymnastik. Vi hi:ade och ho:ade och ha ha ha:de. Vi sjöng i skalor upp och ner.Det kändes lite osäkert i början men efterhand så slappnade jag av. Vi var väl ungefär en 30-40 stycken. I slutet delade vi upp oss i 4 grupper och sjöng kanon. Det lät jättebra, tyckte jag, i alla fall.
Det var så himla roligt och jag mådde så bra efteråt.

Det behövdes för jag har varit lite deppig några dagar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Känner mej ledsen och gråter väldigt lätt. Visserligen har jag lika lätt att skratta, men faller tillbaka i min ledsna stämning. Jobbigt är det för tårarna kan komma när som helst och var som helst.

Jag känner mej låst. Låst av behandlingarna. Det var meningen att jag skulle göra ett arbetsplatsbyte. Men det gick i stöpet. Jag hade bestämt att prova på något annat jobb än mitt gamla för där trivs jag inte så bra.
Så blev jag sjuk.
Vilken arbetsgivare anställer mej nu? Med min diagnos. Jag vet ju inte hur mycket jag orkar jobba.
Jag har också tänkt att flytta till en annan del av Sverige. Till en plats jag bott innan, där jag trivdes jättebra. Vill tillbaks dit igen.
Men jag känner att jag måste vara kvar här tills mina behandlingar är klara. Det är inte alla sjukhus som behandlar cancer och jag har relativt nära till ett sådant sjukhus, där jag bor nu.

Så jag sitter fast.
Åtminstone nära nog ett år till.
Jobbigt när man vill och inte kan.

Hm.

Tror att jag har hittat anledningen till mitt mående.
Tror också att det är övergående. Jag brukar kunna kämpa mej upp ur svackorna ganska snabbt.
Det är bara att finna sej i sitt mående och inte motarbeta det så mycket. Det kommer solsken igen.
Det vet jag.

Storebror ser dej!

Det har varit mycket uppståndelse om den populära sajten Facebook. Facebook är som en tatuering du aldrig får bort, skriver Aftonbladet. Det är ju så och det kanske man inte alltid tänker på, att allt vad som hamnar på nätet kan ses över hela världen. Det kan även användas i andra syften än vad man hade tänkt själv.

Jag har något som kallas Statcounter på min blogg. Jag fick se det hos några andra bloggare Det är dom små siffrorna på höger sida på bloggen. Jag trodde först att den bara räknade besökarna på bloggen,men när jag registerat mej för att använda den fick jag se att den gör mer än så.
Dels räknar den alla besök på min blogg. Jag kan även gå in och kolla vilka som har besökt bloggen. Jag kan se vilken stad personen ifråga kommer ifrån. Vilket bredbandsbolag som används. Man kan tom se vilket operativsystem personen i fråga har. Typ Windows 98, Windows Vista, Mac osv. Vilka tider man har besökt bloggen osv.
Alla bloggare tycker väldigt illa om anonyma kommentarer. Särskilt dom illvilliga. Då kan det vara intressant att gå in och se efter var den personen kommer ifrån.
Är det från samma stad så kan man ju alltid undra om det är någon man kanske känner som har ett horn i sidan till en.
Statcounter kan vem som helst skaffa. Om man klickar på mina siffror så kommer man in på deras sida.

Roligt är att se är vilka länder besökarna kommer ifrån. Jag har haft besök från Buenos Aires. England, Norge och Finland.

Ja, vad kan man tycka om det här då? Att man kanske ska vara försiktig med vad man lägger ut på nätet. Internet har ju öppnat en värld där det är svårt att gömma sej.
Har man en blogg eller hemsida, eller har registrerat sej på någon sida tex Facebook, så kanske man ska tänka sej för lite.
För allt man skriver om sej själv, visar bilder på sej själv, finns tillgängligt. För vem som helst, över hela världen.

Lite ruggigt är det allt.

Har jag smittat dej?

Leenden smittar
De är som flunsan
när någon log mot mig idag

Började jag också le
jag rundade hörnet
Och någon såg mitt flin
När han också log insåg jag
att jag smittat även honom
Jag tänkte på det där leendet
Och sen insåg jag dess värde

Ett enda leende som mitt

Kan resa jorden runt
så om du har ett smil på lut
lämna det inte ensamt utan prut

Starta en epidemi
och infektera världen

I samma stund du fått smilstartaren, bör du skicka honom vidare

Hoppas att jag har smittat dej!




glitter-graphics.com

Iscador eller cytostatika. Måste jag välja?

Programmet Kalla Fakta ikväll väcker en del funderingar och känslor. Det handlar om alternativ cancerbehandling, där den antroposofiska behandlingen med mistelpreparatet Iscador beskrivs som en slags lurendrejerimetod man lurar cancerpatienter med. Iscador har funnits i 100-tals år. Man smugglade in preparatet från bla Tyskland innan det blev godkänt av regeringen. Vill man använda preparatet får man betala det själv.
Om man skulle tolka reportagets inställning och vinkling så är Iscador inte bara overksamt utan även farligt. Då undrar jag. Sverige, detta land med så mycket kontroll. Skulle verkligen Svenska regeringen godkänna ett preparat som var farligt?
Iscador och annan antroposofisk medecin ger inga garantier. Gör cytostatika och strålning det? Man vet att det är effektivt på cancertumörer, men garanterar det min överlevnad? Svaret är nej. Varför skulle då den alternativa medicinen göra det?
Jag vet att cytostatika dödar cancerceller men jag vet inte om den kommer att döda just mina. Man vet inte om jag kommer att få metastaser i andra organ. Statistiken visar att det är verksamt. Men inte verksamt till 100%. Statistiken talar om för mej hur många som faktiskt dör. Skulle jag skippa cytostatika och strålningen för det?

Skillnaden på skolmedicinen och den alternativa är att om skolmedicin forskas det för stora pengar. Inom den alternativa bedrivs det nästan ingen forskning alls. Det handlar förstås om pengar. Ingen är beredd att satsa pengar på alternativmedicinen. Ändå, utan större forskning med några som helst resultat så dömer man bort den helt.
Skolmedicinen har sina resultat på papper. Den har statistik på effektivitet, överlevnad, dödlighet, biverkningar mm.
Den alternativa medicinen har sina resultat genom folkmunnen. Människor som har provat och faktiskt blivit hjälpta. Jag har både pratat med, och läst om cancerpatienter som har funnit mycket lindring av den antroposfiska medicinen.

Det finns en bok som heter Mina förklädda gudar. Den är skriven av Arne Reberg som mirakulöst har överlevt sin cancersjukdom, med flera tumörer i hjärnan. Han har naturligtvis underkastat sej skolmedicinen, men även lagt mycket stor vikt på den alternativa medicinen med allt vad det innebär. En av han största övertygelser är att han bla har hållt sin sjukdom stången genom att sjunga. Det kan kanske låta fånigt, men vad händer i kroppen när du sjunger? Jo hela kroppen slappnar av. Massor med endorfin frigörs som gör att kroppen mår bra och har större förutsättningar att kriga med dom sjuka cancercellerna. Han använde även mistelpreparatet Iscador. Han talar mycket varmt om Vidarkliniken.

Om Vidarkliniken kan man läsa om i en bok som kallas Miraklet i Järna. För det är ett mirakel att kliniken existerar överhuvudtaget. Mer motarbetat än vad den blev, kan knappast något bli.
Vidarkliniken är ett antroposofiskt sjukhus. Man behandlas med bla örtmediciner( Iscador bla), eurytmi (dans) Och bildterapi. Många landsting har avtal med Vidarkliniken och det är inga problem att få en remiss dit. Cancerpatienter över hela landet åker dit för att rehabilitera sej under eller efter en cancerbehandling med cytostatika och strålning. Och många blir hjälpta till ett bättre liv.
Om det skulle vara så negativt, hur kommer sej det då att läkarna mer än gärna remiterar dit.
Min remiss har gått iväg och jag är spänd i förväntan på att få åka dit.

Alternativ medicins varande kan debatteras i det oändliga. Många är för och många är emot. Men jag har fått uppfattningen att många tycker som jag. Varför måste det ena utesluta det andra?

Vi köper gladeligen förkylnings medel, medel mot klimakteriebesvär, medel mot värk, sömnsvårigheter mm, på hälsokostaffären utan att det ifrågasätts. Men vi är inte säkra på att det fungerar. Kanske ÄR det tron på det, som gör att det fungerar. Låt det vara det då. Låt oss tro på att vi mår bättre.

Åtminstone tills vi är överbevisade.

Ingen metod garanterar min överlevnad till 100%
Men med lite hjälp här och lite hjälp där så måste väl chanserna bara bli större.
Det är vad jag väljer att tro.
Mitt sätt att överleva min sjukdom är av största betydelse.
Mitt engagemang ger mej vilja, och viljan är en stor medicin bara den.

Skratta bör man.....

Hur vore det med lite mera jämlikhet mellan könen.

Du är aldrig så ensam som du (eller andra) tror

Från en del personer i min omgivningen får jag ibland frågan, hur klarar du att leva själv med din bröstcancer? Är det inte jobbigt? Är du inte rädd? Den frågan kommer från personer som inte känner mej så väl.
I tidigare förhållande har jag haft en tendens att luta mej mot den personen som jag har haft i min närhet. Jag har blivit osjälvständig och rädd för det mesta. I mitt sista förhållande gick det så långt att jag blev kraftigt deprimerad.
När jag lever själv, både nu och tidigare så får jag ett helt annat självförtroende. Jag klarar att göra saker. Jag söker mej utåt, blir intresserad av livet utanför, helt enkelt.
Efter mitt sista förhållande så började jag ta tag i saker i mitt liv igen. Först var det väldigt jobbigt, men jag gjorde det ändå. Jag hade ju inget val. Självförtroendet steg när jag märkte att jag faktiskt klarade av det mesta. Gamla vänner återvände. Nya vänner tillkom.

Så fick jag då cancerbeskedet och blev livrädd. Min skräck var enorm. Hur skulle jag klara av det alldeles själv? Operation, cellgifter, strålning och allt runt omkring det. I ett par veckor var jag fastfrusen av skräck.
Sedan dag efter dag så märkte jag att det gick. Och det gick bra. Jag har fixat och donat, styrt och ställt och jag har gjort det själv men med mina vänner runt om mej.

För varje dag som gick blev jag starkare. För varje undersökning, smärtsam fysiskt eller psykiskt så steg mitt självförtroende. För mej var inget självklart. Inget som ordnade sej av sej själv.
Jag och endast jag, var tvungen att ta itu med en vardag som jag inte hade haft förrut. Det blev en del sömnlösa nätter innan jag förstog att jag faktiskt kunde lita till mej själv och dom personer jag omger mej med.

Som jag ser det hade det varit en katastrof att få cancerbeskedet i det förhållandet jag levde i. Utplåningen av mej själv hade varit total. Beroendet hade varit förödande.

Så genom att ta dag för dag. Lita till mej själv. Stödja mej mot mina vänner, så går det fantastiskt bra. Även i dom djupaste svackor så vet jag att jag har styrkan att ta mej upp igen.
För det finns dagar med både sorg och bedrövelse. Men känslan när solen titttar fram bakom molnen och jag vet att jag tagit mej igenom en dag som inte varit bra. Den är enorm.

Kärleken finns för mej också. När den dagen kommer.
Tills dess så väljer jag att leva.

Med mej själv igen

Idag har min goa härliga grabb åkte hem. Det blev väldigt tyst. Han stannade i hela 16 dagar. Igår bjöd han mej och min närmaste väninna på restaurang. Jättegod mat. Vi var sprickfärdiga när vi gick därifrån.
Vi har pratat mycket. Både om cancer och annat. Vi har gråtit och skrattat om vart annat. Jag rakade hans hår till 2 cm och han rakade mitt till 7 mm. Visserligen trillade det av efter två dagar. Men det visste jag ju att det skulle göra.
Han ringde precis och hade tagit en öl ihop med sina kompisar. Talade om hur skönt det hade varit att stanna hos mej så länge. Sådant värmer.
Pratade med andre sonen i telefonen innan idag. Det verkar som jag inte blir ensam så länge. Han och hans tjej kommer troligtvis redan i slutet på nästa vecka.
Toppen!

Börjar att vänja mej att vara utan hår. Har buff och en keps över den, när jag är ute. Tar av mej kepan i affärerna och struntar fullkomligt att folk tittar. För det gör dom. Buffen har jag hela tiden, utom ibland hemma där jag går utan någonting. Fast det blir kallt efter en stund så då åker den på igen. Jag känner att jag kan stå för den jag är och hur jag ser ut.
Ett utav mina nöjen just nu är att köpa olika mössor, kepsar. Tror att jag hittade den absoluta Bea mössan igår. Den är, jag. Min Norska väninna kommer att skratta och säja, typiskt din stil, det vet jag.

Har hittat en dikt i en bok som är så bra. Tydligen är det inte bara jag som tycker att dom hurtfriska bagatelliserande reaktionerna på cancersjukdomen som är dom jobbigaste att få höra. Den kommer här, både på engelska och svenska.


YOU WILL BE JUST FINE

Please do not trivialize
My suffering

You who are healthy
You whose mortality is as yet
Only dimly percieved -
Please do not say
" You will be just fine"

I may well be - someday -
But I dont know...
You do not know....

Snälla bagatellisera inte
mitt lidande

Ni som är friska
Ni som ännu bara har ett vagt begrepp
om er dödlighet
Snälla, säj inte
" Du kommer att bli frisk"

Jag kanske blir det - någon gång -
Men jag vet det inte...
Du vet det inte....

Det är bara att gilla läget

Oj, vad dagarna går fort när jag har sällskap. Vi var och bowlade i måndags, grabben och jag. Han vann två serier och jag en. Märker att krafterna inte är vad dom brukar vara för jag hade nog inte orkat en serie till.
Inhandlade ännu en buff. Jag måste ha en när jag sover annars blir det för kallt. Det var samma expedit som när jag handlade den förra. Du gillar dom där va? sa han, och jo det gör jag verkligen.

Igår var det träff på bröstcancerförenigen. Jag tycker om att komma dit men blir alltid väldigt känslosam. Denna gången kom jag dit utan hår. Jag såg på dom andra kvinnorna som gått igenom allt det där att dom vet precis vad det handlar om.

Vi fick förfrågan av tre tjejer som hade valt, att göra sitt examensarbete om kvinnor med bröstcancer. Dom undrade om några av oss ville ställa upp på några foton till en utställning. Fotona skulle tas från brösten och nedåt, så man skulle vara helt anonym. även någon intervju skulle förekomma. Till utställningen skulle dom samla in pengar som dom sedan skulle skänka till cancerfonden.
Jag blev så himla glad att tre gymnasietjejer väljer att göra ett arbete om bröstcancer. Vi var flera som var intresserade på att ställa upp. Vi kom överens om att vi skulle bjuda in dom efteråt och tacka dom.

På kvällen hämtade jag och grabben min nya dator. Vi nattsuddade till halvtvå på natten med att installera den.

Imorgon sjunker åter mina vita blodkroppar för att stiga igen om ca en vecka. Jag märker att mitt liv blir lite inrutat, dels vill jag inte planera in något speciellt dagarna efter behandlingarna, eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. Dels så måste jag även tänka på vad jag gör den veckan när jag är som mest infektionskänslig.

Men är det inte värre än vad det är just nu, så är det som jag säjer till grabben.

Bara att gilla läget.

Rosa blir blått

Nu gör jag som en del andra BC-systrar. Ändrar min färg på bloggen. Den har varit rosa hela oktober månad för Rosa Bandet kampanjen.
En skön blå färg känns nu fräsch.
Rosa Bandet symbolen får vara kvar. Skänka pengar till kampanjen kan man ju göra året om.

Har mått oförskämt bra sedan behandlingen. Visst, jag är väldigt trött men annars känns det förvånansvärt bra.
Kanske var det vatten och hallonsaft istället för cytostatika i droppet.
Tror väl inte riktigt det, det är bara att tacka och ta emot att jag mår som jag gör.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea.

1/4: del av behandlingen gjord!

Så var det dags igen igår. Det var faktiskt värre än förra gången. Kanske var det för att grabben var med. Han stannade bara i rummet en kort stund sedan ville han gå ut och sätta sej i väntrummet. Tårarna låg farligt nära att rinna över på honom. Jag förstår honom mer än väl. En skallig mor med stora rädda ögon och droppställningen med cellgifter är nog mer än vad en 21-årig son klarar av.
Vi kramade varandra hårt när det var över.
När vi kom och hem så gick vi och vilade en stund bägge två. Sedan kändes det bättre.
Illamåendet är bättre denna gången, än så länge i all fall.

Vi har varit ute och gått en skön promenad. Efter det så städade vi lite och grabben visslade när han dammsög. Det kändes gott i modershjärtat.
Ännu bättre kändes det när han talade om att han vill stanna en vecka till. Han skulle ju åkt hem imorgon annars.

Fick några tusenlappar av cancerfonden idag.
Tack för det och tack till alla som bidrar, för det är ju det som gör att vi drabbade kan få en slant. Ekonomin blir skral när alla utgifter för sjukdomen kommer.
Så jag har faktiskt köpt en ny dator idag.

Kan man ha det bättre.
Grabben stannar en vecka till. Sedan kommer lillgrabben med sin flickvän.
Inget illamående, just nu.
En ny dator.

Tro ja det, att jag mår ganska bra idag.